Dubbel sommarplåga
Dagstidningsartikeln om årets sommarplåga håller på att bli en lika självklar och plågsam förutsägbarhet som ärendet den behandlar. Rikstidning som lokalblaska, alla sätter de i början av sommaren sin minst ifrågasättande praktikant på jobbet att "skriva något kul om sommarens radiohit".
Och efter att praktikanten har googlat runt bland de andra tidningarnas artiklar på området är strukturen klar. Först en småseriös text om fenomenet sommarplåga, med någon sorts försök till sociologisk förklaring om att när vi har semester och slappnar av från allt ansvar och allvar vill vi ha vår musik enkel och strömlinjeformad, helst inom genrerna låtsasreggae, eurotechno eller dagispop (till skillnad från under resten året, tydligen, då vi gräver ner oss i seriösa och svåra kulturyttringar som Melodifestivalen och Idol).
Därefter följer ett resonemang om sommarplågans uppbyggnad (enkel/infantil, repetitiv/extremtjatig, i dur/dumflinande, allmängiltig/banal, beroende på praktikantens kredd-ambition), och sedan en obligatorisk sammanställning av "sommarplågor vi minns", trots att det är en paradox i sig. Själva idén med en sommarplåga är att den ska räcka just en sommar och inte längre, och de få stackare som inte lyckats utplåna minnet av någon gammal sommarhit mår oerhört dåligt av detta.
Alltihop avslutas med den småironiska intervjun med tillverkaren av årets sommarplåga. Han ställer alltid upp, överallt och på allt, eftersom han vet att det är just den här sommaren han dansar. I år heter han tydligen Eric Amarillo och har slängt ihop något om könsumgänge, verkar det.
Men vet du. Mygg- och fästingbeståndet är naturfenomen och styrs av faktorer utom vår kontroll. Sommarplågan är det inte. Sommarplågan är vår egen konstruktion, och den har inga förmildrande funktioner i ekologiska kretslopp. Sommarplågan finns för att vi låter den finnas, och den är en undermålig produkt, omöjlig att kränga under några andra omständigheter, därför att vi accepterar att konsumera den.
Vi kan välja att inte göra det. Vi kan välja att gå ut ur butiken där den spelas, att välja en plats långt ifrån ljudförorenaren på stranden, att stänga av radion. Vi kan välja att lyssna på nyutkomna återutgåvor av gamla Paul Simon-mästerverk som Still Crazy After All These Years när vi längtar efter fjäderlätt pop. Vi kan ha Fleet Foxes och My Morning Jacket på repeat, om vi är ute efter det repetitiva. Är vi tillräckligt många och tillräckligt envisa kan vi utrota sommarplågan, och på köpet bli av med biprodukter som de standardiserade sommarplågeartiklarna.
Låt oss!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2011
Av Patrik Forshage
Krönika