”Kommer det ens att dyka upp någon publik”, undrade Peder Stenberg inför avsteget från The Deportees med ett första soloalbum och en stor Sverigeturné i eget namn. Han hade inte behövt oroa sig, och just nu är planeringen av en förlängd vårturné i full gång.
Hur var ditt 2025?
– Det är inte varje år man släpper solodebut, men 2025 gjorde jag det. Det var mäktigt att se hur det jag lekte fram här uppe fick liv och i vissa fall verkar ha betytt något för folk. Turnén var väldigt rolig och likaså Deportees medverkan i På Spåret, som dock inte sänts ännu.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag tycker att Geese skiva Getting Killed är årets klart bästa skiva precis som att bandets sångare Cameron Winters Heavy Metal var den klart bästa från 2024. Det var såååå längesedan jag upplevde en sådan säregenhet och talang. Vilt, varmt, obegripligt och uppslitande. Fan vad bra.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Vi håller på att skriva en ny skiva med Deportees. Om allt går som planerat, vilket det i och för sig sällan gör, så kommer ny musik under 2026. Jag har inte så bra koll på vad som släpps nästa år i övrigt men jag kommer fortsätta leta den där kicken som bara bra musik kan ge mig.
Här hittar du Fokus Musiks stora intervju med Peder Stenberg.
Med sin tolvsträngade Rickenbacker gör han klingande snirkligheter i klockrena upptempopopsånger som påminner om hans bakgrund med Big Stars Jody Stephens och hans ambition att förena soundet av Joey Ramone och The Byrds. Happiness for Beginners från tidigt 2025 är en av årets finaste popalbum.
Hur var ditt 2025?
– Det var fullt av stora förändringar. Bränder, stormar och en stor flytt från Pasadena till Portland. Jag är tacksam över att få vara nära så många gamla vänner igen.
Vilket är ditt favoritalbum från året?
– Mitt favoritalbum från 2025 är debutalbumet av Cruise Control, som jag råkade mixa. Räknas det som fusk?
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag ser fram emot att släppa mitt nya soloalbum som jag nyss spelade in i Vancouver, Washington tillsammans med några gamla vänner, helt live på två dagar. Det är fett, som kidsen säger.
För drygt ett år sedan drog Nick Cave in på Isstadion i Stockholm tillsammans med ett Bad Seeds förstärkt med en gospelsektion, och gav oss en fullständigt omtumlande spelning på absolut högsta nivå. Nysläppta Wild God dominerade setet med stort och mäktigt allvar, och med en organisk dynamik ännu starkare än på skivan från ett tätt och samspelt band med utrymme och mandat att ta ut svängar lika mycket som deras domptör och bandledare gjorde. Redan andra låten på den här liveupptagningen från turnéns stopp i Paris ett par veckor senare sväller ända upp till taket, och när Nick Caves röst sprucken och uppgiven bärs upp av den mäktiga gospelkören i O Children som tredje låt är konserten och nu liveupptagningen därifrån redan en komplett triumf.
Men Nick Cave i mitten av 2020-talet är inte bara den svavelosande och tragedityngda predikanten. Han är också en underhållande estradör med en tjock katalog av tidskapslar och fullständiga publikfavoriter att leka med publikgensvar och reaktioner med, och från obarmhärtigt maniskt manglande From Her to Eternity och malande Tupelo piskar Nick Cave upp stämningen så intensivt att publiken med samma engagemang kastar sig in även i Conversion.
Den ambivalenta Joy vaknar till kyrkoorgel i den förtvivlade känslan av att någon i familjen är avliden, och växlar upp men inte över i något annat stämningsläge med körens inträde, vad den än påstår med titeln, och även mer lågmälda stunder som djupt vemodiga Bright Horses och Long Dark Night mår bra en Las Vegas-kör intill Warren Ellis gråtfärdiga fiol. Ellis är scenens och arrangemangens obestridliga andra huvudperson, och även med bara ljudinspelningen att tillgå föreställer man sig den långskäggige hjälten uppslukad av sitt fiolspelande och dödsföraktande balansera på en gammal stol på scenkanten.
White Elephant börjar i släpig elektronisk dub och växer till en extatisk gospelhymn, och det intensiva call-and-response-samspelet med kören i långa Papa Won’t Leave You, Henry driver upp intensiteten till bristningsgränsen, innan Nick Cave hyschar band och publiken till olycksbådande viskande en kort stund innan det exploderar igen.
Estradören och showmannen Nick Cave slänger in Red Right Hand halvvägs genom konserten. ”Here it is!” introducerar han den triumferande, och får ett omedelbart och samstämmigt ”YeahYeahYeah” tillbaka från publiken innan han leder alla in i mäktig allsång. Mot slutet och hans mäktiga ceremoni slår han sig sedan ned vid flygeln för en varm Into My Arms, helt utan bandet men med en desto mer aktiv publikmedverkan.
Det är naturligtvis starka stund i en generös spelning och liveupptagning om 100 minuter. Men egentligen hade Wild God och de kompletterande låtarna från hans senare album varit tillräckligt på egen hand, Nick Cave hade inte ens behövt hala fram sådana publikfriare för att den här succén skulle vara komplett.
Countrysoul är en genre som varit etablerad ända sedan sent 1960-tal, men vår favorit London-cowboy Jeb Loy Nichols har tagit det ett steg längre, till soul med countryanslag eller som i inledande och skitsnygga Countrymusicdisco45 till och med till just funkig disco med cowboyhatt.
PÅ den här samlingen finns fler exempel på lika snygg soul och funk i suggestiva Just Beginning och med Curtis Mayfield-klingande gitarr och distinkt blås i You Got It Wrong, och det är slickat och mycket aptitligt i subtila soulballader som phillyinfluerade Let’s Make It Up med stråkorkester i och Hi!-avskalade When Did You Stop Loving Me. Allra snyggast är Disappointment med elegant groove och Gil Scott-Heron-inspiration i stilren instrumentering av jazzpiano, fest kontrabas och bongos.
Dessutom finns här medryckande allsångspop med groove i sitt moderna beat i Heaven Right Here och A Little Love, som besitter en inneboende vänlighet och optimism som bär över hela albumet- Alldeles särskilt så när han väljer singersongwriterspåret och adderar doowopantydningar i Sometimes Shooting Stars med fet bubblande botten eller med akustiskt manér i Wintering of the Year och Dirt, där påverkan från Paul Simon är tydlig.
Hans återkommande försök att kombinera country med reggae har däremot inte varit lika lyckosamma, här i till exempel Ring the Bells och Don’t Dance with Me Tonight. Mer renodlade Weary Traveller är bättre, men alla sådana tillkämpade baktaktsvarianter hade kunnat lämnas i historien för en mer homogen samling.
Framåt vårkanten är Makthaverskan tillbaka med ett femte album. Hugo Randulv sammanfattar året som gick och tittar framåt.
Hur var ert 2025?
– 2025 var ett väldigt speciellt år på många sätt personligen. Första året som pappa, nytt jobb etcetera. För Makthaverskan har det också varit ett väldigt viktigt år, vi har spelat in ny skiva och börjat vårt samarbete med vårt nya skivbolag Welfare Sounds. Det känns svinbra alltihop och hoppas att det är starten på ett nytt kapitel för bandet!
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag minns knappt vad som släppts i år. Men Amateur av Molly Nilsson blev jag golvad av, som vanligt när hon släpper nytt! Senaste Blod-skivan Den Oändliga Historien var också en höjdpunkt. Låten Jag vill värma dig smälter det allra kallaste hjärta, och Charlie & Esdors Dagen är över är bästa återutgivningen.
Vad ser du fram emot under 2026?
-Det som jag mest ser fram emot är ju givetvis att få ut Makthaverskans nya album. Känslan efter att skivan är klar är, för första gången, att den blev exakt så som vi tänkt oss den. Annars så ser jag mycket fram emot att se den lokala musikscenen i Göteborg fortsätta blomstra. Det är för tillfället jävligt mycket bra musik som kommer härifrån, främst från banden kring Welfare Sounds och från scenen runt skivaffären och skivbolaget Discreet Musik. Shout out till dom!
Nyligen blev den här skribenten rätteligen beskylld av närstående för att vara en genuin Grinchen, men några jultraditioner finns ändå anledning att vårda ömt oberoende av motståndsnivå mot högtiden i allmänhet. Ella Ruths årliga samling julsånger från alla artister i deras stall är en sådan, och även om albumet fortfarande dröjer någon vecka har redan singlar från Det blev handgemäng och den här skribentens ständige favorit Johannes Vidéns nya band Local Terrain övertygat.
Karl Jonas Winqvist och hans tungt meriterade The Second Hand Orchestras årliga samling är den andra jultrationen värd att bevara och njuta. Det är det hyperproduktiva bandets typ tredje album bara under andra halvåret i år, men de verkar inte mattas av, och SNOW, This Is Christmas är minst lika friskt och gottgörande antitraditionellt och stämningsfullt som bandets tidigare improviserade julskivor.
Den här gången har det stora bandet med profiler som Emma Nordenstam, Henry Moore Selder och Viktor Brobacke bland annat laddat för ett nästan komplett alternativt luciatåg. Gunget är dömt att resultera i massor av stearin i Lucias hår när bandet först gör Staffan Stalledräng som dramatisk serenad från stumfilmens orkesterdike, och sedan värmer i midvinterkölden med släpigt suggestiva Hosiana, med Luciasången som begravningsmarsch och med en blåsvemodig Midnatt råder.
Christmas (Baby, Please Come Home) i Sumpen Swingsters-lojt New Orleans-arrangemang – och med vokalt inslag, tro det eller ej – är en av de finaste julgranskulorna här, och ännu mer groove finns i Mer jul som har afrokubanskt sväng i botten och lager av flöjtvarianter. En andra version av samma julsång överraskar i sammanhanget både med sin gitarrdominerade boogie med lustiga elektroniska effekter intill dragspel och flöjter och med hela vokala fraser ur Adolphson & Falks original.
When You Wish Upon A Star låter som ostrukturerad Gunder Hägg-tango, och det är fint beröm hur det än verkar, för att inte tala om en stilig Blue Christmas lik en dansbandsversion av Yngwe Stoor (check it out, kids). Christmas Time Is Here från Snobbens julfirande slutligen har med elva minuters speltid utrymme att ta sig de största friheterna, från psykedelia till darriga synthpartier och klapprande hovar som ville de vara The Residents och med muntra stämningsskapande tomte-hohoanden.
De påstår visserligen att SNOW, This is Christmas är avslutningen på The Second Hand Orchestras jultrilogi, men det är svårt att svälja. Deras fina jultradition borde ersätta Kalle Anka-timmen och få nya tillskott under många jular framöver.
Ett geni. Inget mindre än ett geni. Med en omättlig röv, tydligen.
Hur var ditt 2025?
– Ytterligare ett varv runt solen medan vi lär oss att vi ingenting vet och ändå måste arbeta flitigt med det vi har.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag köpte skivan Do You Wanna Have a Skeleton Dream av Big Blood för ett par år sedan, och jag har uppskattat den ända sedan första gången vi slängde på den på skivspelaren. Men på senare tid har den börjat tränga ännu djupare in i mig. Det är en skiva gjord av en familj på tre personer, bland dem en tonårsdotter som tydligen tar sig an en del av låtskrivandet och sången med imponerande självklarhet. Som en musikskapare besatt av samarbeten tänder sådan generationsöverskridande briljans en kraftfull eld under min omättliga röv. Den ger ett ljus för både nutiden och framtiden. Och den är en fröjd att försjunka i.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Vi har några nya Bonnie Billy-inspelningar på väg ut. Och fler spelningar. Under de senaste åren har våra liveupplevelser blivit mer intensiva, och det som händer på scen har blivit mer invecklat. Jag har anmält mig till en veckolång sångworkshop i nordvästra USA under senvåren och vi rekryterar också ett helt rum av deltagare för att skriva en enda stor sång tidigt i vår, i Pyrenéerna. Vi lever och ofta frodas, och är skyldiga våra goda stunder åtminstone delvis till den ständiga globala balansen/obalansen. Vi ser fram emot att vara tacksamma över att leva väl, och att erbjuda vad vi kan, när vi kan, till dem som överlever med brutal otur. Inte genom att peka finger, utan genom att höja nävar och sträcka ut våra armar.
Hur var ditt 2025?
– Jag släppte en ny platta i år, och såna år är alltid omvälvande på nåt sätt. Konstant snabba växlingar mellan att tycka att man gör nåt bra och nåt som är skit, och ja klyschigt men även mellan hopp och förtvivlan. Att göra ett album är ett jäkla helvete på många sätt, speciellt i dagens medievärld och musikindustri. Men man gör det ändå, för det är det enda man kan göra typ.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Yukimi kom med en egen platta i år och hon är ju grym. Jag har alltid gillat Little Dragon, och det här är närliggande musik får man väl säga. Vi delar lite samma musiker ibland också nuförtiden, vilket känns kul, för de är alla så jäklarns bra! For You heter skivan.
– Little Barrie Cardogan är en musiker jag fick upp ögonen för först i år, men han har ju lirat med en massa stora namn som Johnny Marr, Dan Auerbach och Primal Scream. Grymt fin gitarrist och bra låtar och medmusiker, bland annat Malcolm Catto. Electric War heter skivan och mitt favoritspår har samma namn.
– Anna von Hausswolffs nya platta Iconoclasts är ju också grym! Så kul med alla gamla vänner och bekanta som gör kul å bra grejer och som dessutom faktiskt lyckats nå ut med sin skit!
Vad ser du fram emot under 2026?
– 2026 händer en hel del kul vad det verkar. I början på året ska jag medverka i en uppsättning av The Black Rider på Folkteatern i Göteborg. Och som Tom Waits-fan känns det väldigt kul att vara med på hörn där! Sen släpper Det Blev Handgemäng ett nytt album! Så vi ska ut å spela en del i och med det släppet och så.
– Sen tänkte jag och Christopher Cantillo spinna vidare på vårat The Escapism. Så vi ska jobba lite med nya låtar i studion och så, nu också tillsammans med Erik Bodin (Little Dragon, Yukimi, Kaah)! Vi får se om vi blir färdiga med nåt eller om vi bara hinner påbörja projektet under 2026. Sen har jag också en typ helt färdig stoner-platta som jag inte vet hur jag ska göra med riktigt. Och så skulle jag vilja hinna spela in en hyllningsplatta till inspelningsåret 1927.
Här hittar du Fokus Musiks stora intervju med Bror Gunnar Jansson.
Jacob Douglas sätter tonen redan från början med en botten av gedigen och varm stabil svensk rocktradition med akustiska och elektriska gitarrer, melodiskt piano och värmande orgel i Bröllop (Den sista valsen). Det är en sån där svensk vispop-möter-E-Street Band-ambition som präglat band från Eldkvarn via Jakob Hellman till The Tarantula Waltz. Men Jacob Douglas röst och tonfall är helt annorlunda än den traditionen. Han unnar sig en frihetlig frasering a la Håkan, och kombinerat både med en varm ton med antydan av heshet a la Amanda Bergman och ett manierat tonfall är det både unikt och attraktivt. Dessutom kastar in små hummanden och utrop som bidrar både till det personliga och till engagemanget.
Eftersom han vet att somliga kommer att hänga upp sig på Håkan-dimensionerna förekommer han genom att i förbigående namndroppa Känn ingen sorg i snygga Idioter, och sedan är det fritt fram att göra vad han vill. Inspelningen var turbulent med studiobyten och besök på akuten. och när Jacob Douglas i gripande Lilla värld beskriver en personlighet som ramlar utanför ramen förklarar det albumets lätt maniska driv.
Långt tillbaka i historien var Jacob Douglas en del i indiebandet Sonjagon, och här finns låtskrivarsamarbeten med bland andra popmästaren Andreas Mattsson. Liksom den ikonen tvekar inte Jacob Douglas att sjunga synnerligen personliga sånger som nämnda Bröllop (Den sista valsen), en autentisk kärleksskildring om att möta sin livspartner på bröllop i Motala. Klingande Komvux och drivande Katedral är två andra utropstecken på ett album vars intensitet och långa räcka dängor gör att att alla tveksamheter och invändningar kommer av sig alldeles.
Du hör inget smartare från året som gått än det fullständiga mästerverket Mum Does the Washing med den vassaste musikaliska poesin. Londonpoeten med jazzfeeling dök upp även hos Yttling Jazz i år, och under nästa år kommer han att höras överallt.
Hur var ditt 2025?
– Overkligt. Förmodligen det bästa året i min karriär hittills. Och ett surrealistiskt sådant, med tanke på allt som händer i världen. Jag är välsignad som får se min musik nå ut till folk.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jameszoo – Music For 17 Musicians. Det känns som framtidens konstmusik. Som soundtracket till en tankeväckande film som verkar gjord just för mig. Det är en upplevelse.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Vårt album släpps den 6 mars. Det kommer att bli den mest spännande utgivning jag någonsin varit del av.