Den stundande julhandeln brukar locka fram nya Greatest Hits-samlingar i parti och minut. Dessutom berättar Nöjesguiden om några av vinterns bättre konsertfilmer.
Elvis Costello The Right Spectacle – The Very Best of Elvis Costello: The Videos 1978–1994 (Rhino/Warner)
En späckad utgåva med 27 promovideor att hugga tänderna i. Konstiga Don Letts-regisserade iscensättningar av Prince Charles och Dianas hemliv i Everyday I Write the Book är underhållande, liksom en aspackad ung Elvis i tidiga rätt-upp-och-ner-tagningar av spår som Radio Radio. Videon till rätt trista I Wanna Be Loved, där en utmattad och knäckt Elvis i ett fotobås glömmer att mima och börjar gråta i stället, är fantastisk. För att inte tala om kommentarspåret, där Elvis löpande har synpunkter – så elaka att skivbolaget känner sig tvunget att publicera en disclaimer – på sin dansstil, på sin nykterhetsgrad, på bandets klädstil och på korkade videoregissörer. Som extramaterial får vi dessutom drygt en timmes TV-framträdanden, från hans första hos Tony Wilson i So It Goes till intervju av Jonas Hallberg i Måndagsbörsen sex år senare.
The Prodigy Their Law – The Singles 1990–2005 (XL/Playground)
Det är lätt att spontant sortera bort The Prodigy, efter många års tystnad och tröttsamma comebacker. Men den här konserten från 1997, kombinerad med deras samtliga promovideor, påminner om att de faktiskt var en kraft under en kort period. Med minst sagt iögonfallande Keith Flint och Maxim längst fram var de betydligt mer ett effektivt rockband än en dansakt live, och även i promos för Firestarter och Breathe var The Prodigy det farligaste tänkbara. Jonas Åkerlunds video till Smack My Bitch Up är fortfarande oöverträffad avseende äckelnivå, medan mer utpräglade dansspår av naturliga skäl inte hade samma behov av smarta videor.
Weeping Willows Live in Helsinki (Playground)
En ett och ett halvt år gammal konsertupptagning från Helsingfors fångar Weeping Willows som sedan länge lämnat stadiet av känslosamt coverband med stadigt grepp om rockrecensenters hjärtan och skivsamlingar. I sin egen episka pop är de dock fortfarande lika sympatiska som Magnus Carlsons sätt att skaka hand med publiken när han kliver in på scenen. Storslagna While I’m Still Strong och popsmycket Touch Me är mest övertygande, liksom extramaterialets sittande tolkningar av The Smiths och In the Ghetto. Intervjufilmen med bandmedlemmarnas föräldrar däremot lät säkert smart och hysteriskt kul på planeringsstadiet, men borde nog ha förblivit en idé.
George Harrison and Friends The Concert for Bangladesh (Apple/Rhino/Warner)
Live Aid och Live 8 var svulstigare och rymde fler stjärnor, men George Harrisons konsert till förmån för svältande i Bangladesh 1971 var först. Den är dessutom fortfarande bäst. En pigg Bob Dylan, en rosslande Leon Russell, ett blygt Badfinger, en misstänkt uppåt Billy Preston, en sedvanligt illasjungande Ringo Starr och en ödmjuk Ravi Shankar, som lyckas skämta bort publikens artiga applåder efter att han stämt sitt instrument, överskuggas alla av huvudpersonen själv. Med ett vänligt ”Hare Krishna” som hälsning radar han upp My Sweet Lord och nyskrivna Bangla Desh intill sina gamla Beatleshits. Men deluxeutgåvan med bok och konsertaffisch behöver bara fanatiker bry sig om.
Blandade artister The Work of Director Anton Corbijn/Jonathan Glazer/Stéphane Sednaoui/Mark Romanek(Mute/Playground)
Fyra nya utgåvor i serien som samlar regissörernas egna favoritverk dras med samma oundvikliga problem som föregångarna: ambitionerna att vara både konstnärliga verk och anpassad produktreklam krockar kraftigt. Anton Corbijn är betydligt mer intressant som stillbildsfotograf, och hans samlade videopromos för U2, Depeche Mode och Echo & The Bunnymen är så utstuderade 80-talsarketyper att man storknar. Det är svartvitt, lugg, svarta kostymer, tatueringar och övertydlig symbolik med fallosar och korsfästelser in absurdum. Med Nick Caves Straight to You spöas Corbijn till slut på hemmaplan i grenen överdriven svärta och smärta av regissören Jonathan Glazer. Han är lekfullare och låter Blur klä ut sig till A Clockwork Orange och Massive Attack till gangsters. Men alla Radiohead-promos med bilolyckor blir en aning enahanda. Stéphane Sednaoui är för konventionell för att lämna några som helst avtryck, och bara hans homoerotiska kortfilm Walk on the Wild Side övertygar. Hur fick han den numera ärkekonservative Lou Reed att medverka i den? Tydligast blir ambivalensen kring filmernas syften hos Mark Romanek, som växlar mellan å ena sidan plågsamma videor till Jay-Z, Linkin Park och Mick Jagger och å andra sidan Michael och Janet Jacksons sci-fi/manga/Pollock/TV-spelsfilm Scream och det sanna mästerverket Hurt med Johnny Cash, som båda går att se hur många gånger som helst.
Missa inte heller John Lydons The Best of British £1 Notes (Virgin/EMI), med filmer både av Sex Pistols och PiL, och dessutom punkfarfars samarbeten med Leftfield och Afrika Bambaataa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
