Det har inte alltid varit så, men numera är ett grundantagande om superhypade brittiska band är att de är dagsländor, och med sina två album 2023 borde Bar Italia vara urtypen för det. Men redan då skilde de sig från de flesta genom att inte vara allvarsamt självmedvetna, och det är ännu mer påfallande när de nu är tillbaka med sitt tredje album.
Det låter det snarare som att de skiter helt i cred när Rooster börjar i knotig DIY-indie innan den växlar upp i stenhårt rättfram gitarrattack, inklusive psykedeliskt gitarrsolo, eller när de vinglar runt i Libertines-pop som Marble Arch eller ännu vingligare folkpop i valstakt i Bad Reputation.
Nina Cristante har ett röstspektra från arrogant punkaktivism till vän flickpop, och vare sig den ställs mot Jezmi Tarik Fehmis djupare röst eller Sam Fentons tenor är kontrasten effektiv och dramatisk.
Den omedelbara och förförande dimensionen finns även i refrängerna i låtar som Eyepatch och omni shambles. Fundraiser är spretig artpop som låter som ett lustfyllt DIY-möte mellan The Jam och Strokes, och även Cowbellas omedelbara och högintensivt överstyrda gitarrindie får oss att minnas den sensation som The Strokes första inspelningar innebar i början av årtusendet.
Riktigt så omtumlande är inte Bar Italias tredje album, men den är tillräckligt nära. Några dagsländor är de hursomhelst inte.
