Med sina drygt 150 album (!) i olika konstellationer spelar Billy Childish i en helt egen liga. Från Chatham fortsätter han oförtrutet sina garagerockexcesser, och hack i häl på höstens fina tvillingreleaser med Thee Headcoats och Thee Headcoatees kommer ett nytt knippe larm och skrammel från den återkommande CTMF-konstellation som alltid innebär en rudimentär garagetrio ihop med bland annat hustrun Nurse Julie på bas och sång.

”Talent’s overrated” triumferar han i den självförklarande konfrontationen Bridge Burner, och det är som alltid lika mycket utpräglad lofi som passion. Här finns gott om kraftfullt mangel, både självbiografiska om en riven uppväxtmiljö i The Magpie’s Flown och i särskilt skitiga tolkningar av The Saints och The Yardbirds. 

Trots sina 66 år påminner Billy Childish med sin fräsande gnällig arrogans om hur en ung Johnny Rotten kunde låta på tidiga Sex Pistols-demos, eller om David Thomas i Pere Ubu när han i Keep Mojave Weird sjunger minnen från en familjesemester i skuggan av Captain Beefheart, Bo Diddley, The Seeds och tre egenbevittnade UFOs (det du är något annat än strandbilder på Insta!). 

Men House on Fire innebär inte bara okontrollerat garageröj. Här finns fina melodier som Julies elegant hämndlystna titelspår och Traces of You, och här finns nyanser i garageoväsendet inte bara med orgeln som soloinstrument i The Sonics-inspirerade A Surprise to You (No Surprise to Me).  

”I forgot to compromise”, erkänner han utan sorg i extra larmiga Beneath Your Touch, och det sammanfattar inte bara skivan utan hela Billy Childishs gärning inom musik, poesi, foto, film och konst. Låt oss hoppas att han fortsätter glömma bort kompromissandet. 

”Rytm, repetition och disciplinerad extas”. Så sammanfattar Sylvie’s Head sin nya singel, som har exklusiv premiär hos Fokus Musik idag. 

Under några år på 90-talet växte klubbkulturen ihop med den alternativa rockmusiken, men efter höjdpunkten Screamadelica har de olika världarna åter sakta glidit isär. Sedan 2024 har Sylvie’s Head gjort det till sin mission att förena de båda världarna igen, med en fingertoppskänslig och mycket suggestiv kombination av breakbeats, dub och överstyrda indiegitarrer. Bandet utstrålar självsäkerhet på gränsen till arrogans – med rätta – och Pure Control kan vara deras hittills smartaste låt. 

”Rytm, repetition och disciplinerad extas”. Så sammanfattar Sylvie’s Head sin nya singel, och låttiteln står i skarp kontrast mot effekten av musiken, som är så intensivt suggestiv att den skulle få till och med grånade gentlemen som Bez att försiktigt börja spontanröra på sina stelnade lemmar igen.  

Debutalbumet Everything Is Free (Welfare Sounds & Records) släpps den 15 maj, och på fredag släpps singeln Pure Control. Men eftersom du är Fokus Musik-läsare kan du höra den redan idag.

Förra året släppte sångaren som släpper skivor oftare än sin egen skugga de två första albumen i sin The Sagebrush Trilogy in 2025, Lonesome Drifter och Dollar a Day, och här kommer den avslutande delen i berättelsen om Billy McClane, som hamnar i knipa med ett brottsyndikat i Santa Fe och jagas av både lagen och prisjägare. 

För dramatiken i historien inleds albumet med att bioprojektorn rullar igång en klassisk westernfilm, och med jämna mellanrum hörs hästjakter och revolverdueller. Men musikaliskt är det mindre Technicolor och mer avskalat än på trilogins två första delen. Även om det fortfarande en 70-talskänsla i hans melodiska country skalar trilogins producent Shooter Jennings av och rensar bort allt sånt som gjort att det ibland kan bli lite för Nahvilleanpassat hos Crockett.

Kentucky Too Long är snygg country soul, och släpiga Ranchy Deluxe har också en elegant groove. Men i övrigt är Age of the Ram snyggare ju mer avskalat det är, som i stilla och uppgivna Diamond Belle och bestämda Sweet Mother Texas. Det återkommande honkytonkpianot, bland annat i My Last Drink of Wine och den fina balladen Lonesome Dove bidrar till känsla och autencitet. 

Lite utanför konceptet avslutas albumet med sina två bästa spår, den smäktande Cover My Trail Tonight och den snabba och steel guitar-burna självbiografiska röjarhistorien Me & Shooter (”For me and Shooter boy it’s always Saturday night”). Räkna med att båda blir hits och klassiker. 

Som The Bevis Frond är Nick Saloman nu inne på sitt fjärde decennium, och till skillnad från de allra flesta andra blir han bara bättre och allt mer angelägen för varje år och för varje album. När han samlar hop de låtar han knåpat ihop under de två år som passerat sedan hans förra skiva är det 90 minuter och 20 låtar som allihop är i klass med hans allra bästa, precis som det brukar. 

Själv tycker han att det ”kanske är lite mer kommersiellt”, men att ”det var inte meningen, det är aldrig det.” Kanske har han rätt i det, för även om det aldrig brukar finnas plats för utfyllnad hos The Bevis Frond är det till och med vassare och mer varierat än vanligt den här gången. 

Här finns utpräglad psykedelia till exempel i Space Age Eyes, en tio minuter lång suggestiv raga med flera lager av gitarrsolon ihopvävda, men samtidigt beklagar han folk i sin omgivning som fortfarande är ”living in the sixties” och förklarar att flower power har passerat. Titetspåret med tablas och medeltida melodislingor på sitar slängde han ihop medan han slötittade på en fotbollsmatch på TV, vilket förstärker de där sympatiska associationerna till hippien Neil i The Young Ones som Nick Salomans deppigaste tonfall ibland väcker. 

I andra berättande och ordrika texter som Silver Insects och A Simple Pursuit påminner hans röst om Luke Haines, en annan genial brittisk excentriker, medan hans gitarrkaskader fortsätter att slå självaste J Mascis på fingrarna. På samma sätt skulle gitarrbrutaliteten i inledningsspåret A Mess of Stress få den uppenbara förebilden Neil Young att blekna, och i Hiss gör han 70-talshårdrock med lika stor finess och lika mycket groove som Ty Segall.  

Som vanligt excellerar The Bevis Frond också i alternativrock i låtar som Animal Man och Mossback’s Dream, som bygger upp nästan The Stooges-massiva gitarrväggar, och den här gången prövar han också mild americana i Buffaloed och i Best Laid Plans med adderad pedal steel. 

Lägg till det dängor som Draining The Bad Blood och That’s Your Lot, som är strålande pop för väsnande gitarrer och som hade kunnat misstas för briljanta tidiga singlar med Dinosaur Jr respektive Teenage Fanclub, och så den udda och lätt schizofrena Square House, som med en gammal synth i fokus kommer ut som något ganska nära Gary Numans Tubeway Army, fast med ett metal-gitarrsolo. 

Nick Saloman har en vemodig och stilla humor, och här slår han an en särskild sträng hos sina lyssnare och recensenter när han i den stilla psykedeliska balladen Quietly sjunger han om hur han försöker imponera på flickor genom att erbjuda att visa sin skivsamling och sin allra mest obskyra psykedeliska vinylskiva, bara för att gång på gång tvingas notera att ”she’s already disappeared, quietly”. Då har han nog bättre lycka med stämsångsdimensionerna i den bedårande garagerockballaden I’m Gonna Drag You Into My World. 

I avslutande King for A Day tar släpper Nick Saloman sig lös och tillåter sig en ironisk och mycket underhållande fantasi om sin plötsliga framgång. ”I was briefly a star, I was cooler than cool” myser han, och beskriver karriärstoppar som att få höra att ”your band should be on Top of the Pops” och till och med att träffa Johnny Marr!

Med ett bandnamn lånat från från en David Bowie-singel från 2003 och en budget som måste vara åttasiffrig har Rob Fleming hyrt in de allra tyngsta namnen man kan tänka sig för att fortsätta med sin mission att göra så autentiska David Bowie-pastischer som möjligt. 

De musikerlönerna är en investering som betalar sig, för om det finns några människor som kan bygga detaljerade parafraser av David Bowies rocksound så som det tog sig uttryck i början av 2000-talet är det förstås det här gänget. Från KillerStars första album återvänder Bowies medproducent på 90-talet Mark Plati, liksom David Leonard som ingick i David Bowies band under hela 2000-talet. Hela albumet domineras dessutom även denna gång av Earl Slick, vars gitarr först hördes på Diamond Dogs-turnen 1974 och sedan vidare under fyra decennier, och av Mike Garson som debuterade i Bowies band redan med The Spiders from Mars 1972. 

Det finns exempel på härmningar som blir för klyschiga, som glamrockiga So Easy, och Rob Fleming är en rätt ordinär sångare. Ssärskilt tydligt blir det när han prövar Bowies cockney i You Do Me No Favours, och än mer i lugnare låtar som Rubicon, där The Webb Sisters utsökta körsång inte kan dölja hans begränsningar. There Has to Be A Reason räddas av Mike Garson, men även han faller stundtals ur ramen på ett album där ingen håller honom tillbaka, och alldeles för ofta breder han ut sig på ett sätt när det mist igenkännandets sötma blir rätt enerverande i längden. 

Men med ett band som har Bowies sound och musikaliska karaktär i ryggmärgen är det förstås inte konstigt att det låter bra och autentiskt, men vi behöver också ge Rob Fleming ett erkännande för att han stundom får till en och annan låt som faktiskt åtminstone snuddar vid Bowiekvaliteter. Proud och det riffstarka titelspåret hade kanske inte höjt sig över mängden på säg Heathen eller Reality, men de hade inte gjort bort sig heller. 

KillerStar är ett hyllningsband, om den saken råder ingen tvekan. Men som sådant är det samtidigt både mer autentiskt och mer personligt än de flesta, och för det är de värdaq både en applåd och en lyssning eller två. 

I skymundan fortsätter Joe Pernice att göra utsökta soloalbum med det finaste americana, lågmäld och anspråkslös i sin gedigna hantverk och med melodier lika omedelbart odödliga som till och med från Nick Lowe. 

Sådana radar Joe Pernice här upp med en så lätt hand att man häpnar, som den Byrds-doftande If You Go Back to California och The Black and the Blue som hade suttit fint hos salig Tom Petty. Sin vakna trogen bjuder han dessutom in gäster av samma klass. Joe Pernice själv tycker att duetten med Aimee Mann i Deep Into the Dawn är hans bästa inspelning någonsin, men i den här anmälarens äron utklassas den av Rodney Crowell-samarbetet i eleganta It Won’t Be Me och den rent Everly Brothers-tårdrypande I’d Rather Look Away intill Teenage Fanclubs Norman Blake. 

Det är i balladerna Joe Pernice är som allra starkast, som när självaste Jimmy Webb dyker upp på piano i It Got Away From Me och Joe Pernice inte kan hålla sig från att blinka till MacArthur Park eller utan namnkunniga gäster i den varma countrysoulballaden Is It Serious. 

I västsverige har Göteborgsromantiserande upptempoindie varit en folksport sedan  mer än 25 år, och när Håkan lämnat fältet fritt genom att med vidare textreferenser och musikaliska uttryck söka sig mot större jaktmarker tänker inte Glenn Udéhn riskera det försprång han har redan med sitt förnamn. På sitt fjärde album samplar han lokala sopbilar och byggarbetsplatser, samt givetvis spårvagnar, och sörjer Sticky Fingers stängning. 

Den triumferande kampsång som är titelspåret har lika mycket lyriska referenser till Ulf Dageby som musikaliska till Håkan, och är som gjord för extranummer i Slottskogen – wo-ho-ho! – och för den som tycker att GBG-vinkeln överdrivs här räcker det med att lyssna på Allt som är bra har jag fått ifrån dig, som är en renodlad om än ambivalent kärlekssång till staden. 

”Allt känns bättre när man slipper vara själv i sin egen skalle’” är en central textrad här, för när Glenn Udéhn påstår att skivans tema – förutom Göteborg – är att ensam inte är stark så menar han verkligen det. Det kommer att vända är en skiva om hans senaste decennium, som Eldorado om att ge upp sitt gyllene land (eftersom det visade sig inte alls vara så gyllene), och i den finfina dansbandsballaden Trött på alla idioter ger han upp de flesta i sin omgivning dessutom. Dert är i sådana lugnare sammanhang Glenn Udéhn släpper sina svåraste Håkan-manér och kommer bäst till sin rätt, allra starkast så när han dessutom får hjälp av Alice B i Trasig från botten. 

Med Buy It Now! för tre år sedan hittade Uni Boys från södra Kalifornien precis rätt i sin smarta new wave med så smala slipsar och skarpa melodier att man trodde att det var 1979 igen. Det berodde delvis på själsfränderna i The Lemon Twigs som producerade albumet, och när bandet sedan fortsatt närma sig varandra har de bidragit ännu mer till kvaliteten i Uni Boys utsökta powerpop. 

Här finns två jämnstarka men distinkt olika leadsångare i Noah Nash och Reza Matin, och den senare delar numera sin tid mellan Uni Boys och The Lemon Twigs, vars bröder Michael och Brian D’Addario ofta bidrar med harmonistämmor där tre- eller fyrstämmighet behövs här, som i den obekymrade bubbelgumpopen Maybe I’m Wrong som är så smart att ingen behöver sörja Jellyfish längre, tro det eller ej. 

Stötiga Sin Your Life Away uppmanar till att ibland bara ha kul utan att tänka på konsekvenserna, och så låter Uni Boys när de till exempel utforskar uttrycket hos sin hemstads powerpopmästare från slutet av 1970-talet, till exempel The Shoes och The Nerves i låtar som You’re So (Sophisticated) och Look on the Bright Side. Victim of Myself är briljant punkpop, och även när de lånar in äldre beståndsdelar och flörtar med The Beatles 1963 i  You’ll Curse His Name Again eller tangerar Hep Stars med ett litet barocksolo på spinett i Genevieve – bara för att de kan – så är den den smarta powerpopen allestädes närvarande. 

”I used to dream of melodies and guitar parts” påstår sig Uni Boys minnas mer sorglösa tider i I Don’t Wanna Dream Anymores Farfisa-stinn Elvis Costello & The Attractions-pop. Men den fingertoppskänsla och ett popkänsla de förmedlar på det här mästerverket får oss att tro att det aldrig finns utrymme för något annat i deras drömmar. 

Den oförställda omedelbarheten i Maja Milners röst och intensiteten redan från det allra första riffet i inledande Pity Party förmedlar en angelägenhetsnivå högre än på någon av Makthaverskans  tidigare skivor. Själva beskriver de att de sökt ett ”rent destillerat Makthaverskan-sound” med sitt femte album, men den destilleringsprocessen har egentligen pågått kontinuerligt ända sedan debuten 2009, med delrapporter på album ungefär vart fjärde år.  

Makthaverskan-soundet är numera lika stabilt självmedvetet som innovativt äventyrligt. Det är samtidigt drömskt flyktigt och intensivt pråträngande, det är samtidigt vasst taggigt och melodiskt medryckande, det är samtidigt moget reflekterande och infantilt oreflekterat. 

I nakna Black Waters ställs Maja Milners röst mot enbart en lika stark och ömsint elgitarr. Desto mer frenetisk och larmig är Won’t Wait, som samtidigt gömmer en strålande postpunkig popmelodi i sin kärna, liksom ännu ljudligare Gambo och dova Öken. 

Oberoende av ytterlighet har Maja Milners sång varit Makthaverskans inte särskilt hemliga vapen ända sedan starten, och här väver den sömlöst in Elisabeth Frazer-, Siouxsie Sioux- och Lora Logic-nyanser i sitt sammantaget helt egna uttryck. Anonyma uppgiftslämnare vittnar om hur svår hon är att spela in, eftersom hon blir så engagerad att hon helt glömmer bort detaljer som avstånd till mikrofonen och andra detaljer, men det är å andra sidan det som ger intensiteten och autenicitietetn i hennes uttryck.

Med lyriska teman som Makthaverskan sammanfattar med orden ”besatthet, självutplåning och känslomässig sårbarhet” och med ett låtmaterial och en själfyllt engagemang som matchar de begreppen är Glass and Bones ledigt Makthaverskans mest angelägna album hittills, och deras bästa. 

Högsta volym och epilepsivarningar är befogat för videon till Huvets Kommentar som kombinerar det bästa av progpsykedelika, sludge och indierock. Exklusiv premiär hos Fokus Musik idag. 

Huvet håller inte igen med andra singeln inför sitt debutalbum LP1 . I en påträngande och omedelbar video ger de fullt utrymme åt alla de gengres som påverkat dem, från den djupaste svenska progpsykedelian via tyngsta möjliga sludge till hederlig gammal indie.

Eftersom du är Fokus Musik-läsare kan du se Kommentar redan idag, medan resten av världen får vänta tills fredag.