Bland månadens återutgåvor duggar klassikerna tätt. Två av de viktigaste föregångarna inom altcountryn kommer ut igen, båda med extraspår som ger nya dimensioner åt skivor som redan gett avtryck i historien.
Uncle Tupelo Anodyne (Sire/Rhino) var den sista skivan från Uncle Tupelo, innan de splittrades i Wilco och Son Volt. Ett av skälen att upptäcka eller återupptäcka är Doug Sahms känsliga gästspel på Give Back the Key to My Heart.
I hälarna på The Jayhawks nya mästerverk Rainy Day Music släpps påpassligt Blue Earth (Ryko/Showtime), bandets andra skiva. Den uppmärksammades inte alls när den först kom ut 1989, men låtar som Will I Be Married var tydliga exempel på att Mark Olson och Gary Louris snart skulle uträtta storverk som Hollywood Town Hall.
Men den som från början stal tillbaka countryn från Nashville flera år innan både Uncle Tupelo och Jayhawks var Dwight Yoakam. Hans retrospektiva CD-box Reprise Please Baby (Reprise/Warner/import) är en guldgruva, som kombinerar kaxig ung twang med lika kaxig traditionell honky tonk – hör bara duetten Streets of Bakersfield med Buck Owens – och vemodiga ballader. Den fjärde CD:n innehåller enbart tidigare outgivet material, men istället för liveupptagningar rätt upp och ner hade det varit roligt att höra ännu fler outtakes och demos, likt boxens tio spår från 1981 när Dwight Yoakam fortfarande var en osignad upstart. För den som vill fördjupa sig i honky tonk är det ändå en genomkvalitativ presentbox till sig själv.
Howlin’ Wolf The London Howlin’ Wolf Sessions (Chess/MCA/Universal) är kanske inte den rosslande bluesmannens största stund, men definitivt en höjdpunkt för gästande musiker som Charlie Watts, Bill Wyman, Ringo Starr och framför allt en skräckslagen Eric Clapton, som när han konfronteras med en av sina största hjältar exponeras för skillnaderna mellan ett tryggt överklassliv i England jämfört med den tuffhet Howlin’ Wolf utvecklat under 60 år i den amerikanska södern. En av de roligaste stunderna i blueshistorien är när Howlin’ Wolf undervisar den räddhågsne Clapton i hur bottleneckgitarren ska hanteras i Little Red Rooster. Jon Spencer tyckte att det var så roligt att han spelade in den låten med titeln Eric Clapton Must Die, och blev stämd på köpet. I deluxeutgåva med ytterligare en CD full med outtakes är The London Howlin’ Wolf Sessions ett lysande föredöme för hur återutgåvor ska se ut.
Om den historielöse som fortfarande tror att tystnad är det nya skränet ändå tvekar inför Art Garfunkel Across America(Epic/Sony), en ett par år gammal konsertupptagning från Ellis Island i New Yorks hamninlopp, gör han helt rätt. Men Art Garfunkels morsa är beredd att stödköpa restlagret.
Den verkliga upplevelsen den här månaden är en spelfilm från 1974. Slade Slade in Flame (Union Square/import) fångar visserligen Slade något år efter deras musikaliska storhetstid, och ljudet är uppseendeväckande dåligt i DVD-eran, men som tidsdokument för en anglofil är det fantastiskt att följa hur det fiktiva bandet Flame, som förstås är Slade, går från slitna radhus och misslyckade pubspelningar till hotellsviter och utsålda konsertlokaler. Allt är mycket barntillåtet; när bandet frågar efter mer kola i skivstudion ger sig genast roadien ut till närmaste Coca-Cola-automat, och alla blir nöjda.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
