Efter ett par utmärkta singlar debuterar Stockholmstrion med en femspårs-EP på en nivå som får oss att undra varför de dröjt så långe. 

Inledningsvis läger Isabel Sondén ut ett villospår i upptakten The Tangible Participant och får oss att tro att bandnamnet och inspirationen är hämtade från tidiga Belle & Sebastians vänligt försiktiga pop. Men sedan växlar låten resolut upp och tillsammans med John Bergevald och Filip Sjölander bygger hon en överstyrd och ogenomtränglig gitarrvägg. 

Det är i det sena 90-talets amerikanska indie och americana som de har sina egentliga rötter, och det manifesteras i Put Yourself Down som med släpig americanabotten, gnällig J Mascis-sång och en elgitarr som från The Velvet Undergrounds tredje album skapar ett sound som inte hörts av i Sverige sedan The Loosegoats tidigaste releaser. 

Det är också där som vi börjar ana att Isobel är något stort på spåren, när de å ena sidan konstituerar sin stil med ett ett fint och återhållet indiesound i Almonds, och å andra sidan adderar det i sammanhaget udda elementet AutoTune i den fint vemodiga popsången Just One Second. Det här vill vi höra mer av, snart!

I augusti stod Mavis Staples på Way Out Wests största scen, 86 år fyllda. Hon hade en besvärande hosta, men ändå mer livskraft och kampvilja än resten av festivalen sammanlagt. Som liten satt hon i Martin Luther Kings knä, och med Staple Singers sjöng hon på hans möten, men den soliga dagen i Götebrorg 2025 ville hon inskärpa hos oss att medborgarrörelsen inte är ett historiskt fenomen. ”The struggle is still alive” förklarade hon, den är kanske till och med viktigare nu än någonsin, och hon är fortfarande beredd att gå i täten. Kanske är hon det sista vittnet från då, och samtidigt den främsta aktivisten här och nu. 

Hennes vänliga och humanistiska budskap präglar hela Sad And Beautiful World, från en stllla akustisk men fortfarande dramatiskt laddade tolkningen av hennes gamla samarbetspartner Curtis Mayfield optimistiska samexistensvädjan i We Got to Have Peace via nyskrivna Human Mind som är en klassisk soulballad med delikat återhållna blås, där hon först visar upp allt det hemska i samtiden och sedan ber Gud välsigna den den mänskliga hjärnan som det ändå finns så mycket gott i. 

På några ställen är hon mer personlig här, som i hyllningen till hemstaden i en tolkning av Tom Waits Chicago. Hon sjöng den i avskalat men mäktigt format på Göteborgsscenen i somras, och här får vi den i en ännu mer laddad studioversion, dovt suggestiv och med en annan av stadens söner – Buddy Guy – som en av hedersgästerna intill Derek Trucks. 

Beautiful Strangers av Kevin Morby är ännu mer subtil när Mavis Staples laddar den med underliggande gospel-kraft, och hennes gospelrötter är påfallande också i countrystandarden Satisfied Mind. Med Hard Times av Gillian Welch når hon närapå The Weight-kvaliteter, och hade varit en dröm att höra Mavis Staples sjunga den som duett med salig Levon Helm. Men som substitut passerar här istället en imponerande parad av Bonnie Raitt, Jeff Tweedy, Katie Crutchfield, MJ Lenderman och Justin Vernon i sångerna. 

Den underliggande och hårt hållna revanschlusten och kampviljan bubblar över på några ställen, som i Mavis Staples intima och samtidigt ilskna tolkning av Leonard Cohens sena mästerverk Anthem. Men egentligen tror Mavis Staples innerilgt på förståelse och förlåtelse snarare än konfrontation. Avslutningen med en fet soultagning av Everybody Needs Love blir i Mavis Staples famn förstås blir ett allmängiltigt intensivt kärleksbudskap av universell karaktär, med en styrka som skulle få de allra hårdaste svart förkrympta hjärtan att smälta. Och när den tonat ut och eftertexterna rullat slut bjuder Mavis Staples på ett sista hjärtligt skratt innan skivan är slut. 

Mavis Staples en de största och viktigaste rösterna musikvärlden någonsin har fått uppleva, och hon har gjort fullpängsalbum förr, under decennierna flera stycken till och med. Men att den rösten fortfarande är lika stark, mäktig och angelägen idag på Mavis Staples senhöst är inte bara ett mirakel utan en ynnest och en gåva. För det är vi så djupt tacksamma att det inte finns ord för att uttrycka det. 

Mot ett tungt släpigt beat öppnar Niklas Johansson sitt femte album av varma och inbjudande pianomelodier i inledande Soul Wagon, och samma typ av smart samtida produktion återkommer både i muntra The Bold and the Coward och i dova At Least One Ocean. 

Men oberoende av kontext är Folke Nikanors melodiska piano fullt av klingande frisk folkviseton och nyfikenhet i varje koncentrerad liten melodi här, och intimiteten förstärkt av små spår av pedaltramp och tyg-mot-tyg i utkanten av ljudbilden i ödmjuka Sacred Woods. Samma funktioner har en dämpad Merit-orgel i Space According to the Kids, för att inte tala om det sorglösa visslandet i You Called, Madam. 

Med bara 19 minuters speltid är det lätt hänt att I Am the Fairy Tale hamnar på repeat och lyfter humöret vid både två och tre omedelbara repetitioner, och om höstsolen skiner in genom fönstret och förstärker välbefinnandet är det nog lätt hänt att albumet får snurra ytterligare varv.

Inför hennes kommande svenskspråkiga album släpper Lotta Wenglén andrasingeln Fel, och idag har videon exklusiv premiär hos Fokus Musik.

När Lotta Wenglén ger oss en andra försmak av sitt sjätte album – det första hon gjort på svenska – är det med en ursäktande singel. Att erkänna sitt fel och att be om förlåtelse är inte ett svaghetstecken utan tvärtom, och den ödmjuka iakttagelsen kläs i en passande varm och ömsint melodi för framför allt akustisk gitarr.

Lotta Wenglén beskriver sin musik som palliativ pop, och mycket riktigt är Fel en lindrande och varmt lyhörd singersongwritervisa med americanaantydningar. När hon för första gången på ett album nu gör svenskspråkiga sånger fungerar hennes skånska som ytterligare en närhetsskapande faktor, även om den kan göra det svårare att upprepa bedrifter som den där strålande duetten med Chip Taylor från debuten. Men det är hans förslust mer än hennes. 

Lotta Wengléns album Veden Fyren Slätten (Margit Music/Border) släpps i slutet av januari.  

Man skulle ha både förståelse och visst överseende med formdippar från ett band som släpper nya album typ varannan vecka, som när nu Guided by Voices släpper 42:a album och hinner med 15 nya låtar på 38 minuter. Men Robert Pollard står över sådant och envisas med att bara dela med sig av högkvalitativt material, här en mix av nyskrivet och gamla låtar som inte inte varit högprioriterarde i inspelningsstudion förrän nu. Det ger ett komplett och fokuserat album fullt av borde-vara-hits av olika karaktär, med de omedelbara popkrokarna och en skarp och distinkt taggig elektrisk gitarr som röd tråd. 

Med de konstanterna finns här klingande elektrisk gitarrpopdängor som i Lucy’s World och Our Man Syracuse, och här finns Dinosaur Jr-popskrän i Xeno Urban och strålande larmig Hüsker Dü-pop i (You Can’t Go Back To) Oxford Talawanda. A Tribute to Beatle Bob låter som The-Who-via-The-Jam och Phantasmagoric Upstarts ännu tydligare The Who-refererande. Lägg till det en dos Syd Barrett- psykedelia i Mother John, där låtens huvudperson innan han förs bort för gott doppar en viss kroppsdel i sina frukostflingor, med den stilla reflektionen att ”It’s a good thing it wasn’t his coffee”. 

Det är svårt att svara på om Thick, Rich & Delicious är bland Guided by Voices fem eller ens tio bästa album, men det säger mycket mer om bandets lägstanivå. Att det är ett indierockalbum som de flesta andra band skulle räkna bland sina absoluta toppar är utom tvekan.

Om Peter Murphy var Bauhaus självklara huvudpersonen så fick Daniel Ash sin stund i strålkastarljuset först med Tones on Tail och i USA i synnerhet med Love & Rockets. De senaste tio åren har han filat på en konstellation ihop med Bruce Smith från The Pop Group och Public Image Ltd och Paul Spencer Denman med meriter från Sade, och nu har de äntligen fått fått ändan ur. 

Deras debutalbum kommer inte att göra någon övervintrad goth-american med Love & Rockets i skivhyllan besviken, och vänner av hans karaktäristiska gitarrfinesser med elektroniska effekter och E-bow som påverkat efterföljare som Dave Navarro och John Frusciante får också sitt lystmäte. Men så många fler än det lär inte jubla, för inramningen lämnar desto mer i övrigt att önska.

Precis som med Love & Rockets är hans korpsvartfärgade rock ofta påfallande banal och effektsökande, som i repetitiva On A Rocka där glamrockbotten och riff det enda som erbjuds, eller i Teenage Robots där titeln speglar komplexitetsambitionen. Ännu värre blir det när han med stort allvar faktiskt lånar sig åt sin variant av ramsor som ”I scream, you scream, we all scream, for the ice queen”, och även om Blondie-discon i Plastic Fantastic ändå har viss charm är den 70-årige gitarristens magsura ur-led-med-tiden-konstateranden om att ”Your girlfriend is your boyfriend now” svårare att fördra. Och då har vi inte ens nämnt de djupaste bottennappen av tafflig låtsasreggae i The A Listers och Champagne Charlie, en karaktär som uppenbarligen gör yoga och åker sportbil jättefort på PCP, och som Daniel Ash tycker är värd att besjunga. 

Här finns bubbelgum-goth som den lät i sin mest hitvänliga form i forna tider, så den som saknat 1980-talets värsta gothklyschor får sitt lystmäte här. Men även för den allra mest nostalgiske blir det snabbt parodiskt i överdoserandet av sådant nonsens.

De flesta beståndsdelarna i gotländska Riddarnas rock’n’roll går att härröra från 70-talets tyngre rättframma rock, ofta med progressiva tendenser och någonstans kompletterad med med postpunkilska.

Men trots vintage-dinensionerna, och till och med trots en skenande men rätt onödig cover av Nationalteaterns Kolla kolla, är Riddarna till skillnad från till exempel Skogen Brinner inget retro- eller pastischband. Deras kompakta rock lever i samtidens kontext, och deras starka känslor – ilska, desperation, innerlighet och hopp – är i högsta grad akuta.

”Rock’n’roll kan rädda min själ”, sjunger Edward Forslund passionerat, och inte nog med att man tror honom angående honom och Riddarna – man blir närapå övertygad för egen del dessutom.

Att göra svenskspråkiga Leonard Cohen-tolkningar är ungefär som att spela rysk roulette, och med ett helt album fullt av sådana stoppar Ebba Forsberg fem kulor i magasinet.

Inte nog med att var och en av oss, oberoende av generation, har sin djupa och personliga relation till Cohen, lite som till Gud. Varje omtolkning av Hans ord är med andra ord likvärdigt med nyöversättningen av Nya Testamentet på kontroversialitetsskalan. Viktigare ändå är att Leonard Cohen är en av högst av en handfull sångare i populärmusikens historia vars lyrik faktiskt ovedersägligen är ren och pur poesi, och som därför rimligen vore helt omöjligt att översätta till sångbar svenska.

Mikael Wiehe är en av kanske två-tre svenskar som skulle kunna ro ett sådant översättarprojekt i hamn med hedern någotsånär i behåll, efter att ha överlevt ett liknande projekt med Dylans texter. Och visst snubblar det till här och där, såklart, till exempel i lite andefattiga Kärlekens systrar. Men Cohens balansgång mellan det erotiska och det religiösa, mellan det storvulna och det triviala, mellan det privata och det allmängiltiga är parallell med den balansakt Mikael Wiehe själv utfört på lägre nivå i 40 år, och det är förmodligen åtminstone en delförklaring till att Cohen-tolkningarna här på det hela taget är smidiga och följsamma.

De spartanska och ibland jazziga arrangemangen positionerar sig precis mitt emot Jennifer Warnes slicka (men utmärkta, tro inget annat) 80-talsinsjungningar, och det klär både lyriken och Ebba Forsbergs flerbottnade och rika röst. Hon är på samma sätt en av mycket få svenskar som förmår sjunga ett så laddat material. Hennes röst har intimiteten som krävs, fylld av värme, åtrå och tydliga livsärr, och det är en ren njutning att höra henne stjäla tillbaka den spruckna hymnen Hallelujah från skalövande Idolartister.

Både Mikael Wiehe och Ebba Forsberg kommer med andra ord undan sitt vådliga tilltag. Och om det är på några ställen på skivan är med andan i halsen så finns det gott om anledningar att tro att tolkningarna kommer att vara sensationella när de presenteras live på scenen.