Manchesters Moss Side i Manchester verkar vara ett funkigt ställe – åtminstone i Barry Adamsons ögon och öron. Sedan tiden som basist i Magazine och i Nick Caves Bad Seeds var förbi för 15 år sedan har Barry Adamson med stort allvar laborerat med formeln för det perfekta soundtracket. Utan film eller regissör gjorde han Moss Side Story, som var så effektiv att det ledde till uppdrag i filmer som inte var imaginära. Sedan dess har han blandat ”äkta” soundtracks med sina egna hjärnfilmers, och med något undantag varit ganska ointresserad av hitlåtar. Tills nu.
”What is the song if you can’t sing along” proklamerar Barry Adamson i programförklaringen Cinematic Soul, som lånat sin groove från Ball of Confusion, och sedan snickrar han ihop den ena blaxploitationpastischen efter den andra. För tre år sedan prövade han sin sångröst för första gången, men fortfarande litar han inte riktigt på den. Istället låtsas han gärna vara någon annan, och även om framgången varierar är det ganska underhållande. Ibland lånar han lite Barry White, som i singeln Black Amour, ibland lite Commodores och någon gång går han utanför ramen som The The.
När Barry Adamson någon enstaka gång återfaller i orgeljazz för film noir ser han till att vara övertydlig och nämna Betty Blue, François Truffaut och Brigitte Bardot vid namn redan i introt. Inte så subtilt, kanske, men sådana detaljer gör The King of Nothing Hill till det mest underhållande och lättillgängliga som läckt ut ur den mannens studio.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
