Jacob Douglas sätter tonen redan från början med en botten av gedigen och varm stabil svensk rocktradition med akustiska och elektriska gitarrer, melodiskt piano och värmande orgel i Bröllop (Den sista valsen). Det är en sån där svensk vispop-möter-E-Street Band-ambition som präglat band från Eldkvarn via Jakob Hellman till The Tarantula Waltz. Men Jacob Douglas röst och tonfall är helt annorlunda än den traditionen. Han unnar sig en frihetlig frasering a la Håkan, och kombinerat både med en varm ton med antydan av heshet a la Amanda Bergman och ett manierat tonfall är det både unikt och attraktivt. Dessutom kastar in små hummanden och utrop som bidrar både till det personliga och till engagemanget.
Eftersom han vet att somliga kommer att hänga upp sig på Håkan-dimensionerna förekommer han genom att i förbigående namndroppa Känn ingen sorg i snygga Idioter, och sedan är det fritt fram att göra vad han vill. Inspelningen var turbulent med studiobyten och besök på akuten. och när Jacob Douglas i gripande Lilla värld beskriver en personlighet som ramlar utanför ramen förklarar det albumets lätt maniska driv.
Långt tillbaka i historien var Jacob Douglas en del i indiebandet Sonjagon, och här finns låtskrivarsamarbeten med bland andra popmästaren Andreas Mattsson. Liksom den ikonen tvekar inte Jacob Douglas att sjunga synnerligen personliga sånger som nämnda Bröllop (Den sista valsen), en autentisk kärleksskildring om att möta sin livspartner på bröllop i Motala. Klingande Komvux och drivande Katedral är två andra utropstecken på ett album vars intensitet och långa räcka dängor gör att att alla tveksamheter och invändningar kommer av sig alldeles.
