Per Hägglund är en av den svenska postpunkens ikoner, men under de senaste årtiondena har hans musikskapande framför allt inneburit att komponera musik för uppsättningar på teatrar som Dramaten, Oslos Nationaltheatret, och i övrigt har han producerat Hurula, skrivit låtar med Thåström och arbetat med management. 

Finns det ens något i de instrumentala stycken som bygger ambienta stämningar och atmosfärer i hans första helt egna projekt S.L.A.M. som går att relatera till Per Hägglunds bakgrund med Ebba Grön och i Imperiet? Jomen ganska mycket ändå. 

För även om han vill förmedla hopp med musiken är dess stämningar ganska mörka, med dova  ödesmättade ljud tydligt grundade i 90-talets postpunk. Ajkes arbetar med stråkar och gitarrtoner, och Gylpoavet har en underliggande surrande dov synth. I Alte B:s suggestivt mörka monotoni tar Per Hägglund fram sin saxofon, och den inledande NETIA frontar Titiyo med ordlös röst. 

Med Evropas rytm av tåget på rälsen syr han så ihop S.L.A.M. med Trans Europe Express och Station to Station, och cirkeln till projektets förebilder är sluten. 

Missa inte Fokus Musiks S.L.A.M.-intervju med Per Hägglund nästa vecka. 

– Det får inte hända en gång till att någon som folk hoppas på släpper taget. Det måste finnas någon kvar som klarar sig, förklarar Andreas Kleerup och beskriver känslan av nykterhet som att komma till ett nytt land. Där bubblar kreativiteten så mycket att Kleerups nya skiva är en massiv box med 40 låtar, och det bara är början. 

När vi släpps in på ett ännu inte riktigt öppet Riche Fenix är Andreas Kleerup just klar med soundcheck inför sin lilla releasespelning om ett par timmar. Nu har han satt sig vid ett bord, men han han inte lagt ifrån sig elgitarren utan fortsätter spela tyst för sig själv, och han tar inte av den när han reser sig för att hälsa. Det är en Gibson Les Paul Standard, utan plektrumskydd och med sliten lack, och Andreas kan inte slita sig från den. Under intervjun får den ligga intill honom på restaurangbordet, medan vi talar om hans nya release Escape Through Music 2012-2025. Han slår på stort med en box med fyra skivor, utgiven på den nya etikett som han har startat tillsammans med sin bror Jonas. 

– Det låter ganska gediget, eller hur? Vissa grejer var äldre som inte hade blivit klara, men nästan allt gjorde jag från maj till september förra året. Jag tog allting och bara körde, dygnet runt, och det gick vägen.

Det mesta är inspelat i Kleerups studio hemma i hans lägenhet. 

– Men några låtar tog jag med mig till vårt landställe på Dalarna, som vi inte har kvar längre. Och några låtar är inspelade i Mattias Glavås studio, och då trummar jag och har med andra musiker, det är kanske åtta av de 40 som är gjorda så. Men jag gillar verkligen att spela in hemma, när det ibland kommer sirener från polisen utanför på gatan. 

– Så nu gör jag skivor på det här sättet. Jag gör mitt, jag släpper skivor och sköter mitt jobb. Så får det som händer hända. Nu jobbar brorsan med mig och det känns skönt.

Musiken här får mig att ana att du är extremt produktiv, och att du skulle kunna släppa ytterligare en box med 40 låtar om ett halvår.

– Ja, visst. Jag skulle kunna släppa skivor varje halvår nu. Jag är så mycket på att skriva låtar nu, texterna flyter. När jag har spelat in en melodi, typ en vers, så har jag den och vet hur den går. Då har den en titel, och sen så har jag satt en text till den och spelat in en demo. Det blir jäkligt mycket låtar, det blir skitmycket låtar. Men det är kul som fan. I och med att jag har missat så mycket så är det kul att se den här återkomsten till allting.

– Det är väldigt fint att komma ur någonting och byta vanor. Folk säger alltid ”jag är ju sån som tycker så här”, men man lär sig någonting om sig själv när man ska sluta med saker. Du kan ta bort nästan vad som helst som du tror är en del av dig, för det har ingenting att göra med vem du är. Jag tycker om sånt, att lära mig om mig. 

Det Andreas Kleerup har tagit bort är alkoholen och drogerna, och det har påverkat hela hans liv. Av boxen får man uppfattningen att hans produktivitet exploderat sedan han blev nykter.

– Jag antar det. Det kommer låtar hela tiden, typ att jag hör en hel låt. Det senaste året var jag rätt öppen för det, och lät mig komma in i det tillståndet. Ett tag sov jag väldigt mycket, och då drömde jag också mycket och fick till mig saker. Det var spirituellt en uppbyggnadsfas, det var ett sätt att lappa ihop sig själv. 

– Under den här tiden har jag slutat med massa saker, grejer jag gjort sedan jag var 15. Jag vet så många som säger att ”nu har jag varit nykter i 30 dagar” och sedan faller tillbaka i återfall, men det är inte jag. Förut sa jag till mig själv att om jag är nervös kan jag ta bara ett glas bärs innan en spelning, och sedan ska jag inte ha mer. Men det blev inte bara en bärs. 

– Första skillnaden för mig var när jag vaknade upp med ett leende och gick och la mig med ett leende. Det var för kanske sju år sedan som det började hända. 

Har du samma känsla fortfarande?

– Ja, det är det. Verkligen. När jag vaknar så är det bara ”yes”, och det är skitkul. Grundgrejen är så. Och då tänker man hur det var förut, då var det så att jag alltid… 

– När man mår bättre och inte längre är bitter behöver man inte tävla mot någonting annat. Man läser Jung, och mycket stämmer, ”fan det där känner jag igen”. Ibland kan jag tänka att det stämmer för att jag vill det, man vill ha något som peppar upp en. Men jag känner verkligen igen mig, och mår så mycket bättre. 

Andreas Kleerup blir ivrig. 

– Man behöver liksom inte typ savea så fort någonting bra har hänt, för att kunna gå tillbaka till det sedan. Utan det normala är att det är bra, det har blivit startläget. Om man kan hitta lyckan i ett rum utan någonting, bara kolla i taket, och om taket var snällt så är det inte så mycket mer att oroa sig för. 

– Det har varit så mycket att anpassa sig till. Jag har haft jättesvårt att gå ut och käka middag, gå bland annat folk. Det har påverkat allt, också att kunna göra musik, men det är bättre det också.

I en tidningsintervju för ett år sedan beskrev Kleerup att han utvecklat angorafobi.

– I somras bestämde jag mig för att jag måste bli klar med de här grejerna. Det var typiskt, först skulle man sluta kröka, men sedan kom det saker som man inte ens hade en aning om, men som var jättejobbiga. Men alla de där grejerna försvann när jag fick klart den här skivan. Jag tror att det handlar om att man vill, att man får bestämma sig för att man tycker om jobb och då måste man träffa människor. Så det har fan försvunnit.

Lyssnar du på på musik på ett annorlunda sätt sedan du blev nykter?

– Jag lyssnar inte på musik. Jag läser hellre om musik. Det är som när man tänker att man hör musik. Inte som när man har en låt på huvudet, utan när man föreställer sig hur musik låter. Man kan träna upp det. Jag läser hellre om musik och så föreställer jag mig den. Jag tycker att det är perfekt, jag har en massa skivor som jag köpt för att jag tänkt lyssna på dem. Men jag gör inte det. Jag tar fram dem och så tänker jag på dem. 

Så om jag hör referenser på albumet så kommer det inte från musik du lyssnat på? Prince-referenser på flera ställen, och kanske Thundercat? 

– Vem är det? Är det gammalt? Jaha. Det har jag aldrig hört.

Jag tänkte säga att du borde lyssna på honom, men du får tänka dig istället förstås. Han har den där fusiondimensionen som jag hör på flera ställen hos dig.

– Om jag ändå lyssnar på musik någon gång fortfarande så är det nog fusion. Jag är ju gammal fusiontrummis, men länge kunde jag inte kombinera det med mitt jobb eftersom jag mest jobbade elektroniskt. Nu tycker jag att jag kan få in det, så nu har jag använt det ganska mycket. Jag har klippt sönder samples helt och hållet, så att man inte behöver cleara dem. När man hör blås på skivan är det sånt. 

Kleerup får syn på min tankekarta med analyser av boxens låtar bland annat relaterat till referenser, och han blir eld och lågor av nyfikenhet. Så systematiskt tar vi oss an de Prince-likheter jag tycker mig höra i Changes gitarr och i Ripples, som också har drag av gammal Sly & The Family Stone. Vi prövar 80-talsdimensioner både i i titelspåret som nästan har en Wham-känsla (”haha, jag tänkte mer Todd Rundgren). Vi kastar oss över de Zappa-influenser jag anar i Eve with U och i More Than A Love Affair, George Harrison i Because och Beatlesharmonier i Why, och Brian Wilson i Game Changers klockrena popmelodi. 

– Just Game Changers är den enda låten som handlar om droger, om heroin, reflekterar Andreas och sjunger hela första versen. 

”You got under my skin, 

so I surrender to her

I never dream of your face turn blue.” 

– Jag såg Sigge Eklunds film En del av dig för några år sedan, och han hade med min Longing for Lullabies låtar i den. Då var jag såhär nervös – är det här för att jag har tänkt på att dö i självmord för många år sedan som han vill ha med min musik? Fan vad jobbigt. Så jag skrev till honom och frågade, och han svarade att det var för att jag hade kommit igen och haft hopp. 

– Då sjönk det in. Jag kommer att vara kvar och försvara det ljusa för alltid, så länge jag finns. Det får inte hända en gång till att någon som folk hoppas på släpper taget. Det måste finnas någon kvar som klarar sig, det är väldigt få förebilder.

Men i Game Changer sjunger du om att ”suicide’s still lingering”.

– Alltså det är så här. Jag gjorde en ny utredning, något de använder för diagnoser inom psykiatrin. Jag tror det heter DSM-5 någonting, för att kolla om man är bipolär eller vad det är. Så kollade man mina diagnoser som är grov ADHD och lätt Tourettes. Då fick jag högt på suicidal-frågorna, och då blev jag förvånad, för jag har kommit så långt ifrån det där. Men då fick jag veta att om man en gång har gått över den gränsen, då får man höga värden på det även om man inte har några sådana tankar kvar.

– Det kan vara folk som slutar med att ta antidepressiva, och inte vet om hur farligt det är. Man inte vet vad som händer med kroppen. Eller som käkar Valium som godis – då är man är inte på den här planeten. Man mår skit, och medicinerar utan att fatta. Då kan man få höga värden på ett sånt där test, och det är bara väldigt bra att få höra. Inte så att man går och dramatiserar eller tänker på det, men man får det uttalat högt.

– Man får bara leva med det, då vet man varför det sker och fattar hur och var och när det händer. Det är samma med panikångest. Jag kommer ihåg första gången jag fick ett epilepsianfall och fick panikångest, men det hände ju ingenting mer, bara panikångesten.  

– Nu har jag inte haft panikångest på… – alltså paniken kan börja komma, men jag har lärt mig att det får bara skölja över en istället för att jag springer och gör något dumt. Det är ganska svårt och jobbigt, men när man väl lär sig att man bara typ behöver lufta elementet. Då kommer det, och så gråter man. Men sen så är det över, och det händer ingenting värre.

– I princip handlar det bara om att sitta kvar, och låta det vara. Man vill försvara sig, reagera, försöka göra någonting åt det. Men om man inte gör det, och förstår att det inte kommer att hända någonting, och bara gråter. Då går det över. 

När vi pratade första gången, för 15 år sedan, då resonerade du om droger som självmedicinering. Nu pratar du om något annat, om strategier, om att hitta de där psykologiska modellerna för att hantera att det är jobbigt.

– Jag hoppas det. Man måste ju till slut. Nu har jag räknat med att det tar mycket tid för det här, men folk kanske inte har tid under sitt ett liv, om man hamnar någon form av beroende och försöker kommer tillbaka, samtidigt som man har jobb och så. Men för mig är det så här, här har jag hamnat, och det är jag glad för.

– Att komma tillbaka och bli nykter känns som att man kommit till ett nytt land. Man hör ju mycket om när folk som slutar tar sig ur det värsta, men det finns kvar hela tiden när du ska tillbaka till det normala livet igen. 

Han beskriver hur man blir sedd som före detta missbrukare. Om att inte få ut sin receptbelagda medicin på apoteket. Om blickar. Om att absolut inte få sitta barnvakt. Om att skämmas över att inte ha kommit längre.

– Jag gjorde en radiointervju, och hon frågade hur många år jag hade haft det så där dåligt. Då bara sprack det. Fan, ska det vara såhär varje gång jag pratar om det? Jag tar fortfarande ADHD-medicin, men jag vet också hur det är att vara utan. Och jag ser framför mig att det vore skönt att inte ha någon medicin alls. Jag är inte riktigt där än, men jag ser att det är möjligt. 

De tyngsta åren på väg tillbaka tillbringade Andreas Kleerup i sin lägenhet och i sin musik. Titelspåret Escape to Music ett är nyckelspår i boxen med sin innerliga ärlighet. 

– ”I can escape through music. And I do.” Så var det när jag var liten, och nu har blivit extra mycket så. När inget annat har funkat så kan jag alltid sitta vid min dator och skriva musik. Det är det bästa jag vet. Nu har jag jättebra kontakt med min son – allting har löst sig, men kärleken till musiken är fortfarande tröst och får mig att må bra.

I Hello Treasure erbjuder du ditt erkännande och sjunger att ”here’s my confession”. Du lägger allt på bordet.

– Jag har inte så mycket att dölja. Som tur är. Det går inte att ha det nu för tiden. Jag har ju varit typ en officiell person ganska länge, och mig gör det ingenting. Förr i tiden fanns det saker som var dåliga och jobbiga, men det är inte så mycket så nu. Jag går inte omkring och tänker på vad jag kan säga och berätta, jag skriver bara, och allting kommer in utan att jag tänker på vad det ska handla om. Det kommer ut hur jag känner. 

Ibland känns boxens material som färdiga melodier och låtar, ibland som säljpitchar för covers och ibland som ljudexperiment och laborationer. Ooh Captain är ett exempel på hur det ibland låter som att Kleerup sitter och tillverkar beats i en verkstad, liksom Anagospi. 

– Det är fyra LP-skivor i boxen, och jag tänkte att varje sida skulle sluta med en instrumental. De är perfekta att använda för beats, som visitkort för folk som gillar produktioner eller att ha på i bakgrunden. 

Kleerup har beskrivit att boxen också är något av en showcase, för andra att hämta låtar från. Och visst finns där flera instant hits, som Higher and Higher och It’s in Your Smile.

– Exakt. Hoppas någon annan tycker det också. Far Away är kanske också en sådan. 

Och Little Bit of Love är en dansgolvsdänga  Kanske med lite Killing Me Softly i? 

– Det kanske det finns. Det fanns en version som var 10 år gammal med gitarrsolo, men jag fick aldrig klar den då. Så gjorde vi om den. Förut var det mer muskelgitarr, men jag vill inte ha muskler. 

Blir du inte frestad att ta det hela vägen och själv göra hela det stora studioarbetet med en sån låt, och lansera den stort?

– Jo, jag tänker att jag kanske gör det nästa skiva. Jag har fler sådana låtar.

Kleerups kreativitet gör att han har råd att kasta upp 40 låtar i luften utan någon egentlig plan, han vet att det finns 40 till som bubblar upp innan han hinner blinka. Men hittills han har envist och konsekvent sabbat varje långsiktig framgång med ett tvärt steg i någon annan riktning. Efter succén med gigantiska With Every Heartbeat med Robyn hade han kunnat fortsätta i samma riktning, men istället bildade han bandet Me and My Army för att spela 70-talsrock med Fleetwood Mac-stuk innan han lika snabbt gav upp även det.

– Det har alltid varit så här – istället för att misslyckas har jag blivit förbannad och tagit mig därifrån. Okej, jag har lämnat kaos bakom mig, men jag har i alla fall gjort det själv. Så är det inte längre, men då märkte jag inte ens att telefonen inte ringde längre, att jag inte blev tillfrågad. Jag har inte varit med på den här planeten. Om man har gjort så här komplett katastrof blir man väldigt orädd. så här. Vad ska kunna gå fel? 

– Nu har jag upptäckt att man kan få sjunga okej. Innan tänkte jag att det inte räcker, att man måste ha en gästsångerska. Och nu när jag är ute ur allt det där börjar jag höra hur jag kan göra annan musik också. Jag börjar höra hur jag skulle kunna skriva ECM-jazz, som jag höll på med på gymnasiet. Det har inte ens varit möjligt förut. Även hårdrock, typ så här ganska tungt. Men det blir senare. Om man inte ser hur man ska göra skillnad så går det inte att göra. Nu ser jag en massa möjligheter, det finns så många roliga grejer att ta tag i.

– Och just Me and My Army – det var på riktigt. Vi håller på att repa just nu faktiskt, och det händer något i höst, tror jag. Det finns också på g. 

Det låter som att du nästan skulle kunna bli frustrerad. För att du har så jävla mycket att göra.

– Man hinner väldigt mycket om man bara bestämmer sig, och i och med att jag och brorsan har skivbolaget nu så är det bara att köra. Elliphant ville vara med och sjunga – jag känner hennes familj – så vi hade en dag när vi hängde. Det kommer att bli en platta, lite inspelad med Christoffer Berg och lite hemma. Jag jobbar lite med Pontus de Wolfe och det tillsammans blir kanske nästa skiva, rätt snart. Nu vet jag ungefär hur det känns när det färdigt.

Andreas Kleerup rullar upp tröjärmen för att visa sin hemdesignade Dylantatuering.

– Just nu skriver jag mycket för gitarr, lite mer Dylan faktiskt, fast jag har också börjat hitta hur jag kan kombinera elektronisk musik med pop. 

– Jag har en massa demos hemma nu. Kanske gör jag två plattor till, en per halvår. Sen kanske man ska göra något annat, eller göra något man gjort tidigare – jag har ingen aning. Det är ju en av friheterna med att ha en eget label, Nu gäller det bara att inte sabba någonting. 

Du har redan jobbat tillsammans allt från Robyn, Rebecca & Fiona till Freddie Wadling och Carola. John Grant berättade för mig för årtionden sedan att du höll på att lära honom svenska. Finns det någon som du verkligen skulle vilja samarbeta med i framtiden?

– Det finns många. Typ Johan Lindström som jag också jobbar med nu. En duettskiva med mina låtar för orkester, som Sinatra, det är också en grej man kanske gör. Med olika sångare, som när jag sjöng med Carola, typ. Det kan nog hända. 

Kanske med Dylan?

– Hehe, ja Dylan ja. Jag vågar inte tänka på det. Jag blir stressad. Jag har liksom inga förväntningar på någonting. Jag håller allting nära. I’ll keep it with mine.

Som hans svarta Gibson Les Paul, som han varsamt lyfter från bordet och ursäktar sig, för nu är det bara 40 minuter kvar innan hans lilla spelning i Riche Fenix fönster är tänkt att börja. 

– Jag måste gå och öva. Vi ses!

De sista isresterna smälter med Birgit Bidders sköra och elegant orkestrerade nya singel, som har exklusiv premiär hos Fokus Musik idag. 

Vårvinter och jag söker mitt blod är en ballad som samtidigt är skört intim och stort orkestrerad, och med komplett kammarorkester med kör och Benny Andersson-klingande piano får den vinterns sista isrester att smälta. Birgit Bidders egenproducerade första snödroppe inför sitt tredje album är lika elegant och välarrangerat som nära och personligt, i en mycket medveten strävan efter det äkta organiska som motkraft till det generiska. 

— Den här låten är en frihet och tröst. Jag ville också skriva något mina grannar skulle bli glada av och liksom känna igen sitt landskap i, vår gemensamma kärlek till vårvintern. 

Arbetet med Birgit Bidders nästa album på hennes egen label Molto Bene pågår just nu. Hon har dessutom klubbpremiär med en solokonsert i Scalateaterns källare den 22 april. På fredag släpps singeln Vårvinter och jag söker mitt blod. Men eftersom du är Fokus Musik-läsare kan du höra den redan idag

Senast Kleerup släppte ett album var han på en helt annan plats i livet, relativt nyligen fri från missbruk 2020 och sökande efter sammanhang både i livet och i musiken. Sedan dess har det varit en bergochdalbana med långa perioder av isolering och psykisk ohälsa, men också ett intensivt musikskapande. Framför allt har han gjort musik på egen hand med sin dator och studio i lägenheten, men nyligen alltmer vidgat både geografiskt och socialt med samarbeten med bland andra Gustav Estjes i Mattias Glavås studio. 

Här samlar han ihop en del av de inspelningarna, trots albumtiteln tidsspektra framför allt från från det senaste året, och det är en väldigt omfattande och mycket brokig kollektion. Helt naturligt, eftersom den fyller många parallella funktioner. Med 40 spår spridda över fyra skivor är det samtidigt en dokumentation av en periods skapande, med varierande riktningar och avsikter.

En del är här Kleerups väldigt nära och självutlämnande skapande, inte minst den beskrivning av musiken som en central funktion i Kleerups läkande som beskrivs i titelspåret. Även mörka Game Changer är särskilt personlig, där den med en oantastlig popmelodi resonerar om missbruk och om de kvardröjande effekterna av för länge sedan passerade suicidala impulser. Det finns många fler, för i sitt skrivande är Kleerup ofta filterlös, och det förstärks i en sångansats som släpper fram svagheten i mjuka falsetter.  

Ibland erbjuder han snygga soullåtar, som i softa Far Away, och släpper fram en snygg funkig Prince-groove i Keep on Shining, i Changes och i Ripples. När det dessutom ryms med fusioninslag i groovet ligger det ibland nära en mer rudimentärt producerad Thundercat, men här finns också 80-talsarrangemang i Diamonds stråkmaskin och i titelspårets nästan Wham-balladkänsla. Utöver det hittar man enkel pop i By This Time Tomorrow och till och med en George Harrison-klingande akustisk sång i Because. 

En annan funktion för boxen är som showcasekatalog för andra artister att hämta material ur, och här finns mycket riktigt skitsnygga skisser till monsterhits. Higher and Higher är en klubbhit med synthbas och gospelkänsla, och Little Bit of Love är en dansgolvsdänga med knäckande refräng. Lika klar och omedelbar är It’s In Your Smile, och det finns många fler instant hits bara att blanda med hett vatten och avancerad studiobehandling för den hugande. 

Ytterligare en användningsområde för boxen är som experimentverkstad, på flera ställen för mäktiga beats – Ooh Captain, Literaly Timbre, Anagospi och mest experimentellt med pysandet från läskburksöppnande som rytmeffekt i Why – och genomgående för udda produktionsförsök som ibland låter hifi och ibland gammal portastudio under vattnet. Kleerup krånglar med ljudförvrängningar och baklängeseffekter inte bara i nästan spöklika Time of Life och atmosfäriska Here Comes No Shame, utan även i de tänkta hitsen om det får plats.

Faktum är att det ibland krävs att man höjer volymen rejält för att hitta bakom sådana laborationer, men då belönas man å andra sidan desto rikligare. Och även om den är svåröverblickbar och ibland rent av svårsmält i sin helhet är Escape Through Music 2021-2025 inte bara en dokumentation av en tidsperiod utan förhoppningsvis starten på ett musikaliskt flöde där Kleerup hittar utrymme och utlopp för många olika riktningar framåt. 

I Jakobstad i Österbotten gör Mecki Andersson sedan mer än 10 år vemodigt synthig indiepop under namnet Fågelmannen, nu senast på den här fina femspårs-EP.n på 10”-vinyl. Även om det i grunden är ett soloprojekt samarbetar Mecki Andersson sedan länge med vännerna Henry Neuman och Sassa Nygård, och de har en grundläggande optimism och en vänlig popkänsla i sina sånger. Med Vår balkong, med uppmaningen till älsklingen att komma ut och uppleva den tidiga våren, är det inte bara texten som leder associationerna till Ratata, och även om Fågelmannen har mycket mer indieattityd är det nog en referens som han inte skulle vara obekväm med.

I titelspåret – EP:ns mest omedelbara borde-vara-hit med sin positiva ”C’mon”-pepp och handklapp från tåget mot Helsingfors – uppmanar Fågelmannen oss att ”sluta aldrig drömma, sluta aldrig tro” trots ett deppigt världsläge, och även Gravgården mynnar ut i iakttagelsen att ”allting kan få liv igen”. 

Avslutande I ditt hus är en kärleksfull sång till en morbror med Alzheimers som får allt svårare att hitta orden i deras samtal, och till trakten Sibbo i södra Finland där släkten fanns när Mecki Andersson växte upp. Det är skivans mest personliga stund, visserligen full av vemod men samtidigt finns en skönhet och en värme i hans minnen och i den stora svepande och vackra synthpopen som ger mersmak. 

Med en bakgrund först i Grass Widow och sedan i Cold Beat i San Fransisco har Hannah Lew mer än som filmskapare och konstnär också skaffat sig ett smalt men gediget rykte både med sitt träffsäkra återskapande av tidig synthpop och med sin utsökta melodikänsla.

På sin solodebut excellerar hon i båda delarna, och kompletterar dessutom konstruktionerna med drivande och effektiv postpunk. Med en dov botten av pukor och tung bas bygger hon fina popmelodier som ger associationer till Altered Images i sina discopopigare delar, som hiten Another Twilight, och till Pauline Murray i de mörkare sammanhangen. 

Att synthfinesserna i Replica påminner om Gary Numan är förstås inte en slump, och även i fina Sunday är den referensen påfallande. Och även om det finns stråk av vemod och ännu mörkare dimensioner är det här en halvtimme av lättsam sötma, som avslutas med strålande The Clock precis innan den skulle leda till sockerchock. 

Du vet de där extremt irriterande flashmob-filmerna som du inte kommer undan i sociala medier, de där en ensam sångare står på ett torg och sjunger Bohemian Rhapsody med en enkel akustisk gitarr innan plötsligt ett helt band ansluter från oväntade håll. Till häpna turisters oförställda glädje slås sedan fönster upp och avslöjar en komplett symfoniorkester utspridd i kvarteret, och just när man trodde att det inte kunde bli mer bombastiskt kommer en pråm förbi i kanalen och en stor kör kliver fram utmed relingen. 

Cameron Picton från spruckna Black Midi inleder sitt första soloalbum med egen variant av flashmobens steg-för-steg-crescendo, och om det låter avskräckande måste vi avslöja att det bara är början. Som ett enmans-Sparks med ADHD kastar han sig oförtröttligt mellan varierande instrument, ljudfragment, tempon och arrangemangsstrukturer på en fullständigt överlastad skiva av komplext orkestrerad progressiv musikalpop. 

Men fullt så illa som den gamla bandkollega Geordie Greeps soloalbum från förra året är inte My New Band Believe fria orkesterassociationer och musikalballadfragment. Som oförutsägbart udda noveltyprojekt har den ändå spännande äventyrssnuttar här och där, som de improviserade slagverken mot cello och fri jazzsaxofon i den sista tredjedelen av åtta minuter långa Heart of Darkness. Avslutande One Night har intima och lite knäppa Syd Barrett-kvaliteter, men trots att den bara är drygt två minuter lång kan Cameron Picton ändå inte låta bli att slänga på udda ljud och den där symfoniorkestern. 

Virtuositet, hyperaktivitet och obefintlig koncentrationsförmåga i är ingen lyckosam kombination i My New Band Believe. 

Mäktiga Total Control är ett minne blott, och sångaren Daniel Stewart har flyttat till Sydney och bildat postpunkbandet Station Model Violence. Rötterna går att spåra här, men som så många debutanter har hans nya band sina influenser ytterst på skjortärmarna. De är skräddade med gotiska krås enligt sena Bauhaus eller Pierrotdräkt enligt Scary Monsters. 

Det är intensivt och ödesmättat men samtidigt melodiskt med Buz Clatworthys dominerande tolvsträngade gitarr, och när den ambitiösa överbyggnaden ställs mot en tunnare trummaskin i koncentrerade Leisure och i Crepe Throne går det att identifiera spår också av Sisters of Mercy. 

Drip Away är knappt två minuter ren punk både i tempo och attack, medan den mäktiga singeln Heatmed stegrande Bauhausintensitet och dödliga riff tvärtom klockar in på drygt åtta minuter. Den hade gärna fått fortsätta längre.

I en serie med tre album på temat Faith, Heart och Fight återvänder Joseph Arthur med sitt första album på sju år. Temat är inte en akademisk övning utan en djupt personlig bearbetning av flera års kamp genom “collapse, recovery and return”. I det är trilogin också en berättelse om Joseph Arthurs tro, och redan i inledande I Wanna Know You grubblar han över hur han kan få veta att Guds kärlek räcker till honom också. Det är en fin sökande singer-songwritermelodi med Lemonheads-kvaliteter och en gospelkör som för säkerhets skull, och på det sättet typisk för ett album som musikaliskt har förutsättningar att nå samma stora alternativpublik som hans snygga Lou Reed-tolkningar gjorde för ett decennium sedan, men nu med texter som sannolikt kommer att hålla en del av dem långt borta och istället släppa in en del trosfränder som sannolikt inte lyssnar på den här sortens rock i någon större utsträckning annars. 

Der finns en lätt frikyrklig euforisk känsla i sånger som Count It All Joy, och de religiösa grubblerierna och bekännelserna är verkligen närvarande precis överallt här, även när Joseph Arthur med lätt desperation i rösten ropar Hey Satan i en snygg poplåt. Den har en lätt elektronisk touch, som också går igen bland annat i mörka He Died om Jesus på korset, och det finns en mörk underton också i soulpopiga Demons om hur han fortsätter kämpa mot sina självdestruktiva impulser. När den dova elektroniska popen i New Weapon får stiliga americananyanser påminner hans allt djupare baryton om Matt Johnson och The The, fast med ett annat underliggande budskap. 

Rockiga There But for the Grace med överstyrda gitarrer och en ettrig fiol är skivans starkaste spår ihop med den snygga rocklåten Holy Spirit, och det är tydligt att Joseph Arthur vill hitta tillbaka till sin musik. Lika tydligt är att hans avsikt inte är missionerande utan att han vill berätta hur hans tro hjälpt honom ur en väldigt mörk livssituation. Och även om hans teman och budskap sitter en aning obekvämt för en ateist som den här skribenten finns det ärligt talat musik med avsevärt sämre lyriska budskap som jag uppskattar utan att blinka. 

Räkna inte med några omvälvande förändringar här – firar man sitt 20-årsjubileum som band är ju själva grejen att göra det typiska representativa. Så på fem spår (eller sex för oss som envist föredrar vinyl framför streams) bygger de groove, melodier och stämningar med ett så tight samspel som bara kan uppstå mellan syskon som spelat ihop i decennier. 

Åtminstone den här skribenten uppfattade från början Trummor & Orgel som ett band med jazziga retroambitioner och ett belåtet leende varje gång de beslogs med antingen Lonnie Smith- eller Hansson & Karlsson-jämförelser. Men they were so much older then, och med åren och har de utvecklat sitt uttryck till något eget, något samtida och tidlöst. Idag funkar Trummor & Orgel i sin samtid, både på egen hand men också utanför dogmat ihop med till exempel Magnus Carlson och Peter Morén.

Staffan Milde Ljunggrens känsliga trumspel har ett inneboende sväng som hellre bygger strukturer än flashar snabbhet, och även på nästan bara pukor i dovt atmosfäriska Diving Bell finns där ett mjukt gung. Rytmsektionens andra halva utgörs av lillebror Anders Ljunggrens ena hand på keyboardbas, och även den är milt suggestiv och i perfekt samklang med trummorna, som grund för den andra handens melodier på orgel och på senare år mer omfattande elektronik. 

I Windmill byggs en fin fusion av triphop och Hammondjazz, och även om det finns utrymme för friare solon och mer intensiva partier för bröderna – samtidigt till och med – så förlorar de aldrig varken melodins eller groovens kärna. Staffans trummor tar sig större rytmiska friheter i fingertoppskänsligt samspel med Anders flyhänta Hammondtoner i snygga Dandelion, medan Reverie har ett djupt vemod i sin distinkta melodi. 

På jubileumsturnen i dagarna firas de bland annat av gästande gamla samarbetspartners Ebbot Lundberg (Göteborg och Stockholm) och Magnus Carlson (Stockholm), och det finns all anledning att stämma in i hurraropen för den allt ungdomligare 20-åringen. Ja må de leva i hundrade år.