”One day I’m gonna wake up/ with the battle behind me”. På sitt tionde album rannsakar Hayes Carll sig själv i nära och ömsinta självreflektioner för att förstå, förlåta och acceptera sig själv och sin egen ofullständighet. Han tillåter sig att stanna upp sin tillvaro i Hiss Golden Messenger-samarbetet Stay Here Awhile, där hans ruffiga röst i all sin ömsinthet precis som i skivans allra starkaste sång One Day låter likt Steve Earles varmaste stunder.
Enda gången han är unnar sig att vara ironiskt konfrontativ är i rurala Progress Of Man (Bitcoin & Cattle) där han noterar att ”The world’s gettin’ turned on by assholes and racists” och att ”We all make big money on bitcoin and cattle” och sammanfattar det med att ”it’s all for the progress of man”.
Men i vänliga Good People (Thank Me) komplett med mässingsorkester pekar han istället på möjligheterna att vara vänlig och att tala med varandra, efter att med både lyrisk och musikalisk fingertoppskänsla och humoristisk finess på Randy Newman-nivå ha målat upp ett dagsaktuellt scenario av politisk polarisering. ”There was a flag / There was a rally / There was a lady / There was a guy / They picked a team / And started yelling / It made ’em both feel / Sad inside”.
Pedal steel, fiolen, och Stetson-hatten är genremarkörer, för att inte tala om Hayes Carlls påfallande Texasdialekt. Men som till exempel Kris Kristofferson är han snarare en singersongwriter, och I Got Away With It börjar med en rolig anekdot från ett svartsjukedrama, men blir snabbt djupt allvarlig och självreflekterande.
Så avslutar han med gospelklingande May I Never, med samma melodi som Jesus on the Mainline, där han tillsammans med skitsnygga rader från vänner som Ray Wylie Hubbard, Shovels & Rope, Darrell Scott, Nicole Atkins och The Band of Heathens avlägger ett löfte om att åtminstone försöka fortsätta göra gott.
Det är uppenbart att Hayes Carll ändå inte bara är en människa. Han är också en humanist med väldigt god vilja, och förstås en singersongwriter av Guds nåde.
