Mute Audio Documents 1978–1984 (Mute/EMI)
108 singelspår, a-sidor och b-sidor, på åtta CD känns för mastigt? Tänk igen. Mute började som Daniel Millers sätt att ge spridning åt polaren Frank Toveys Fad Gadget (vars Ricky’s Hand låter lika hypermodern i dag) och sina egna små synthexperiment som The Normal och Silicon Teens. De senares synthversioner av rock’n’roll-standards var ett skämt redan då (med Lilys pappa Keith Allen i rollen som manager, minsann), men The Normals hyllning till J. G. Ballard i Warm Leatherette blev en föregångare, en evergreen och en rätt ansenlig inkomstkälla tack vare Grace Jones cover.
Det innebar att Daniel Miller kom att dokumentera den första synthvågens viktigaste band, såväl tyska D.A.F. som Depeche Mode från debuten och framåt, och sedan den andra och dessutom ett allt vidare oväsende, med The Birthday Partys sista EP (och följaktligen Nick Caves första singel), Einstürzende Neubauten. Små bagateller som Yazoos första singel och Vince Clarkes nästa projekt Assembly, med Feargal Sharkey, visar sig vara mycket bättre än vi mindes, och det enda man kan undvara är ljudexperiment från Smegma och Non, aka Boyd Rice, vars fortsatta livsöden vi bara vill förtränga.
Svensk postpunk (MNW/Bonnier Amigo)
Mitt urval av den svenska postpunkens dovaste ögonblick hade givetvis varit helt annorlunda. Det går inte att kritisera valet av låtar med Brända Barn, TT Reuter, Dom Dummaste, Kai Martin och Cortex, men Commando M. Pigg, Twice a Man och Ståålfågel borde representerats av andra låtar, Tant Strul och Lolita Pop har inte under den rubriken att göra, och var är Blago Bung och Hörförståelse? En akademisk diskussion? Om bara Bonnier Amigo kunde få ändan ur och ge ut den ultimata Svensk postpunk-boxen är det upp till var och en att döma själv. Och så är vi en fem-sex stycken som gärna skulle se alla originalskivorna på CD också. Under tiden predikar vi för var och en som råkar komma i närheten, eftersom vi inte besitter samma förmåga att betrakta eran så självironiskt nyktert som Lars Nylin i sina befriande liner notes.
Laurie Anderson Big Science (Nonesuch/Warner)
Ursprungligen släppt 1982
Jag har sett Laurie Anderson dansa med William S. Burroughs. Visserligen bara med en videoupptagning av William S. Burroughs, men ändå. Hennes konserter har aldrig varit konserter i traditionell bemärkelse, eftersom Laurie Anderson inte är någon musiker, så mycket violinvirtuos hon än är, utan en multikonstnär. När hon snubblade över ett skivkontrakt efter att John Peel upptäckt hennes limiterade singel O Superman visste hon inte riktigt vad hon skulle göra med det. Lösningen var att plocka snuttar om teknik, vetenskap och industrialisering ur det pågående multimediaprojektet United States I–IV, en åtta timmar lång överdos när den så småningom kom i omfattande vinylbox. Hennes varma synthar och stilla röst gjorde debutalbumet till en oväntad hit 1982, och till en evig Nostradamus-skröna när texten till O Supermanplötsligt blev verklighet den 11 september 2001. ”Here come the planes. They’re American planes. Made in America. Smoking or non-smoking? /…/ ’Cause when love is gone, there’s always justice. And when justice is gone, there’s always force.”
The Bongos Drums Along the Hudson (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Richard Barone borde ha vetat bättre. Kommer man från Hoboken och är marinerad i skitig CBGB-rock är det dömt att misslyckas att försöka spela pop. Särskilt om ens debutsingel kommer ut som av misstag, när någon ambitiös frimärkssamlare råkat över en tidig demo. Ännu mer om man trivs lika bra i Bush Tetras sällskap som i Throbbing Gristles (de senare hörs här ”hjälpa till” i en liveupptagning från London). Värre blir det om den mest kommersiella singel man kan prestera är en Marc Bolan-cover med marimbaimprovisationer, och skulle man under 30 års existens sedan lyckas skrapa ihop en komplett katalog med 27 spår (varav en hel del live från det allra första inspelade giget) är det sedan länge kört med popkarriären. Särskilt om man rundar av alltihop med ett lysande nyinspelat rocksamarbete med en annan NY-kuf vid namn Moby. The Bongos borde ha vetat bättre, och du borde inte ha missat dem.
Traveling Wilburys Collection: Volume 1 and Volume 3 (Rhino/Warner)
Ursprungligen släppta 1988 respektive 1990
George Harrisons initiativ att bjuda in polarna Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison till den singelbaksida han skulle färdigställa tillsammans med Jeff Lynne var ett genidrag. Under en kort period lekte kompiskvintetten fram sina mest lustfyllda sånger på ett decennium. Till uppföljaren, där Roy Orbison redan hunnit dö i vad som kom att kallas Traveling Wilburys förbannelse (Del Shannon var nästa offer), hade verkligheten hunnit ikapp dem, och allihop tjuvhöll på sitt bästa material med ett tamt album som resultat. Nu är båda albumen ihopklämda på samma utgåva, tillsammans med några bonusspår och en DVD, och fortfarande kan man nöja sig med att lyssna på Last Night, Tweeter and the Monkey Man, Handle with Care och inte så mycket mer.
Electric Flag An American Music Band/A Long Time Comin’ (SPV/Playground)
Ursprungligen släppta 1969 respektive 1968
Att debutera inför 50 000 hippies är inte det lättaste, men på Montereyfestivalen var det just vad Electric Flag gick i land med. Om de bildat bandet tre år senare hade det varit ett utpräglat allstarband, men än låg merparten av deras berömmelse framför dem, och de var nöjda med att spela tung soulblås i samma skola som Booker T. & the M.G.’s. Men den virvelvind som var det sena 60-talet innebar en virvelvind också i bandet, huvudsakligen matad av droger och ego-hangups. När det var dags för det andra albumet, oförklarligt placerat först på den här utgåvans CD, hade redan gitarrhjälten Mike Bloomfield och organisten Barry Goldberg dragit vidare, och utan dem återstod trista standardcovers och allt större fusionambitioner. Buddy Miles hängde på Jimi Hendrix i stället, sångaren Nick Gravenites gick till Big Brother & the Holding Company och John Simon producerade The Band och satsade solo. En parentes, men debutalbumet är dumt att missa.
Dag Vag Klassiker (MNW/Bonnier Amigo)
I dag, när det än en gång återförenade Dag Vag är ett festligt nostalgiband på Södermalm, är det svårt att minnas att de i slutet av 70-talet inte bara var Sveriges största band, utan dessutom den felande länken mellan progg, punk och vad som kom att kallas världsmusik. De norrländska bröderna Odeltorp, som i enlighet med tidsandan kallade sig Stig Vig och Tage Dirty, tog hjälp av musikrörelsens största gitarrhjälte och Multikultis talesman nummer ett, och med covers av Thore Skogman, Evert Taube och Anita Lindblom tog de sig längst in i folksjälen (för en sådan trodde man fortfarande att det fanns på den tiden), så till den milda grad att somliga närstående (som inte vill ståta med sitt namn i detta sammanhang) löste biljett för att se dem och Ebba Grön i Eriksdalshallen, och omedelbart gick därifrån när sedan den ”trista glasögonormen” till huvudakt, Elvis Costello på sitt första Stockholmsbesök, satte igång. Snorblues, Min tunna, esset Musik och många fler håller fortfarande, men här finns alldeles för mycket av de senare årens buskisreggae för att det ska vara riktigt njutbart. Och var är originalversionen av Dimma? Liknande dubbelsamlingar med Nationalteatern och Imperiet finns också att tillgå.
Fler återutgåvor för hängmattan:
The Afghan Whigs, What Jail Is Like. Från Unbreakable (A Retrospective 1990–2006) (Rhino/Warner)
Sydstatssoul och grunge i ljuv och en aning öronbedövande förening.
Pretenders, Don’t Get Me Wrong. Från Get Close (Expanded) (Rhino/Warner)
Ursprungligen släppt 1986
På sitt fjärde album var Chrissie Hynde inte särskilt spännande längre. Men en och annan mästerlig singelhit kunde hon fortfarande sätta.
Frank Black, Remake/Remodel (live). Från 93–03 (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Varför har ingen kommit på att kombinera Captain Beefhearts och David Johansens ljuva stämmor tidigare? Du hittar den på den bonus-CD till samlingen höjdpunkter från en kanske inte alltid så framgångsrik solokarriär.
Prince Jammy Destroys the Space Invaders (Greensleeves/Border)
Ursprungligen utgiven 1982
Prince Jammy var bland de allra första att digitalisera reggaen, men här nöjer han sig med TV-spelseffekter och traditionell – och exemplarisk – Studio One-dub.
Jerry Lee Lewis Jerry Lee Lewis och Jerry Lee’s Greatest! (Sun/Charly/import)
Ursprungligen utgivna 1957 och 1961
Killers första och andra Sun-album samlade i en fin digipak. Grundkursen, lektion 1A. Johnny Cashs tidiga Greatest! och Now Here’s Johnny Cash finns i lika fin (och billig) utgåva.
The Pomus & Shuman Story: Double Trouble 1956–1967 (Ace/Bonnier Amigo)
Brill Buildings mästare. Dion & The Belmonts A Teenager in Love. Ray Charles Lonely Avenue. The Drifters Save the Last Dance for Me. LaVern Bakers Hey Memphis, som var ett svar på Elvis Little Sister, och Del Shannons His Latest Flame, inspelad innan Elvis satte sin version. Vad vill du veta mer?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
