Låter Curtis Hardings retrosoul snyggt autentisk och slickt 70-talstidstypisk? O ja, i varje blåsinpass och rätt igenom. Kan han tangera både Curtis Mayfields själfulla gitarr och Ernie Isleys mer friflygande solon? Det löser han, utan att gå för långt i travesterandet. Virvlar stråkarna som en höststorm runt smäktande melodier? Jo, verkligen, redan från och med inledande There She Goes. Sjunger han rentav nästan med Ce Loo Greens känsla och auktoritet? Åtminstone nära, särskilt i Al Green-lunkande Out of the Black och i stort deklamerande Time.
Dessutom göra han med The Power ett storslaget discoanthem riktat till den som romantiserar Studio 54 och via sin glittriga video de rullskridskodiscon som var en stor grej på 1970-talet. Men Curtis Harding hävdar att låten samtidigt är ett dagsaktuellt politiskt ställningstagande mot den rådande presidentadministrationens auktoritära tendenser.
Finns där något annat som förankrar Curtis Hardings soul i sin verkliga samtid och inte bara i nostalgin? Jodå, sådana dimensioner finns på flera ställen, till exempel i Banh Mis rytmer och i den feta synthen i Felt It Inside. Allra snyggast är syntesen mellan det tillbakablickande och det nutida i kombinationen av Sly & The Family Stone-groove och tvåtusentalsrytmer i avslutande Running Out of Space. När Curtis Harding vågar ta sig mer utrymme i den riktningen kommer han att bli angelägen på riktigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
