Skivans sånger blev till medan Courtney Marie Andrews å ena sidan vakade öven en svårt sjuk närstående, med djup sorg över den personens sjukdom och psykos. Å andra sidan var hon nykär och fylld både av osäkerhet och av kärlek. Den dubbelheten använde hon för skapande, och här finns direkt konfrontation sida vid sida och ofta ton i ton med djup existensiell introspektion.
Ambitionerna att låta som Lee Hazlewood är behjärtansvärda, men inte lika tydliga som spåren av Fleetwood Macs Tusk. Tillsammans med medproducerande Jerry Bernhardt spelar hon allt själv, och de skapar en varm luftighet. I Pendulum Swing finns gott om utrymme för försiktiga stråkar över en loj trumgroove, och även i snabbare sånger som Keeper – skriven tillsammans med en vän över en särskilt sentimental restaurangmiddag – med popigare anslag tar hon sig utrymme att stanna upp för små viga Kate Bush-mässiga röstfinesser.
Hennes countrybakgrund märks tydligast i Magic Touch, och Courtney Marie Andrews är den första att erkänna att sånger som Little Picture of a Butterfly är traditionella till sin karaktär. Melodimässigt ligger just den måhända lite för nära Seasons in the Sun, men när den växer ut från flöjters mjuka fjärilsfladdrande till en stabil midtemporocker med orgel och snygga avancerade vokalharmonier och en sångerska som slår sig lös med drinkar och en röd Corvette behöver vi ändå erkänna den som en framtida standard.
Den är en av skivans höjdpunkter, tillsammans med Everyone Wants to Feel Like You Do, som tar sig an manlig självgod bekymmerslöshet (”You’re not sorry for existing, for the mess that you made, for buffing into someone like me that you hate”) med ett sound och ett gitarrsolo fullt av just sådan tvärsäker bufflighet.
I dubbelheten med djup sorg och nyförälskelse hittar hon ett uttryck som börjar i trad och som hittar både skapa konfrontation och djup existensiell introspektion.
