Sly & The Family Stone Stand! (Epic/Sony BMG)
Ursprungligen 1969
Sly skapade soul och funk, självklart, men också pop och conscious hippie-psychedelia. Du har redan fattat att There’s a Riot Goin’ On är en absolut nödvändig del av varje skivsamling, men samtidigt med den har ytterligare fem album från mannen som lade grunden till Funkadelic, Ohio Players, Outkast och inte minst Prince släppts, och Stand! är lika nödvändig. Nästan halva albumet blev singlar, och vilka singlar sen. Förutom titelspåret tog sig Sing a Simple Song, I Want to Take You Higher och inte minst Everyday People upp på listorna, och ett album som dessutom innehåller Don’t Call Me Nigger, Whitey är inget annat än en triumf. Inte minst Larry Grahams popiga och ärkegrooviga basteknik – han uppfann discons slapelbas, du vet, och fan vet om han inte har mer sväng än till och med James Jamerson. Nu har han just spräckt mina högtalare. Igen.
Leonard Cohen Songs of Leonard Cohen (Sony BMG)
Ursprungligen 1967
Äntligen börjar vi kunna höra Leonard Cohens katalog med ett ljud som musiken förtjänar. Första släppet rymmer hans tre första album, och Songs of Love and Hate innehåller Joan of Arc, barnkörer och fylleskrål som Stefan Sundström försökt bygga en karriär på. Songs from a Room innehåller Bird on the Wire, en massa mungiga och till och med en elgitarr. Men fortfarande är det kanadensarens debut från 1967 som knäcker. Över trettio var han redan, och en publicerad poet som andra rocklyriker bara kan drömma om, men framför allt var han en mörkrets sångare av såväl Guds som Buddhas nåde. So Long, Marianne och Sisters of Mercy är så självklara att de inte behöver nämnas, men mindre uppmärksammade Teachers hade kunnat vara med på Velvet Undergrounds debut, om Lou Reed bara hade kunnat sjunga, spela gitarr och skriva poesi.
Various Goodbye Nashville, Hello Camden Town (Castle/Sanctuary/Border)
Samling
Britternas relation till country och roots har alltid varit komplicerad. I början av 70-talet ledde den till ogenerad generande hårväxt och en kärlek till The Band som inte riktigt besvarades av den ölstinna pubpubliken. I stället för intrikat samspel tvingades banden väsnas för att göra sig hörda, och det ledde snabbt vidare till Dr. Feelgood, Count Bishops och Eddie & The Hot Rods och sedan direkt till punken. Men innan dess hann Ian Dury ta sina första sneda steg med Kilburn & The High Roads, Nick Lowe började i Brinsley Schwarz, och Will Birch lyfte med sina Kursaal Flyers. Allihop finns representerade på den här dubbel-CD:n, tillsammans med blivande Residents-gitarristen Phil Lithmans (aka Snakefinger) Chilli Willi & The Red Hot Peppers. Visst luktar ölen surt ibland, men det är charmen med pubkulturen, och om inget annat roar kan man underhålla sig med ett fint urval av världshistoriens sämsta bandnamn, som Bees Make Honey, Heads Hands & Feet och bäst av allt Eggs Over Easy.
The Wedding Present The Complete BBC Sessions (BBC/Castle/Border)
Session
John Peel hypade många band i sina dagar, men bara The Fall med större entusiasm än The Wedding Present. Totalt 12 Peel-sessioner blev det, och tillsammans med tre radiosända konserter ger de mer än fem timmars speltid när de samlats i en fin liten låda. Så mycket behöver inte ens Weddoes-fanatiker, även om det är tätt mellan höjdpunkterna. Från de tidigaste inspelningarna med snabb och avigt skramlande gitarrindie, med eviga favoriter som Give My Love to Kevin och udda covers som Altered Images Happy Birthday, via den tuffare Steve Albini-periodens snabba och avigt skramlande gitarrindie, bland annat på John Peels radiosända 50-årsfirande, ända till David Gedges nästa projekt Cineramas, eh, inte lika snabba men avigt skramlande gitarrindie. The Ukrainians, skämtet som blev ett sidoprojekt som blev ett separat offshoot, är också välrepresenterat med tre egna sessioner, och även det håller fortfarande.
Infinite Mass Masters of the Universe – The Best of Infinite Mass 1991–2007 (Skiva/Bonnier Amigo)
Infinite Mass har lånat lika friskt från Kiss, The Who och Alexei Sayle som från Dr. Dre, Grandmaster Flash och Tony Montana, och det gör en guidad tur genom deras katalog till ett rent nöje. Kan du komma på mer än ett annat svenskt hiphopband som skulle kunna samla ihop sina bästa stunder till en hörvärd dubbel-CD, eller ens en EP?
Various Babylon’s Burning (Castle/Border)
Samling
Den här punklådans fyra CD är tänkta som soundtrack till Clinton Heylins utmärkta bok med samma namn, men till skillnad från boken är boxen framför allt en angelägenhet för arkivarier och komplettister. Här finns visserligen New York Dolls, Sex Pistols, Buzzcocks och The Damned, faktiskt så gott som alla viktiga namn sånär som Ramones och The Clash, men enbart i form av demos och livetagningar. Urvalet från klubben Roxy är fint, med X-Ray Spex och Wire, och återhörandet av Alberto y Lost Trios Paranoias punkparodier är efterlängtat, särskilt Snuffin’ in Babylon, som gick högt över många hemmafärgade huvuden 1977. Men boxens viktigaste kulturgärning är djupdykningen i Clevelands prepunk-scen. Pere Ubus första inspelningar finns förstås med, men även medlemmarnas tidigare försök i Rocket from the Tombs, Mirrors och The Finns (med världens första Brian Eno-cover) och inte minst Peter Laughner solo. Fantastiskt.
Och några gömda guldkorn:
Gary Numan, Me! I Disconnect from You från The Complete John Peel Sessions (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Två utmärkta androidsessioner från 1979 kompletteras av en längre kass gothsession från härom året.
Trees, Geordie från On the Shore (Sony BMG)
1971
Det var hos det här obskyra brittiska folkbandet Gnarls Barkley hittade sin mest udda sampling.
Richard Lloyd, titelspåret från Field of Fire – Deluxe (Reaction/Border)
1985
Om resten av Television-gitarristens Sverigeinspelade album, kompat av Lolita Pop, varit en tiondel så bra som hans liner notes (Roslagsgatan? ”Gattan means street, so whatever roast lag means, we were there”) eller hälften så bra som titelspåret hade det här varit en klassiker.
Loudon Wainwright III, The Heckler från T-Shirt/Final Exam (Acadia/Border)
1976/1978
Glöm inte bort den minst lika smarta fadern i dessa Rufus-tider.
James Yorkston, The Lang Toun från Roaring the Gospel (Domino/Playground)
Tio hypnotiska minuter, omöjliga att avbryta även om du skulle vilja.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
