Debuten förra året från all-star-trion Suede-Bernard Butler, Teenage Fanclub-Norman Blake, Love and Money-James Grant var något av en besvikelse, när herrarna var så artiga mot varandra att ingen av dem tog någon plats.

Här har de istället för att skriva blekt nytt material gått tillbaka i sina respektive kataloger för att hitta varsina tre låtar lämpliga för trestämmiga röster och stilla gitarrer, och det innebär att deras personligheter blir tydligare. Men trots att det inte råder någon tvekan om hur bra herrarna mår i varandras sällskap, med Crosby, Stills & Nash-excesser i stämsången och stilla gitarrklinkande från alla tre är det fortfarande märkligt konturlöst för lyssnaren. 

Sämst fungerar Bernard Butler både som sångare och som låtskrivare. Han låter forcerad och ansträngd, och hans Souvenir borde ha fått förbli en bortglömd singelbaksida. Även anonyma Not Alone från hans solodebut är omöjlig att rädda ens med elegant The Jordanairies-kör. 

Det bortglömda gamla Teenage Fanclub-bonusspåret Lonely Night flummar iväg i baklängeseffekter och gitarrjammande, men även om luftigheten i Planets fångar textens längtan till landsbygden på det skotska höglandet når ingen av Norman Blakes låtar i närheten av sina originalversioner. 

James Grant är trions minst namnkunnige medlem, men precis som deras första album är han den tveklöst mest lyckosamma i sammanhanget. Hans Winter är innerlig med sina Dylancitat, och på hans Does It All Add Up To Nothing återanvänder trion till en sedan långt tidigare inspelad stråksektion från Prag-symfonikerna som skapar dynamik. För att inte tala om versionen av Love and Moneys Last Ship on the River som är skivans mest energifyllda stund. 

Utöver eget katalogmaterial överraskar de med en udda cover av den Ben Gibbard-skrivna Me & Magdalena från The Monkees tio år gamla comebackalbum, men även den förblir anonym i trions tolkning. Att få sitta och harmonisera tillsammans är dem väl unt, och skulle man sitta intill finns det säkert njutningsfulla stunder även för lyssnaren. Men på skiva är det fortfarande märkligt platt och energilöst.  

Numera är det forna musikkollektivet The New Pornographers helt och hållet A. C. Newmans farkost. Inför bandets tionde album har textförfattandet varit hans viktigaste utvecklingsområde, och istället för att som förut bara bygga smarta och effektiva fraser har han sagt att han här vill skapa väsentligheter och måla landskap. Det ger också påverkan på stämningar och låtkonstruktioner. 

En mjukt glidande bas utgör grunden för komplexa stämmor i eleganta Spooky Action, och Wish You Could See Me I’m Killing It är en dov och lågmäld ballad som ger The National-associationer och kryper nästan obehagligt nära.

Bonus Mai Tais har allt som hade krävts för att kunna blomma ut i en poplåt lika omedelbar som bandets främsta, men den hålls tillbaka av det stora allvaret i att A. C. Newman och Neko Case sjunger den till till en döende cancersjuk vän. Det är en av skivans starkaste stunder, tillsammans med Ballad of the Last Payphone, där A. C. Newmans leadsång i rader som ”First comes love, then comes pity” förträffligt backas upp av Neko Case och Kathryn Calder. 

Det är kanske en aning överraskande att ett par mer synthbaserade angelägna poplåtar som Pure Sticker Shock närmar sig det uttryck som numera avhoppade Dan Bejar utforskat som Destroyer, och att Neko Case inte får större utrymme på The Former Site Of är ett missat tillfälle. Men det förminskar inte angelägenhetsgraden i A. C. Newmans musik, som liksom alltid är ett komplext och inte särskilt omedelbart pophantverk som växer med varje lyssning 

Orsaken till att The Twiligt Sads sju år långa bortavaro tillskriver de sångaren James Grahams kamp för sin dementa mor, sedemera hennes död och den psykiska ohälsa han själv drabbades av. Medvetet avstår han metaforer när han med sin kraftiga skotska dialekt sjunger om den svåra perioden i sitt liv, för större begriplighet och transparens, och det är starkt och gripande.  

Ljudmässigt hade det lika gärna kunnat vara ett postgoth-album från förra årtusenden, med stora gester och mäktigt kolsvarta ljudväggar uppbyggda av Andy MacFarlane. Designed to Lose börjar i Sisters of Mercy, med en rytmsektion vars sound är hämtat från New Order (och vars musiker är hämtade från Arab Strap och Mogwai) och över det tjocka lager av gitarrer och synthar, och lika massiv är väggen av ljudmässigt mörker i Attempt a Crash Landing – Theme. 

Cure-influenserna är de kanske mest framträdande, särskilt i den kärleksfulla men nästan uppgivna beskrivningen av moderns försämring i Inhospitable/Hospital (”No, you’ll never be safe on your own”), och vännen och kollegan Robert Smith har gjort autentiska avtryck på skivan. Han spelar gitarr över Waiting for the Phone Calls elektroniska botten, och hörs också bidra på djupt vemodiga men luftigare Dead Flowers och i den nästan nakna och förtvivlade Back to Fourteen, som är skivans kanske starkaste stund. För trots namnkunniga gäster är det ingen tvekan om att det här är James Grahams berättelse, och kanske terapi. 

Somliga båstår att Creature of Habit är en återgång till Courtney Barnetts uttryck från hennes tidigaste releaser, men det är att lyssna slarvigt och att göra det lätt för sig. För visst finns här gott om exempel på hennes nonchalanta slacker-attityd, till exempel i Sugar Plum, och visst finns här både de stilla akustiska 60-talsvisorna som Mostly Patient och hennes grungeinspirerade uttryck i slött kaxiga One Thing At A Time. 

Men i den konstaterar hon å andra sidan att ”I’m ready for a change”, och Stay in Your Lane kör i en helt annan fil än hon brukade. Även om Courtney Barnett  fortfarande har sitt konfrontativa tilltal är det här över ett drivet beat och med en distinkt sologitarrs taggiga inpass. Great Advice – inte särskilt tacksamt mottagna – bär tydliga spår av den Devo-period Courtney Barnett gått igenom på sistone, och är snyggt stötig och struttig i både gitarr och rytm. 

I mer välstädad riktning gör hon en fin americanaduett med Waxahatchee i Site Unseen, och Mantis är lika musikaliskt smart popig och medryckande som den är lyriskt smart i sina existensiella grubblerier i mötet med skivomslagets bönsyrsa på förstukvisten.

Creature of Habit är inte en återgång utan en breddning och ett vidgande av Courtney Barnetts uttryck, utan att hon förlorar sin karaktäristiska tilltal. Det är modigt, och det innebär en av hennes bästa skivor hittills. 

Tomas Rimeika rusar vidare med sympatiska världsförbättrarambitioner och strålande pop precis i skärningspunkten mellan vemod och eufori,  mellan skjutningar och Valborgsfirande. 

Sedan debuten 2022 har Tomas Rimeika hunnit göra tre album. Han har synts i allehanda mediala sammanhang och i höst kommer hans fjärde studioalbum Den eviga ungdomens stad.. För Tomas Rimeika låter sig inte nöjas, utan rusar vidare med sympatiska världsförbättrarambitioner och strålande pop precis i skärningspunkten mellan vemod och eufori. För Kvalborg utgår från den skjutning som tog tre liv i Uppsala förra året, samtidigt som ett intensivt och bekymmerslöst Valborgsfirande pågick runtom i studentstaden. 

– Jag vet att musik kan riva murar, och jag hoppas att Kvalborg kan öka gemenskapen, för det känns som att det behövs just nu i vårt samhälle. Som en motkraft till både rasism och sexism. När både glädjen och sorgen får ta plats i en och samma sång tror jag att den kan bli en stark samlande kraft för oss.

Eftersom du är en Fokus Musik-läsare kan du höra Kvalborg redan idag, medan resten av världen får vänta tills 1 april. 

Division 7:s tredje studioalbum inleds nästan provocerande muntert. Men trots upptempopop, visslande, handklapp, roliga synthljud och bubbelgumkör är det inledande titelspåret  är allt annat banal euforisk pop. För den sortens healing som Långbro Feelin’ erbjuder för tvångstankarna och psykoserna består i psykofarmaka och övervakningsvideos, och antingen har de direktkontakt med spöken i sin replokal i det gamla mentalsjukhuset eller så kommer deras förståelse för djup psykisk ohälsa från annat håll. Hellre att jag dör (än lever som ni gör) sjunger Dara Hoel i nästa låt och trallar medan han blir utburen genom vardagsrummet. 

Huvudet högt och Det stör mig är djupt effektiv mörk pop, som ett Kent men med smarta refränger och utan obegripliga metaforer, om man kan föreställa sig det. Låtkvaliteten sviker inte någonstans på Långbro Feelin’, och Dara Hoel har en övertygande karaktär både i sin röst och i sina texter. Den ger Krunegård-associationer i ordrika Vi var barn, och i verserna i intensiva Poppel & gingko med avrundande fotbollskör använder han det till någon slags rap. I Fina Hem till hösten finns en klarhet som rentav påminner om Ted Gärdestad. 

Både Blåskärm och Thomas Stenström-duettem Himlen i handen är stora nog för framtida Ullevispelningar. Det kommer att behövas, för Division 7 klättrar snabbt i seriesystemet och intar snart de största arenorna. 

Rekordåren säger mycket om återväxten på Göteborgs indiescen. Efter singlar och turnéer under 2025 är Patricia den första singeln från det debutalbum som Rekordåren lovar till hosten. Idag har den exklusiv premiär hos Fokus Musik. 

– Ojämnt falla ödets lotter. Alla känner vi någon vars inneboende potential aldrig fick realiseras. Patricia är en av dem. En av dem som fastnade i dimman. En av dem som aldrig fick se drömmarnas stad. Född i fransk frihet under 1900-talets glansdagar förpassades hon till ett annat öde i det kylslagna Stockholm. I många år har hon drivit runt i stadens nattliv. Låten är ett försök att blåsa liv i hennes inneboende gnista. 

Om man kastar invektiv som ”vispop”, ”progg” eller till och med ”blues” på deras indiebrasa är det inget som besvärar Rekordåren, det gör det bara lågan klarare och intensivare. Med den fördomsfria hållningen är Rekordåren – med Love Öhling (sång, keyboard), Nicolai Ekecrantz (sång, bas), David Axelsson (trummor) och Nils Sätterström samt Teodor Söderberg (gitarrer) – göteborgsindiens nästa stora hopp. 

Eftersom du är en Fokus Musik-läsare kan du höra Patricia redan idag, medan resten av världen får vänta tills onsdag. 

Sömnlöshet i vargtimmen brukar vara laddat med oro och ångest, men i Freja Drakenbergs vakenhet finns ändå något produktivt och utvecklande. Hon grubblar över sin identitet i sånger som Who Am I, men hon gör det både strategier för att hantera situationen – ”every time that I feel lost, get out in the rain” – och med en varm och trösterik folkviseton i hennes nokturala fina melodier. 

Inspelat bland annat i Ingrid-studion finns förstås hennes gamla mentor Björn Yttling med på ett hörn, liksom Peter Morén och Junior Brielles Gabriel Röhdin. Till och med Klara Söderberg gästar, efter Freja Drakenbergs långvariga uppdrag på First Aid Kits turnéer, men ingen av de medverkande tar någon uppmärksamhet från Freja Drakenberg. 

Titelspåret är det allra mildaste på skivan, med viskad sång för att inte väcka någon annan, men bäst är det när hennes sånger förstärks med ett lojt groove som i Aries och Only I. Och allra snyggast är Floating, som med en popig stötighet i gitarr och efterhängsamt handklapp ändå lyckas vara mjuk och lågmäld. 

Han säger att han känner sig som Don Quijote med gitarr, och det är inga optimistiska livsförutsättningar José González pekar ut på sitt femte album. Men även om han i samtalet med Fokus Musik beskriver sig som en ”domedags-tjomme” har han också klara och empiriskt belagda förslag på åtgärder för mänsklighetens överlevnad. Och för sin musikaliska utveckling. 

Första känslan av albumet Against the Dying of the Night är rent dystopisk. 

– Jag har försökt närma mig externa ämnen, inte bara mig själv eller andras relationer. Jag vill påverka med min musik, så ända sedan min andra skiva har jag hittat sätt att smyga in kritik mot dogmatiska patriarkala ideologier. Min frustration har bara blivit större och större med åren, jag kände att ingen riktigt lyssnar. 

– Så nu ville jag ta i lite mer, och rent musikaliskt har jag låtar som är ganska bombastiska och dystra. Aggressiva eller vad man ska kalla det för. På förra skivan hade jag Tjomme som live är väldigt mycket mer än på skivan, och här matchar jag den musikaliskt med A Perfect Storm. 

– Mycket tyder på att mänskligheten har klarat sig så bra hittills tack vare teknik. Men just nu finns det forskare som uppskattar att chansen att överleva närmsta hundra åren är en på 10 000 om man tittar på naturliga problem, men bara en på sex om man lägger till alla mänskliga hot. Det är Toby Ord från Oxford som skrev en bok som heter The Precipice. Den boken har jag som grund för att vara lite domedags-tjomme.

Säger du en på sex?

– Ja, exakt. Han släppte boken 2020, men han har inte ändrat de uppskattningarna sedan dess. Det handlar på den naturliga sidan om supervulkan, orkaner, pandemier, asteroider och lite annat. Och bland mänskliga hoten hamnar kärnvapenkrig, syntetiska virus och nu okontrollerbar AI. Han samlar också en massa experters bedömningar, och bland dem finns de som inte är oroliga alls och de som är väldigt oroliga. Max Tegmark är en fysiker och kosmolog som jag brukar jag nämna bland de verkligt oroliga. Då får man väl lov att vara en domedagstjomme. 

– De naturliga faktorerna har minskat lite i risk, faktiskt, bland annat tack vare Elon Musks raketer. Oddsen blir bättre om man har en massa raketer som man kan skjuta upp för att spränga en asteroid eller förflytta den. Pandemier har vi utvecklat sätt att upptäcka tidigt. Så avseende de naturliga riskerna har det faktiskt blivit bättre och bättre tack vare teknik, medan de mänskliga rör sig i båda riktningarna, bättre och sämre.

Albumtiteln har du hämtat från Dylan Thomas.

– Jag skrev texten till låten med den titeln och kände att det här har någon skrivit någon gång, men jag skiter i det, jag kollar upp det i efterhand. Jag hade inte läst Dylan Thomas, men jag kände igen det. Att göra uppror mot ljusets döende. Det är oundvikligt men man måste ändå kämpa emot. 

– När jag skrev låten var det ju delvis den här extinktionen, det väldigt dramatiska, som jag hade i tankarna. Men det fanns också det lite mer långsiktiga, en upplysningsidé, som jag egentligen tänkte på först. Men när jag började skriva om replikatorer som kan sno våra resurser och sådant, då fick låten den andra betydelsen så småningom.

Titeln på Dylan Thomas dikt är ju Do not go gentle into that good night, och det beskriver ju ett motstånd, att inte bara acceptera idén om döden, att kämpa emot. 

– Det stämmer jättebra överens med min avsikt. Vissa som följer den här forskningen har ju faktiskt någon slags fatalism, men jag brukar alltid peka på Future of Life Institute. De har information och försöker påverka för att vi ska använda tekniken för det positiva. Forskningsfält som AI Safety är jättestort, men det skulle behöva tio eller hundra gånger mer pengar för att kunna göra nytta. 

– På ett sätt känner jag mig lite som Don Quijote med gitarr. Men på ett annat sätt kan man undra vad skulle man annars göra? Jag kan sitta här och nämna organisationer som gör nytta, och om undergången förr var nära nog oundviklig är det nu fler och fler som är peppade på att försöka stoppa den. 

Men Don Quijote ser ju jättar som inte finns i verkligheten, medan du lutar dig ganska tungt mot vetenskap.

– Jag tycker det. Samtidigt finns det ju vissa som inte alls är oroliga, specifikt avseende riskerna med AI. Om de skulle ha rätt så är det lugnt, då gör det inget att jag och de forskare som varnar hade fel.

Du har anslutit dig till något som heter 10% pledge. Vad är det? 

– Det är ett sätt att försöka göra gott i världen med de resurserna man har. Det finns nördar som rangordnar välgörenheter och andra organisationer beroende på hur många kvalitativa levnadsår de kan förbättra för varje tusenlapp. Hur mycket impact får man för varje peng. De uppdaterar listorna över det några gånger om året, och jag ger 10 procent av min disponibla inkomst till dem som är mest effektiva. Jag började försiktigt 2012, men från kanske 2017 har jag givit 10 procent. 

– Det är ganska enkelt, och det är rationellt. Men det är inte tillräckligt spritt ännu. För folk har sina favoritämnen och favoritproblem som man ger till, och vill kanske inte sluta med det eller kanske inte kan ge mer. 

Det går å ena sidan att jämföra med fondsparande, där man litar på någon annan som talar om vilka aktier somkommer att ge utdelning. Det här låter som ungefär samma sak, när experter identifierar var pengarna gör störst nytta och använder dem där.

– Exakt, och det började med några hedgefundmäklare som ville börja ge effektivt och konstaterade att den informationen inte fanns, så de började samla information och räkna själva. Det har startats ganska mycket forskning om det här också, och det ledde till ett Nobelpris i ekonomi för några år sedan i ekonomi. Det är faktiskt ganska nytt, bara 10-15 år, att försöka göra gott genom att anammar verktyg från ekonomi och statistik.

Samtidigt är det jämförbart med religioners uppoffring, tiondet. 

– Det är orsaken till att det blev just ett tiondet i det här sammanhanget. Och det finns en anledning till att folk hittat på det innan.Det finns något psykologiskt där, att ett tionde är lagom. Om vi behåller nio och ger det tionde så kostar det inte så mycket. Det är inte försumbart lite och för de flesta i utvecklade länder är inte så mycket att man måste ändra livsstil.

Mitt i det den starka oron hör jag också en stor humanism i dina texter. 

– Jag hymlar inte med att jag är inspirerad av humanism, och specifikt sekulär humanism. Jag försöker alltid hitta något lättsamt och livsbejakande. När jag sjunger att we’re cognifying everything i Joy (Can’t Help But Sing) kommer det från Kevin Kelly, som är redaktör för WIRED och en teknologiutopist. Han är en väldigt spännande person. Han påstår att oavsett vad som sker, även om vi som schimpanserna hamnar på något zoo i universum, så kommer vi ändå att ha våra drifter och sånt som vi gillar att göra. Vi kommer vi dansa och sjunga och hänga med varandra och ha det gött. Det är min gardering ifall vi inte hinner kontrollera AI. Det finns ju en chans att den bryr sig om oss och ser till att vi har det gött.

I din process med en skiva, tänker du mer i enskilda spår eller i helheten album?

– Jag tänker från det lilla till det stora. Varje tiosekunderssnutt ska kunna hålla för sig, varje vers ska kunna hålla för sig. Samtidigt hänger jag lite envist fast vid albumet, det är något speciellt med att forma en sådan helhet. Det är anledningen till att jag väljer ett visst antal låtar, och en viss längd.

Det finns både lyriska och musikaliska teman på albumet som fortsätter mellan låtar, som i U / Rawls slöja och Gymnasten. Hon tar sats på en trampolin och flyger iväg, och i nästa låt fortsätter hon att flyga.

– Så har jag gjort ett par gånger. Det är flera låtar som hänger samman men som jag splittar upp i delar. Rawls slöja skulle egentligen varit själv, så kände jag att den kan vara så provocerande för vissa att jag ville förlänga den med U så det blir mindre hitigt. 

– Samma med Just A Rock och You and We. Den ena är liksom bara en sten, som man kan släppa. Men folk blir väldigt fästa vid sina ideologier och har svårt att släppa taget. ”Can’t you see you and we”, avslutar jag den, och sen kommer ”You will see, you and we” i nästa låt. För sig själv kan man se den som en ren kärlekslåt, som kan spelas på bröllop. Utan kontexten är den luft och vatten. Men i sitt sammanhang blir det de fyra elementen, Luft, vatten, eld och jord, och det är så det blir det spännande konst. 

Är det rätt uppfattat att se väldigt skarpa faser i din skapandeprocess? Först skriva färdigt musiken, och sedan växla över till produktion när låtarna är färdigskrivna? 

– Ja, i grunden. Jag gör så tills jag har kanske 70-80% av sångerna färdigskrivna, och sedan växlar jag om. Helt plötsligt sätter jag egna deadlines, som inte håller, och då gör jag saker parallellt. När jag säger till skivbolagen att nu börjar skivan bli färdig så börjar de planera skivsläpp och turnéer. Och sen så får man en veckas vabbande, och plötsligt har man hamnat efter. 

– En del är klart sedan jättelänge, och varje ton är bestämd. Medan till exempel Sheet skulle ha varit ett outro till For Every Dusk, men i slutfasen när skivan var nästan färdig skivan kom jag på lite text och bestämde att den ska få vara en egen låt. Så den är jättesen och jammig. Jag hann inte bestämma vad jag skulle spela Så jag tog flera tagningar och klippte ihop något som kändes lagom bra. Så din beskrivning stämmer till 80 procent. 

Är det dina ursprungliga inspelningar vi hör, eller gör du demos först och sen går du till studion?

– Jag jobbar med telefonen, och sitter med gitarren och spelar in tills det låter så bra att jag känner att det här är färdigt. Då tar jag det till studion och arbetar vidare med det. Det är väldigt skönt att arbeta, då kan jag jobba hemma i köket eller på turné. Jag har haft andra arbetssätt på andra skivor, och fastnat när jag sätter mig vid micken och högupplöst inspelning lite för tidigt. 

Hur mycket av att det ska gå att framföra live finns i ditt huvud medan processen pågår?

– Väldigt mycket. Jag försöker göra alla låtar med bara gitarr och sång. Men då och då är det någon låt där det känns att något fattas. Då kan jag tillåta mig själv frihet, som att det på den här skivan blev ganska mycket körer. Crosby, Stills, Nash & Young, och ibland också större körer med kanske åtta pers eller något. Körerna ser jag som något som jag kan ta itu med live lite senare. Först blir det solospelningar, och då är det framförallt A Perfect Storm som är den nya, feta låten som jag verkligen vill presentera live. Jag tror att den kommer kunna matcha mina andra feta låtar, Killing for Love, Down the Line och Teardrop. De låter väldigt bra i ett PA.

Etyd är ett ord från klassisk musik, ett övningsstycke. Men låten Etyd ett övningsstycke för dig?

– Själva gitarrspelet i den är väldigt likt de etyder som jag övade med när jag lärde mig klassisk gitarr. De är visserligen övningar, men vissa övningar är fina i sig, och det var något med namnet på min demo som jag föll för. Jag kom inte på något bättre, så då behöll jag det bara. För mig så är den väldigt mycket spansk klassisk gitarr, Silvio Rodriguez. En gitarr, ett arpeggio med de här ackordbitarna.

For Every Dusk är musikaliskt mild men lyriskt sträng. Jag tror mig höra en hoppfullhet där ändå. 

– Den låten hamnar i kategorin ”bekämpa dogmatiska ideologier”. Jag sjunger inte om AI – för där tror jag att om det är kört så är det kört – men den är tänkt som en vaggvisa för en troende som man försöker prata med på ett sätt som är både mjukt och hårt på samma gång. Mjuka toner, men också ett budskap att det inte går att rädda något som är ruttet. 

– Samtidigt finns det alltid en gryning. Om man lämnar en dogmatisk ideologi så leder det till en bättre plats sedan. Så det är en uppmaning till att verkligen våga släppa taget om sådant, för att det blir faktiskt finare och bättre.

Den uppmaningen är ännu starkare sen i Sheet, tänker jag.

– Ja, precis. Jag kunde inte låta bli att ha med den låten, med den texten. Nu låter det som att jag hela tiden är hård mot andra, men det går att applicera mig själv också. Ibland fastnar man i kanske inte hela ideologi utan bara vissa segment, vissa idéer. ”It’s time to stop pretending to know shit you don’t know”.

Är det väldigt generellt angående ideologier eller vill du varna särskilt för specifika ideologier?

– Live nämner jag tjommar, och specifikt domedagstjommar, och så förklarar jag vad jag menar innan jag spelar Tjomme. Det handlar framför allt om de här tjommarna med väldigt specifika idéer om hur världen funkar, hur den kommer att gå under och vad vi behöver göra för att klara oss till nästa nivå. Vad som händer om man inte gör vissa saker och då hamnar på ”minus-ett-nivå”. Det är ett helt forskningsfält. En del läser om olika kulturer, andra idéhistoria, om hur världen kommer att gå under. Domedagen. Det är tyvärr mer aktuellt än jag trodde när jag började skriva om sånt här 2007. Bara kriget i Iran nu, där argumenterar vissa amerikanska generaler att det är helt i linje med Jesu återkomst. Det finns en hel massa teorier och tolkningar i sådana banor, i flera ideologier och religioner. 

Rawls slöja utgår från ett filosofiskt tankeexperiment av John Rawls. 

– Jag har haft ganska många år att växla om från att vara jättelångsam att läsa till att vara snabb att ta till mig. Jag läste för långsamt, så jag gav upp och började lyssna på böcker istället. Det har gjort att jag kommit i kontakt med politisk filosofi, och jag har hört om John Rawls många gånger, även om jag fortfarande inte läst hans originaltexter. Hans tankeexperiment kändes som att det passar just i det jag skriver om med multikulturalism och moralrelativism. 

– Det går ut på att man ska bygga ett samhälle utan att veta vilken roll eller position man själv kommer att ha. Man är bakom en slöja där man inte vet vem man är i den egna samhällskonstruktionen. Man vet inte om man kommer att vara rik, fattig, uteliggare, kvinna, man, ung eller gammal. Med de förutsättningarna visar Rawls tankeexperiment att de allra flesta har en tendens att skapa ett så jämlikt samhälle som möjligt, bakom slöjan. 

– För att förklara den låten utifrån det så har vi fyra murder-ballad-verser. Varje vers har en hemsk historia. Men den femte versen är en person som är moralrelativist, en som inte tänker kritisera andra kulturer eftersom allt bara handlar om kontext, så att man inte kan säga något ont om någon annan. Så den personen försöker argumentera för varför det är okej med varje händelse i de fyra tidigare verserna, och för det krävs väldigt avancerad gymnastik, så pass att det krävs övernaturliga element för att nå det ouppnåeliga och komma till den konklusionen som egentligen inte går att komma till – att allting var okej. 

Även omslaget är fullt av detaljer, och vi resonerar om symbolspråket och avsikterna med varje detalj i enlighet med lyrikens avväganden och ställningstaganden. José González är påfallande förtjust när han resonerar om mängdteori och redovisar en bild av en kniv som ett exempel på dual use technology och replikatorer från Game of Life. Han verkar ha haft kul i arbetet med Against the Dying of the Night. 

– Jättekul faktiskt. Det är en skillnad nu från första skivan. Då hade jag musik – melodier – och kände att måste ha texter som matchar i tyngd. Då blev det liksom – vad är det som gör väldigt ont? Det är när relationer brister. så då skrev jag texter om det. Men det var inte så att jag verkligen verkligen ville sjunga om just den saken, jag kunde bara inte hitta något annat som matchade bättre. Nu däremot har jag lite för mycket idéer, och då är det jättekul att försöka pussla och pyssla och komma på olika koncept. Helt plötsligt är det något helt annat att skriva och sätta ihop och göra en skiva jämfört med vad det var förut.

Det går att ta till sig och att älska José González enbart utifrån hans fantastiska sånger, bara utifrån hans mjuka sångröst, hans oändligt vackra klassiska gitarr och hans undersköna melodier. Det går. Men det ger inte ens hälften av den upplevelse som verkets omfattande komplexitet och lyriska angelägenhet innebär, och i det ambitiösa samspelet mellan det musikaliska och det existensiella och rent filosofiska i hans texter.

Så har det inte alltid varit. På sina första skivor sjöng José González kärlekstexter, mörka visserligen, men de var mest att betrakta som stämningsförstärkare till hans musikaliska uttryck. Här handlar huvuddelen av albumet istället om riskerna för mänsklighetens upphörande, och erbjuder alternativ för att förhindra det. 

Allra mest akut skildrar han det direkt i den inledande dova och suggestivt hotfulla A Perfect Storm, som beskriver hur riskerna för naturkatastrofer och för mänskligt orsakade katastrofer sammanfaller, och hur angeläget det är att reglera AI för att kunna verka mot en sådan utveckling. Det må låta som en bombastisk och pretentiös föreläsning på pappret, men på skiva bidrar även det storslagna mullret och distortionen mot slutet till att skapa en oroande mässa och en mäktig musikalisk upplevelse. 

Samma ambivalens av skönhet och djupa oro finns i titelspåret, i Just A Rock och i rymden hos Losing Game (Sick). Sheet vill hjälpa oss att frigöra oss från dogmatiska ideologier med vänliga fraser som ”It’s time to move on” och ”It’s Ok to not know”, och påminner stämningsmässigt om Jim O’Rourkes mästerverk Women of the World i sin optimistiska aktivism. Även For Every Dusk manar till frigörelse – ”Allow yourself to move on”, ”Sail on, break free” – med tydligt taktstampande, meditativa gitarrloopar och en adderad vacker andrastämma i i bakgrunden. 

Precis som han brukar varierar han mellan tre språk, engelska, spanska och svenska, men när U / Rawls Slöja laborerar med moralrelativism med fyra ödestigra beskrivningar av övergrepp och mord är det nära nog olidligt att lyssna. 

Men José González erbjuder också mindre konfrontativa sånger, som Pajarito med muntert visslande, den vackra visan Etyd, den hypersnabbt gitarrplockande Ay Querida och den hoppfullt humanistiska You & We. I den enklare folksången Joy (Can’t Help But Sing) slutligen konstaterar han lustfyllt att oberoende av vad så kommer vi fortsätta sjunga. ”As we cognify everything, we’re still primates who can’t help but sing.”

Den som tar sig an helheten och den fulla komplexiteten hos Against the Dying of the Light får en stark upplevelse, men för att fullt ut uppskatta behöver man till och med gå ännu djupare och lyssna på José González djupa bakomliggande resonemang, grundade i vetenskaplig empiri och med kraftfulla humanistiska i livskraftiga ställningstaganden, till exempel i Fokus Musiks intervju här.