Fortfarande är återutgåvor med svenska artister sällsynta, men den här månaden blandas det mest udda med det mest storsäljande på fyra–fem titlar som på olika sätt alla försvarar sin plats i samlingen.
Medan vi fortfarande jublar över Garbochocks tillfälliga återkomst, och i väntan på att Hot Stuff och MNW ska få ändan ur vagnen med sina utlovade samlingar med Kriminella Gitarrer respektive Babylon Blues, distribuerar Stry Terrarie själv Besökarnas #1 (www.stry.kajen.se). Två singlar hann Besökarna med under sin korta storhetstid 1979, och på den här ypperliga replokalsdemon finns en överlägsen version av Kamikaze. Sånt gör #1 till något mycket mer än bara en nostalgitripp, trots avsaknaden av Anna-Greta Leijons ögon, och för var och en som hann skaffa återutgåvan av Garbochocks Ritual innan den tog slut förra året är det här en nödvändig pusselbit för att förstå och uppskatta de viktigaste åren hittills i svenskt musikliv.
Lika viktiga för den skildringen av den svenska undergroundscenens historia är samlingarna i serien Who Will Buy These Wonderful Evils (Virgin/EMI). Förra årets Vol. I var en sympatisk mix av nya spännande svenska akter och intressanta udda sextiotalsband, medan Vol. II enbart koncentrerar sig på rara svenska singlar från 1966 till 1968. Mascots är ett av få igenkännliga bandnamn, men en ung Janne Schaffer finns med i The Attractions, och i studiogruppen Darling ingick Bengt Palmers och Anders Henriksson, med Göran Lagerberg på sång. Genom att våga nosa på det udda i stället för alla fjärde klassens Beatleskopior från då blir Who Will Buy These Wonderful Evils Vol. II en av de roligare sextiotalsartiklarna i svensk rockhistoria, och vi ser fram emot fler volymer i serien.
The Hep Stars var knappast särskilt udda eller omtumlande, och deras Cadillac Madness – 40 Years 40 Hits 1964–2004(EMI) är allt annat än obskyr. I stället är det en rättfram samling singelframsidor och albumspår, med – precis det världen behövde – två nyinspelade låtar, varav den ena är Cadillac med suffixet 2004. Men Hep Stars var mästare på popsymfonier som Wedding, och när de dessutom manglar sig igenom Surfin’ Bird på ett sätt som varken The Cramps eller Ramones kunde leva upp till går det att ha överseende med att två tredjedelar av den här samlingens hits är helt olyssningsbara.
Även ABBAs Waterloo har svackor, men som 30th Anniversary Edition (Polar/Universal) är den ändå en av de mer befogade svenska deluxeutgåvorna, eftersom den fortfarande till stora delar är en alldeles bedårande glampopskiva, med detaljer som en Roger McGuinn-gitarr på Suzy-Hang-Around som ofelbart orsakar spontanejakulation hos Per Gessle. Kompletterad med titelspåret på alla upptänkliga språk, singelbaksidor och en DVD med upptagningar från både den svenska och den europeiska Melodifestivalen, för att inte tala om en halvporrig Honey, Honey framförd på ett pingisbord i tysk TV, finns det inte mycket att anmärka på. Utom Björns Sweet-ripoff King Kong Song, som måste vara något av det mest genanta som släppts på skiva i Sverige.
Bland de internationella Deluxe Edition-utgåvorna blir urvalet alltmer suspekt. Weezer Weezer – Deluxe Edition(Geffen/Universal) må vara en modern klassiker, men frågan är vad som gör att just den renderar en dubbel-CD-utgåva med demos, livespår och singelbaksidor. Hur som helst är det svårt att invända mot en skiva som innehåller spår som Buddy Holly, nästan lika bra utan sin Happy Days-video, och Undone (The Sweater Song), men den roliga halvtimme som skivan var tänkt som när den släpptes för tio år sen blir inte fullt så underhållande efter ytterligare 60 minuter.
The Waterboys This Is the Sea (EMI) kändes viktig och känslofylld för 20 år sedan. Men som ny dubbel-CD leder den i stället till ångest över hur svulstiga de värsta 80-talsarrangemangen var. Av någon outgrundlig anledning ansågs till exempel saxofonsolon vara en bra idé, och även om The Whole of the Moon med andan i behåll klarar sig trots såna attacker är det inte mycket annat på This Is the Sea som väcker positiva känslor. Bonusmaterialet är tunt och ointressant, om än lika systematiskt informativt som Mike Scotts noggranna genomgång – i punktform – av sina dåtida influenser, med Van Morrisons Sweet Thing som en relativ höjdpunkt i båda fallen.
Än mer samlarinriktade är de boxar med singelfaksimiler som kommer i snabbare takt för varje månad. Nu är det dags för den första av tre med The Rolling Stones och den fjärde, femte och sjätte i Depeche Modes serie. Singles 1963–1965(ABKCO/Universal) samlar The Rolling Stones tolv första singlar och EP-skivor i miniatyrer av originalomslagen. Det ligger förstås i sakens natur att Stones-singlarna lockar fram en viss irritation, hur bra de än är, men just när det känns alltför jobbigt att tvingas springa fram till stereon för att byta var femte minut kommer bandets oumbärliga cover av Arthur Alexanders You Better Move On, och när samma EP också rymmer Poison Ivy är lyckan gjord.
Depeche Mode-boxarna, alla Mute/Playground, å andra sidan drar åt andra hållet. Med sex singlar i varje box, och åtminstone sex–sju remixer och extraspår på varje singel, ger boxarna ett fantastiskt kvantitativt mervärde för köparen, men också en ordentlig mättnadskänsla. För den som inte är samlare eller fanatiker räcker fortfarande samlingsskivorna.
Universal måste vara det mest uppfinningsrika skivbolaget när det gäller att få konsumenterna att köpa skivor vi redan har. Efter SACD, som bolaget låg bakom att introducera på rockscenen med The Rolling Stones 60-talsskivor, och Deluxe Editions, som man också var först med, är det nu dags för ”Sound+Vision”. Originalskiva i originalomslag med adderad DVD-singel, där tre promovideor från skivan får plats, är ett format som skivbolagets marknadsavdelning tror skulle passa alla hiphopskallar med mammas kontokort i Mecca-fickan.
Därför kommer inte mindre än 13 storsäljande hiphop- och r’n’b-skivor i den formen, men urvalet verkar vara helt slumpartat. Moderna klassiker som Beastie Boys Licensed to Ill, Public Enemys It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back och LL Cool J:s Mama Said Knock You Out, alla Def Jam/Universal, och Erykah Badus Baduizm (Kedar/Universal) känns inte alls konstiga, men en hel hög skivor med Ludacris, Ja Rule, Ashanti, Nelly, DJ Shadow och DMX har bara det gemensamt att de är för gamla för att vara aktuella och för nya för att väcka nostalgi. När alla bryr sig om Jay-Z:s svarta album, eller den grå Beatlesversionen, kommer här i stället gamla The Dynasty (Roc-A-Fella/Universal), och ovanpå allt hamnar engelska Ms. Dynamites A Little Deeper (Polydor/Universal). Kan inte någon förklara den röda tråden, liksom.
Bob Marley & The Wailers-boxen Grooving Kingston 12 (JAD/Universal) är startskottet för en ny serie utgåvor av Bob Marleys inspelningar före det stora världsgenombrottet, den här gången noggrant sammanställd och dokumenterad. Här finns original-Wailers tidiga Tuff Gong-inspelningar, Lee ”Scratch” Perry-produktionerna (”mi like ’im, but not the way ’im do business”, som Bob Marley senare diplomatiskt uttryckte det) och JAD-tejperna.
Trots att du redan har det mesta – Bobs oumbärliga akustiska hotellrumsmedley från Sverige 1971 finns till exempel på den karriärsammanfattande Songs of Freedom, och bara ett spår är tidigare outgivet – är det en på många sätt angelägen utgåva. Dels känns det fint och hedervärt att pengarna för första gången faktiskt går till upphovsmännen, Bunny Livingston, och deras arvingar, Marley och Peter Tosh, dels finns här generöst med dubversioner och udda singlar, och dels är det omöjligt att ha för många Bob Marley-skivor i samlingen. Särskilt med Bob Marleys tidiga försök, långt före John Lydon, att förena reggae och krautrock när han spelade in med Cans percussionist Rebop Kwaku Baah, och om inget annat hade enbart fotografierna av Jamaicas eget Impressions räckt som försäljningsargument.
En liveupptagning med Suicide, där ljudet är av samma kvalitet som på dina gamla bootlegkassetter, kanske inte låter så frestande. Men faktum är att en sådan ruffighet som på Attempted: Live at Max’s Kansas City 1980 (Sympathy for the Record Industry/Border) passar ett band som Suicide utmärkt. Utöver de självklara och oumbärliga Ghost Rider och Frankie Teardrop låter både Be-Bop-A-Lula och Cadillac som om de var specialskrivna synthpunkrockabillystandards för Alan Vega och Martin Rev.
Papa M samlar udda singlar på Hole of Burning Alms (Domino/Playground), och med undantag för inhoppet med Billy Corgan i Zwan har David Pajo varit en lågmäld man såväl i Tortoise och Slint som under sina olika M-identiteter. Han har alltid strävat efter att säga det med två gitarrtoner i stället för 14, att viska i stället för att skrika, att utforska i stället för att hasta igenom, och förutom en misslyckad technovariation finns här postrockversioner av The Byrds Turn! Turn! Turn!, 16 minuter ren njutning, och Misfits Last Caress.
Leroy Hutsons Hutson (Soul Brother/import) från 1975 är en av alla de där soulskivorna som du hör att samlare, samplare och DJ:er betalar över femhundringen för, och inte förrän den härmed blivit allmänt tillgänglig går det för gemene man att ta ställning till om en skiva kan vara värd så mycket enbart för musiken. Och det är Hutson. Med stråkfylld soul, och med en röst som når upp till kollegan Donny Hathaways allra mest övertygande stunder, pratsjunger Leroy Hutson Lucky Fellow och It’s Different så att huden knottrar sig. Inte konstigt att Curtis Mayfield vågade ge upp sin plats i The Impressions till Leroy Hutson, eller att samme Mayfield gav ut det här på sin Curtom-etikett.
Febers All Star-fyras musketeam har fått sätta ihop varsin dubbel-CD i den egna serien Feber (Amigo), och frågan är om journalisterna bakom den bästa musiktidningen i Sverige genom tiderna/den bästa musiksajten i Sverige genom tiderna/den bästa musikbilagan i en kvällstidning i Sverige också klarar att sätta ihop de bästa samlingsskivorna i Sverige genom tiderna.
Nja, även om Andres Lokkos ungdomsminnen från distansstudierna av Wigan Casino på Northern & Modern Soulsvänger med sin kombination av stora namn som Ann Peebles och mer obskyra band som The Mayberry Movement, känns både Mats Olssons Jazz och Lennart Perssons Stax Soul en aning för grundläggande för att få doft av den personlighet dessa herrar brukar ha. Den stora höjdpunkten är i stället Jan Gradvalls Standards. Johnny Hartman med John Coltrane, några Nina Simone och Ella, Ray Charles Come Rain or Come Shine. Till och med Morrissey får plats, med sin niominuters Moon River, för som Jan Gradvall skriver: ”De här låtarna är inte bättre än nya låtar för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre.”
Kampen om utmärkelsen Månadens DVD är hård den här månaden, och trots obestridliga kvaliteter finns varken Thin Lizzy live från tysk TV i At Rockpalast (WDR), Dionne Warwick live från bara härom året i An Evening with Dionne Warwick (Union Square/Playground) eller The Black Heart Processions obegripliga Tropics of Love (Border) med i matchen.
I stället är en av de verkliga kandidaterna Pixies Pixies (4AD/Playground), som med en speltid på mer än två och en halv timme rymmer fyra olika avdelningar. En komplett konsert från London 1988, en turnédokumentär från året efter och bandets samtliga sju promovideor, som sällan setts eftersom MTV inte spelade något som skramlade innan Pixies-härmande Nirvana slog igenom något år senare. Synd, eftersom deras enda anspråk på att vara stadionrock, i Dig for Fire/Allison, är lika underhållande som den förbisedda The Jesus and Mary Chain-covern Head On.
Pixies är en utomordentligt uttömmande DVD med ett band som haft större betydelse för dagens musikscen än de flesta förstår, och enbart den halvtimme när ointressanta halv- eller helstjärnor som Bono och medlemmar ur Travis och Ash får uttala sig om hur mycket de älskade Pixies faller ur kvalitets- och intresseramen.
Men priset går ändå till Nick Cave & The Bad Seeds fullmatade The Videos (Mute/Playground), en föredömlig promosamling med en riktigt underhållande twist. Självklart finns här genomarbetade och utsökta videor som Kylies mord i Where the Wild Roses Grow och den sparsmakade PJ Harvey-duetten Henry Lee, med sin nästan obehagligt närgångna one-take-tagning, tillsammans med lågbudgetalternativ som What a Wonderful World, med Cave och Shane MacGowan på varsin pall, eller tjugo år gamla In the Ghetto, där Nick Cave spenderade hela budgeten på droger, med dubbelt synbart resultat.
Men det som gör The Videos till en sådan fantastisk stund är de kommentarer som Nick Cave och hans band fäller mellan varje promotionfilm. Sällan har videor sågats hårdare, mer obarmhärtigt och fyndigare, och för en recensent som undertecknad är det renodlad kompetensutveckling och inspiration. Så skyll på Nick Cave om ditt favvoband får en tuff anmälan de närmaste månaderna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
