Outlawcountryn kan vingla mellan den rent radikala aktivism som Willie Nelson ibland tillåter sig och den tillbaka-till-traditionen-konservatism som funnits ända sedan Okie from Muskogee, med den gemensamma ambitionen att ta spjärn mot den tillrättalagda och kommersialiserade countryn som Nashvilles etablissemang fyller ljudutrymmet med. 

Kanadensiska Colter Wall tar aktiv ställning direkt. Han deklarerar att han håller sig 1800 Miles från Nashvilles Music Row, och lovar att han inte kommer att bjuda på någon insmickrande liten dans eller något tal, trots att man skulle kunna argumentera för att det är just vad vi får i den programförklaringen. ”That microphone’s gonna stay clipped in it’s stand”, lovar han, och räknar upp vad han erbjuder istället – fiol, gitarr och pedal steel (och ett icke omnämnt drivande munspel). 

I fina tear-in-my-beer-ballader håller han sig sedan konsekvent i den outlaw-traditionen med lika mycket detaljnoggrannhet inför det tidiga 1970-talets countryestetik som utsökt låtskrivande. I My Present Just Gets Past Me hanteras hjärtesorgen traditionsenligt med ”bourbon, whiskey, scotch and that rye”, och även muntrare partajande swing fokuserar på dilemmat i att åka till stan för en bläcka och sedan vara tvungen att ringa exhustrun för att skjutsas hem eftersom polisen är så nitisk, som i rejält betitlade I’s Getting So (That A Man Can’t Get Into Town Just to Have Him A Drink). 

Det här är ett album som Waylon Jennings hade kunnat göra i det närmaste not-för-not och ord-och-ord 1974, och som vi hade hyllat som ett av hans bästa isåfall. 

Förra året hade Orville Peck förutsättningarna att ställa till med något oerhört extraordinärt. Hans duett med Willie Nelson i queercountrymanifestet Cowboys Are Frequently Secretly Fond Of Each Other, med en text som pekade på countryns underliggande gayestetik och en video full av transpersoner, bögporrskådisar och andra hbtq+-personer hade ensamt kunnat vara startpunkten på en samhällsomdaning av sällan skådat slag. 

Men så följde han upp den med ett dubbelalbum så välanpassat, vattenkammat och oengagerande att den lika snabbt tog udden av allt kontroversiellt. Komplett med alla kännetecken från den samtida topplistecountryn och dessutom profillösa duetter med folk som Elton John var den Orville Pecks absoluta bottennapp musikaliskt, men den bidrog till nya engagemang för sin upphovsman 

Mellan sin Broadway-debut i Cabaret och en kommande filmdebut har han nu hunnit landa en sju spår lång EP full av dramatiska ballader, där han fortsätter utveckla sin croonerbatryton med kraft och dynamik som får Magnus Carlsson att blekna av avund till ett omfång och ett uttryck som få kan mäta sig med. 

Lillasyster Cyrus – Noah – sjunger förtjänstfullt duett i det storslaget teatrala titelspåret, och från sin musikalerfarenheten tar han med sig Maybe This Time, som är en stillsam och lite anonym ballad ur Cabaret. Men den är också skivans enda återbesök i den utspädda soppa som var föregående album, och kontras omedelbart av en fint smörig Oh My Days. Ödsligare och starkare är My Side of the Mountain, med akustisk gitarr, pedal steel och vemodigt visslande, medan den avslutande dramatiska It’s the End of the World är mer Roy Orbison än Orbison någon var själv.

Förutsättningarna för den maskerade sångaren att med detta ta sig hela vägen in i countryetablissemangets allra innersta kärna och absoluta toppskikt är strålande, och kanske är det därifrån de aktivistiska tecken han någon gång visat upp gör störst nytta?

Montrealbandet The Dears tillhörde Den Stora Kanadensiska Vågen för 20 år sedan, den där Arcade Fire gick i täten och kollektiven The New Pornographers och Broken Social Scene med sina förgreningar följde tätt efter, och redan då var The Dears ett meriterat band. 

Efter ett femårigt uppehåll är de nu tillbaka med sitt nionde album, och deras stora och känslosamma indie med orkestrala ambitioner är sig lik. Det betyder ett gediget kvalitativt låtskrivarhantverk med spår av The Smiths finaste stunder till exempel i Dead Contacts, även om frontfiguren Murray A. Lightburn har en mer traditionell indiebaryton, och med elegant användning av både blåssektioner och stråkar för drama och dynamik. Som så ofta i dessa sammanhang uppstår en ytterligare dimension när han sjunger duett i titelspåret, och med sång- och livspartnern Natalia Yanchak som keyboardist borde The Dears använda den tillgången oftare. 

Men skivans sensationella låt heter Doom Pays, och är nog egentligen inte ens en The Dears-sång. I alla väsentliga delar låter det som en outgiven låt från Roxy Musics tidiga 1970-tal. Drivet har både Manzanera-karaktär och Eno-ljud, och saxofonen bär alla Andy Mackay-karatäristiska drag och Murray A. Lightburn ÄR Ferry. Det enda som emotsäger att det skulle vara en bortglömd For Your Pleasure-outtake är att den är för bra för att ha varit ratad, förbigången och bortglömd i drygt 50 år, absolut ingenting annat.

Bara det faktum att countryfolkbröderna Scott och Seth Avett kommit ut som stora fans av Mike Patton från Faith No More, Mr Bungle och Dead Cross var en överraskning, och att de faktiskt inte stannade vid att bara snacka om att ”vi borde göra något ihop” utan faktiskt gjort det är en ännu större överraskning. 

Även processen, där Scott Avett skickade låtskisser för Mike Patton att skruva på innan de kom till Seth Avett för vidare bearbetning, och alla tre la till leadsång för enstaka rader eller hela låtar utan att träffas en enda gång är udda i sammanhanget.

Men den stora överraskningen här hur sammanshållen och lättillgänglig musiken är, även med med de stora variationer som finns. För från en experimenterande vildhjärna som Patton förväntar man sig inte traditionella countryballader med klingande gitarrplockande och vemodigt munspel som i Dark Night of My Soul eller hade akustiska Eternal Love som hade kunnat vara en Willie&Waylon-ballad av finaste slag.

Inte heller är de stora dramatiska Queen-utspelen i komplexa Too Awesome och Disappearing med komplexa vokalharmonier och rent Spectoreska ljudväggar i arrangemanget riktigt vad man väntar sig av en konstellation som den här. 

Till och med den eleganta softrocken med välansade trestämmiga harmonier i tillbakalutade To Be Known (”Lean back baby, I’ll do the rest”) och i starka Received överraskar, kanske inte från Avett-bröderna men definitivt från Mike Patton. När han å andra sidan tar täten i Heaven’s Breath är det mer suggestivt mörkt rockigt, och ännu mer så när elektronisk tyngd tillförs i deras manglande banjotolkning av traditionella The Ox Driver’s Song.

Oväntade musikersamarbeten där ett plus ett blir tre möter vi ganska ofta. Hör blir ett plus ett ibland två, ibland tre och ibland till och med sju. Vilketdera är det både bra och spännande.

Ny deluxe-version, nu med adderad I’m Kingfisher och mäktig duettstämning. Thursday Morning in Bloom har exklusiv premiär hos Fokus Musik.

Duetter kan vara små vänliga artigheter där sångarna tittar vänligt på varandra medan de väntar på sin tur att få sjunga sina respektive textrader. Men duetter kan också vara intensiva laddade ögonblick där sångarna möts som eld och bensin. Det kan vara möten och samspel där totalen är så mycket mer, mycket starkare, mycket råare och mer dramatiskt än bara summan av sina beståndsdelar.

Så är fallet när Sofia Härdig bjuder in Thomas Jonsson alias I’m Kingfisher för en ny inspelning av Thursday Morning in Bloom, nu i deluxe-version med en mörk och intensivt ödesmattad laddning på naket släpig jazzbotten. Med gitarrdetaljer av John Essing och Robert Johnson tillsammans med tunga musikaliska insatser av bland annat Bebe Risenfors och Victor Brobacke är det en synnerligen meriterad uppställning musiker här, men det är likväl tveklöst de två rösterna – likt ett inverterat Nancy & Lee – som har huvudrollerna.

– Jag och Thomas träffas på en festival där vi båda spelade och idéen till ett samarbete föddes, berättar Sofia Härdig. Jag hade länge letat efter en sårbar manlig röst, så som Thomas kallar sin beta hanne blues… Och Jag ville göra något som kändes naket, nästan som att tiden stannar. Han lyfte min låt Thursday Morning in Bloom till en ny nivå och jag blev inspirerad till en ny tolkning.

– Betasoul, konstaterar Thomas Jonsson.

Om du redan har The Mountain Goats alla 22 tidigare album så är bandets variationsrika bredd och fingertoppskänsla en väl etablerad sanning, den som gör att det inte ens känns överraskande när bandet inleder sitt första kompletta musikalförsök med en nästan fem minuter lång ouvertyr som samtidigt lyckas låta Bacharach, indiepop och matematikkonstruktion. 

I musikalen om den skeppsbrutne fiskaren Peter Balkan på en öde öde och hans två överlevande kumpaner ur besättningen får John Darnielles ett handtag i bakgrundssången av självaste Lin-Manuel Miranda, som låg bakom till exempel Hamilton. Men den som vill söker en glittrig Broawaymusikal riskerar att bli besviken. För det här är i första hand en popskiva, full av popsånger som är sammanhållna och enhetliga i all sin eklektiska nyfikenhet. 

Matt Douglas är bandets multinstrumentalist och här producent, och får sannolikt tillskrivas en hel del av det varierande försiktigt orkestrerade soundet där stråkorkesterdimensionerna till exempel i den fint vemodiga Fishing Boat är elegant kopplad till den genomsyrande popmusiken. Här finns folksångarelement intill snitsiga jazzgester, här ryms komplexa träblåsarrangemang i den vänligaste popsången och här finns också mer drivna Arcade Fire-rytmer i Armies of the Lord och Your Glow.

Här finns också ett genomgående lyriskt sångberättande av John Darnielles, som lite påminner om hur Craig Finn övertygar i The Hold Steady och som övertygar starkast i Cold at Night, där Tommy Stinson från The Replacements gästar, och i den avslutande rockiga albumtoppen i urskuldande Broken to Begin(”it was like that when we got here”).

Tillsammans med hur de varierande musikaliska beståndsdelarna sammanflätas i indiepopen utgör hans sång den bestående styrkan hos The Mountain Goats, den som gör att musiken blir äventyrligt, spännande och njutbart vare sig man är stammis i hans värld eller en mer oregelbunden besökare. Och även om det sannolikt inte blir någon Broadway-succé av Hamilton-mått av Through This Fire Across From Peter Balkan är det ett album som redan får oss att se fram emot ocks The Mountain Goats 24:e album om en inte allt för avlägsen framtid.

Björns vänner har alltid varit ett unikum. Lite eljest, som en numera avliden familjemedlem skulle ha uttryckt det. Utan att ens snegla mot tendenser på den samtida musikscenen spelar de sedan mer än 25 år konsekvent sin egen pop, där de gamla indie- och proggdimensioner som utmärker deras melodier och i ännu högre grad deras arrangemang låter organiskt framvuxna snarare än konstruerade. 

Bandet som kretsar kring Richard Schickes vision och sånger har existerat i de perioder då han befinner sig i Sverige, och har haft sin senaste inkarnation sedan sex-sju år. Det här är bandets fjärde eller femte skiva ”beroende på hur man räknar”, och den är full av vänligt vardagliga sånger om otillräcklighet och om livskriser, såväl självupplevda som självförvållade. 

Den intensiva upptempopen i om svek och otrohet i Du verkar ljuga är förtvivlad i textrader som ”Slingrar loss dig ur min famn som om jag hade smör i mina händer” och också rättframt konfrontativ i refrängen, och samma konfliktberedskap finns i Liv, lämna mig ifred. 

Med sin gripande sång är den vemodigt nostalgiska Mitt unika fall är albumets höjdpunkten, men det finns fler fina stunder, till exempel Den eviga vinden med tydliga 80-talsindienyanser någonstans i närheten av Lloyd Cole och The Proclaimers och americanaanstrukna Det som inte blev. 

Om Hoola Bandoola Band var altruistiska och storpolitisk agiterande i sin vardagsrealism, om Philemon Arthur & The Dung var amatörmässigt surrealististiska i sin och Torsson är tradrockigt landsortromantiska i sin – för att nämna tre band i varsin utkant av Björns vänners musikaliskvärld – så har Björns vänner sitt helt egna aparta vardagsrealistiska ansats, här med en musikalisk palett med många fler nyanser än tidigare. 

Om du ursäktar ordparen rymmer Björns vänners uttryck samtidigt spontantinet och kontroll. Det är rättframt utmanande och samtidigt milt ödmjukt, det är habilt och löst i kanterna på en och samma gång. ”Spökprogg” vill de själva benämna sin genre, och det går inte att invända mot. Dels för att det är deras egenkonstruerade term med det innehåll de själva definierar. Men också därför att albumet All tid i världen låter ganska mycket just spökprogg.

Efter nio år är Toni Holgersson tillbaka med Apotek Vintergatan, och i sånger fulla av värme och empati är också missbruket ständigt närvarande,vare sig vi vill det eller inte.

Inför releasen av Apotek Vintergatan är Toni Holgersson påfallande nervös. Han skickar en länk till skivan via Messenger flera månader i förväg, och när jag inte reagerar på ett par dagar får jag ett nytt meddelande: beror min tystnad på att jag inte gillar skivan?

Nervositeten är begriplig, inte på grund av musikens kvalitet, för skivan är förstås fantastisk. Utan för att Toni Holgersson är rejält ringrostig. Det har gått nio år sedan föregångaren Nordic Noir, och i den mån han varit involverad i releasekaruseller med intervjuer, recensioner och turnéer i någon större utsträckning under det här årtusendet så har de varit få och korta, och just nu för väldigt länge sedan.

Vi har hörts av digitalt då och då, och när vi stött ihop på stan, i tunnelbanan eller på någon av Tonis spelningar under åren har det alltid varit med en varm kram och ett löfte om att nu är det ny musik på gång. Men sedan vi senast satte oss ned för en regelrätt intervju tillsammans har nästan ett decennium passerat. Våra intervjuer har alltid blivit nära samtal om musik och livsförutsättningar, för Toni Holgersson är sådan. Han utstrålar en varm vänlighet och omtanke, och eftersom hans musik och texter kommer direkt ur hans liv släpper han alltid in långt i sin sfär när han pratar om sina sånger. Men aldrig förr så nära som hösten 2025.

På Apotek Vintergatan låter Toni Holgersson bli att maskera att människorna han med sådan empati, omtanke och kärlek skildrar är missbrukare med tunga livs- och dödsberättelser, och att hans relation till dem uppstått i hans eget nästintill livslånga missbruk. I samtalet om personerna som befolkar hans texter och liv finns därför missbruket hela tiden med, vare sig vi vill det eller inte. Det går inte att låta bli att tala om.

– Nä, det går inte. För jag kan ju uppenbarligen skriva om det. Men jag vet inte, det blir så mycket prat om droger i intervjuer. Jag tänker att folk snart måste känna att nu får han fan sluta snacka om sitt jävla knarkande.

Cornelis Vreeswijks sista skiva innan han gick bort heter Till Fatumeh och är en poetiskt väldigt vacker och samtidigt hårt rå skildring av vänner i missbruk, tydligt identifierbara trots lätt förvrängda namn. Apotek Vintergatan har samma typ av poetisk och samtidigt rättfram omsorg och närhet.

– Det var den Cornelis gjorde med Per Alm, va? Jag lyssnade inte så mycket på den då. Men efteråt har jag kollat den, och det är verkligen som en fortsättning på Birgitta Stenbergs Rapport.

Liksom Cornelis gjorde nämner du vänner vid namn. Och din hustru finns med på flera ställen.
– Det har blivit så. Flera av dem jag nämner är döda, men det är vanligt i den världen. Jag har suttit i många kvartar, med folk som frågar om man inte kan skriva en låt om dem. När man är så offside som man är i den världen kan man bli ganska glad att nämnas, så jag känner att jag inte har behövt maskera namnen. Men om Anna måste jag säga ”före detta hustru”. Jag slarvade bort så mycket.

Senast vi sågs för intervju var du relativt nygift.
– Precis. Vi var ihop sedan 2012, och gifte oss 2014. Vi såg varandra första gången på Pet Sounds när vi spelade där i samband med Sentimentalsjukhuset. Vi hade haft kontakt innan dess och skickat långa spellistor på Spotify till varandra. Och så kom hon in genom dörren, och jag blev stormkär direkt. Det var häftigt.

Var det missbruket som sabbade det?
– Missbruket tar ju upp så mycket plats, och för mig blir det lätt att man tänker att om bara inte det hade funnits så skulle allt bli bra. Men hade man ordnat det så kanske det hade varit andra saker.

– Men hon väntade på att jag skulle våga släppa taget om missbruket och våga något nytt. I backspegeln kan jag konstatera att det gjorde jag aldrig. Då kunde jag inbilla mig att det var på gång, snart så, men tiden bara gick och gick, och hon väntade och väntade. Till slut så… väntade hon inte längre.

Efter skilsmässan och flera års uppehåll började Toni Holgersson åter samla sina låtar. Vägen mot en färdig skiva blev lång, krokig och kantad av återfall.

– De ringde från Finland 2024 och sa: ”Kom bara.” Jag sa att jag inte hade någon gitarr och att jag var mitt i missbruk. Men de envisades. Så jag åkte dit och blev kvar i fem veckor, och blev omhändertagen och ren.

– När jag kom hem fanns ingen inspelningsbudget kvar. Det hade redan gått åt under de inspelningarna. Men jag spelar ju ganska mycket själv när jag spelar ute, och folk har sagt att det är något särskilt med att höra låtarna med bara gitarr. Jag tänkte att det här kanske blir min sista platta – om man kollar på mellanrummen mellan mina skivor så kanske det inte blir någon mer – och då började jag tänka att jag ville göra en skiva där det låter som låtarna låter, bara.

– Så jag pratade med Lasse Halapi, och vi spelade in låtarna så, utan trummor. När han skulle jobba med det efteråt gick det inte att lägga på någonting, ens om vi hade velat, för vi tillät oss att röra oss lite i tempo och så. Det blev väldigt lite efterproduktion i slutändan, men mycket jobb för att komma fram till det. 

Toni Holgerssons tre senaste album har varit samarbeten med sonen Dante Kinnunen, och i den första inspelningen som såg dagens ljus från Apotek Vintergatan var Dante i högsta grad involverad. Men på det färdiga albumet finns han inte med. 

– När vi gjorde Nordic Noir för tio år sedan klev jag av allt dåligt jag höll på med en vecka innan inspelningen. Dante är producent, och jag kunde inte utsätta honom för att behöva hantera en missbrukande artist.

…Som också är hans pappa.
– Precis.

Den här gången var det annorlunda.

– Alla inblandade vill ju i det längsta att det ska funka, och det har det gjort under alla våra tidigare inspelningar. Men när vi gjorde första försöket med Apotek Vintergatan ihop, med Dante och Halapi, så slirade det. Det blev väldigt tungjobbat. Det är väl så man märker det, mer än att det skulle vara kaos eller så är det något som inte vill falla på plats. 

– Jag var i ett så snurrigt skick att jag inte hade någon riktning. Då blev det för artigt mellan oss. Vi byggde upp ramar, liksom, men jag kunde inte kliva in och fylla dem med innehåll. Där saknades närvaro. Man hör det ju på rösten, om någon är avstängd.

Som när man pratar med någon som också scrollar i telefon samtidigt.
– Exakt. Det hör man direkt. Vi spelade in Så mycket kärlek ska vara när jag hade en nykter period, och Dante remixade den med de där trummorna. Men när vi jobbade vidare var jag i för dåligt skick. Jag gjorde mitt bästa i det läget, men det gick inte. Jag hade fått amfetamin utskrivet som medicin och hade med mig lite för att kunna trappa ned.

Ruttnar Dante på dig? På att du inte är pålitlig? Att du ballar ur?
– Ja, det är klart att han gjort det. Han är tydlig. Dante är ingen dömande person, men det har nog tömt honom på energi. Det hade varit konstigt annars.

Du har pratat om det här albumet under lång tid, och också spelat in åtminstone delar av det tidigare.
– One Trick Pony skrev jag 2016 eller 2017. Och Så mycket vi vill till kom tidigt, men var helt annorlunda. Många låtar har funnits med även i perioder när jag har varit ute i missbruket, och inte ens haft en gitarr att spela dem på. Jag höll på i GarageBand och spelade in dem i så många versioner. Så det är låtar som jag har haft under väldigt lång tid, och det kändes viktigt att få fånga dem, att ha dem inspelade.

Jag tror mig hitta åtminstone två direkta citat från den svenska vistraditionen. ”Hur länge ska man vänta, hur lång tid ska gå”, sjunger du i Melodi från Södertälje Södra.
– Är det ett citat?

Jag vet hur du uppskattar Mikael Wiehe och Björn Afzelius, och just det citatet är en gammal låt av Hoola Bandoola Band.
– Det visste jag faktiskt inte.

Och ”Spetsen av din tunga” i Elvis?
– Håkan Lagher har alltid varit väldigt fin med mig, och han ville att jag skulle vara med i det där tv-programmet Alla tiders hits. Han föreslog Familjelycka av Bernt Staf. Jag hade aldrig hört den, men jag gjorde den tillsammans med Anna-Maria Espinosa.

– Men jag var ute i ett återfall igen, och var helt paranoid. Jag hade tagit rohypnol när jag skulle intervjuas av Niklas Strömstedt, och var helt släckt. Just när man ska glänsa lite på tv. Det var samma sak när jag skulle vara med i Jills veranda, men jag fick ju inte inresetillstånd i USA, på grund av missbruk och domar. Så knarkande är inte ett så jävla smart karriärsval. Å andra sidan var det kanske en jävla tur att jag inte kom iväg till Jills veranda just när jag var mitt i ett återfall. Tänk om jag hade stått där påtänd och avstängd. Det går inte att spekulera i vad som hade hänt.

– Jag tänker på sångerna som en rapport ifrån de rummen och det livet. Från utsidan är det obegripligt att man fortsätter kämpa på medan man tappar tänder och blir av med lägenheter. Men inifrån ser det inte ut som utifrån. Där pågår ett liv ändå, i stunder, med barn och relationer mitt i allt.

– Det blir oerhört enahanda, man är hela tiden tvungen att ordna droger och se till att ha någonstans att ta det, i bästa fall med människor som är i samma värld. Det där utanför ger man fullständigt fan i om det ska funka. För det blir nånstans viktigare att ha ett ställe att dra sig undan till, nån dörr på glänt.

Du sjunger i Annas november om att du ställer dörrar till källare och soprum på glänt.
– Egentligen handlar det om att åren i missbruk gör att jag vet att jag har ett slags kort i fickan, ett ”jag-skiter-i-allt”-kort som jag kan dra och bara släppa allt ansvar från en sekund till en annan. Utan det kortet kan man inte hålla på att knarka år efter år. Det är obegripligt för andra, men för att man ska kunna fortsätta så måste det kortet ligga där, att dra igen och igen, när det behövs. En nödutgång ut ur huset, som är på glänt jämt. Jag kanske inte hinner bygga om hela mitt hus och ta bort den där nödutgången. Det där kortet som ligger fastsytt i fickan. Jag får leva med det, och försöka hålla fingrarna borta, en dag i taget.

”Man får ta det man har och jobba med det”

Skivans allra tyngsta allvar finns i den kärleksfulla vänskapsberättelsen om Jakob i Melodi från Södertälje Södra.
– Jag och Jakob bodde där. Min pappa hade dött, så vi flyttade in i hans lägenhet i Södertälje Södra. Det var höst och jag kan alltid se oss där på perrongen, på väg in till stan i regnet.

”Från barnpsyk till behandlingscentrum, häkten och scenen.” Så beskriver du hans bakgrund.
– Idag skulle man kalla det han hade för ADHD, han var extremt utåtagerande. Så de placerade honom i en klass för förståndshandikappade, som det kallades då.

I sången berättar du att du sjöng på hans bröllop.
– Ja. Han gifte sig med en av mina bästa vänner. Jag tänkte att jag skulle para ihop dem, så hon kom ut till oss i Södertälje. Det blev inte något då, men några månader senare blev de ihop. Och så gifte de sig. Jag sjöng där. Och den låten jag ångrar att jag sjöng var Lyckliga slut av Charlie Engstrand. ”Lyckliga slut och nyttig sprit, allt jag vill ha är en ren utopi.” Den kändes så profetisk, med tanke på hur det slutade. Men man kan inte ångra saker, gjort är gjort.

Det slutade med att Jakob tog sitt liv.
– Det var så extremt olyckliga omständigheter. Han hade åkt ner till Öland, där jag bodde, för att tända av. Jag kände en på socialen och hade sagt att om han kom ner och tog in på vandrarhem så kommer de att hjälpa dig pröjsa för boendet tills du kommer igång. När han kom upp på soc fångade den ansvariga för missbruksvården honom i väntrummet.

– Men det var precis innan helg, och hon sa till Jakob att han skulle få avslag, för att han inte var skriven på Öland än. Hon lovade att hjälpa honom med det på måndag och fixa alla papper. Men då var det något som brast hos honom, och han sa att ”Det känns som att ni inte vill att jag ska leva längre.”

– På måndagen kom papprena in, att det var lugnt och att han var skriven där, men då hade han tagit livet av sig under helgen. Innan dess hade han satt sig ner med sin padda och spelat in alla sina låtar, de måste finnas kvar. Jag är inte alls i samma läge, men lite kände jag på samma sätt nu med Apotek Vintergatan, att jag måste få ner mina låtar, att dokumentera.

Bara att närma sig 60 gör ju att döden kommer närmare, och i den tillvaron du sjunger om föreställer jag mig att är närmre än för de flesta.
– Så är det väl när man lever i missbruk. Det är ganska många som har valt att avsluta det själv, i förtid. Jag har aldrig gått åt det hållet själv i mina tankar. Utom en gång, när jag var runt 30. Jag bodde i min morbrors lägenhet i Gamla stan, och var väldigt trött på allt. Jag tejpade för dörrspringorna, och satte mig där vid spisen och drog på gasen. Och så satt jag där och väntade, och efter ett tag blev det väldigt varmt. Och då är det ju en elspis. Jag hade varit så snurrig att jag trodde det var gas. Det blev en vänlig puff av livet.

– Det var ingen genomtänkt plan, mer… desperat förvirring. Jag tror många som gör såna försök hamnar där av impuls. Man kanske tar ett piller och sätter sig i badkaret. Då är man med så länge de är med, och kan ångra sig. Sen… sen plötsligt kan man ha otur, och somna. Som min vän Jakob.

”En dag kommer en balansräkning”

Men alltså. Och så säger du att det här kanske är din sista skiva? Jag blir ju orolig.
– Alltså, jag vet inte varför jag berättar den här historien. Jag är ju sådär melodramatisk. Men när min yngsta son Aron såg omslaget så sa han: ”Pappa, vet du vad? Det ser ut som det är din sista skiva.” Jag hade tänkt samma tanke själv, och för några veckor sedan fick jag en blodpropp i benet som sitter kvar. De kan ju lossna.

Fy fan.
– Ja. Och jag har haft sån tur många gånger under alla år som jag inte har tagit hand om livet. Jag har alltid tagit för givet att det går bra. Men en dag så kommer en balansräkning. Man kan inbilla sig att man alltid glider undan, i en sidofil. Men inte slipper man undan.

Har du tänkt så förr?
– Lite är det väl så att jag märker att kroppen börjar säga ifrån. Det här med benen är ju efter en olycka när jag krossade fötterna i en bil. Nu har jag dålig blodförsörjning, och en massa åderbråck och skit. Det kommer ju inte bli bättre. Jag tänker på John Martyn, kommer du ihåg hans sista år när han inte kunde gå? Det tog udden av hans konserter. Jag är inte där än, men…

One Trick Pony är missbrukarvardagen. Den är väldigt respektfull, och väldigt rättfram. Berätta om titeln.
– Ja, alltså… one trick only. När man åter och åter igen hamnar i samma mönster. Det finns liksom inte fler trick. Jag kan se mitt jojoande. Nu är jag nykter igen, och sen pang, så går man där och letar i containrarna igen. Det är som att det är det enda tricket man kan.

Du sjunger att du aldrig blev Elvis utan hamnade ”på vägen mellan lovande och tragisk”. Ser du på din utveckling så?
– Ja, lite så. Jag hade en tid när jag var lovande, och sen växlade man fel. Jag brände liksom allting så jävla snabbt. Och när man ska ta upp det igen så är man lite kvar där man lämnade det. Jag har gått mellan lovande och tragisk, och det hade kunnat… nej, det går inte att spekulera i.

Men det är ju inte färdigt ännu.
– Jag kanske har skrivit klart. Jag vet inte, jag har aldrig riktigt varit en skrivande person på det sättet att jag konstruerat världar. Jag har bara kunnat hämta i det jag är i, iaktta och teckna ned det. Man får ta det man har och jobba med det. Jag har inte haft den där ådran som andra har – arbetsmoralen. Jag hade ju kunnat vara mycket mer produktiv om jag hade suttit och jobbat alla de där timmarna. Jag väntar fortfarande på den arbetsmoralen.

Men då kan du inte ha gitarren på pantbanken.
– Nej, det är svårt att ha arbetsmoral ändå, även utan det. Under de senaste åren har jag liksom fastnat i de här låtarna, och jobbat om dem gång på gång i GarageBand, när jag inte haft en gitarr. Men inget nytt blev skrivet.

– Just nu skriver jag inget nytt. Men om jag bara håller mig kvar i den här filen, väntar in rätt tåg på stationen, då tror jag att jag kommer kunna skriva igen. Om jag nu inte dör för tidigt. Men det känns som… jag vet inte. Du vet, om man jämför med att bygga hus, man firar ett hus när det är färdigt, när man inviger det. Men egentligen borde man fira när arkitekten har fått sin idé, när han tror att det är möjligt.

Men om arkitekten är i ett missbruk så kommer ritningarna ofta hamna i papperskorgen, eller glömmas kvar på tunnelbanan, och alla de där husen som hade kunnat bli blir aldrig byggda.
– Det fanns en tid, kanske fem–tio år in i missbruket, när kreativiteten fortfarande kunde få plats i påtändningen ibland. Men till slut tömdes det. När jag är i missbruk sedan dess kommer jag inte ens till ritningsstadiet. Man blir en grimasch av sig själv. Det går inte att slutföra något. Man blir mer upptagen med att bara, vad ska man säga… plocka runt mekaniskt. Det blir ingenting av vikt.

Kan du göra spelningar när du är i missbruk?
– Ja, till en gräns. Men det är på mållinjen. I samband med spelningen på Södra Teatern 2022, som skulle hjälpa till att bekosta den här skivan, då var jag i tungt missbruk. Jag hade längtat till att få stå där, jag hade drömt om det, och så när det äntligen blev dags var jag helt väck. Jag hade glömt tabletterna och mina grejer på hotellrummet, och dagen gick utan att jag kom åt att hämta något, och i förberedelserna kom jag inte ihåg en enda låt rätt igenom. Och så plötsligt var det 40 minuter kvar tills jag skulle gå upp på scenen, och jag.

Hur gick det?
– Spelningen var som ett svart hål, jag minns ingenting alls, men på något sätt funkade det när jag väl stod där under de där 90 minuterna. Det enda jag minns är att jag lyckades genomföra den, för att alla som var där ville det så mycket. Jag vet inte hur det gick till. Men det måste ha gått, för det blev extranummer. Alla stod upp. Det var märkligt.

Nu ska du ut igen, med en massa spelningar under hösten och vintern. Är du nervös inför det, kopplat till missbruksrisken?
– Jaha, nej. Alltså det finns en aspekt när allt är klart – skivan är klar, turnén bokad – att jag kan börja hoppas på något diffust. En känsla av att det här ska innebära någonting. Men sen är det likförbannat en vanlig tisdag, och man står och spelar för ett halvfullt ställe i en mindre stad. Och jag har haft svårt där. Då har jag haft den där nödutgången väldigt nära till hands, det där jag-skiter-i-allt-kortet. Att jag inte behöver ta den där tunga marschen utan kan glida ut i stället. Det har gått hand i hand.

– Men det rent musikaliska – att spela, att möta publiken – det hjälper mig ifrån det. Jag har inte festat på turné sedan jag var 25 tror jag. Jag dricker vatten, inget annat. Men när jag är i missbruket, då vill jag ha hela paketet. Det är ingen vits med att vara bakis och full om vartannat. I det läget är jag hellre full hela tiden. Är jag nykter, så är jag det. Är jag inte det, då är jag all in.

Har låtarna olika betydelse för dig? Finns det några som är mer centrala?
– Från varje skiva brukar det följa med några låtar ut på turné, och det är färre låtar på skivan den här gången. Men det känns som att flertalet av dem har den där egenskapen som gör att de får följa med till scenen. One Trick Pony är speciell, för det var den första jag skrev, det var den som liksom berättade att det skulle bli en ny skiva. När den kom visste jag att det blir en ny skiva.

Trodde du att det skulle dröja så länge när du skrev den?
– Nej. Det ser jag ju på mina gamla Facebookinlägg att jag inte trodde. Jag trodde hela tiden att den skulle komma till hösten, varje år. 

Vad ser du framåt då? Jag blir nästan förbannad när du säger att det här kan vara din sista skiva.
– Jamen jag är väl lite av en drama queen.

Du har en publik, som sedan lång tid följer dig, som köper dina grejer och kommer på dina spelningar. Har du något ansvar för din publik?
– Det är bra att du säger det där. Jag har tänkt mycket på publiken de senaste åren. Hur mycket de betyder. Vissa går på fem spelningar på ett år, tar med min musik in i ett förhållande, har min musik med när de gift sig. Någon berättade att de hittat tröst i det jag gör efter att deras dotter dog av missbruk. Det är en oerhört fin publik jag har, väldigt goda människor.

Men när de har förhoppningar och förväntningar så sitter du fortfarande med ditt kort i bakfickan, din nödutgång och möjlighet att bara skita i det och dra.
– Men ju mer man kan ta in av att det finns kärlek i andra människors förväntningar, desto svårare blir det att hålla kvar vid det där kortet. Jag fattar att det är den vägen som gäller. Det låter bakvänt, men att gå in i missbruk är ju ett sätt att slippa riskera någonting känslomässigt. Man tar bort alla risker. Ingen kan komma åt en. Man är sig själv nog så länge man får det man behöver. Motsatsen är att vara närvarande, hitta en medelväg med andra människor, med vad de förväntar sig av en, vad som är rätt och riktigt. Det kostar ju på, för det måste vara hela tiden. Men jag tänker att det måste få kosta på.

Hur länge har du varit nykter nu?
– Det blir 16 eller 17 månader om några dagar. År 2000 var jag nykter i 18 månader, det är det längsta i hela mitt liv. Nu börjar jag närma mig det igen. Jag har hakat upp mig lite på just 18 månader, för med tiden får man bättre koll, då ser man saker lite i perspektiv. Bara som det här som vi pratade om med Dante och inspelningarna. Det är väl klart att när människor vill jobba med mig och ger av sin tid så ska man vara i skick, liksom. Det är det minsta man kan göra.

– Men det perspektivet får jag först med de nyktra dagarna, det tar tid. Det blir en annan botten i hur man ser på sig själv, den egna självbilden. Det är det häftigaste med att vara nykter, det innehåller nya landskap. Men det går inte att snabbspola dit. Det är ganska många sega måndagar och tisdagar på vägen dit. Men så märker man plötsligt någon liten förbättring – ”sådär är jag inte längre”. Det är sådant man måste vänta på. Då tror jag att det här med att räkna tiden är någon slags peppig grej. En grå tisdag kan man klara om jag redan har 375 dagar. När man går på möten och träffar andra som har sina halvår eller år, det blir lite magiskt, ett vackert magiskt tänkande.

Vi skiljs åt ute på Mariatorget och Toni går mot tunnelbanan. Nu ska han hem och scrolla lite – ”det är galet hur mycket tid jag använder åt sådant.” 

Sedan dröjer bara en halvtimme innan han skickar meddelande, för han har funderat lite på några mindre väl valda ord och vill be mig behandla en grej med försiktig diskretion. Nej, inget om sina egna omkullsnubblingar i livet, bara något lite buttert han låtit undslippa sig om en konstig fråga i en annan intervju. Det finns ingen anledning att hänga kvar i det, det är ju en helt okej journalist egentligen, och Toni vill inte prata illa om folk när de egentligen bara vill väl.

Det säger något viktigt om Toni Holgersson. Hur han envist tar sig tillbaka, hur han väljer att bry sig, gång på gång. Det finns något starkt i det, något som kan räcka både för dem som finns runt honom och för honom själv.

I Chicago polerar sedan tio år vänduon Whitney på sin glänsande eleganta och tillbakalutade softrock, och vid det här laget är den gnistrande. Deras sound är stillsamt västkustsoligt, med lätta stråkansater och milda små blåsinpass bakom snygg sologitarr och elegant tight rytmsektion. 

Men det som verkligen placerar Whitney i Eagles och The Bee Gees närmaste sällskap framför allt tre faktorer. Det ena är de delikata popmelodihantverket i låtar som Won’t You Speak Your Mind och Darling. Det andra är Max Kakaceks gitarr, elegant jazzig i Silent Exchange, snyggt plockande i Islands(Really Something) och 70-talsklingande Joe Walsh-solande i Dandelions. Den tredje faktorn är den direkt avgörande, och det är Julien Ehrlich. Hans konsekventa och flyhänta falsettsång, högre och mer koneskvent än trummande sångarkollegor som Levon Helm och Don Henley.

Evangeline med en gästande Madison Cunningham har lite större gester, och här finns också mer komplexa konstruktioner som In the Saddle med ett snyggt beat och groovy soulgitarr och elpiano, och distinkta stråk- och blåsinpass som hade fått Tony Manero att uppfinna nya discosteg.

Ibland är orkestreringen Burt Bacharach-stor, men när stråkarna som i titelspåret får för stort utrymme blir det lite för slickat, och för den som är svårflörtad gällande moderna wailande r’n’n-poplåtar är Back to the Wind lite för insmickrande i sina intrikata finesser och vokalglidningar. Men den är ensam om att köra ned i det musikindustridiket på den här blänkande plankpolerade vinylen.

Med mindre än en halvtimmes speltid och en spartansk ljudbild på den första skivan på nio år hade Apotek Vintergatan kunnat vara en vykortshälsning från Toni Holgersson snarare än ett brev. Men även om formatet är begränsat har han mycket att berätta om, och hans historier och resonemang har absolut inget att göra med kolorerade och glättiga semesterhälsningar. 

Ton Holgerssons tre senaste album har varit nära samarbeten med sonen Dante Kinnunen, och det har inneburit att hans (och ofta Charlie Engstrands) visor fått ett elegant modernt modernt soulsound med underliggande beats och subtil elektronik. När Så mycket vi vill släpptes som singel för ett år sedan var det en fortsättning på det samarbetet och soundet. 

Men livet och omständigheterna ville annat, och när Så mycket vi vill återkommer här är det en avsevärt mer naken och avskalad version. På Apotek Vintergatan är det en ensam Toni Holgersson som sjunger sina sånger som de skrevs, till egen gitarr. Det enda utanpåverket består i försiktig assistans av producerade Lars Halapi med några pianotoner, barytongitarr eller stilla elgitarr. 

Vare sig det är ett estetisk eller ekonomiskt grundat val ger det fullt utrymme för Toni Holgerssons röst och de lika vackert poetiska som brutalt rakt rättframma texterna direkt ur en vardag utan nåd. För Apotek Vintergatan består av berättelser ur en missbrukarvardag, poetiskt skildrade med djupaste värme och empati, med omedelbara och obevkliga detaljer och med en närhet och kärlek till de han sjunger om och till. 

Elvis är en stilla självbiografisk livsbetraktelse från någon som aldrig blev magisk eller stor som idolen, utan som istället kom att sjunga några sånger på ”vägen mellan lovande och tragisk”. I ögonblicksbilder flimrar namngivna vänner och närstående förbi i Borgholmsmiljön, och samma miljö utgör ramverket också för den vackra Annas november, där de två stilla akustiska gitarrerna får sällskap av pedal steel i en höstbetraktelse av både den öländska omgivningen och kanske relationen. 

Så mycket vi vill (”att kärlek ska va”) är alltså annorlunda än i sin singelversion, men även i detta akustiska format kanske en av Toni Holgerssons allra varmaste och vackraste sånger. Med djupaste innerlighet överväger han att för kärlekens skull slänga alla piller eller våga be till Jesus, men det är inte så enkelt för den som samtidigt vill vara en luffare eller låsa in sig för evigt. 

Ännu starkare är Melodi från Södertälje Södra, som i sin intimitet och värme inte går att lyssna på utan att få gråten i halsen. ”Om jag kunde gråta, som himmelen gör” sjunger Toni Holgersson i sitt porträtt av en nära vän vars väg ”från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener” till slut ledde till självmord i desperation. 

One-Trick Pony är brutalt rättfram beskrivning av en missbrukarvardag i Stockholm city, med jagandet efter fixen och drömmen om något annat, och avslutande Skrapsår i ännu mer spartansk inspelning i form av en demo direkt från Toni Holgerssons lilla lya i söderförort, är ytterligare en djup begrundan över förgängligheten. ”Vad är det som händer när någon dör”, reflekterar han, och det ofärdiga i soundet förstärker bara angelägenhetsgraden i sången. 

Närhet och vardag i en missbruksmiljö har inte skildrats med sådan värme och närvaro sedan Cornelis Vreeswijks sista och ofta förbisedda studioalbum Till Fatumeh. Precis som den skivan visar Toni Holgersson här de anonymas ansikten och ger röst åt personer i marginalen och i skuggorna. Med värme och närhet fångar Toni Holgersson på samma sätt som då Cornelis en tuff vardags glädjeämnen och våndor, och illustrerar såväl missbrukets bottenlösa förtvivlan och hopplöshet och de nära och djupa relationerna.