Vi har inte hört av Scott McCaugheys Young Fresh Fellows sedan år 2020, men de är å andra sidan den sortens band som fann sin form för fyra decennier sedan, och sedan dess ägnat sig åt finputsande och små variationer. På Loft är de variationerna utsökta från början till slut, från punkiga I’m A Prison via den tidlösa garageinfluerade alternativa gitarrocken till exempel i Killing Time in Union Square till jazzinfluerat 1970-tal med vibrafon och Wurlitzer i Harpoon in the Hay.
Episka Books Don’t Burn Twice är en luftig pianoballad värdig Mott the Hoople, vars gamle keyboardist Morgan Fisher för övrigt dyker upp i baklänges-excessen Death Becomes Us som är fullt värdig Tomorrow Never Knows. Los Lobos-Steve Berlin är en annan gäst, i distinkta Whispering Hole som har powerpopnyanser i sin klistriga bubbelgumrefräng, och 1987 slår fast var Young Fresh Fellows byggde grunderna för den sortens alternativa amerikanska gitarrindie som kallades collegerock, och där till exempel likaså gästande Peter Buck var en superhjälte i R.E.M.
Albumets absoluta höjdpunkt är den stötiga upptempopopen med 60-talsrötter i Destination med Neko Case i toppform, vilket på egen hand räcker för ett ytterligare betygssteg här, och om någon skulle invända att Loft är en aning spretigt beror den synpunkten på okunskap om vad som alltid rymts i Young Fresh Fellows DNA.
Nästan vem som helst kan slänga ihop ett underhållande coveralbum av välkända favoritlåtar och några uddaspår, i synnerhet om man kan skramla ihop en allstar-uppställning artister att sjunga dem. Beroende på vad man tycker om originalspåren och om sångarna fastslår man som lyssnare noveltyvärdet, försöker lägga något favoritspår på minnet eller i en lämplig spellista med favoritcovers, och sedan går man vidare och ägnar det inte mycket mer uppmärksamhet.
Glöm den rutinen just nu. För fundamentet i kollektivet The Hope Singers är en av landets mest kreativa och frisinnade musikaliska krafter, Karl Jonas Winqvist. Han har under det senaste halvåret redan hunnit ligga bakom ett par instrumentala album med The Second Hand Orchestra och ligga bakom James Yorkstons samarbete med Nina Persson och Johanna Söderberg, men ännu är han inte mätt.
Med samma nyfikna och otyglade folkpoputtryck bjuder hans musikerkollektiv här in en lika brokig och multibegåvad parad av vokalister för ett brett urval sånger som sannolikt inte nödvändigtvis är deras gemensamma favoritlåtar allihop, men definitivt låtar som gör sig utmärkt i deras musikaliska universum. Han konstaterar i pressmaterialet att samtliga sångare som stod på på bandets önskelistan tackade ja, och att de till slut fick till alltihop trots ett till synes omöjligt pussel av allas egna turnéer och äga inspelningar. Redan det är värt en applåd.
Arrangemangsmässigt är The Hope Singers tredje album, tio år efter duetten, kanske något mer konventionell och till synes mindre improviserand än hur kollektivet brukar förhålla sig i The Second Hand Orchestra. Men bredden i deras organiska uttryck finns där, med allt från den distinkta Hi!-soulrytmer när Bror Gunnar Jansson sjunger Patti Smiths Free Money i mjuk subtil soulform. Lika soft och övertygande är The Clashs vapenvägrarhymn The Call Up tillsammans med Mariam the Believer, och The Lunatics Have Taken Over the Asylum är till och med mer aktuell idag än när Fun Boy Three först gjorde den för att kommentera Thatcher-eran. Med Bonanders lugna sångbehandling och dova blåsinpass (och kan det vara en såg?) är den en av albumets viktigaste låtar både musikaliskt och tematiskt.
Frida Hyvönen fyller World Partys Take It Up med mjuk och levnadsglad värme, och Klara Goligers eleganta ansats mot Lina Langendorfs basklarinett i Culture Clubs Karma Chameleon är rent bedårande. Här hörs också bland många andra Rebecka Törnqvist och Jens Lekman liksom The Second Hand Orchestras egna Viktor Brobacke och Emma Nordenstam, och i en Taylor Swift-cover med dubantydningar även Karl Jonas själv.
Men essensen i The Hope Singers hela väsen fångas allra bäst i den känsliga Hurray for the Riff Raff-tolkningen, som är präglad lika mycket av Nicolai Dungers unika rösthantering och av det särpräglade organiska uttryck som är The Second Hand Orchestras. I den sortens kombination ligger genialiteten.
På sitt nya album fortsätter The Hope Singers sin mission att tillsammans med utvalda sångare göra sina versioner av tolkningsvärda låtar. Karl Jonas Winqvist berättar hur han fick med alla de sångare som stog på hans önskelista, och Frida Hyvönen, Nicolai Dunger, Bonander och Mariam the Believer berättar om sina bidrag.
Han brukar vara anmärkningsvärt produktiv, men frågan är om inte Karl Jonas Winqvist under det senaste året slagit sina egna rekord. Han låg bakom albumet som James Yorkston gjorde tillsammans med Nina Persson och Johanna Söderberg, och hans fria kollektiv The Second Hand Orchestra har gjort inte bara ett utan två strålande instrumentala album, och det är bara att skrapa på ytan.
Som The Hope Singers tar han sig an an låtar som av något skäl är aktuella och tolkningsvärda tillsammans med dem som vill ur The Second Hand Orchestra och med en lång och brokig rad vokalister. På albumet Everyday is Like Survival (More Songs About Peace and Love) hörs bland andra Bror Gunnar Jansson, Mariam the Believer, Nicolai Dunger, Bonander, Rebecka Törnqvist, Jens Lekman och Frida Hyvönen. Tja, faktiskt varenda en som stog på The Hope Singers ambitiösa önskelista, berättar Karl Jonas Winqvist.
Jag förstår att samtliga sångare som ni hade på önskelistan tackade ja, och lyckades lösa pusslet att spela in med er. Det måste ha varit ett sjå?
– Det är klart att det var ett sjå ändå, men om det verkligen betyder något så är det ju värt det, alla dagar i veckan. Vi ville ju att alla skulle känna sin medverkan som meningsfull och inte bara be dom skicka över sång och ”hoppas vi att vi ses på en prisgala framöver”.
– När det inte finns pengar att locka med så får man lita till andra värden, som att erbjuda konstnärlig frihet och något spännande för artisten att göra. Och så ett sammanhang som känns givande istället för utstuderat och som en produkt.
– Vi presenterade tanken med detta album för artisterna som att det är en stor kärlekshyllning till musik. Likt gamla folkalbum från 60-talet så vill vi lyfta andras låtar och inte framhäva oss själva för mycket. The Hope Singers är djupt intresserade av gemenskap och solidaritet under musikens flagg, och här finns humanistiska värderingar i många av texterna.
Finns det låtar på albumet som egentligen inte är favoritlåtar per se, men som valdes ut av andra skäl?
– Absolut! Det är ju inte som att vi samlade ihop våra allra största favoritlåtar. Vissa favoritlåtar vill man kanske aldrig ge sig på. Kanske för att man inte kan, och för att man försår att det kommer inte att lyckas för att låtarna känns för ”nära”. Eller helt enkelt för att låtarna är fulländade så att en alternativ version är svår att genomföra med ett spännande resultat.
– Så vi samlade mer ihop låtar som varit viktiga för oss av olika anledningar, och som har en genomgående ton av medmänsklighet i texterna. Texter där det inte bara sjungs i jag-form och är individuellt inriktade, utan som har en blick för andra människor och vänner runt omkring. Och flera av låtarna kan ha valts för att vi tycker om originalartisterna och ville lyfta fram deras låtar som fler borde höra.
– I vissa fall så valdes låtar ut som har dom där magiska komponenterna som gör att låten inbjuder till att göras på flera olika intressanta sätt.
Några artister fick sig en specifik låt tilldelad, och andra fick välja mellan flera alternativ. Riskerar inte sådan olika behandling att skapa avundsjuka och osämja mellan sångarna?
– Haha, det hade varit typiskt att det skulle börja bråkas om sånt. Men nej, nej. Hade vi erbjudit alla att välja mellan alla låtarna så hade det säkert blivit komplicerat, men jag pratade med alla individuellt om hur vi tänkt. För det fanns ju en underbyggd tanke som vi hade när vi presenterade en specifik låt för artisten.
– Men för att det inte skulle kännas för snävt så erbjöd jag ofta ett andra alternativ ifall en låt inte alls skulle kännas rätt för artisten. Och jag nöp mig i armen över att artisterna tog sig an låtar som var ganska låtar för dem. Det var en dröm att få höra Bror Gunnar Jansson tackla Patti Smith, Mariam Wallentin sjunga The Clash och Frida Hyvönen sjunga en låt av mitt gamla favoritband World Party. Att få med Verity Susman från Electralane var ju stort, och att hon tog sig an att sjunga Buddy Holly var makalöst. Det gäller resten av hela albumet också.
Men jag gissar att det finns flera bortvalda låtat som The Hope Singers gärna skulle vilja göra någon gång i framtiden?
– Det gör det såklart! Men detta är ju vårt tredje album så det finns redan en stor repertoar. Kanske vore det spännande att sjunga varandras låtar, eller att ge sig på den svenska låtskatten framöver. Eller bara samla ihop outgivna låtar som förtjänar att höras mer. Eller…
Hur ska det gå att få ihop det här gänget till en turnë, eller ens en enda gemensam spelning?
– Exakt alla medverkande får inte plats på en scen. Men vi gjorde ju en härlig konsert med flera av dom medverkande i Uppsala i höstas och då fick vi ihop det, även om flera av vokalisterna hamnade utanför scen.
– Men visst, det är väl i princip dömt att misslyckas med att ta detta ut på vägarna. Men ibland står stjärnorna rätt och allas kalendrar och liv synkar plötsligt. Kanske är den 20:e augusti på Kulturhusets tak i Stockholm en sådan afton?
Frida Hyvönen sjunger World Partys Take It Up
Hur landade du ditt låtval?
– Vi har känt varandra sen jag släppte min första skiva ungefär, och Karl-Jonas skrev och frågade om jag ville sjunga en av två World Party-låtar. Min första tanke var att jag borde tacka nej. Jag brukar få en konstig eftersmak av att sjunga covers, och jag höll redan på att förbereda för en julkonsert proppfull med covers på Nordiska Museet. Men sen lyssnade jag på Take It Up och fastnade för raden ”staring at my breakfast, when I thought I heard it say:”. Så det blev ja.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Bandet känns löst i kanten, med en konceptuell kärna. Ingen verkar blasé, vilket är en bra förutsättning. Konserten vi gjorde i Uppsala var fri,
vi sångare improviserade körstämmor på varandras låtar, och det var bara att följa med i en nyfiken ström.Take it up är en helt annan typ av låt än de jag brukar sjunga…den är på något sätt lättsjungen men svårdramatiserad.
Nicolai Dunger sjunger Hurray for the Riff Raffs Junebug Waltz.
Hur landade du ditt låtval?
– Först tänkte jag att jag hade hört artisten Hurray for the Riff Raff innan och att det var bra. Att hon är från New Orleans ännu bättre. Så redan där gillade jag idén att göra en cover på hennes låt.
– Att frågan kom ifrån Karl Jonas gjorde det ännu mer intressant, för jag har en stor respekt och beundran till honom och det han har skapat, både i sin egen musik och genom sitt skivbolag Sing A Song Fighter. Att låten fick en egen touch med hjälp av mig och av Gilberts produktion och alla sångare och sångerskor är en förutsättning nog för att ge ut den.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Att få möjlighet att få stå på scen med Frida Hyvönen, Rebecka Törnqvist, Emma Nordenstam, Maria Arnqvist, Bror Gunnar Jansson och andra och sjunga tillsammans är en ynnest. Att träffa nya musiker att spela med är ju alltid roligt.
– De flesta artister och musiker i The Hope Singers har jag ju träffat förut men att få hänga och träffas och lära känna varandra, och få veta mer om människorna privat gör upplevelsen och känslan i att stå på scen tillsammans ännu djupare.
– Det finns alltid en aspekt i såna här projekt att det är viktigt att det är namnkunniga artister, kanske viktigare än själva produkten man skapar. Men där kommer Karl Jonas och Gilbert in i bilden, för de har valt intressanta låtar och artister och har verkligen gjort personliga tagningar och tolkningar av de låtarna. Att till exempel få höra en musiker och trombonist som Viktor Brobacke göra en hitlåt av Robert Palmer till en personlig sång där man blir involverad i texten på ett helt annat sätt än originalet är mäktigt och en bedrift.
Bonander sjunger Fun Boy Threes The Lunatics Have Taken Over the Asylum.
Hur landade du ditt låtval?
– Alltså, jag hade inte hört låten så mycket innan jag fick frågan om att sjunga den. Jag kände igen refrängen och mellanspelet, men det var inte så att jag har minnen kopplade till den. Jag fick välja mellan två låtar, och det var texten i The Lunatics som gjorde att jag drogs till den. Verserna är så skarpa, har så mycket attityd och känns mer aktuella idag än någonsin tidigare.
– Det är så härligt att sådana låttexter kan gömma sig under en så pass – i all positiv bemärkelse – knasig produktion. För den är lite knasig, vilket passar titeln, och jag älskar när saker förvånar och går utanför boxen, i sounds såväl som text.
– När jag sjunger andras låtar brukar jag lära mig låtens melodi och text först, men inte för bra så att jag börjar härmar fraseringar, klanger och tajming och blir för låst kring hur originalet sjungs. Fraseringarna är mina egna, och är ofta ett resultat av hur jag tolkar låtens text. Jag brukar vara noga med att ta tillvara på de instinkter jag får när jag sjunger igenom låten för första gången av den anledningen, att låta mitt uttryck få vara en del av det. På ett sätt behöver man använda sin magkänsla ännu mer när man gör en låttolkning av den anledningen.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Den första tanken var nog bara att det var ett väldigt fint initiativ. Ren och skär musikglädje! Avslappnat, roligt och inkluderande. Det är härligt att träffa nya musiker i nya samarbeten. Dessutom, eftersom jag själv driver många projekt, är det lyxigt att bara få hoppa på ett tåg som någon annan byggt och styrt upp. En lyx på alla vis!
Mariam the Believer sjunger The Clashs The Call Up.
Hur landade du ditt låtval?
– Det kollektiva är viktigare än någonsin just nu, både i samtiden men också personligen då jag det senaste året ofta suttit ensam och skrivit i en liten skogsglänta. Och The Hope Singers är det kollektiva, det gemensamma och det lustfyllt sökande.
– Jag sögs direkt in i deras version av The Call Up, det svängigt lunkande, den skavande gitarren ihop med det smekande blåset, det lite avslappnade tempot och rinnande feelingen, men med en stark ytspänning bevarad hela vägen. Så ja, var självklart att säga ja till att medverka, det kändes bara roligt och lustfyllt och utan prestige, precis så som en vill skapa musik. Och så många gästsångare som jag respekterar. Jag har alltid varit en supporter och fan till Karl-Jonas alla projekt och hans bandkollegor. Så bara glädje och kärlek.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Det är stökig och lite virrigt och lite löst och lite kaosigt och ja, alldeles underbart! Anarkistiskt och som att bubbla vatten med ett sugrör, eller som att rocka rockring med sin bästis, det vill säga väldigt tryggt och lekfullt och kul! Levande! Jag balanserar ju själv någonstans mellan det lösa och fria och det kontrollerade med tydligare ramar i mitt egna skapande, och att sjunga med Hope Singers är som att liksom studsa upp och ner på den balanstråden, klassiska popriff och oh-ah-kör blandat med fri saxofon och lösryckt percussion. Älskar´t.
Frida Hyvönen arbetar just nu med ett nytt album. Nicolai Dunger gör unika konserter där han framför sina album i helhet. Bonander är precis aktuell med sitt nya album And We Stood There. Mariam Wallentin arbetar med nytt material as we speak.
Stockholmstrion Vero är ett av de där olycksaliga banden som började sin bana på oinspirerade Zoommötessessioner under pandemin, men inför sitt andra album har Julia Boman, Amanda Eddestål och Clara Gyökeres slagit sig desto mer fria.
Razor Tongue är snabbt och spontant skriven, inspelad och mixad, och den har stenhårt larmande som defaultläge. Liksom hos tidiga Girl Scout låter det mycket alternativ gitarrock från 1990-talet om deras attacker, med texter fulla av teen-angst och med mycket effektiva riff inte bara i singeln Calico.
Men det blir som mest spännande när de vågar variera tempo och nyansera sin överstyrda gitarrvägg, som i suggestiva och mer passivt aggressiva The Hand. Vågar vi hoppas på på fler sådana variationer framöver?
Med en felstavning som revolt och en sång om att alltid söka efter händelsernas centrum men alltid missa dem är Dark Sven tillbaka med en ny singel. Idag har den exklusiv premiär hos Fokus Musik.
– När vi var unga hörde vi Magnus Uggla sjunga om ”draget hela dan”. Efter skolavslutningen vandrade vi runt i stan och frågade: Vet du var draget är? Ingen visste riktigt. Kanske för att den där åtråvärda platsen alltid flyttade på sig. Den fanns någon annanstans. I en annan stad. I en annan tid.
– På nattbussen hem drömde vi om rörelsen – om den vinnande vågen av människor i förvandling. Paris i början av seklet. New York på sjuttiotalet. Berlin när muren föll. Platser där allt hände. Där livet var större än livet självt.
– Nu är det vår tur.
Så beskriver Dark Sven sin ”hymn för alla som fortfarande förgäves letar efter draget”, med andra ord en sång för dig och mig, och om det finns en innerlig hoppfullhet mitt ivemodet är det synnerligen passande.
Eftersom du är en Fokus Musik-läsare kan du höra Bigger than life tjänslan redan idag, medan resten av världen får vänta tills fredag.
Konceptkonst handlar inte om hantverksskicklighet och kan aldrig bedömas med linjaler, vågar eller decilitermått. Konceptkonst måste undersökas med andra instrument tekniker, och bedömas utifrån andra kriterier.
Ändå kan man spåra en gedigen hantverksskicklighet hos trion Ellen Pettersson, Julia Ringdahl och Liam Amner. De beskriver sina improvisationer som inspirerade av drone, frijazz, elektroniska ljudexperiment och körverk, och prioriterar sina kollektiva processer framför de produkter som uppstår. Att de noterar att deras musik rör sig ”mellan form och och upplösning” är sannolikt mer en biprodukt än ett mål i sig.
Hey Elbows skapar sin musik till stora delar är med akustiska instrument och på låg volym fungerar det 40 minuter långa sammanhängande verket som riktigt effektivt ambient och förmedlar ett varmt lugn. På högre volym framstår dynamiken och variationen i ett spännande verk som med ordlösa röster, mjukt blås och slagverk inte bara bygger stämningar utan också suggestiva rytmmönster.
(Om man har en särskild tur kan FLOCK dessutom fungerar som udda kryddning i helt annan musik, om man som den här recensenten har FLOCK på repeat i bakgrunden, men råkar glömma bort det och sätter på ett popalbum i det andra ljudsystemet. När man inser misstaget efter en halvtimme blir besvikelsen över popskivan stor, eftersom det då står klart att den inte alls hade underliggande dova dronestämningar eller subtila Jon Hassell-toner på tvärs mot sina popsånger. Utan Hey Elbows simultana ljudtillägg är popbandet vars namn vi låter vara osagt vara högst konventionellt och alldagligt.)
På Intonalfestivalen i Malmö om en månad ska FLOCK framföras live, eller snarare rekonstrueras, med en utökad ensemble men samma villkor för skapande. Man kan med andra ord anta att verket som uppstår där kommer att skilja sig väsentligt från det inspelade verket.
”I’m just standing, but I’m still in motion”, sjunger Anders Thorén i titelspåret på Wildies femte album, och det sammanfattar bandets karaktär. Det avslappnade och tillbakalutade är grundläggande i den hyperkompetenta västkustrock med americananyanser som Thorén skapar Ihop med Rasmus Svensson och Martin Svensson hemma på Österlen.
Här finns inga skavanker, allt är genomarbetat och välslipat i varenda Eagles-blinkning (New Habits, till exempel) och vartenda Mark Knopfler-solo (For A Minute, till exempel). Pianodominerade Lessons in Flying är så luftig som titeln kräver, och även om The Heist rymmer rövarhistorier om kupper och polisinsatser så är det den lugna Miami Beach-baren där historierna berättas snarare än laglösheten som färgar in den solvarma musiken.
Still in Motion låter som ett väldoftande The Jayhawks skrubbat med Grumme grönsåpa – traditionellt och genuint, rekorderligt och gediget. För att riktigt gripa tag hade det behövts några obehandlade smutsfläckar.
”Back with a heartbeat”, fräser Kristoffer Grip i inledande Ultralight, och han sätter fingret på essensen hos sin solodebut. För som sångare i Agent Side Grinder befann sig Kristoffer Grip konsekvent i de hårdaste syntetiska sammanhangen, men när han nu är tillbaka i musiken efter ett decennium har det elektroniska till stor del fått lämna plats för något djupt organiskt, med bultande hjärta och pulserande blod i ådrorna.
Under sin frånvaro har Kristoffer Grip utvecklat sitt skrivande och sin visuella konst med fokus på symboler och mytologi, och det läcker in överallt i hans musik. Ashen Tree är en långsam mässa med starka rötter och ett mäktigt grenverk, och med folkvisans eller ramsans karaktär och samtidigt ett dovt requiem som på egen hand skulle kunna få Steven Knight att göra en extra Peaky Blinders-säsong. Samma långsamma cineastiska dramatik finns i All Of Our Dreams.
Tillsammans med Emanuel Lundgren (I’m from Barcelona) och Henrik Sunbring har Kristoffer Grip utvecklat han ett dynamiskt och mycket starkt låtmaterial, med möjliga hits som Ultralight med en känsla som liknar sena Depeche Mode och korta och effektiva Grown Ups som lyfts ytterligare en nivå av Lina Langendorfs blås. Även suggestiva Billion Eyes tjänar på att låta hennes dramatiska saxofon ta sig stora friheter, och Emil Svanängen finns också med här på piano och percussion.
Snabba Careless Wonder har Kristoffer Grip beskrivit som de ambivalenta reaktionerna på en analkande komet, är det ett tecken på en annalkande domedag eller ett mirakel? Det går att betrakta urladdningen till låt på samma sätt, och även om den fullständigt överstyrda gitarren låter synnerligen destruktiv får vi nog betrakta både låten och Kristoffer Grips debutalbum som ett smärre mirakel.
Ibland behöver man följa sin ursprungliga intuition, och ibland måste man bromsa och byta riktning i allra sista stund. När Girl Scout berättar om sitt samarbete handlar det om tålamod och tillit.
På det lilla italienska kaféet vid Hornstull på Södermalm blir det allt trängre och ljudligare, men Girl Scout lutar sig bara tätare ihop och fortsätter prata om sitt debutalbum och framför allt om sin nära och tillitsfulla relation. De beskriver en samsyn.
– Vi kommer alltid fram till en punkt där alla håller med om att så här ska en låt vara, förklarar Emma Jansson, som sjunger och spelar gitarr i Girl Scout. Om inte vi alla tre är överens om vad den bästa versionen av låten är så är det antagligen inte den bästa versionen.
Leder det också till kompromisser? ”Okej, jag fick inte igenom min ursprungliga idé, men det där var det näst bästa”.
– Absolut. Men ibland behöver man bara vänja sig också. Man har en bild i huvudet, men sen testar man något annat. Först känner man att det inte var vad jag hade tänkt mig. Men så går det någon dag, och så förstår man att det är typ bättre.
Per Lindberg som spelar trummor i bandet fyller på.
– Anledningen till att det funkar är att vi litar på varandra. Så även om det inte var exakt min idé vet jag att det kommer att bli bra. Det gör väldigt mycket att vara trygg och avslappnad i det, och det gör att hela samarbetet alltid funkar.
– Vi har mycket tålamod med varandra, instämmer Emma. Ibland behöver man backa några steg. Jag kan vakna upp med ett infall – nu har jag det, det här måste vi ändra! Jag kan vara en pain in the ass. Men Kevin och Per är väldigt tåliga, och vi testar alltid alla sådana tankar. Man måste ta den krokiga omvägen ibland.
– Det har hänt att vi tycker att vi är klara med en låt, fortsätter bandets basist Kevin Hamring, Men så kommer Emma i sista sekund och ropar att ”vänta, nej, det här är inte rätt, vi måste ändra”. Jag har verkligen lärt mig att lita på att du antagligen är något på spåren då, Emma.
Girl Scout beskrivs ofta med allehanda referenser av skribenter, inklusive undertecknad, och en av de vanligaste är ”grunge”.
– Ingen är helt tom på intryck. Det är klart att man är färgad av vad man har fått med sig, nickar Emma. Men det är aldrig ett medvetet beslut att vilja låta som någon annan.
– Men det har hänt att vi längre in i processen, till exempel i mixen, märker att oj, det här har blivit lite som något specifikt, noterar Kevin. Men då är det som det är.
I The Kill anar jag något Cobain-tonfall.
– I den låten är det noll procent medvetet, skrattar Emma. När jag började skriva på The Kill stämde jag gitarren helt liksom bing bång, med de tre nedersta strängarna i F allihop. Det är bara F F F, och så knöt jag det till en melodi som var lite konstig. Nirvanagrejen tycker jag är rolig, för den har vi hört flera gånger. Det är klart jag hade Nevermind på CD när jag växte upp, men det är inte ett band som har präglat mig.
– Det jag tror att jag har gemensamt med Kurt Cobain är att jag inte är så bra på gitarr. Jag vet inte riktigt vad jag gör, jag famlar i mörkret. I The Kill har ackorden verkligen hamnat så av en slump. Kanske gjorde han på samma sätt. Likheten mellan oss är att vi båda är inkompetenta på gitarr, och att vi hittar en egen väg med det.
En del har uppstått slumpmässigt, men det finns väldigt genomtänkta dimensioner på albumet också. Redan dess uppbyggnad som albumstruktur med ett långt inledande och växande intro, och sedan ett avslutande outro i andar änden.
– Det har verkligen varit ett långkok, förklarar Kevin. Vi har arbetat med det under fyra utspridda inspelningar under ett helt år. Först en session, och sedan skrivit nya låtar och efter flera månader tillbaka till studion och ändra, fixa, spela in nytt. Den har verkligen fått baka länge. Vi har ju längtat efter att få göra en fullängdare, och hunnit tänka igenom det.
– Att inleda med ett intro har vi snackat om ända sedan vi började med skivan, instämmer Emma. Jag gillar verkligen att lyssna på en hel skiva, där man liksom vaggas in i en värld och får någon slags andrum. Jag tycker att det är skönt att få landa någonstans känslomässigt under tiden skivan håller på.
Det är så Emma lyssnar på musik själv.
– Jag har visserligen en Spotifylista för varje månad, men mest som dagbok, för att kunna gå tillbaka och komma ihåg hur jag kände mig februari 2024. Men jag lyssnar verkligen bara på skivor. Jag tror att det finns någonting dåligt med att bara ta in isolerade låtar – kontexten kring en låt kan ju förändra allt. Jag har mycket stor respekt för att kunna följa med i en artists tanketråd.
– Till och med när vi gjorde sista EP:n pratade vi om att det skulle vara ett album, påminner Per. Jag minns knappt omständigheterna som gjorde att det ändå blev en EP, det bara passade sig bättre. Det har varit en lång uppladdning inför det här albumet, och vi har verkligen pratat om hur vi ska få det att kännas som ett sammanhängande verk.
Innebar det att ni tjuvhöll på albumlåtar när ni jobbade med senaste EP:n?
– Absolut, bekräftar Per. Men eftersom processen blev så lång kom nya låtar till. Ända sedan första EP:n har vi haft demos som vi sagt att vi sparar till albumet.
– Och sedan har vi stekt dem också, skrattar Emma.
– Men The Kill är en sådan låt, menar Per, och Emma nickar.
– Ja, just det, och Homecoming också. Man vill ha tid på sig med typ en låt som Homecoming, menar Emma. Man vill ha en resa dit, för att känslomässigt ladda upp.
Homecoming är också ett bra exempel på Girl Scouts synnerligen smarta formuleringar och texter, med kärlek skildrat som ”electrical impulses inside your mind”.
– Det är väldigt olika hur jag skriver text, funderar Emma. Ingången är så olika till alla låtar. Det sker på något sätt – det här låter så jävla klyschigt – bortom min kontroll. Jag bakar ihop ett scenario i mitt huvud, och sedan så försöker jag ta mig dit med ord. Jag är väldigt ödmjuk för konceptet text, jag vågar fortfarande inte se mig så mycket som en textförfattare. Men jag är väldigt mån om texten. Jag försöker bara skriva någonting som jag kan bottna i, och sedan hur språket blir är lite upp till gudarna, höll jag på att säga.
I Simple Life tröttnar Emma mot slutet verserna och brister i ut att ”enough of that, let’s get to the chorus again”. Det är meta, typ The Ramones eller Billy Bragg, och mycket elegant. Men Emma viftar undan påståendet att man måste känna sig väldigt nöjd med en sådan textrad.
– Just den låten skrev jag skitfort, på en timme, och sedan körde vi den i repan och så var det klart. Jag närmade mig på ett säreget sätt, i jämförelse med många av de andra låtarna. Jag var mån om att inte analysera den i realtid utan bara skriva the first thing that comes to mind hela vägen igenom. Den är skriven från början till slut, och jag tog mig an den som jag sjunger, att jag inte behöver vara smart. Let the chips fall as they may, typ. Skit idet, tänk inte så mycket.
– Så som jag känner dig är det väldigt mycket du i de här texterna, menar Kevin. Du är ju väldigt snabbtänkt och witty som person. Och precis som du tog an texten tog vi oss an det musikaliska i replokalen.
– Vi repade den en gång och gjorde en demo på två timmar, berättar Emma. När vi skulle spela in den i studion repade vi den inte, utan bestämde bara att göra den live, utan att prata innan. Så som vi minns att den var på demon, så får den bli. Det var en väldigt rolig låt att göra. Det är skönt när det går fort från tanke till handling. När man inte står och bara bankar huvudet mot en vägg, liksom. För så kan det ju verkligen vara med andra låtar.
Det är den där klassiska skillnaden mellan inspiration och transpiration. Hur mycket av albumet är produkten av hårt och målmedvetet arbete, och hur mycket av det är spontan inspiration?
– Mest inspiration, tvekar Kevin. Det är några låtar som vi har fått nöta.
Emma håller med.
– Om jag försöker räkna på det känns det som att ganska många kommer ur inspiration. Majoriteten, tror jag. Men det har funnits fallgropar på skivan, inte allt har gått som en dans. Jag skriver bäst när jag skriver fort, utifrån en tydlig idé. Fallgroparna uppstår när man inte riktigt vet vart man ska från början. När man inte riktigt vet vad man vill säga och går in i något slags maniskt letande. ”Vad är det jag vill säga, vad är vinkeln i det här, varför kommer jag på den här raden, var kommer det ifrån, varför tänker jag såhär”. Då försöker jag backa en massa steg, för hittar man kärnan så brukar det lösa sig.
Girl Scout uppstod när Emma och Kevin möttes på Kungliga Musikhögskolan, och Per pluggade musik i Malmö.
– Vi var bekanta för att Kevin spelade i ett annat band, berättar Emma. Vi följde varandras band på spelningarna. Men merparten av bandets historia är icke skolanknutet. Och utbildningen har inte påverkat bandet alls, egentligen. Bandet är mycket mer grundat i allt som har format oss i tonåren, och det har inget med utbildningens jazz att göra.
Men samtidigt formas man också av norm, och min fördom om den sortens utbildningar är att den lockar ekvilibrister och virtouser som vill spela fort och komplext. Fusion snarare än indierock.
– Så kände jag på Musikhögskolan, nickar Kevin. Det är en fallgrop som jag inte ville ner i, där folk började bli nördar.
– Vi alla kommer från mindre städer, förklarar Emma, och när jag gick på gymnasiet i Trollhättan var det typ jag och 15 andra i musikklass, urvalet var inte så stort. Det som har format mig har snarare varit att jag var ganska isolerad i en småstad, där min grej var min hela värld. Jag var mer eller mindre den enda jag kände med min sorts musiksmak under större delen av min uppväxt. Det har inte funnits någon att spegla sig i, och då blev musiken något som fanns för mig, inte för att imponera på andra.
Förra året släppte plötsligt Girl Scout en strålande singel ihop med Terra, Trappa till himlen. Men även om den kom som en blixt från klar himmel så hade banden haft en relation länge. Och den är kanske inte över än.
– Vi hade väl varit fans av varandra innan, minns Per. Men det började väl på Emmaboda för knappt två år sedan.
– Vi hade snackat lite löst typ ”if you’re ever in town”, fortsätter Emma. Så spelade vi på samma dag på Emmabodafestivalen, och den kvällen snackade vi om att vi kanske ska skriva ihop. Jag tog det bokstavligt. Hundra procent. Jag ville göra någonting ihop. Och jag tror att Karl i Terra också ville det.
– Så då började jag skriva på svenska och skicka demos, just för att det inte skulle stanna vid att vara en sån där sak man säger. Så började vi skriva på de här två låtarna under hösten och spelade vi in i november allihopa. Vi repade typ två dagar innan, åtta personer i vår replokal. Det var verkligen ett gäng kompisar som ville göra något ihop, och som gjorde det.
– Jag och Mathias byttes av, skrattar Per, för vi hade bara ett trumset i replokalen.
Kevin Hamring ler åt minnet.
– Det var ett jätteroligt och kärleksfullt samarbete.
Finns det fortsättning på ett sådant samarbete eller är det ett one-off?
– Kanske kommer en Karl och Emma-julskiva. skojar Kevin.
– Jag vet inte, tvekar Emma. Karl körar lite på några ställen på albumet, och jag och Karl hjälper ju varandra med låtar ganska regelbundet, och ringer varandra i panik. Vi skriver ju fortfarande ihop, helt förutsättningslöst. Det samarbetet finns kvar, och vänskapen finns kvar, så på något sätt kommer det säkert fortsätta.
Funkar det när ni ringer varandra i panik? Lättar paniken?
– Det skulle jag säga. Karl är på många sätt min psykolog. Om jag inte vet vad jag tycker om den här refrängen, då ringer jag och frågar om han tycker att den flyger, och han gör samma med mig. Vi är objektiva båda två, men vi gillar varandras musik. Man blir inte sågad, men man vet att man kommer få ett ärligt svar. Om det är något som inte håller så kommer han att säga det. Det brukar hjälpa.
Under vintern har Girl Scout turnerat med Miriam Bryant, och i det sammanhanget har det vågat sig ut på tunnare is och spelat närmast akustiskt.
– Eller, invänder Per, det var ju elgitarr och synt ändå. Men det var väldigt avskalat i alla fall, absolut.
– Vi har aldrig spelat så avskalat innan, berättar Emma. Per har inte spelat trummor under turnén, utan gitarr. Det har varit lite läskigt. På en rockkonsert handlar det så mycket om energi, och det blir väldigt mycket mer intimt så här. Det var väldigt nervöst inför första konserten.
– På ett vanligt rockgig kan man ju gömma sig lite i oljudet från cymbaler, skrattar Per. Då fokuserar vi på energin. Men så här finstämt och naket handlar det om närvaro, och det blir extra viktigt att sången ska fram.
– Det är ett annat sätt att spela musik på, men det har varit väldigt, väldigt roligt, bestämmer Emma. Det har varit kul att upptäcka en ny sida av Girls Scout. Men det kliar lite i fingrarna att gå tillbaka till hur bandet brukar låta.
Så hur kommer Miriam Bryants publik att reagera när de uppskattat er live och upptäcker att ert album låter så annorlunda?
– Vi har ändå förvarnat lite, skrattar Emma. Vi har sagt att det här är inte riktigt som det låter annars. Men många har varit väldigt mottagliga, och kommit fram och sagt att de har lyssnat på våra grejer och sagt att de ändå känner igen oss, att det fortfarande är vi. Det känns ändå fint att höra.
– På ett sätt är det ganska skönt att inte vara ett nytt band längre, reflekterar Kevin. I musikindustrin vill alla möjliga projicera jättemycket olika saker på ett nytt band. Men nu är vi så här, det här är bandet. Vi har en klar identitet.
– Nu kan man bara vara sig själv, instämmer Per.
Girl Scout väckte tidigt till och med större uppmärksamhet utomlands än i Sverige, och i synnerhet i England.
– Vi har typ haft totalt motsatt resa jämfört med vad jag tror de flesta band har, berättar Emma. Vi har ingen förklaring till det själv. När vi började startade vi ett Instagram-konto, men vi gjorde inte så mycket för att nå ut. Vi visste helt ärligt inte vad vi höll på med. Men så gav det en massa grejer. Jag vet fortfarande inte hur, men det är ju kul att det blir så.
– Just det med att vi skulle till England och spela är en sån sak som vi absolut inte ens tänkt på, säger Per. Det bara dök upp, och vi tyckte att fan vad kul, det gör vi. Vi har bara åkt med, känns det som.
– Det har varit ett jävla bananskal alltså, skrattar Emma.
Fortsätter ni halka runt på bananskal, eller landar Girl Scout in i musikindustrins rutiner med album vartannat år och turnéer där emellan?
– Vi fortsätter göra saker som vi vill göra, men hur det schemaläggs eller utvecklar sig tror jag att vi inte är lika brydda om, säger Emma. Vi har hållit på ett tag nu, vi vet vad vi vill och när saker känns bra. Vi vet vilken musik vi vill göra. Vad andra vill att vi ska göra är sekundärt. Numera är vi ganska lugna i vår identitet och våra ambitioner, vi har lärt oss att bara skita i vad folk vill projicera på oss.
Kevin och Per instämmer.
– Vi tänker inte leva upp till någon annans förväntningar.
– Planen är att fortsätta göra musik och fortsätta spela den live, instämmer Per. Det är liksom inte mer uttalat än så.
Girl Scouts debutalbum Brink finns ute nu. Under april turnerar de i Norden, bland annat på Pustervik i Göteborg den 17 april, på Debaser Strand i Stockholm den 18 april och på Mejeriet i Lund den 22 april. Sedan får Europa sin beskärda del från slutet av april, och vi hoppas få chansen att återse dem i Sverige i sommar igen.
Den svenska publiken har fått lita på sina europeiska och särskilt brittiska vänner angående Girl Scout, som rönt stor europeisk uppmärksamhet långt innan Sverige riktigt hunnit vakna. När nu debutalbumet äntligen föreligger har vi hunnit ikapp, och kan konstatera att svensk indie har nått en ny nivå.
Över sina tre EP-releaser och ett lustfyllt Terra-samarbete förra våren har (numera) trion hunnit mogna och blivit galet tighta, och med ett sammanhängande och komplett album – inlett med ett växande Intro och avslutat med ett krympande Outro – har de utrymme för ett vidare spektra. I ena änden har de den skira balladen Ugly Thing och dess mer storslagna syster Homecoming och i andra änden stora Crumbs som kommer att välta en och annan arena i framtiden.
Fortfarande finns tydliga spår av 1990-talets gitarrindievarianter, och finns gott om motsvarigheter till EP-skivornas koncentrerade gitarrmanglande popbangers, till exempel mäktiga Same Kids och den överväldigande Dead Dogs där Emma Jansson röstmässigt briljerar ännu mer än vanligt. Hon är fruktansvärt övertygande som bandets frontperson, med känslighet, kraft och temperament både i sin lyrik, sin röst och sin gitarr.
I säregna men omedelbart älskvärda The Kill finns antydningar till Cobain-tonfall, medan Operator är en skojfrisk och underhållande bagatell med elektroniska detaljer. Men albumets allra starkaste låt heter Simple Life och har inte bara ett dödligt gitarrsolo utan också Boygenius-antydningar i sina quiet-loud-växlingar, med nonchalant banalt trallande – ”everything is fine – simple simple simple simple life” – och smarta metaformuleringar. ”Ok, enough of that, let’s get to the chorus again”.