Lulebandet Huggorm har just släppt sitt debutalbum En värdelös historia, och trots risken att bli hårdhänt behandlad vågar sig Fokus Musik på ett möte för att få veta mer om deras unika Luleå-blandning av hjärndöda riff och symfoniska AOR-körer.
För den som sett stenhårda Huggorm domptera den samlade presskåren i direktsänd presskonferens härom veckan är det lite nervöst att sitta mittemot det albumdebuterade journalist-ätar-bandet på Stockholmsbesök.
– Vi har ju lärt oss att om man ger pressen lillfingret. så… Vi är extremt mediatränade, ler Jocke Brännvall snett, och Fredrik ”Buffy” Johansson är strängare än så.
– Det kom naturligt, jag behövde inte mediaträning för det där. Vi sa att tryck på play så kör vi.
Men i verkligheten är de fem musikerna från Luleå både ödmjuka och vänliga, och lyssnar tålmodigt på den här skribentens försök att klassificera deras musik. AOR. Traditionell hårdrock. Hård rock från tidigt 70-tal. Enkelhet och komplexitet. Avancerade körer och simpelt dumma riff. När Huggorm kombinerar alla sina ambitioner får resultatet ett brett anslag, där sologitarren ligger avsevärt närmare Scott Gorham än Yngwie.
– Nu vet jag inte riktigt vem Scott Gorham är, om jag ska vara helt ärlig, tvekar sångaren Christoffer Wennberg, men resten av bandet nickar och förklarar. Thin Lizzy, känsla snarare än ekvilibrism.
– Ah! Absolut, då stämmer det, absolut. Det är inte så mycket Yngwie här.
– Vi skulle misslyckas om vi försökte, instämmer Jocke Brännvall, som från början startade bandet som en duo ihop med Christoffer 2017.
Men även om deras uttryck är rättfram och okonstlat betyder inte det att Huggorm backar från det avancerade.
– Ur mitt perspektiv, jag som inte var så delaktig i det kreativa från start, så var det jag hörde i Huggorm exakt det du beskriver, instämmer Buffy,. Kombinationen av två olika saker, dels hjärndöd rock, och samtidigt väldigt symfoniskt. Queen och Thin Lizzy, men också Ted Gärdestad.
– Våra influenser kommer från jävlar alla håll, förklarar Jocke. Och även om jag och Christoffer har ett gemensamt musikaliskt – vi tänker ganska likadant – så är våra influenser är väldigt olika.
– Vissa kärninfluenser kommer alltid vara där för mig, instämmer Christoffer, typ Kiss och Hellacopters. Andra kommer alltid vara där för Jocke, typ Queen och Michael Jackson. När man blandar dem blir det hårt i botten, men det är täckt med lite grädde.
– Jag har inte varit en stor konsument av hårdrock eller ännu tyngre genrer, menar Jocke. Så kanske omedvetet försöker jag göra någonting för att mjuka upp det lite. Jag spelar visserligen gitarr i bandet, men du Christoffer gillar ju gitarr mer än jag.
– Jag älskar gitarr, slår Christoffer fast.
Men när svenska 70-talsrockband kommer på tal – Motvind, Pugh Rogefeldt och Rainrock – skakar Huggorm oförstående på sina huvuden.
– Förutom Pugh vet jag inte vad något av det här är, förklarar Christoffer. Vi har egentligen inte hämtat inspiration från gamla svenska rockband alls, det kanske bara låter så för att vi sjunger rock på svenska. Hemma i Norrbotten har vi också fått reaktioner från äldre som pratar om progg. Typ Dan Bergmans Rekyl Han har kommit förbi någon gång innan gig, och jag tror de killarna kan känna ett släktskap. Jag kan fatta det, men det har vi hittat i efterhand.
– Jag skulle vilja säga att det aldrig funnits en idé om vad Huggorm ska vara, fortsätter Jocke. Jag har fått kritik – från Luleå speciellt – att Huggorm låter för polerat och clean. Men andra säger att Huggorm låter stökigt. Jag vill bara göra ganska snygg rock, med kanonsång av Christoffer. Sången ska vara i fokus och den ska säga så mycket som möjligt. Alltså, sångprecisionen förstår du vad jag menar. Och det är i fokus och så är det.
– Huggorms musik är genomarbetad, förklarar Buffy. Det är inte ihopjammade i repokalen och spontant inspelat. Allt är genomskrivet, varenda takt!
– Ibland får jag ändå sola fritt, skjuter Jonas Eriksson in.
I den här skribentens öron finns hela den spännvidden, med skitiga och grovkorniga stunder som Kom inte hit! och singeln Villa, Volvo, hund & skit parallellt med putsad melodisk hårdrock i Hurricane och i titelspåret. I Benny med sina avancerade körer låter det ren AOR, och Huggorm har till och med en powerballad i Du finns i blodet.
– Det är en lek, utifrån idén vad svenska rockband vanligtvis inte gör, myser Jocke. Typ en Brian Adams-ballad, på svenska, vem gör det? Jag letar efter sådana utmaningar. Och har man en begåvad sångare som Christoffer, då kan man bära en powerballad.
Christoffers akustiska Mamma är den sång på albumet som griper tag allra hårdast.
– Ja, fyfan vad fin den är, instämmer Jocke..
– Jag förlorade min mamma i oktober, berättar Christoffer. Hon var dålig länge, men ändå, när man sitter sådär vid dödsbädden… Att förlora sin mamma är man aldrig förberedd på.
– Vi hade ju en helt annan text från början, men så skrev du det där på en timme bara, minns Jocke. Och när vi skulle spela in den så bestämde vi att vi skulle akustiska gitarrer. Vi lägger inte på något mer. Det var ett bra beslut.
Huggorms texter behandlar lokala sammanhang och karaktärer i Luleå, det har Huggorm varit tydliga med start.
– Det utgår från oss förstås, nickar trummisen André Nordlund, och och från vår omgivning. Jag tänker att det finns säkert något i det som är typiskt för många fler mindre städer i Sverige också, Men visst, vi har nog ganska många speciella och inspirerande karaktärer runt omkring oss, som Benny som är Jockes granne.
– Det skulle kännas weird att namedroppa platser som man inte har en relation till. Men jag har varit kluven i det där, för egentligen är jag inte ute efter att romantisera vår hemstad. Vi bara sjunger om hur livet är, och det är i Luleå.
Egentligen är ramarna kanske till och med snävare än så, erkänner Jocke.
– Det är väldigt lokalt, skulle jag vilja säga. Mycket av det vi har presenterat och lagt ut – bilder, videos och sånt – är från min lägenhet och mitt bostadshus mycket. Vi har varit väldigt mycket i mitt bostadshus. Albumomslaget är hemifrån köket.
Stockholmare utan lokalkännedom i norra Sverige, som undertecknad, blir måhända förvirrade när Huggorm sjunger om Östermalm och menar stadsdelen i Luleå.
– Det är bra, skrattar Jonas. Det behövs lite förvirring.
– Men det funkar även med det missförståndet, tröstar Jocke. För Luleås Östermalm är som Stockholms, om än i mindre skala. Det är ett dyrt lyxområde även i Luleå.
Det där med svordomarna som finns i nästan varenda låt, är det också ett lokalt fenomen?
– Är det så mycket svordomar, undrar Christoffer förskräckt. ”Förihelvete” med lite dialekt i Benny-versen – ok, det är nog typiskt. Det är just det här i-et, ”för i helvete”. Men ärligt talat Det finns noll tanke bakom att sjunga på dialekt, det vore weird att sjunga på en annan dialekt.
Huggorm samlar ihop sina prylar och förbered sig för eftermiddagens soundcheck i Slakthushusområdet. Men först behöver de försäkra sig om att de inte varit för svåra med skribenten, och Christoffer frågar försiktigt hur det känns.
Tack, det känns bra.
– Visst var vi inte lika förjävliga nu som på presskonferensen? Hojta om du vill ha något kompletterande. Eller så kan du väl ljuga ihop lite.
Huggorm tar sin partyrock’n’roll på allra största allvar. De slarvar inte bort ett enda riff, inte en enda tungt boogiegung, inte en enda allsångsvänlig refräng, inte ett enda kött-och-potatisgitarrsolo och inte en enda lokal småstadskaraktär i texterna. Det skulle kunna framstå som utstuderat, men när Lulebandet böjer ner huvudet och rockar med mindre finesser i Kom inte hit, i Villa, Volvo hund och skit och i Det ballar ur är det genuin svenskspråkig 70-talsrock’n’roll i samma anda som i tur och ordning Pugh & Rainrock, Motvind, Tears och Neon Rose.
Inte för att Huggorm bryr sig om sådana traditioner, det mer bara råkade bli så. Om mat ska leta medvetna influenser skvallrar Bennys inledande körer om en viss Queen-ambition, och jag känner konnässörer av AOR och melodisk hårdrock (hej alla numera vilsna Hot Records-stammisar) som skulle gå igång rejält på Christoffer Wennbergs sång och på nyanserna i Hurricane, i Ruiner och i titelspåret. Till och med en regelrätt powerballad hinner de med, i den stort dramatiska och ungdomsromantiska Du finns i blodet.
Texterna är befolkade av chosefria Lule-karaktärer ur deras omgivning, och rymmer både vardag och djupaste svärta, och de är förihelvete proppfulla av kraftord och svordomar. Men i akustiska Mamma är tonläget ett helt annat, när Christoffer Wennberg på sin mammas dödsbädd förklarar sin kärlek och tacksamhet. Det är gripande och ärligt, och bidrar till att skapa en bild av ett band som verkligen menar det de säger och gör.
Med en bakgrundshistoria så osannolik att den måste vara sann går Londons popveteraner längre tillbaka i sin historia än vi visste fanns för att hämta material till sitt 17:e album (och fjärde sedan återföreningen för snart 20 år sedan). Redan 1974 knåpade spolingarna Glenn Tillbrook 16 år och Chris Difford 19 år enligt den tidens ideal ihop en komplett rockopera, som de spelade in på enkla hemmademos och sedemera glömde bort. Nu har de hittat en gammal kassett med inspelningarna, och även om albumet är nyinspelad följer det parets ursprungliga material från What More Can I Says inledande sammanfattning och presentation av nattklubben Trixies – temat för deras rockopera – till historiens avslutande klimax i Trixies (Part One) och Trixies (Part Two) i ädel Squeeze-popform.
De bryr sig inte om att försöka dölja inflytandet av den tidens förebilder och inspirationskällor, särskilt tydligt i balladen The Place We Call Mars där allt från tema, arr, gitarrsolo, piano och andrastämma är David Bowie rätt av. Hell on Earth är en fin mixtur av The Who- och Paul McCartneyinfluenser, och Elton John är inte bara den ursprungliga utlösande faktorn, enligt uppgift, utan också en påfallande återkommande referens inte minst i Good Riddance.
Så hur väl står sig en nyinspelad 50 år gammal rockopera idag? Förvånansvärt väl visar det sig snabbt. Man får anta att Tillbrook och Difford har förhållit sig odogmatiska och tillämpar allt de lärt sig och utvecklat sedan dess, för även om influenserna är tydligt identifierbara är helheten både fråsch och karaktäristisk för den snygga popidentitet som Squeeze utvecklat under sin långa och berg-och-dalbanelika existens.
När de gör gängrelaterad teddy boy-rock’n’roll i The Jaguars är det kanske inte riktigt West Side Story eller ens East Side Story, men det är ändå svängigt och snyggt, medan The Dancer är en krypande obehaglig historia om kränkningar av en stripteasedansare. När vi introduceras för etablissemangets jazzmusiker i inledande You Got the Feeling är det med ett varmt elpiano, svängigt handklpppsgung och eleganta vokalarrangemang, och Why Don’t You är riktigt alert britpop (eller kanske snarare ursprunget till detsamma).
1974 hade Trixie ledigt placerat sig intill den tidens mest framgångsrika rockoperor. Idag är den marknaden avsevärt mindre, men både genrens eventuella kvarlevande fans och helt vanliga nutida popkonnässörer har mycket att hämta här.
Om du ombads tänka dig den smartaste och coolaste hårda rock med influenser från både stoner och klassiska powertrios du kan föreställa dig är sannolikheten stor att du skulle börja mysa vid tanken på The Queens of the Stone Age. Men det beror på att du tänkt för konventionellt, eller att du har missat att Riddarna finns på mycket närmare håll. De har lika stor tyngd och finess, de har ett lika tätt samspel och samma mod att röra sig utanför snäva genregränser. De har kanske till och med ännu vassare texter när de beskriver ett personligt mörker i Hål i marken eller en fabless för det udda och unika i Du är konstig.
Sedan Riddarna hördes av senast för nio år sedan har de kanske låtit sig inspireras lite mer av prog, men inte så att det stör, och texternas akuta allvar är påfallande tydligt inte bara i rättframma Mina Drömmar spårar ur eller ännu mer i Undergångssång.
I Insomnia är tempot ytterligare uppskruvat och gitarren hyperintensivt energisk, och ännu snabbare är gitarren i i övrigt lugnare The Power of Love, som också rymmer albumets kanske allra främsta sånginsats av Edward Forslund, som behöver inte skämmas för sig ens intill vare sig Chris Cornell eller Chris Goss.
Den här skribenten har inte sett Riddarna live på mer än 10 år, ett tag innan deras förra album, men med den här återkomsten har de material att rycka undan mattan för oss live ännu mer resolut och kraftfullt än då.
Äntligen är Riddarna tillbaka med sitt nya album Utomjordingar, nio år efter deras förra skiva. För Fokus Musik berättar de var de hållit hus och varför de älskar konstiga ackord.
Var har ni varit hela mitt liv? Eller åtminstone det senaste decenniet?
– Vi har varit här hela tiden! Vi har fått en hel del barn, och Patrik och Edward har hållit på med andra band, Bowski Island och Pink Milk. Men vi har spelat live hela tiden, det slutade vi inte med. Senast för några månader sedan var vi i Paris och spelade till exempel.
Vad ledde fram till att ni nu är tillbaka?
– En längtan till varandra. Och att vår producent Hasse av en händelse flyttade från Oslo till Gotland bara ett stenkast från Edward.
Och mycket riktigt är Riddarnas nya album en renodlad Gotlandsaffär.
– Vi spelade in hela skivan i Sandkvie Studio i Visby hamn under en vecka. Och så gjorde vi ytterligare pålägg i Väskinde där Hasse och Edward bor. Producenten Hasse Rosbach flyttade till ön för några år sedan från Oslo och råkade träffa Edward på en grillfest. Han har varit med under hela resan ända från förproduktionen och demostadiet, han spelade in allt och har mixat allt. Han är otrolig!
Även om Riddarnas tunga rock har drag av både stoner och klassiska hårda rocktrios hörs inte genrens fabläss för retro.
– Det kan vi hålla med om. Vi inspireras av att hitta på saker som vi tycker känns nyskapande i någon mån.
”Jag har alltid älskat de konstiga ackorden i all musik, de gör allting så underbart och varmt”. Så sjunger Edward i Du är konstig. Vad innebär det?
– Jag har alltid älskat när det kommer ett ackord som överraskar i en låt, men som ändå låter fint. När man lånar ett ackord från en annan tonart, när musiken går utanför sina egna ramar och utmanar öronen. All bra musik innehåller sådana ”konstiga” ackord. Så känner jag med människor också. Texten är skriven till några i min närhet som precis som jag ofta känner att de är lite konstiga och inte passar in. Men för mig är det fint också. De konstiga ackorden och de konstiga människorna sticker ut och är intressanta och vackra. De gör helheten bättre. Och de är så klart bara konstiga från ett perspektiv. För mig är de konstiga ackorden och personerna ”normalt” – sådant jag söker mig till.
Gitarren är fantastisk innovativ i låtar som Insomniaoch Power of Love. Finns det konstiga ackord på albumet som ni älskar mer än andra?
– De där låtarna är det Patrik – som vanligtvis spelar bas – som spelar gitarr på faktiskt. Alla låtar på nya skivan innehåller självklart konstiga ackord. Men ja, Hål i marken till exempel är fullspäckad med konstiga ackord och Mina drömmar spårar ur har två ackord i refrängen som är helt jävla konstiga också. I låten Du är konstig är det ett konstigt ackord exakt samtidigt som ordet ”ackorden” sjungs i textraden om konstiga ackord, så klart. För att nämna några konstiga ackord som verkligen sticker ut.
Med Amy Boones mäktiga och känsliga countrysoulröst berättar The Delines empatiska historier om människorna bakom statistiken i den dödliga opiodepidemin i USA. Willy Vlautin är bandets låtskrivare och historieberättare, och dessutom en fantastisk romanförfattare vid sidan om. För Fokus Musik berättar han om mannen som måste ha långärmat och flickan som spelade klarinett och älskade fransk film, och som nu bara lever för sitt missbruk, och om andra personer vi lär känna på The Delines nya album The Set Up
Jag har förstått att du började skriva låtarna till The Set Up medan ni spelade in förra albumet.
– Jag blir lite besatt när vi ska göra en skiva, och skriver på teman. Till Mr. Luck & Ms. Doom skrev jag de där lite trasiga “on-the-road”-romantiska historierna, tragiska kärlekshistorier. Men mot slutet kom jag först med en låt som heter Walking with His Sleeves Down och sedan Dilaudid Diane, som var mycket mer ensamma. De passade inte i riktigt in, utan var en sorgsnare version av den världen.
– Båda berättelserna är påverkade av opioidepidemin i USA. Den har slagit sönder så många amerikanska städer och den har verkligen bankat sönder Portland. Om man har öppna ögon och ett hjärta går det inte att låta bli att påverkas. Man ser unga människor bo i tält, och leva riktigt hårt. Man ser en 30-årig kvinna överdosera på gatan, och det är inte ens en stor grej längre.
I centrala Portland har Willy Vlautin har en liten skrivarlya för sitt författarskap och sitt låtskrivande, och han beskriver hur omgivningen har blivit allt trasigare.
– På vägen dit såg jag först en kille i en stulen bil, avsvimmad vid ratten och med bilen igång. Ett halvt kvarter därifrån ligger en ung kvinna, avsvimmad på gatan. Det har blivit normaliserat. Så det började smyga sig in i låtarna, och blev grunden först för Walking With His Sleeves Down. Jag mötte en en musiker som jag hade känt när jag var ung, och som jag inte sett på ett par år. Jag frågade om hade turnerat, men jan svarade att han var hade varit junkie och bott i sin mammas källare.. Han hade bara försvunnit från världen, hans liv hade stannat av. Han märkte inte ens tjejen han hade varit kär i, eller de små fina sakerna som får oss att kliva upp på morgonen. Att det är en fin dag, att gå och se ett band, att gå förbi en källarlokal där ett band repar Judas Priest-låtar. Det är det som gör livet värt att leva, för mig. Men han som går där, Walking With His Sleeves Down för att armarna är helt förstörda, han missar allt. Han ser inget av det.
– Det var läkemedelsbolagen som skapade problemet. Jag ramlade av en häst och bröt armen för kanske femton år sedan, och det gjorde ont. Så de gav mig recept på tre gånger 75 OxyContin-piller, ett kraftigt beroendeframkallande opiod. Nu hade jag fått max tio tabletter, men då hade jag kunnat hämta ut 225 piller. Det skapar missbruk, det skapar missbrukare.
Ditt skrivande, både det skönlitterära och låtskrivandet, har en tendens att handla om USA och problemen i det amerikanska samhället, men från ett mikroperspektiv. Du betraktar enskilda människor, och presenterar dem som individer med sina problem och sina glädjeämnen.
– Jag har alltid velat berätta historier om människor, i hopp om att kasta ljus över något. Jag är inte den som predikar, jag säger inte vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara berätta historier, och så får du avgöra.
– För mig är det sorgligaste att tänka på Dilaudid Diane, en unge som spelade klarinett i en marschorkester, som älskade franska filmer och vars värsta brott var att hon bröt sig in på kommunens pool för att få simma ensam. Hade de en dotter som älskade franska filmer och spelade klarinett skulle du vara så stolt. Att sedan se det gå helt fel, det är hjärtskärande.
– På dert sättet är jag politisk, jag kan inte acceptera att möta någon Diane eller killen med ärmarna neddragna och bara säga: ”Äsch, ännu en junkie.” Inte när man vet att där bakom finns en barndom, talanger, en klarinett, en simtur i poolen.
– När dessutom meth kommer in i bilden, då blir det riktigt läskigt också för alla runtomkring. Jag möter unga killar som är fast, men som är i form och går omkring med basebollträn. Det är lätt att bli avtrubbad. Det är först när man kan ta ett steg tillbaka och se att det där är en unge, någons unge. Vad ska han göra? Kan vi som samhälle få tillbaka honom till en trygg plats? Är hans hjärna okej? Kommer han att kunna vara en del av samhället? USA har aldrig varit bra på att hantera sånt där, men just nu ligger det längst ner på prioriteringslistan. Att ta hand om våra egna i termer av vård och omsorg är helt borta.
Can You Get Me Out of Phoenix är en episk soulballad, först och främst. Men jag anar också en blinkning mot en annan klassisk Phoenix-låt.
– Det var en av de svåraste låtarna att göra. Jag måste ha skrivit om den tio, femton gånger. Som du säger, den är ett monster och den är nästan för lång. Först skrev jag om den till tre minuter. Sen växte den ut till sju–åtta minuter lång vid ett tillfälle, bland annat för att jag gillar groovet, och Freddies bas är så cool. Det coola med Delines är att de inte gav upp på låten. Vi byggde om den några gånger och vi gav inte upp.
Man skulle fortfarande kunna göra en förlängd version som matchar Isaac Hayes 15-minutersversion av By the Time I Get to Phoenix.
– Ja, den där låten hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag måste skriva så mycket text, det är ett jävla jobb. Jag skrev precis en låt till Amy som är en sida text. Hon blir sur på mig när jag skriver så långt, men hon är grym på att lära sig dem. Men det är mycket att begära, men hon är så cool.
– Hon har haft mycket smärta i sitt liv, så när jag kommer med en låt som Dilaudid Diane eller Walking With the Sleeves Down eller särskilt Reckless Life… de gör ont. Det gör ont för henne att sjunga dem, för hon lever dem när hon sjunger dem. Det tar på henne.
– Så jag slänger in romantiska låtar ibland, bara för hennes skull. Som Keep the Shades Down, jag skrev den för henne. Hon har alltid bett mig skriva en kärlekslåt, och det där var det bästa jag kunde åstadkomma.
I den finns ingen tragedi.
– Nej. Den handlar helt om rädsla. Den handlar om att se Diane. Den handlar om att se ungen från Walking With the Sleeves Down och hoppas att man inte hamnar där. Det är mycket vankande fram och tillbaka i låten, medan hon försöker få honom tillbaka i sängen. Det är ingen idé att oroa sig, säger hon. Ibland är allt vi har varandra. Ibland är allt vi har en natt tillsammans.
– Så du kan inte gå runt och oroa dig för att dåliga saker ska hända. Ibland måste du bara sluta tänka på det dåliga. Det gäller nog oss alla, överallt. I USA just nu kan man bli galen av att oroa sig för vad som ska hända. Så jag skrev Keep the Shades Down för att komma ihåg att ibland måste man sluta oroa sig och bara vara med någon som man är älskad av. Ta ett par drinkar, slappna av.
Titelspåret på The Set Up är en löpande historia i tre delar, först som inledning på albumet, sedan i mitten och till slut som avrundning och kanske sens moral. För en gångs skull är musiken skriven inte av Willy Vlautin utan av Cory Gray.
– Han är smart, så det räckte med att jag bara gav honom ett uppslag. Till del ett sa jag: “Vi är i loungen. Hon försöker övertala den här killen att råna stället där han jobbar. Och hon har en stark story – hon känner folk som har kommit undan och lever i Spanien nu.
– Jag minns när jag jobbade på lager och gick till banken. Om jag gick dit vid rätt tid på dagen såg jag värdetransporten komma, med mycket kontanter, samtidigt som jag själv knappt kunde betala hyran. Jag är ingen idiot, så jag gjorde inget, men det var i det det började.
Del två av The Set Up är mer som Ocean’s Eleven. De är kära. Hon övertygar honom att det är lätt, och i tredje delen krokar hon honom genom att öppna sitt hjärta: “Jag älskar dig, mitt liv är ingenting utan dig.” Det är vad som får honom att göra det till slut. Sedan sitter han i fängelse medan hon ligger på stranden med sin pojkvän Ronnie.
Även i del två använder hon argumentet att man klarar sig undan, hon känner den där “never-been-busted Brenda” som kom undan med 120 000 dollar.
– Ja. Lätt, liksom.
Det är farliga grejen när någon säger att något är lätt.
– Ja, herregud, titta vilken situation mitt hemland hamnat i med den typen av skitsnack. Vi har en president som säger att han har alla svar och kan lösa allt på 30 minuter. Och nu sitter vi här på ett sjunkande skepp som brinner.
Den här skribenten har pratat med med Willy Vlautin förr. Men åren går, och när vi senast samtalade 2008 var han fortfarande frontfigur i Richmond Fontaine. Hans författarskap befann sig fortfarande i en inledande fas då, och han var lite omtumlad över att just ha sålt filmrättigheterna till Motel Life. Det var starten på många förändringar i Willy Vlautins liv. Inte minst ekonomiskt.
– Att sälja filmrättigheter hjälper rent ekonomisk. Det bästa med att ha pengar är att inte behöva oroa sig för pengar, Det gör livet mer stabilt för mig. Jag behöver inte skrapa ihop jobb för att ha råd med hyran, jag kan använda tiden till The Delines och till att fortsätta sitta i ett rum och skriva konstiga historier.
Känner du ansvar för hur filmerna blir?
– Ingen vill ha med författaren att göra. Det är en generalisering, men de vill bara ha historien och sen vill de att du ska försvinna. Så jag har inte varit involverad, och det är bra. Jag jonglerar så mycket med att skriva romaner och försöka hålla ett litet band vid liv, så jag tror inte att jag är nog smart eller har energin för att navigera i filmvärldens politik. Jag har haft tur, jag har fått tre filmer gjorda från mina böcker. Men nej, jag har inte haft mycket med något av det att göra.
– Så man säljer rättigheterna till den coolaste personen man träffar, den som man känner verkligen älskar historien. Sedan håller man tummarna. Min bästa upplevelse av filmatisering av min text var Lean on Pete. som regisserades av Andrew Haigh. Han är förvånansvärt cool för en person med så mycket press på sig. Film innehåller så mycket pengar, och när pengar är inblandade blir det många kockar i köket. Men han kunde hantera det och samtidigt vara en bra människa.
Blir du nervös inför filmatiseringar? Är du rädd att de inte ska göra din historia rättvisa?
– När man säljer rättigheterna kan man inte ta deras pengar och sen gnälla. Det är en affärsuppgörelse. Du hoppas att de gör det bättre. Som jag brukar säga – jag skiter i om du gör Motel Life eller Lean on Pete eller The Night Always Comes som en zombiefilm. Jag vill bara att det ska bli en bra zombiefilm.
– Nej, jag skojar, det är klart är jag orolig. Jag har ju åsikter om allt. Men i slutändan kan jag inte klaga, jag sålde bort den rättigheten. Och de har mer att förlora än jag. Jag kan bli sur eller sårad om det blir dåligt, men de kan förlora sina karriärer.
På den tiden beskrev Willy Vlautin en av skillnaderna mellan författande och musiken i termer av alkoholkonsumtion. Han noterade att han skrev musik när du var ledsen och bakfull, men att han levde hälsosamt när han skrev på en roman.
– Alltså, jag är mycket äldre nu. Jag räcker med att jag tittar på en flaska tequila för att jag ska bli bakfull. Jag behöver inte ens dricka för det.
– Allvarligt talat, jag skriver mycket om alkohol för jag har kämpat med det. I slutändan är jag tvungen att ställa mig frågan – vill jag vara med i ett band eller vill jag dricka? Vill jag skriva romaner eller dricka? Mer än något annat älskar jag att vara en del av i The Delines och att skriva historier. Så det gäller att prioritera rätt. Så jag håller koll på det, jag lägger spriten i bakgrunden så mycket jag kan. Men jag aldrig slutat dricka helt, jag har alltid någon ursäkt till att fortsätta dricka åtminstone ibland.
– Ingen vill vara en full, konstig gammal gubbe, och man åldras inte bra av att supa. The Delines pratar faktiskt om det här varenda dag.
Gör ni?
– Ja, vi pratar alltid om sina strider med flaskan och hur man ska navigera det när man blir äldre. Det är en ständig diskussion, om försöka avstå eller om vad vi drack i går kväll.
Är ni bra förebilder för varandra eller drar ni ner varandra?
– Vi stöttar varandra. Om Amy kör en nykter turné, så är jag nykter med henne. Det är ingen som drar ned någon annan. Det är inte att man säger: “Kom igen, nu går vi till en bar.” Jag har redan snubben som säger så inuti mig. The Delines är ett band som gillar att ha kul, vi gillar att äta och dricka, men vi försöker ta hand om oss.
En central orsak till att Willy Vlautin utöver sin musikaliska gärning också behöver räknas in bland USA:s viktigaste skönlitterära författare är att han aldrig tillåter sig att skildra en person endimensionellt. Oberoende av vem han berättar om och oberoende av om det är i en sångtext – tidigare med Richmond Fontaine och numera med The Delines – eller i en roman möter vi alltid en flerdimensionell och komplex karaktär, ibland lättare att sympatisera med och ibland svårare.
I The Set Ups miniporträtt av enskilda trasiga personligheter som är offer för Amerikas opiat-epidemi finns värme och karaktär, och de där skugggestalterna i trasiga tält på trottoarerna i amerikanska storstäder sätts i ett sammanhang och får en livshistoria. I hans sånger sjunger Amy Boone om människor som Dilaudid Diane, som en gång i tiden spelade klarinett och tyckte om fransk film, men som nu är ett vrak med maxat kreditkort och sina sista 73 dollar i fickan. Det är människor som mannen på gatan, Walking With His Sleeves Down av förklarliga skäl, och i The Reckless Life historien om Bonnie, en hopplös romantiker som rymde med Den Stora Kärleken när hon var 17, som blev lämnad till missbruket och som fortfarande tonåring nu ringer sin collegekamrat från sjuksängen för att berätta att hon är döende i lunginflammation, men som egentligen bara är ute efter att sno kompisens plånbok.
Det är en av skivans starkaste stunder också musikaliskt, med en varm intensitet i sitt långsamma retrosoul-groove med Cory Grays elpiano och känslig blåssektion. Samma känsla finns i den övergivnes vädjan Can You Get Me Out of Phoenix, en episk soulballad som gärna hade fått växa ut till motsvarande 19-minutersomfattning som Isaac Hayes tolkning av den där andra Phoenix-sången.
Även om The Meter Keeps Ticking har ett lite snabbare och kanske mer optimistiskt tempo är det egentligen bara i Keep the Shades Down som det finns någon sorts ödesmättad tröst, trots ett bedövande vemodigt trumpetsolo, när huvudpersonen försöker lugna sin man och ber honom komma och lägga sig igen, eftersom ”pacing don’t do anything”
Tillsammans med tre stämningsskapande och utsökta små instrumentala stycken ramas porträtten in av tre delar av The Set Up, ett kontinuerligt intensivt talat övertalningsförsök att genomföra den kuppen. Först i Part 1 med argument om hur Harold och Pearl brände ner ett hotell och kom undan med stålarna till ett nytt liv i Spanien, sedan i djupt funkiga Part 2 med en ännu mer otrolig historia om Never-Been-Busted-Brenda som kom undan med 120 grand och när inget annat verkar funka med enträget tjat i Part 3.
I kombinationen av Amy Boones intensivt själfulla röst och leverans, bandets varma soulkänslighet och Willy Vlautins musik hade The Delines varit ett unikum redan där. Men med den intensiva upplevelse som hans fingertoppskänsliga och djupt humanistiska lyrik dessutom bidrar med är det större ån så. Det här är Nobelprismusik.
”You know I’ve been writing songs and singing them / For nigh on 30 years / I like it / I love it!” jublar Bill Callahan – lågmält naturligtvis – i Pathol O.G, och resonerar utförligt om varför och hur och om sin utveckling under åren. För hans dagar som 58-åring rymmer mycket introspektion om den egna tillvaron och gärningen, och metatexter om hans skapande återkommer ideligen.
Själfreflekterande frågar sig Bill Callahan redan inledningsvis den existensiella frågan Why Do Man Sing, och riktar sig till sin ständiga andlige Fader Lou Reed, klädd i vit, för att få svar. ”Lou, Lou, Lou, Lou, Lou Lou, Lou, Lou – what is this place that you took me to?” Lou tittar sin lärljunge djupt i ögonen och skakar varmt hans hand, och sedan förklarar han varför människan sjunger.
Ingen överträffar Bill Callahan i vemodigt smarta iakttagelser. ”I remember a girl in Tennessee, where girls in songs always seem to be” minns han till exempel, och slår fast livsvisdomar som att ”It’s important not to treat your life boat as a yacht”. Men även om han gillar sina oneliners – och har bättre sådana än de flesta – är allvaret stort genom hela albumet, och kanske allra mest så i Empathy om faderskap med djupt vemod och brutal ärlighet till hans egen far.
”I’m not a robot and I never will be” försäkrar han i Computer, och konstaterar att ”AutoTune, I don’t want to hear it” med långa förklaringar om hur sådant förvrider förväntningar på den mänskliga rösten. Det är en programförklaring som inte bara illustrerar Bill Callahans till synes delvis improviserade pratsång, så närgången och tätt intill att det inte riktigt är bekvämt tills man kapitulerar för intimiteten.
Det är lika mycket ett ställningstagande över låtarnas karaktär, som fria och oputsade med förändrade tempon och infall till exemempel i allt snabbare And Dream Land, och ju längre skivan tar sig igenom sin timmes speltid blir arrangemang allt lösare hållna. Jim Whites trummor håller ändå någon slags ordning tills ungefär halvvägs genom albumets fulla timmes speltid, och under den tiden är även både elgitarr och blåssektion någotsånär konventionella.
Men ju längre albumet spelar desto ledigare blir arrangemang och inspelningar. Ingen bryr sig om att hantera bandbrus, och arranganemang reduceras till lite förstrött gitarrklinkade och några halvspruckna pianotoner här och där, och en vänlig oboe som återkommande soloinstrument helt utan virtouskrav. Ibland kompletteras det med en pedal steel och kanske en tuba och lite förnöjt visslande, som i Highway Born, och på något sätt blir det bara starkare och mer angeläget ju lösare i kanten det låter. ”I’m not a robot and I never will be – sing it with me!”
Så här lågmärlt vass har Bill Callahan nog inte varit sedan A River Ain’t Too Much To Love för drygt 20 år sedan, och så här djupt självreflekterande och frisläppt äventyrlig har han aldrig varit tidigare. Det är inte utan att man undrar vart det kommer att ta vägen under hans 59:e och sedan 60:e års dagar.
Du känner redan igen hans musik från Netflix, men först nu har Michael Warren singeldebuterat på riktigt. Redan idag kan du se videon till hans debutsingel exklusivt hos Fokus Musik.
Mad Men of Ballard är det första smakprovet från Michael Warrens EP Once American som släpps senare i vår. Om du associerar hans dova uttryck och släpiga postrock till Nick Cave eller Leonard Cohen kommer inte Micahel Warren att protestera, och som förebilderna bygger han en långsamt framvällande och ostoppbar blues som växer i kraft och styrka för varje sekund.
Tidigare har Michael Warren gjort filmmusik, bland annat till Netflix-serien Nadie nos vio partir (No One Saw Us Leave), och i sången som behandlar stadsdelen Ballard i Seattle är påfallande cineastisk i sin stämning.
– Låten är ett försök att förstå och fånga den oro, ensamhet och tragedi som präglar många människor som rör sig på Seattles gator, filtrerat genom egna erfarenheter av psykisk ohälsa. En ödmjuk hyllning till de komplexa mänskliga berättelser som ofta förenklas och avfärdas som utanförskap, förklarar Michael Warren.
Resten av världen får vänta tills på fredag när videon till Mad Men of Ballard (MMS/Virgin Music Sweden) når alla upptänkliga plattformar. Men Fokus Musiks läsare ser den redan nu.