Februari var en flummig månad. Samlingsboxen Legend of a Mind – The Underground Anthology (Decca/Universal) satte tonen – alla låtar är minst 6 minuter, och måste ha tvärflöjtssolo och referera till J.R.R. Tolkien. Savoy Brown, Camel, Curved Air, The Moody Blues och resten av Englands progressiva band runt decennieskiftet 60/70 – där det progressiva strävade mot kosmos snarare än mot politisk radikalism – breder gärna ut sig uppemot tio minuter för att förmedla hur det var att vara Free to Be Stoned. Den som orkar öppna sitt sinne och ta sig förbi de mentala spärrarna – där motståndet är stort, tro mig – hittar överraskande mycket bra musik på boxens tre skivor, med Thin Lizzy i sin Eric Bell-inkarnation som mest uppenbara höjdpunkt. Men mycket hade mått bra av att redigeras redan för trettio år sedan, och än är det långt kvar innan vi förlåter de här musikerna för senare experiment i Yes, King Crimson, Marillion, The Police och varje annat prettoband som någonsin vandrat de brittiska öarna.
Även i Sverige fanns de här banden. Mecki Mark Men, med Kenny Håkansson innan Kebnekajse och Dag Vag, och Mikael Ramels Steampacket II är bara två av de flummiga artister på retrodelen av dubbelsamlingen Who Will Buy These Wonderful Evils (Virgin). I en svårförståelig kombination med några av dagens viktigaste band trängs dessutom Tages, Ola & The Janglers och oförtjänt obskyra Annaabee-Nox med kommande storheter som José González, Frankes Aldrig förstå (tro på hypen) och Whyte Seeds. Här finns några lyckade kombinationer, som när Sagor & Swings Flickan & Jättenställs mot Hansson & Karlssons Tax Free, senare tolkad av Jimi Hendrix, medan Dungens tafatta försök att matcha Pugh inte utfaller till den moderna Disneyartistens fördel.
Paradoxalt nog verkar svenska 60-talsband vara skivbolagens grej just i år, när de nya svenska banden är fler och mer spännande än någon gång efter 1979. Med en serie skivor av frimärksamlarkaraktär dokumenterar Universal att Sverige för 35 år sedan var ett gravt underutvecklat popland, där talanglösa engelsmän som The Deejays hittade en marknad enbart genom att ha en Union Jack på skivomslaget, medan The Hounds med The Lion Sleeps Tonight(Universal) påminner oss om att engelska inte alltid varit ett kärnämne i skolan. Janne Önnerud och hans kollegor må ha gillat Beach Boys, men deras stämsång och doowopförsök är bara generande. The Lee Kings The Lee Kings (Universal) och Fabulous Four Fabulous Four (Universal) är aningen bättre, men är fortfarande en angelägenhet enbart för hypernationalister som vägrar lyssna på anglosaxisk pop från andra delar av världen än Sverige.
Jackpots däremot var mer intressanta. Även de lånade från Beach Boys, men med betydligt större skicklighet. När de dessutom får hjälp av blivande 10cc-medlemmen Eric Stewart samtidigt som producerande Clabbe af Geijerstam lever ut alla sina Wall of Sound-fantasier blir Jack in the Box(Universal) en trevlig upplevelse. Pärlan i serien är förstås Blonds The Lilac Years(Fontana/Universal). Utan Tommy Blom sökte sig före detta Tages vidare i den riktning av psykedelisk pop som Fantasy Island stakat ut. The Flaming Lips skulle hitta en hel del att stjäla här, och The Soundtrack of Our Lives har kunnat hämta en hel del inspiration på sin egen göteborgska bakgård. Blonds lätt symfoniska tolkning av emigrantvisan De sålde sina hemman (The Lilac Years) är lysande, och covern av The Bands The Weight riktigt hyfsad, men Örjan Rambergs enda singel Balladen om Killen, där Blond agerar halvproggigt kompband, har bara noveltyvärde.
Den som vill höra hur Jackpots stora förebild kunde låta när han fick styra och ställa helt själv gör gott i att skaffa samlingen Pet Projects: The Brian Wilson Productions (Ace/Amigo-Bonnier), som är en alternativ Beach Boys-historik från 60-talet, med Beach Boys-medlemmar som Gary Usher och Glen Campbell, och Brian Wilson själv tillsammans med tre kompisar som The Survivors lever ut sin överskottsenergi. Men framför allt är skivan ett dokument över hur Brian Wilson tog upp kampen med Phil Spector på alla plan. Likheterna i psykisk ohälsa kan inte ha undgått någon, och ljudmässigt kämpade Brian Wilson hårt för att komma ikapp sin idol. Precis som Phil Spector gifte sig Brian Wilsonmed en av de sångerskor han producerade, något som gjorde att The Honeys hade tillgång till världens skarpaste låtskrivare under mitten av sextiotalet och vid återföreningar, bland annat som American Spring, i början på 70-talet. Också Mike Loves flickvän Sharon Marie fick chansen, men mycket orättvist blev inte hennes Thinkin’ About You Babyen hit förrän Beach Boys själva tog sig an den, med ny text och titel – Darlin’ – några år senare. Även Surfer Moon tog Beach Boys upp själva, medan Vegetable gick andra vägen, när ensamma Dean från Jan & Dean under pseudonymen The Laughing Gravy plockade upp låten från Smiley Smile.
En nästan lika spännande samling, i en helt annan genre, är Kent’s Cellar of Soul (Kent/Amigo). Dave Godins oro över att vi redan ska ha all skivans sydstatssoul på repiga gamla vinylsinglar är bara klädsam blygsamhet, precis som vanligt samlar han bortglömda artister och obskyra spår med Lonnie Mack, Erma Franklin och Little Richard, den sistnämnde med Englandsinspelade och helt vrickade Get Down With It, senare en hit med Slade (!). En del står inte ut riktigt lika mycket, men det blir ingen sockerkaka av bara socker och smör som Gamble & Huffs tidiga Phillysoul i The Intruders Cowboys to Girls eller Clifford Currys knäckande She Shot a Hole in My Soul.
Än mer obskyr är George Jackson. Poppiga ballader och en tenor som borde ha gjort honom till en soulens superstjärna i slutet på 70-talet tog honom aldrig längre än att vara en respekterad hitmakare och demosångare åt The Staple Singers, Candi Staton, James Brown och till och med The Osmonds. In Muscle Shoals (Grapevine/MNW) består av hans demoinspelningar från den eran, och Messin’ With My Mind och Love, I Thought I Would Never Find Love – här som demo inför Tony Wilson från Hot Chocolates inspelning – är lysande underproducerad elpiano-souldisco. Since You Came Into My Lifekommer att få Kaah-, José González-, Ed Harcourt- och Elton John-fans i alla länder att förena sig i ovationer, och lyfta George Jackson till hjältestatus på sin ålders höst.
Även The Rowan Brothers är värda all uppmärksamhet när deras två första skivor finns tillgängliga igen. Efter en budgivning där Clive Davis på Columbia dubblerade David Geffens bud, trots att ingen av dem ens hört en demo, kom Rowan Brothers (Evangeline) 1972. Med fantastiska poplåtar och Jerry Garcia och David Grisman från Grateful Dead bland musikerna borde bröderna Rowan inte haft några problem att slå sig in bland Eagles, Poco eller Jackson Browne i countryrockens elit. Men inte. Inte ens när Chris och Lorin Rowan tre år senare fick sällskap av sin storebror Peter, redan ett respekterat namn i bluegrasskretsar, lossnade det kommersiellt. Artistiskt var det en helt annan sak. På The Rowans (Collector’s Choice) blommade deras trestämmiga countryrock ut till ett mästerverk, med en fantastisk popkänsla och lite tibetanska instrument som grädde på moset. Dags att upptäcka!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
