Duon Livboj släppte sitt första och tills nu enda album för tio år sedan, och på deras konton på sociala medier har det gått flera år mellan uppdateringarna. Den här hösten har det desto mer intensivt, med nya singlar och nu ett andra album, och även om det kreativa tempot signalerar bisyssla och hobbyband är Livbojs engagerade rock desto mer akut och angelägen. Jonny Calzone kommer med gedigna meriter från åren i Florence Valentin, och här turas han om med Jonas Borgström om leadsången, och duon sköter den kompletta instrumenteringen själva. 

Det är nära och personligt redan från en inledande vädjan att ”jag vill bli förälskad igen” med intensiva gitarrlager och smarta effekter över rytmens driv på ett sätt som knappt hörts av sedan Big Audio Dynamite. Tunnelbana tar oss både med blåa linjen till Kista, till Kransen och till ungdomens tillvaro med bandet både i text, med tunnelbaneljud och med en intensitet som på Florence Valentin-tiden, inklusive ett av Jonnys strålande gitarrsolon. Ännu bättre med en gitarr som kunnat vara en hyllning till självaste Peter Puders i tungt postpunkiga Ungt hjärta. 

Ibland blir det naivistiska lite infantilt, som i den övertydliga Leva livet som är en existensiell livsbetraktelse med överpedagogiskt tilltal i rader som ”Vad är det för fel med att vara sorgsen, om jag är lycklig när det går över”, och dessutom en liten Final Countdown-fanfar som avslutning. Det rättframma och oförställda tilltalet fungerar bättre mot elektronisk botten i Stanna kvar, och när Jonas Borgström sjunger som finaste och vekaste Olle Ljungström, som i mjuka Låtsasvärld och den avslutande intrikata pärlan Främlingar, återstår inga invändningar.

Titeln Power to Consume kommer från Lou Reeds liner notes från dubbelalbumet Metal Machine Music, vars konsekventa feedback och noise nu har fascinerat och inspirerat avantgardeartister inte bara från industrimusik eller dark ambient i 50 år. Historien om Lou Reeds försök till kommersiellt självmordet – eller till ambitioner att slå sig in på den klassiska musikens marknad, beroende på vem du frågar – har redan berättats i tid och otid, och med den här samlingen har sex artister från olika avantgardeläger tagit sig an egna kompositioner/konstruktioner utifrån sin upplevelse och sin musikaliska inriktning. 

Thurston Moore är albumets mest namnkunnige. Han samplade skivan som han kallar sin heliga graal redan på Sonic Youths Bad Moon Rising 40 år sedan,  och här använder han gitarrbaserad feedback i sin egen Drone Cognizance precis som Lou Reed gjorde. Aaron Dillaway är mer avancerad i sin kombination av elektronik och analogt oväsen, till och med röst, som bearbetas med tape delays och med loopmanipuleringar, medan Pharmakon använder enbart instrument och redskap som är trasiga. Drew McDowall från Psychic TV och Coil laborerar med elektronsik bearbetning av feedback, men Mark Solotroff avstår rundgången helt till förmån för loopar av analog synthbrus.

The Rita slutligen har manipulerat ljudet från en antik flygmotor med gitarrpedal, och låter sitt stycke fastna i låst slutspår längst in på skivsidan så att det i teorin blir oändligt långt, eller tills du manuellt lyfter nålen från skivan. Precis som Lou Reed själv avslutade sista albumsidan på Metal Machine Music. 

Om det kan tävla med originalet, utnämnt till ”The Greatest Album Ever Made” av musikjournalistlegenden Lester Bangs? Hade jag haft ett marsvin att pröva albumet på hade jag kunnat svara.

2024 gjorde Markus Svensson årets bästa svenska album Till hälften människa… och firades efter förtjänst på dessa sidor, bland annat av Erik Niva. Under 2025 har The Tarantula Waltz spelat runt Sverige, och släppt singlar som Säga vad jag vill (en liten stund till) som försmak på vad som komma skall. 

Hur var ditt 2025?

– Musikmässigt väldigt bra. Jag är glad att så många fortsatt lyssna på Till hälften människa.. under året och att den på mindre än ett år blev vårt mest spelade album nånsin. Ännu roligare att så många kommit för att se oss spela live och allra roligast tycker jag det är att folk skriker med och att sångerna verkar betyda mycket för många.

– Jag tänkte att vissa låtar snabbt skulle bli inaktuella men tyvärr – får jag väl säga – känns flera låtar mer aktuella nu än när de släpptes. Att nån i maktposition skulle heila öppet i närtid trodde jag inte men nu har det hänt. Att Kristersson skulle stå och kramas med Åkesson inför öppen ridå med blommor i famnen trodde jag förvisso skulle hända, och tyvärr har det nu också hänt.

– För övrigt fyllde jag 40 i lördags och känner att fyrtioårskrisen grabbat tag om axlarna på mig.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Big Theif. Adrianne Lenker med kumpaner överträffar sig själva varje album och detta är deras bästa någonsin. Jag blir väldigt inspirerad av Adriannes kreativa flöde, hon är verkligen en otrolig låtskrivare och artist. Jag tycker också väldigt mycket om Slowgolds nya och Toni Holgerssons.

Vad ser du fram emot under 2026?

– Jag hoppas hamna i ett låtskriverstim så jag får ur mig tillräckligt många låtar för ett album. Jag har börjat läsa till psykoterapeut och det känns som att det händer grejer på låtskrivarfronten när man ruckar på grundvalarna inom sig, men ännu mer när Åkesson och hans stödpartier ruckar på samhällets grundvalar.

– Jag ser fram emot å höra vad Bill Callahan kokat ihop. Och Joel Alme ska släppa nytt hörde jag. Kul!

Här hittar du Fokus Musiks stora intervju med The Tarantula Waltz från hösten 2024, och här vinnarintervjun och Erik Nivas expertkommentar från förra årssammanfattningen. 

En av orsakerna till att Glasgowssångerskan redan på sitt debutalbum låter så stabil och meriterad är hennes parallella tillvaro som turnésångerska med The Pogues. Inget av uttrycket därifrån märks dock här, där visorna istället är dovt släpiga och ofta vilar på en botten av tunga pukor under luftiga gitarrer eller en tramporgel. 

Det är inte bara hennes polska (och ukrainska) ursprung som i The End of the Year leder associationerna till Basia Bulat, eller i Summer som är en mild folkvisa med ond bråd död vackra dubbla akustiska gitarrer. Det våldsamma finns också i sånger som Dilute och i Bowls, och inte minst när hon sakligt förklarar för Anton att han bör ”go fuck yourself, go learn to get consent” innan desperationen för en kort stund väller fram i låtens crescendo. 

Annars håller hon fast i det lågmälda allvaret även i roligare stunder som den surrealistiska Chicken Supermarket där man kan hamna i hav av jelly och möta självaste Billy Connolly. 

Soundet är så lo-fi att det låter som Balloon Balloon Balloon är inspelad från tvärs över gatan medan Sharp Pins spelat live i grannens garage hemma i Chicago. Men även på det avståndet framstår Sharp Pins popsånger sylvassa och mycket attraktiva. 

Kai Slater har både tid och låtar så att det räcker både till bandet Lifeguard och till ett andra Sharp Pins-album bara ett halvår efter det första. Han spelar alla instrument själv och multitrackar de stiliga trestämmiga vokalharmonierna, och även om ljudkvaliteten alltså lämnar mycket i övrigt att önska är det trångt mellan perfekta popmelodier. Talking In Your Sleep är en exemplarisk låt på Left Banke-botten, och den klingande tolvsträngande gitarren associerar vidare både till The Byrds och Teenage Fanclub. (In A While) You’ll Be Mine låter influenserna från Big Star lysa igenom, och med intensiteten i trumspelet i Takes So Long går det att ana påverkan också från tidiga The Who. 

Påverkan från tidiga The Beatles märks överallt, och det går att länge fortsätta räkna upp klockrena melodier från albumets 21 låtar långa låtlista. Men här stannar vi vid (I Wanna) Be Your Girl som exempel på en låt med en titel som i sin omvända banalitet är lika självklar som låtens omedelbara powerpopkvaliteter.

När Victoria Skoglund från Audrey och Mire Kay släpper första singeln från sitt kommande första soloalbum är det så starkt att man häpnar.

Själv hänvisar hon till Sharon Van Etten, Weyes Blood och Angel Olsen för att beskriva sitt sound, men när Victoria Skoglund släpper sin första solosingel Not Impossible är hon redan en artist som står stadigt på egna ben och utan påfallande likheter med andra. En orsak till det är förstås den egna karaktär hon utveckla under de senaste årens arbete på egen hand och innan dess hennes långa erfarenhet i band som Audrey och Mire Kay.

– Not Impossible skrevs ganska snabbt, men inte utan motstånd, berättar Victoria. I studion på Kusttorget i Göteborg kom ackorden tillsammans med orden ”It’s not impossible…”. Jag försökte först skriva något annat, något ”bättre”, men intuitionen tog över och jag valde att följa det som redan fanns där. Låten kom att handla om sorg och saknad – om närvaron av vänner, familj och platser som inte längre finns här, och om längtan efter tecken på existens eller bara att tillbringa tid med minnen av dem. Låten gestaltar en scen där just detta utspelar sig.

Ikväll, torsdagen den 27 november, spelar Viic Woods med band på Viva Sounds festival i Göteborg, och under fredagen får Not Impossible officiell release. Viic Woods debutalbum Unravel Time kommer i februari.

”Trouble is a long lost friend who’s down on his luck”, sjunger Ed Harcourt i By the Light of the Silver Morning. I A Ghost Walked Through Me möter han ”a mother in distress” och en ängel från New Orleans, medan hans gruvarbete i Mercurial leder till att ”the bats flew into my dreams” och en ”blackout in heaven”. Av sådana textrader kan man få föreställningen att man gått fel och hamnat hos Nick Cave istället. 

Men Ed Harcourt väljer alltid ett mer vemodigt och milt uttryck, och här är det stillsammare än någonsin. Hans sånger smyger utmed väggarna som om quiet-is-the-new-loud fortfarande var ett gångbart stridsrop – nå, eller kanske stridsviskning. På senare år har han ofta flyttat centralpunkten i sina produktioner till piano, men här är hans mjuka gitarrspel i fokus igen. O Gentle Death är en fullständigt avskalad viskad drunknande vals, och Yesteryears är en vemodigt nostalgisk sång med naken plockade gitarr. Samma tonfall finns i spröda Winter’s Sigh, även om refrängens falsett ger en större dynamik, och i The Low Spirits där instrumenteringen visserligen är vidare men lika tystlåten. 

Baby’s Gone to Seed är en av albumets pärlor med sitt luftiga 1960-talsarrangemang som förvandlar Ed Harcourt till en klassisk crooner, inklusive ett ödemättat talat parti. Annars har Harcourt under åren ibland balanserat på gränsen till att tangera Elvis Costellos mogna fasers skolade och lite ansträngda ansats, men även om det finns sådana antydningar till exempel i In The Embers of A Dying Flame håller han här sig konsekvent på rätt sida. Inte ens när det slår igenom mer i avslutande The Patron Saint of Restless Dreamers gör det särskilt mycket eftersom det balanseras upp av inspelningens intima lofi-kvaliteter, direkt från de ensaminspelade demos som var albumets startpunkt för snart ett år sedan. 

Jaja, jag vet att det är knäppt. Jag vet att virrhjärnor och excentriker som Luke Haines och Lawrence – för att nämna två musikaliskt näraliggande genier – per definition är en angelägenhet för bara en handfull personer, men även bland kultartisterna finns dem som är så udda att de går under radarn även på de mest obskyritetssökande. 

Den kultstatus som Bill Whitten numera besitter är så exklusiv att jag på rak arn bara kan komma på ett ytterligare dedikerat svenskt fan utöver undertecknad (vinka Christian!), men det beror mer på lathet och ouppmärksamhet hos omgivningen än på William Carlos Whitten, som han numera kallar sig. För vare sig han gör Sonic Youth-skarp rock som på duettalbumet Telepaths tillsammans med hans tvättomatfynd Diane Crash tidigare i år sedan eller som nu ger ut en tematisk filmrelaterade kassett på en liten brittisk etikett är hans låtar konsekvent smart New York-rock. Den kan ha olika inramning avseende teman, arrangemang eller ljudbärare, men hans låtar är alltid hyperstarka och fokuserade. 

Få av kassettens 15 låtar sträcker sig förbi treminutersstrecket, men kassettens köpare får å andra sidan också Bill Whittens senaste novell med filmtema på köpet dessutom. Och framför allt får man en räcka utmärkta rocklåtar, rudimentärt inspelade på synthar och trummaskiner och briljanta i sitt genuina popvemod, som fantastiska Joey och Suddenly, Savagely eller episka My Ceiling Is A Discoteque. Visst finns exempel på rockigare stunder med heminspelad bas och ibland en taggig NYC-gitarr, och även om Lou Reed-referenserna finns kvar i den spartanska kantigheten i till exempel Chauffer och Insurgent Kisses är det här en i huvudsak hemmaelektronisk historia. 

Connoussieur of Hunger är en i raden av hans uttalade kindo-of-hyllningar till hemstaden, och samma New York-miljö är central också till exempel i Jewells in the Gutter som tar det elektroniska ytterligare ett steg och prövar vocoderförvrängd röst. Det funkar förstås fint i sammanhanget, förutsatt att man inte är audiofil. 

William Carlos Whitten är ännu mer excentrisk än nämnda geniers, och hans andra release för året är hans andra triumf för året. Grattis till mig och Christian som kommer att lyssna och älska det, och ni andra får väl skylla er själva. 

Särskilt lyhörda snappade upp hennes sparsmakade Dylantolkning All the Tired Horses redan på soundtracket till Peaky Blinders för flera år sedan, men trots den är den irländska protestsångaren inte uppmärksammad efter förtjänst. Den här sexspårs-EP:n borde rimligen ändra på det, när hon samlar den och ytterligare fem starka sånger för en halvtimmes brinnande engagemang . 

Titelspåret med mäktigt mullrande bodhran i botten är hennes sammanfattning av ett världsläge som skrämmer och en kampvilja som är obändig, och videon – med bland andra Spider Stacy och Kevin Rowland – har närapå samma styrka. Lisa O’Neill tänker inte sitta och darra i ett hörn. Hon hämtar inspiration från Mother Jones i en sång om en USA-emigrant från Cork som kom att bli en avgörande facklig aktivist, och från poeten Christina Rossetti som skrev The Bleak Midwinter för 150 år sedan. 

Men hennes sånger är inte bara historiska. Vemodiga Homeless in the Thousands (Dublin in the Digital Age) är en samtida protestsång som arbetar i Woody Guthries stolta tradition (”I’m begging cause I’m hungry”), och Peter Dohertys talade stycke är nog det starkaste han gjort på mer än 20 år. 

Har du som jag inte riktigt stannat till vid Lisa O’Neills musik innan är det dags nu. 

Sedan 2014 har Joshua Condon and Eliza Weber spelat runt i Chicago med en lång rad trummisar utan att riktigt hitta rätt, förrän med Joe Seger härom året. Med sitt andra album har de dessutom landat sitt sound låter och fullständigt samspelta med en uppsättning låtar som prövats och utvecklats under ändlösa turnéer. 

Det finns en följsamhet i deras riff, djupa groove och psykflummig wahwah-gitarr som sträcker rötterna ända ner till Cream eller till Wadenius/Carlsson/Rogefeldt om vi vill vara riktigt generösa. Dessutom är de distinkta och avstår från att jamma iväg i ändlös boogie som för många med samma preferenser, och bland sina samtida är de återkommande jämförelserna med Rose City Band rättvisande. När de driver upp tempot i Stone Shadow och i delar av Steppin/Tell Me About the Rabbit är deras driv fullständigt ostoppbart.