Som Cut Worms gör Max Clarke gitarrpop av finaste märke. Lika mycket tangerar han Everly Brothers som Marshall Crenshaw och Teenage Fanclub, med tidlösa melodier komplett med eleganta tonartshöjningar och med en delikat kombination av jingeljangelgitarr och minnesvärda riff. Redan i inledande Worlds Unknown manifesteras hela det spektrat, och så fortsätter det med viss variation mot americananyanseringar, folkantydningar och klassisk pop genom hela Transmitter, ständigt med samma högkvalitativa genomförande. 

För sitt fjärde album har han hängt hos Jeff Tweedy på The Loft i Chicago, och det innebär en gedigen detaljkvalitet som matchar melodiernas nivå, Beach Boys-stämmor i Shut In, med 90-talsindiegitarrer i Long Weekend,  eller med ett vänligt dragspel och ett strålande dansbandstwangy gitarrsolo i Evil Twin. Det är kanske inte så utmanande, men det är mycket stiligt!

Som om inte Anna Calvi själv sedan flera år – långt före uppmärksamheten med musiken till Peaky Blinders – vore en av de allra mest intressanta artisterna på musikscenen idag presenterar hon idag en EP som nästan är för överväldigande. Håll i dig; på fyra låtar, varav två är utsökta coverval, arbetar hon ihop med fyra duettpartners som allihop är hjältar i sig själva. 

Redan den ödesmättat avskalade och nästan stillastående tolkningen av Bonnie ”Prince” Billys I See A Darkness där Anna Calvi har Perfume Genius intill sig är bland det bästa hon spelat in, men den är ändå långtifrån EP.ns höjdpunkt. Kraftwerks Computer Love är ännu naknare, med självaste Laurie Anderson som recitatör över försiktiga trumvispar och Anna Calvis röstbehandlade körarrangemang. 

Titelspåret är kanske det som ligger närmast en traditionell singellåt. Med en svävande Frippsk Heroesgitarr är den hyllning till hoppfullheten och skrevs ursprungligen till soundtracket Joanna Hoggs The Souvenir Part II, och omarbetades tillsammans med Matt Berninger vars djupa stämma är en perfekt matchning med Anna Calvis auktoritet och imponerande omfång.

För Anna Calvi är God Lonely Man inte bara är en fjäder i hatten utan en triumf när hon håller med självaste Iggy Pop är en mörk dänga där Iggy tangerar hur han lät på underskattade Zombie Birdhouse och en låt som han skulle kunna placera intill The Passenger i sina set. 

Men bäst av allt är att EP:n bara är första installationen i en trilogi om förändrade perspektiv, formad av Anna Calvis erfarenhet av att bli förälder. Frågan är bara hur Anna Calvi ska kunna överträffa den här starten?

När The Black Crowes först kom fram för mer än 35 år sedan förkroppsligande de alla rockmyter man kan föreställa sig. Keefs swag och riff, mytologins mörkaste skyddsdjur, sydstatsrockens tvärsäkra attitud och Stax-soulens coolaste sväng, alltihop koncentrerat i rangliga kroppar iklädda kolsvarta skinny-rock’n’roll-kläder. När vi såg dem live i kvällsolen i Moderna Museets trädgård 1991 fanns det inte mycket som gav anledning att tro att deras självförbränning inte skulle vara effektiv och förvandla dem till aska inom en mycket snar framtid.

Men decennierna har passerat, The Black Crows har splittrats och återförenats, de har räknat in en supergitarrist bland sina medlemmar och de verkar till slut ha skapat stabilitet i relationen mellan bröderna Chris och Rich Robinson. På sitt 10:e album låter de…. faktiskt nästan exakt som de gjorde då. De följer omsorgsfullt i fotspåren efter sin 2024-comeback Happiness Bastards, som i sin tur lutade sig tungt på vad The Black Crowes ville och gjorde när de unga, hungriga och obstinata. 

Dängan It’s Like That! med stor jublande kör är en syster till Primal Screams Rocks Off, och samma driv och taktfasta handklapp finns i You Call This A Good Time?, som kanske är albumets mest uppenbara Rolling Stones-stöld/-hyllning. Att det inte behövs några gamla Zep-gitarrister för att låta dramatiskt mäktiga visar de på egen hand visar de bland annat i Doomsday Doggerel, och till och med när de i Do the Parasite! undersöker om man kan ersätta melodi med en kombination av attityd, riff och den rena kraften från kombinerad Sex Pistols- och Faces-inspiration kan vi konstatera att även det landar riktigt bra. 

Även texterna låter lika mycket rock’n’roll-myter som de gjorde från början, på gott och ont. Det är inte särskilt djupsinnigt, och inte särskilt sunt, men det passar fortfarande The Black Crowes lika bra som deras gamla svarta stretchjeans från dazumal. Pharmacy Chronicles till exempel är just vad titeln anger, snyggt svängig med piano- och orgelinspiration från The Band. 

Retro har The Black Crowes alltid varit, men trots att deras ursprungliga förebilder lyser igenom överallt är bandet numera i första hand The Black Crowes-retro, och det gör de alldeles utmärkt. 

De lurar oss med trallande och en levnadsglad vårmelodi, men naturligtvis är Steget inte alls lättsamt obekymrade på sin nya singel. Inte egentligen. Du hör den allra först hos Fokus Musik idag. 

Det är svårt att begripa hur fort tiden går, men snart har det gått ett helt år sedan Nils Dahl och Matilda Sjöström släppte sitt fjärde album. Med nya singeln Hela vägen hem som har en lika stor melodi som arrangemang varslar de om ett allvarsamt femte Steget-album som skapas as-we-speak. 

På lördag spelar Steget på Kollektivet Livet i Stockholm, och torsdagen den 26 mars på Pustervik i Göteborg. Du förbereder dig bäst med Fokus Musiks exklusiva premiär av Hela vägen hem. 

Det är inget mindre än ett smärre underverk när Sofia Härdig utser Kajsa Grytt till sin drottning på den nya deluxeversionen av Kingdom Come. Idag har singeln exklusiv premiär hos Fokus Musik. 

Sophia Härdig beskriver att hon och Kajsa Grytt har känt varandra i decennier, men trots att deras musikaliska vägar korsats vid åtskilliga tillfällen har de aldrig arbetat tillsammans. Inte förrän nu, när de äntligen sammanstrålade i Sofias kök för att göra en ny deluxeversion av Kingdom Come från Sofia Härdigs album Lighthouse of Glass.

Det var en sång som behövde sin drottning, menar Sofia, och ingen kan bära den titeln med större självklarhet än Kajsa Grytt. Ända sedan Tant Struls tidiga singlar och vidare i ett musikskapande som pågått under fem decennier har hon utvecklat ett unikt uttryck som utan att ta till överord kan beskrivas som majestätiskt. 

Det är stor dramatik redan från start i en låt som har både djup och omedelbarhet, med mäktig rocktyngd och samtidigt utsökta detaljer i violin, blås och piano från ett band där Robert Johnsson från The Punchdrunks står sida vid sida med bland andra Bebe Risenfors och Viktor Brobacke.

Sofia Härdigt djupa auktoritet andas både Bowie och Patti Smith, och när sedan Kajsa Grytt kommer in en vokalinsats fullt i klass med hennes allra bästa är det klart och hemma. Under mer än fyra minuter släpper de inte taget varken om varandra eller om lyssnaren, och vore det inte alldeles för tidigt på året att börja utnämna årets bästa rocklåtar eller årets bästa duetter hade det varit frestande att börja här. 

Resten av världen får försöka bärga sig till på fredag, men Fokus Musiks läsare kan lyssna på Kingdom Come redan idag.

På egen hand har Alexis Taylor utforskat en mer avskalad musik, men när han efter ett flera år långt uppehåll återvänder med ett sjätte soloalbum kommer Hot Chip-publiken att känna sig mer hemma. 

Även om hans tilltal fortsätter vara mer ödmjukt och återhållsamt under eget namn närmar han sig här Hot Chips karaktäristiska klubbpop i större utsträckning än hans soloalbum tidigare ens varit i närheten. Kanske är även de rytmiska ansatserna mer subtila även i David Lynch-hyllningen Out of Phase, men till exempel hans The Avalanches-producerade house i I Can Feel Your Love med Étienne de Crécy som gäst håller inte tillbaka. 

Självransakande For A Toy är djupt sorgsen, medan sorgsna Colombia kanske får betraktas som mer ironisk i sitt vemod när Alexis Taylor över rudimentär elektronisk botten konstaterar att ”All the cocain in Columbia, couldn’t make you come to me”. MP3s Can Make You Cry är däremot helt utan ironi, vad du än tror, men med vocoderröst av Airs Nicolas Godin.

Lätt apart i sammanhanget är n stilla synthbaserad baktaktstolkning av The Rolling Stones Wild Horses, som kombinerar elektroniska dubeffekter med pedal steel men förblir förvånansvärt fräsch. Fainting by Numbers är en storslagen dramatisk synthballad med 80-talskänsla, och samma årtionde präglar den lätta On a Whim. Med elegant 80-talsplastig funkkaraktär och ett bedövande vackert återbesök av Alexis Taylors hjälte Green Gartside från Scritti Politti är det en smart poplåt som helt på egen hand är värd hela priset för entrebiljetten. 

LA-debutanterna lägger hela sin tyngd bakom attacken en minut in i den stilla menuetten The Dog Dies in the End, och byter karaktär fullständigt från det stilla och lätt excentrisk till stenhårt mangel, men bara en kort stund innan det lugnar ned sig igen. Med samma humör- och karaktärssvängningar spelar de omväxlande luftig flamenco och hårt punks i titelspåret, eller låter ett Abba-ståtligt piano klinga tvärs igenom den hårda rocken i Blitzed Again, som sedan ger vika för en stilla studioimproviserad östlig allsång. 

Det är kontrasterna, svängningarna och ombytligheten som är The Sophs främsta säljargument, och det blir efterhand både tillkämpat och förutsägbart i all sin vrickade konstighet. Det är lite synd, för innan till exempel Sweat brister ut i överstyrd The Strokes-desperat arrogans är den en snygg och mer sansad modern popsång, och även om Violent Femmes-folkcountryn komplett med mungiga inte låter särskilt autentisk i Sweetiepie är det medryckande och kul. 

När The Sophs får lite bättre självförtroende och inte längre behöver bevisa varken sin eklektiska bredd eller sin flyhänta musikskoleduktighet kommer det att finnas snygga poplåtar att hämta i deras läger. Till dess får de väl hållas och imponera på varandra.  

Under de senaste åren har Daniel Romano och hans Outfit befäst sin position som den stora utmanaren inom powerpopens mest kraftfulla riktning utpekade av Cheap Trick, Kiss och Redd Kross, och med 8-9 studioalbum sedan starten 2020 har de haft en utgivningstakt som ibland varit lika snabbt som deras smartaste upptempolåtar. Preservers of the Pearl har dröjt lite längre än vanligt, hela två år sedan det förra studioalbumet, och är på gott och ont mer genomarbetad än vanligt. För första gången bidrar fler bandmedlemmar i låtskrivandet, och det tar albumet i ambitiösa riktningar som utvecklar deras etablerade estetik men samtidigt gör albumet spretigt och överpretentiöst. 

Cardinal Stars är rejäl 70-talsrock medan Play with the Wild har drag av Neil Young och kanske stämsångsinspiration från CSN&Y, och även om Daniel Romano & The Outfit självklart ror även sådant i hamn sitter det inte särskilt bekvämt i sammanhanget. När ambitionerna drar åt det mer komplext orkestrala som i Abstract Stone tappar de både tempo och fokus, och samma sak händer i The One / The Many, som inte bara är skivans längsta låt utan också den minst intressanta med sitt mellantempo och sina vaga psykedeliadimensioner. 

Sådana ambitioner funkar bättre med Queenkörer och mustig trumpet i titelspåret där det till och med bidrar till Jellyfish-associationer. Men det riktigt bra uppstår när de fortsätter sina tidigare albums utmejslande av smart powerpop med lika mycket mäktig kraftfullhet som snickarglädjefiness, som i urladdningarna Firebreather, Harmless och Autopoiet, för att inte tala om den allra klarast skimrande pärlan Phantasy med rasande tempo, handklapp och tamburinsolo. 

Joel Alme listar sina favoriter bland Jonathan Richmans deep cuts.

Ancient Long Ago (från It’s Time for 1986)

Down in Bermuda (från Rockin and Romance 1985)

That Summer Feeling ( Singel -84 och på albumet I, Jonathan 1992, här live 1983)

It’s You (från It’s Time for 1986)

Now is Better than Before (live, Jools Holland 1994)

Just About Seventeen (från It’s Time for 1986)

I Was Dancing in the Lesbian Bar (live 1992)

Everyday Clothes (live, Late Night TV  1992)

I’m Just Beginning to Live (från Rockin and Romance 1985)

Satisfied Mind (från Jonathan Goes Country 1990)

Över en lugn middag och goda viner återser vi Joel Alme för djupa och nära resonemang om att hantera förväntningar, om mående, om föräldraskap och ungas utsatthet och om att skapa förutsättningar för att kunna välja sin egen väg i livet och musiken.

Hur värdefulla är inte där verkliga vännerna som kanske inte finns i vardagen varenda dag, men som man hör av någon gång om året eller kanske ännu mer sällan? Dem man inte behöver småprata oväsentligheter med utan där man kan gå direkt till det väsentliga?  Sedan han lämnade det engelska språket är Joel Alme den nära vännen för en stor krets lyssnare.

Han är uppmärksam och närvarande, angelägen om att förstå de små och stora vedermödorna, och han delar frikostigt men inte påfluget med sig av sina egna reflektioner och erfarenheter, även de mörkaste. Sedan Flyktligan för snart tio år sedan har en stadigt växande publik byggt sina förtroendefulla relationer med honom, och med nya albumet Gullmar Gospel fördjupas närheten ytterligare. 

Första gången som den här skribenten intervjuade Joel Alme var för snart 15 år sedan, och sedan dess har det blivit många långa och förtroendefulla samtal. För några år sedan tillbringade vi 12 timmar ihop, tur och retur Stockholm-Göteborg med tåg, bil och flyg, och med den långa och djupa relationen känns det för lite och för futtigt med bara en möte och en intervju när vi nu ska ses igen. 

Istället har vi stämt möte på Vasastans bästa vinbar Combo, för att hinna prata längre och utförligare över en bit mat och kanske något glas vin enligt Jens Lundqvists fingertoppskänsliga rekommendationer. 

Det är precis vad som behövs i februaris iskyla, och i det späckade schema den stress som en albumrelease innebär. Joel Alme kommer i taxi från en intervju hos Sveriges Radio, och han är hungrig. Från griffeltavlan beställer han quesadilla med tryffelmajonäs till förrätt, och den här skribenten ber om med en halv italiensk råbiff, innan vi kryper undan till det avskilda bordet intill Combos stökiga och spännande vinkällare. 

Joel Alme är inte särskilt bekväm med branschens norm i arbetet med skivlanseringar. 

– Det finns väl drag från Göteborg i den här sellout-känslan i kroppen som alltid sitter stenhårt i en. Och jantes budskap att du inte ska tro att du är något. Du är ingen, det här är inget. Jag är uppvuxen med den känslan, så det sitter kvar.

Han känner sig inte hemma i branschens vardag och förväntningar. 

– Just nu måste alla in genom samma lilla dörr, och den dörren blir snävare och snävare och kräver mer och mer strömlinjeformat. Den passar inte mig. Men ungdomar måste ju amortera, och får lov att anpassa sin konst utefter den dörren. Just nu känns det som att världen bara ligger på ungdomarnas axlar, och bara pressar. Jag tycker inte det är rättvist.

– Men det växer något annat i ungdomsleden också, som bara sparkar in dörren istället. De som skiter i hur de anpassar det. De skiter i att liksom, okej, Universal inte kommer inte att höra av sig de är inte intresserade av det. Den som jagar framgång måste genom den dörren. Men det behöver inte den som aldrig  försökt hitta något som skulle kunna slå an. 

– När jag var ung var Göteborg förskonat från bransch, det fanns inga coola champagnefrukostar eller coola branschmöten. Det var Andra Långgatan och billig bärs, och det var aldrig någon som tjänade pengar. Det tror jag var viktigt för musikscenens självständighet i Göteborg. Men nu har Göteborg förändrats. Indiekulturen är bortjagad och replokaler är nedstängda, och stan har blivit en del av evenemangsgrejen. 

När förrätterna är uppätna styrs samtalet mot Joel Almes nya album Gullmar Gospel. Det är ett kort och intensivt album, med åtta låtar och bara drygt 30 minuters speltid. 

– Albumet var färdigt så. Jag hade fått sagt det jag ville säga. Jag har redan skapat skivan i huvudet. Låtordning och allting, med rätt början och rätt avslut. Om jag skulle trycka in en låt till så vore det som att sitta för många i en taxibil, någon skulle få hänga löst på taket. Att göra mer när det redan är komplett, en liten pophit sådär på slutet, vore att göra våld på skivan. 

Skivan är inspelad live och tillsammans, fångad och direktmixad på rullband utan separerade kanaler och utan möjlighet att göra om, fixa till detaljer eller ändra efteråt. En tagning är komplett när den är gjord, och det enda som kompletterats med i efterhand är Joel Almes stråkarrangemang. 

– Jag gillar inte masteringprocessen, för den trycker ihop allting, så skivan är inte ens mastrad. Jag ser musik tredimensionellt, så att det händer saker både i den änden och i den andra. och Mattias Glavå är gudomligt bra på att spela in. Vi satt och lyssnade på någon gammal inspelning och jag undrade vad det är som brusar överallt? Är det någon som har glömt att stänga av en förstärkare? Men det är bara ett ljud. av allting – mixerbordet, rullbandet, allting. Det bruset sammanför alla instrument.

– Jag gillar inte att repa heller, så när vi spelade in satt jag mitt i rummet med mick och alla andra runt omkring mig så att de kunde se och följa. Så fick min sång och gitarr gå rätt ut i rummet. Inga hörlurar, ingenting, och så gör vi en tagning från början till slut. Om vi inte gillar det gör vi om det igen, och sedan bestämmer vi oss för någon av tagningarna. Det blir omöjligt att reparera om trummorna sackade lite där på slutet, vill vi ha den här tagningen så får vi ta den som den är. 

Vi har pratat om Joel Almes kamp för att skapa den där organiska och verklighetsnära känslan förr, och 2019 beskrev han det som ”icke-produktion”. Sedan dess har han och Mattias Glavå tagit flera utvecklingssteg i den riktningen. 

– Jag tror att Mattias är en av få i Sverige som kan göra det här, som kan arbeta live med så här mycket folk, men han löser ju det. En del vill säga att det retro för att man hör instrumenten, för att det inte är ”asfet subbas och syntar”. 

Men att sådant nära och kollektivt musicerande kanske inte är branschstandard idag betyder ju inte att det är daterat, tvärtom. Det är snarare tidlöst, som The Band och Dylan i källaren under The Big Pink. 

– Basement Tapes. Jag har lyssnat lyssnat sönder de där skivorna. Det känns som att Dylan mådde jävligt bra där, det var så jävla lekfullt, innan drogerna. 

Men visst innebär soundet risker för att människor ska ha tekniska synpunkter om att trumljudet är för högt i relation till gitarrer eller så. 

– Någon sa faktiskt det om golvpukorna i Peters park, och då testade vi att sänka den vänstra kanalen av de två vi använde under liveinspelningen. Men då försvann något annat i soundet, något som var viktigt. Så det var bara att acceptera att det blev som det blev, och det fanns det en glädje i. Vi tyckte allihop att det var så jävla kul att det går att skapa musik på det här sättet, det var som när man började i replokalen en gång i tiden. 

Men i det ickeproducerade placerar Joel Alme också sina exakt arrangerade stråkar som är polerade och distinkta och som inte slirar i volym. Det blir en kontrast mellan det jordnära och det eleganta.

– Jag gjorde dem väldigt enkla den här gången, och det var kul och funkade bra. Det var viktigt att det inte blev för pompöst i relation till det andra. Jag älskar att göra stråkar, det är kul och ganska enkelt för mig till skillnad från texter som tar skitlång tid. Men jag gör ju inga komplicerade arr för symfoniorkester. Kanske för att jag har lyssnat så mycket på filmmusik under hela mitt liv. Jag tänker väldigt enkelt – botten, mitten och högt. Det får inte vara för smart, då blir det liksom musikhögskola. 

Får du propåer och förslag att göra stråkarrangemang åt andra?

– Jo, eh, men jag tror jag har gjort mig lite omöjlig för jag vägrar träffas med folk. När jag började ”ha karriär” så hade jag förlag och sådär, och då fick jag förfrågningar. Allt från att skriva låtar till någon till att göra stråkarrangemang, eller att träffas i LA och skriva musik ihop. Visst kan jag skriva med andra, men då mejlar jag hellre, jag kommer inte träffas och sitta där med branschtänkets positiva attityd, det blir bara obehagligt. Nu verkar ha folk släppt den grejen och slutat höra av sig, och det tycker jag är ganska skönt. 

Vi hugger in på våra varmrätter. Oxkind Bourguignon för undertecknad, och risotto med kantareller och chorizo-topping för Joel, och så nya utsökta vinrekommendationer från Jens. I bakgrunden hörs soul på låg volym, och det leder till konstaterandet att Alla helgon special lånar friskt från Jackson 5:s I Want You Back. Joel Alme är den första att skriva under på det, även om avsikten snarare var Curtis Mayfield. 

– Hela den låten är ju liksom en resa i sorg, som börjar hos en häxa och slutar på en kyrkogård. En natt som går lite överstyr, men som ändå slutar med att man tänder några ljus till någons. Jag brukar tända ljus på min kusins grav när jag är i Göteborg. 

Du sjunger att du ger honom cigaretter och kakor. 

– Han satt ju inne på sådana här ungdomshem. Jag brukade ta med mig Lucky Strike som han rökte och Ballerinakex som han älskade när jag besökte honom. 

Förr eller senare kommer ett samtal med en musiknörd som Joel Alme in på Jonathan Richman, så har det alltid varit. Den här gången fastnar vi i Richmans lite mer allvarsamma album från 1980-talet, och när jag föreslår att man kan hitta influenser av Jonathan Richmans gitarr i de trallvänliga dimensionerna av Rita Margarita ler Joel Alme förnöjt, trots att han själv inte riktigt hör den referensen där. 

– Jag läste en intervju i Sonic en gång, inte med Jonathan Richman men med någon som var bästis med honom. Vem var det nu igen? Nå, han berättade hursomhelst att Jonathan Richman ångrade att han hade varit med i filmen Den där Mary. Visst, hans låtar blev mycket mer populära, men det var som att hans förtrollning sprack. Han har en poäng i det, och jag tog åt mig. Det är de där vägskälen man kommer till. Att svika sig själv är inte så kul, integriteten är viktigare.

Integriteten är avgörande även i lyriken. Joel Alme har tidigare sagt att hans texter aldrig är skönlitterära utan alltid och konsekvent är autentiska.

– Jag vet inte om det handlar om att jag har dålig fantasi. Men jag hämtar ju bara av erfarenheter. 99,9% av det jag skriver är saker från mig själv eller från människor jag känner. På den här skivan finns inget påhittat. Men när man skriver låttexter är det ju annat än när du och jag sitter och pratar, det som tar längst tid för mig är ju bara att förenkla, förenkla, förenkla, förenkla, förenkla. Utan att det blir pekboken Mats har en lampa. Det får inte vara för duktigt, det får inte vara för metaforiskt. 

– Jag har ju så mycket murar som jag egentligen bara sätter upp för mig själv. Det får inte vara för mycket ord. Man ska inte skriva någon på näsan. Det måste vara rättvisa beskrivningar för dem jag sjunger om. Allt det där. 

Händer det att du kastar bort material därför att du inte klarar att skala av? 

– Ja, det kan hända. Att det blir för smart, för bra metaforer. Vad var det jag skalade bort sist? Jomen typ såhär: ”från ögonsten till sten i skon”. Det var ju snyggt. Men det hade inget med verkligheten att göra, så det skalade jag bort. Det måste vara på riktigt.

Vi har varit inne på samma spår i samtal genom åren, och det i sig är kanske typiskt för Joel Almes konstnärskap: det är konsekvent och envist, ett ständigt förädlande snarare än sökande efter nya spännande kickar. I samma konstnärliga anda som hans favoriter Jonathan Richman och Lou Reed, faktiskt. 

– Det som driver mig är de där sakerna som gjorde sådant avtryck när jag var ung, det som gjorde mig lycklig då. Det kanske mer handlar om att försöka återskapa kicken från då, snarare än att söka nya. Jag har väl lätt att fastna i saker liksom. 

– Det är klart att det finns baksidor med det. Det jag får en kick är inte sådant som innebär en säker ekonomisk situation, en stabil försörjning. Ibland känns det som att man är i vilda västern med en pytteliten ranch, och bara står med ett gevär medan det kommer anfallande från alla håll. Det är så lätt att känna sig misslyckad och det är lätt att förstå varför somliga anpassar sig till branschstandard. Men jag väljer hellre att leva billigt än att förändra det. 

Vad säger dina barn om det? ”Kunde du inte ta det där företagsgiget så att jag hade kunnat åka limousin till niornas bal?” 

– Nej, inte längre. De är stora nu. När de var mindre kunde de fråga varför jag inte var med i melodifestivalen och sådär. Nu är de så pass gamla och har sina egna musiksmaker, och de börjar förstå att musiken kommer först. 

Då och då under åren har Joel Alme drabbats av idétorka och passivitet. 

– Efter Flyktligan blev det som att jag hade tömt ut mig. Den blev ganska framgångsrik, och jag är inte bra på att hantera förväntningar. Allting kändes som att jag försökte tävla med den skivan, och det var jävligt jobbigt. Vi hade bott nere i Göteborg ett år, 2016-2017, och jag hade spelat in lite, men det blev inget. Jag spelade in en hel skiva som jag bara skrotade.

Gjorde du?

– Jag hade ingen ork. Jag tyckte inte det blev kul när det kom förväntningar, då blev det som att jag arbetade för andras skull Jag ville bara skriva och ha kul, men det gick inte. 

Skrotade du albumet för att materialet inte levde upp till dina egna krav eller bara för stämningsläget? 

– Jag vet inte, jag har inte lyssnat på det igen riktigt. Men det kändes som att försökte pressa in refränger så att det skulle vara… festivalanpassat? Och textmässigt var det jobbigt att hitta en plats som kändes ny, så att jag inte upprepar mig. Jag vill inte att alla ska tycka att det bara ältas problem.

– Det är ganska skönt med den nya skivan att den inte fokuserar på mig utan på andra runtomkring. Jag ser på hur ungdomen har det, men jag ser inte lycka. Utan att dra några stora växlar på allt ser jag hur ingen egentligen får vara sig själv. 

För Joel Alme den mest dramatiska situationen för unga, det gängrelaterade våldet, kommit väldigt nära. 

– Milo var en kille i min dotters parallellklass som hade hängt i parken där vi bor när han var liten. Han blev avrättad. Han var 13 år och det ryktas att han hade blivit rekryterad till ett gäng, och det ledde till att han blev skjuten i huvudet. En 13-årig kille. Det är det som Peters park handlar om. Vad hände med de här barnen som har åkt rutschkana, gungat och grillat korv där i parken. 

– Jag tycker att det är viktigt att berätta hela historien, för det finns ju ingen människa i världen – och definitivt inga barn – som vill skjuta någon eller börja ta droger. Det finns en anledning att det blir så. Många av de här unga killarna som gör sånt, de vill ju få lite pengar för att gå till NK och köpa dyra kläder. Och så blir de någon, när de aldrig fått vara någon innan.

– Hade jag haft tillräckligt med pengar så hade jag hyrt en massa flygplan eller kryssning och tagit med alla ungarna härifrån, till någon vacker strand eller vad fan som helst. Så får de där kriminella nätverken försöka hitta någon annan att rekrytera. Den naiva viljan.

Joel Alme stannar aldrig vid slarviga skisser eller karikatyrer av de personer som befolkar hans texter. Han berättar historier om kompletta människor med många bottnar. 

– Alla människor har ju många dimensioner. Jag har ju vuxit upp med både familjemedlemmar och kompisar som det har gått åt helvete för, personer som gått förlorade i kriminalitet och missbruk. Jag känner deras historia, och jag vet att det inte finns någon som är alltigenom ond. Men idag är det som att vi placerar folk i fack, ”de där ungarna är bara skräp, bort med dem, sätt dem i fängelse”. Det är så sjukt. Jag känner att jag har ett ansvar att förklara att de inte är onda.

– Någon gång kommer alla att krascha. Någon gång kommer alla behöva hjälp. Hur ska det funka om alla bara skiter i varandra? Alla kommer någon gång att behöva en hjälpande hand eller någon som förlåter en. 

– Hjärtat vet för mycket handlar om att det är okej att göra misstag. Man tappar det, och man duger ändå. Man behöver inte vara perfekt. Det finns så många som försöker rymma från vem man är och var man kommer ifrån, geografiskt, genom missbruk eller kanske genom att aldrig mer snacka med dina vänner eller din familj. Men när du stänger av den sidan av dig själv – det som är jobbigt – så stänger du av allt. Flykten kanske känns skön först, men sedan är det ny flykt igen och igen, och efter ett tag är du ju bara uttömd. Då finns ingenting kvar. 

Varifrån kommer det här? Vilka flykter? 

– Det har tagit mig ett tag att komma till den här insikten att jag kanske borde tagit tag i mina problem tidigare. Jag vill bryta mitt eget historiska familjemönster, min familjs tragiska jävla nedgång. I andra versen handlar den mer om att vara ego i ett förhållande, kanske inte vara lojal med den andra och att bara skylla på…. regnet. Trots att du egentligen vet att du dricker för mycket eller att du… 

I tidigare samtal har vi med utgångspunkt i Joel Almes självbiografiska texter stannat länge i frågan om det sociala arvet. Vad man har med sig från föräldrar och på vilket sätt det påverkar. Nu föreslår jag att Joel som tvåbarnspappa som finns där för sina barn faktiskt lycka bryta sitt sociala arv. 

– Det har jag. Men jag känner mig inte fri riktigt ännu, jag vill nog se att de landar på fast mark först. Att bryta det arvet har tagit jävligt mycket på krafterna, och jag har hela tiden känt att jag kanske kunnat göra mer. Tjänat mer pengar, varit livligare, varit social, framgångsrik. Jag har fått kämpa mycket med mig själv och mitt mående, och det har tagit så mycket kraft.

– Men jag är nöjd med det som vi har nu. Vi har inte haft drömmar om att köpa lantställen eller så. Jag har varit nöjd med väldigt mycket mindre – lugn och ro. De andra grejerna har alltid varit sekundära. 

”Jag kraschar ibland, men inte längre i samma hastighet” förklarar Joel Alme i Till H när det behövs, som är skriven till hans styvson. 

– Jag ville som… inspirera med mina brister. Som ett brev som han kan öppna om tio år, om det behövs. Om någonting bara pajar på honom, så ska han kunna veta att jag har gjort samma sak och förstå att det inte är så farligt. Det går över, och vi finns här. 

– Man brukar skämta bort sina brister, men om man är öppen med dem kan det göra att pressen på folk släpper. Att man känner att man är okej som människa. Ryssarna i texten i Gullmar Gospel, de sjunger barbershop för att de inte har några instrument. Jag gick förbi där när de stod och gastade, mitt på torget så att alla var bjudna, och det var jättevackert.  Man kan leva på så många olika sätt. Man kan göra bort sig, och om man kan förlåta själv så vet vet man att man kan bli förlåten. Unga kan uppleva att ett snedsteg kan leda till rent jävla fördärv. Och även om det låter naivt så funkar ju kärlek alltid. Det gör att man kan kan landa mjukt. 

– Jag har ju haft problem med ditten och datten tidigare, både i mående och med missbruk. Jag har försökt lösa måendet genom att vara ensam och gå in i film och musik, istället för att umgås. Jag kan prata om musik, och jag kan prata med dig för att vi har saker gemensamt, både musik och värderingar. Men ofta tycker jag att sociala sammanhang är väldigt jobbiga, jag har inget normalt umgänge. Det känns inte som att jag klarar av att ha ett vanligt socialt liv. Jag lägger hellre tid på att städa, kanske måla om, gå ut med hunden.

– Men jag har valt att ha det så, mycket också för barnen. I’m straight, som Jonathan Richman säger. Jag är så sjukt tacksam för det jag har, min lugn och ro. Det är många i min ålder som separerar och ska ut på vildbete. Jag skulle behöva ringa efter ambulans varje dag i den situationen. 

– Jag kan bry mig om barnen, se dem och det de gör. Visst, jag blir egocentrisk i samband med skivsläpp, men annars är jag så mycket en curlingfarsa att det är sinnessjukt. Jag ger frukost på sängen, jag öppnar lägenhetsdörren som krånglar så att hon kommer i tid till skolan. 

Men du mår bra nu? Och du har strategier för att hantera om du mår sämre?

– Ja, jag mår bra. Det är upp och ner, och kan pendla under en och samma dag. Men jag är över en viss gräns hela tiden, och hamnar inte för långt ner. Jag ser till att vara tacksam för att jag kan hålla på med min musik. Att inte se det som en stress att spela live, utan istället vara tacksam att det kommer folk. Jag försöker vända på på mina negativa reaktioner. Det är ingen annan än jag själv som har valt att stå på scen, så jag kan inte gå runt och tycka att det är jobbigt. 

– Jag väljer att jämföra var jag startade och var jag är nu istället för att hela tiden vilja ha mer och mer hela tiden. Varje gång man släpper en skiva så är det som folk förväntar sig att man ska ta ytterligare ett snäpp. ”Borde inte du spela på typ Ullevi eller Tele2, du har ju hållit på så länge?”. Men nej, jag tycker om klubbarna och gör hellre tre kvällar i rad där istället. 

Vinet är urdrucket och en avrundande kopp kaffe likaså. Två och en halv timmes intensivt och ärligt samtal är över för den här gången, och kanske dröjer det länge innan vi har tillfälle att samtala vidare. Men nära relationer tål långa pauser, och Joel Alme fortsätter resonera och berätta på Gullmar Gospel och på vårens konsertserier. Tills nästa gång.