Hösten är en hård tid. Då lyssnar vi på hård musik.
The Ramones Weird Tales of the Ramones (Rhino/Warner)
Boxens första CD upptas av material från brödernas tre första skivor, och bättre rock går inte att föreställa sig. Den gör det lätt att överse med återstående två CD, med framför allt upprepningar av de ursprungliga idéerna tillsammans med meningslösa covers. Men. Eftersom varenda vettig människa redan har skivtrojkan från åren 1976–1977 i sin samling är det svårt att se syftet med den här boxen, särskilt som det dessutom redan finns minst två utmärkta dubbelsamlingar i handeln. Det skulle i så fall vara för den medföljande DVD:n med promofilmer, eller för det fantastiska seriehäftet (Sergio Aragonés! Zippy the Pinhead! Riktiga 3D-glasögon!). Vi vill hellre ha en riktigt bra raritetssamling, med Joeys inhopp i blodsbrorsans band och duetter med Holly Beth Vincent, Ronnie Spector och General Johnson (!).
Downliners Sect The Rock Sect’s In (Repertoire/import)
Englands skitiga motsvarighet till The Sonics uppskattades aldrig i ett modängsligt London, och fortfarande är den här smutsiga kvartetten sorgligt förbisedd. Inte ens The Clashs lån av deras tolkning av Brand New Cadillac kunde ändra på det. Mystiskt. Men det stora mysteriet är ändå fortfarande var de hittade John Cale och Lou Reeds Why Don’t You Smile Now redan 1966, samma år som Velvet Underground bildades.
The Stooges The Stooges och Fun House (Rhino/Warner)
Två avgörande dödsstötar mot blomsterbarnens krackelerande utopia (”Well it’s 1969 okay, war across the USA”), två orsaker till punk, två tafatta självmordsförsök och två perfekta skivor. Iggy, Ron, Scott och Dave lurade till sig inspelningstid för debuten genom att påstå att de hade massor av färdigt låtmaterial, och sedan stressade de fram åtminstone ett par jams för att komplettera de fyra låtar de faktiskt hade. Det märks på den adderade bonus-CD:n, bestående av John Cales ännu vildare originalmixar av redan definitiva spår som 1969 och No Fun, och en dubbelt så lång och dubbelt flummig Ann. Fun House finns redan som 6 CD-box, vars bästa stunder kokats ner till en bonus-CD här. Än har vi inte nått gränsen för hur många versioner av TV Eye, Loose och Down on the Street en människa rimligen kan behöva.
The Dirtbombs If You Don’t Already Have a Look (In the Red/Dotshop.se)
När resten av Detroit-scenen känns antingen mainstream eller passé är det skönt att kunna luta sig mot The Dirtbombs. Garagerock, visst, men alltid på en solid grund av rhythm & blues och rockenroll, och med Swell Maps och Thin Lizzy som omaka affischpar på replokalens vägg. En dubbelsamling singelspår och udda låtar, hälften original och hälften tolkningar, måste förstås bli en aning svajig, men egna They Hate Us in Scandinavia, komplett med buande italienare (fråga inte), och covers av Elliott Smith, One the Juggler och ESG räcker för att kvala in till finalen när Bästa-Detroit-band-någonsin ska koras.
Richard Hell Spurts – The Richard Hell Story (Rhino/Warner)
”Please Kill Me”. Så skrev Richard Hell på sin hemmagjorda t-shirt 1975, och med det på bröstet gav han sig ut på promenad på ett Lower East Side där varannan förbipasserande var både hög och beväpnad. Stum av beundran rippade Malcolm McLaren allt med sig hem till England för att sätta ihop sitt eget lilla säkerhetsnålsband. Men det var inte Richard Hells t-shirt som skapade punken. Det var Richard Hells musik som åstadkom det.
Nu kompletteras förra årets raritetsantologi Time med en föredömlig karriärssammanfattning. Den rymmer allt från Neon Boys första inspelningar 1973 till en helt nyinspelad (och i ärlighetens namn ganska ointressant) låt, och tar oss till fantastiska höjder, och en del dalar där emellan. Utöver de klassiska inspelningarna med hjälten Robert Quine i The Voidoids finns här samarbeten med Wayne Kramer och med Sonic Youth (som Dim Stars, roligare på pappret än på skiva), men också en glimt av stunden med Johnny Thunders i The Heartbreakers och till och med en tidigare outgiven CBGB’s-inspelning av Blank Generation med den kortlivade första upplagan av Television. Ni fattar hur oumbärligt sånt är.
June Carter Cash Keep on the Sunny Side – Her Life in Music (Columbia Legacy/Sony BMG)
Född in i countryns ursprungsfamilj The Carter Family sjöng June som nioåring Oh Susannah i radio 1939. Som åldrad hustru och skyddsängel till Johnny Cash sjöng hon som 74-åring sin familjs standard Keep on the Sunny Side på sin sista inspelning. Däremellan hann countryns främsta kunglighet bara med tre soloskivor, men å andra sidan en drös hymner, mördarballader, kärleksfulla duetter med maken och till och med flera noveltys (Baby, It’s Cold Outside med komediduon Homer & Jethro är hysteriskt rolig). Pur aristokrati.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
