Jubileer för Queen, Dead Kennedys och Bruce Springsteen. Det hade kunnat vara olika världar, men det är som mest fem år mellan deras största stunder, och alla tre firas med bonus-DVD:er till de remastrade återutgåvorna. Patti Smith väljer ett mer udda sätt att jubilera sin debut, och The Soundtrack of Our Lives och John Lydon/Rotten vill mest påminna om sin existens. Men vilka fyrverkerier de än fyrar av vilar Jeffrey Lee Pierces mörka skugga över festligheterna. Patrik Forshage lyssnar på nya återutgåvor, och tvingas instämma med sitt gamla hatobjekt Thåström.
Jeffrey Lee Pierce Wildweed (Sympathy for the Record Industry/Border)
Thåström har kallat en av de starkaste låtarna på sin nya skiva för Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Tillsammans med Pelle Ossler (som tidigare gjort en svenskspråkig version av Gun Clubs Sex Beat) maler han fram en hyllning till en av de senare decenniernas mest självförbrännande rockmyter, och den kommer exakt samtidigt som Jeffrey Lee Pierces första soloskiva och tillika bästa inspelningar äntligen finns tillgängliga på CD.
Jeffrey Lee Pierce var lika mycket en döds- och rockmytsfixerad fan som en musiker. Från första början visste han exakt vilka poser som var mest rockenroll, vilka sidekicks som gav det farligaste intrycket och tyvärr också vilka droger som snabbast ledde till en autentisk rockenrolldöd. På Stockholmsspelningar på 80-talet var han ömsom briljant och ömsom så nere för räkning att det var tragiskt att betrakta. Men hans solodebut är fortfarande ett mästerverk av desperat ökenpunk, ostadigt balanserande mellan det desperat Crams-skrovliga och det Roy Orbisonskt pompösa. De 20 år som gått sedan Wildweed först släpptes har inte försvagat den det minsta. Punkbluesen hade blivit skitigare och stadigare, och psychobilly-dragen var nedtonade, utom i hetsiga Hey Juana med sin blinkning till den sångare som tog över Kid Congo Powers från Jeffrey Lee Pierces band (”Now Nick the Cave, he spent all his pay, on a bottle of gin”). Om Love and Desperation eller Sex Killer är grymmast, på ett eller flera sätt, är uteslutande en akademisk diskussion. Och sådana låg långt från Jeffrey Lee Pierce. Missa inte heller Gun Clubs oväntade återförening Mother Juno, en Robin Guthrie-producerad kolsvart skiva oberoende av formatets material.
Queen A Night at the Opera – 30th Anniversary Collectors Edition (EMI)
”No synthesisers”. Sånt kunde band stolt skriva på sina skivomslag 1975, likt en filmstjärna som stoltserar med att han gör sina stunts själv. Det var ett tecken på autenticitet, och med Bohemian Rhapsodys halsbrytande orkestervändningar fanns det anledning att skryta med att det enbart var ”riktiga” instrument (så kallades det på den tiden). Särskilt som Queens mästerverk samtidigt är en alldeles suberbt teatralisk rockskiva med rakt nedstigande ättlingar inte bara i The Darkness utan lika mycket i Antony & The Johnsons och Rufus Wainwright.
Bruce Springsteen Born to Run – 30th Anniversary Edition (Columbia/Sony)
En legend, hans stora genombrottsskiva, tre-fyra riktigt bra låtar. En jubileumslåda, två medföljande DVD-filmer, en konsert man hade velat vara på, en dokumentär som får arkeologer att somna. En skara rockjournalister som faller i gemensam Jim Jones-trans. Jag har sett rockens dåtid, och hans namn är Bruce Springsteen.
Dead Kennedys Fresh Fruit for Rotting Vegetables – Special 25th Anniversary Edition (Cherry Red/Border)
När Dead Kennedys fullängdsdebut kom hade Jello Biafra redan ställt upp i San Franciscos borgmästarval. Fjärdeplaceringen där gjorde inget, han ville ju lägga tid och energi på det smartaste band som kom ur Kaliforniens lönnfeta punkscen. Inget annat band lyckades kombinera hardcore med surfinfluenser, ingen annan var lika ultraradikal och samtidigt full av humor. Även om debutens material inte håller rakt igenom räcker låtar som Holiday in Cambodia, Kill the Poor, California Über Alles eller uppdateringen av ett strykninladdat The Sonics i frejdiga Let’s Lynch the Landlord fortfarande långt.
Patti Smith Horses / Horses Legacy Edition (Legacy/Arista/Sony BMG)
Originalskivan är förstås värd ett högre betyg. Men bonus-CD:n med en liveinspelning från London där större delen av originalbandet spelar igenom samma skiva från start till slut 30 år senare håller inte måttet. Patti Smith är visserligen lika stark fortfarande, och Tom Verlaine är inte längre bara en gästartist utan en av hennes ordinarie bandmedlemmar. Det är bara så meningslöst.
The Soundtrack of Our Lives Present from the Past (Warner)
Inför varje Soundtrack of Our Lives-skiva har det ryktats om drösvis med mer eller mindre färdiga inspelningar, och den här 32 låtar långa samlingen av outgivet och svåråtkomligt bekräftar det ryktet. Men Nobrainer är bara ett av många exempel på att det parallella ryktet – att det material som skalats bort från bandets fullängdare skulle vara utflippat och knappt lyssningsbart – är fullständigt uppåt väggarna.
John Lydon The Best of British £1 Notes (Virgin/EMI)
För att påminna den engelska befolkningen om att Johnny Rotten inte bara är en dokusåpatävlande får vi en fullmatad karriärretrospektiv som lockar dels med att innehålla ett nytt spår och dels vara den första samlingen som spänner över hela punkikonens karriär. Inget av argumenten håller. Det första faller på sin egen orimlighet, eftersom det är självklart att hans nya loska stinker. Det andra faller på att det finns stora delar av John Lydons karriär som vi inte vill bli påminda om. Sex Pistols har liksom The Beatles förlorat allt musikaliskt värde, och Public Image Ltd:s sena skivor var bara räddhågsen trendängslan och parodiskt cyniska grimascher. Men på sina första två skivor var Public Image Ltd ett av de viktigaste banden i världen, och fortfarande är de det enda band som lyckosamt förenat kraut, dub och punk. Det är därför dubbelversionen med en tung extended version av Death Disco ändå är ett vettigt alternativ.
