Van Morrison återvänder från den zombietillvaro han befunnit sig i under större delen av 90-talet, och han gör det med besked. Hans nya skiva innehåller inga plågsamma deltabluesförsök, utan är istället en återgång till den soul han spelade in tidigt på 70-talet, på till exempel S:t Dominic’s Preview och Tupelo Honey.
Van Morrison har återvänt till Woodstock för att spela in sin nya skiva. Soundet och känslan i hans vita soul och rhythm and blues är intakt, här gungar ett mättat lågmält sväng stadigt, med en gitarr som inte står Steve Cropper efter, en kaxig blåssektion, mördande säker rytm av Donald Duck Dunn, och som vanligt Georgie Fame på groovy orgel. Van Morrison har åter sin forna känsla och sitt bräkande sätt att stöna och sjunga, ljud som uppstår när en satt man från Belfast försöker framkalla Otis Redding-känsla. Det blir förstås något annat än svart södersoul, men lika njutbart.
Här finns framtida klassiker av samma kaliber som Jackie Wilson Said och Caravan. If I Used to Love You, Haze och den Bo Diddley-inspirerade munspelsstinna Something Evil har samma sväng och tryck, och kommer att prövas av musiker ur åtminstone tre kommande generationer.
Av någon anledning har The Belfast Cowboy valt att ge ut sin nya skiva under pseudonymen Daniel Lemma. Han ljuger ihop en historia om att ha spelat in skivan i sin hemstad Göteborg med idel svenska musiker, och hävdar att det är hans debut efter många år i bluesbandet Mo Blues, men säkerheten och kraften avslöjar honom. Om Van Morrison fortsätter att göra så här genomarbetade skivor har vi en ny storhetsperiod att se fram emot.
Josef Fares gjorde ett riktigt klipp när han lyckades få Van/Daniel att ljudsätta filmen Jalla Jalla med ett par spår från den här skivan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
