På sitt första album lät Shaun Blackwell sin karaktär Hemi Hemingway pröva ett bredare crooner-anslag. Sedan dess har han återvänt hem till Wellington i Nya Zealand efter sin nioåriga Londonexil, och kanske bidrar avståndet till ambitionen att med så detaljerad exakthet romantisera ett paneuropeiskt uttryck från mitten av 1980-talet. För Wings of Desire bygger helt på hur The Associates och Japan på den tiden balanserade diskret och lätt dekadent elegans mot stort allvar. New romantic-syntharna är stora och svävande, för att inte tala om de luftiga gitarrer och smäktande saxofonsolon som svajar över elektroniskt avmätta trummor.
Desiree är en mouche, med lite Alex Cameron-karaktär och en popmelodi att dö för, medan synthballaden Promises i dramatiserad duett med Georgia Gets By är hyperpolerat glänsande. Särskilt synthiga 6th April ’13 med ekande synthtrumeffekter är effektiv och påminner om hur Hurts tog sig an sina Depeche Mode-referenser i början av sin existens,
Den spruckna relationen han lämnade bakom sig i London har definitivt gjort avtryck i texterna, särskilt i Promises och i If Love Is A Winter’s Day. Men i avslutande No Future No Future No Future är han modigare, och diskuterar hur lagstiftningen ständigt stramas åt mot landets Maori-befolkning, som han har rötter i. När budskapet blir så angeläget märks det också i Hemi Hemingways utförande, som tappar lite av sin eleganta distans. Det är inte ovälkommet.
