Det fanns anledning att närma sig Butterfly Jones med stor skepsis. En trio från Los Angeles som ”pryder” sin debutskivas omslag med en fjäril på en för liten bikini, och poolbilder av den oproportionerliga kvinna som bär bikinin. När låtarna ovanpå det heter saker som It’s Cool Dude är det lätt att tro att det här är musik av vita pubertala amerikanska medelklassgrabbar för vita prepubertala amerikanska medelklassgrabbar.
Men förväntningarna kommer snabbt på skam redan när Butterfly Jones i inledningsspåret klämmer i med klockren stämsång i tuggummirefrängen, och så fortsätter det med blinkningar till powerpopens stora från tre sekel. Inte bara popmelodierna utan också gitarrsolon som de lät hos poppiga hårdrockare på 70-talet visar att bandet briljerade redan i grundkursen 20 poäng Cheap Trick.
Men Butterfly Jones influenser är mera spridda än så. De slänger skamlöst in eller till och med bygger upp hela sånger på stulna ELO-stråkar, Ohio Express-korkade tralala-refränger, bjällror, sitar och tablas, men släpper aldrig de kraftfulla gitarrerna i botten.
Med något enstaka undantag blir resultatet munter och lekfull powerpop när den är som bäst. Själva kallar Butterfly Jones sin musik för neopsykedelia. Och visst finns här psykedelians karaktäristika. Men när de är som bäst spöar Butterfly Jones till och med årets stora överraskning Popium i att återuppfinna den smarta powerpop vi alla saknat ända sedan Jellyfish stora epos Bellybutton för mer än 10 år sedan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
