Full Moon Shaped World är en sprillans ny låt och likaså video från Stockholmstrion Spanish Andy, och idag kan du se den exklusiva videopremiären hos Fokus Musik.
Spanish Andy firar snart två år som band, och Niko (sång och gitarr) tillsammans med bröderna Sebastian och Andreas på bas och trummor kombinerar attityd och gitarrlarm med smart melodikänsla. De är stolta över att jämföras både med Nirvana och Queens of the Stone Age, men ärligt talat har de redan gått vidare från sådana referenser till sitt eget uttryck
Full Moon Shaped World är producerad av HYENA aka Andreas Söderlund och inspelad i hans GHM-studio
Som om inte Wilco vore tillräckligt gav han oss i år ett trippelalbum lika knäckande som någonsin Sandinista.
Hur var ditt 2025?
– Väldigt, väldigt intensivt. Belönande. Utmattande. Men det är väl ungefär så det är att vara amerikan nuförtiden.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Det ocoola, ärliga svaret är Twilight Override. Vi arbetade alla så hårt med den skivan, och jag älskar den så mycket. När du jobbar på ett 30-låtarsalbum i nästan två år hinner du inte lyssna på andras musik på samma sätt som du brukar. Men det har kommit otroligt många fantastiska album i år, och många vackra skivor från vänner till mig.
– Om du tvingar mig att välja ett som inte är mitt eget blir det Rosalías nya album LUX. Det är nästan chockerande hur spektakulär musiken hon gör är. Hennes förra album, Motomami, som jag verkligen älskade, var väldigt minimalistiskt och extrem hyperpop. Helt enastående musik. Och det här är nästan motsatsen, väldigt maximalistiskt, nästan operatiskt. Mycket orkesterintegration i… nå, musik som jag tror att bara en människa på jorden kan göra. Det är Rosalía.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Vi har många spelningar inbokade. Jag ser fram emot mer turnerande med mitt familjeband och att spela material från Twilight Override. Vi ska också göra mer inspelningar med Wilco och annat. Du vet, det vanliga. Hur tråkigt och repetitivt det än låter så älskar jag det så mycket.
Ett album i slutet av 2024. Ett nytt album våren 2025. Ett dubbelalbum hösten 2025. Och allt tyder på att han fortfarande knappt fått upp farten. H. Self ägde 2025.
Hur var ditt 2025?
– Ett bra 2025. Jag har släppt en massa och spelat en hel del.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Waylon Jennings Songbird. Sen är jag fan helt knockad av Amanda Jensens låt Ransoms.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Att göra större och fetare spelningar. Jag har nytt bokningsbolag i All Things Live, så jag hoppas att allt växer. Att släppa ännu mer låtar. Men också att ha tid att skriva och producera med och åt andra.
På fredag släpper Sebastian Clarin sin dramatiska electrosingel The Weight of a Circle. Men redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.
Man skulle kunna hävda att The Weight of a Circle är en snygg och smart popmelodi som omedelbart fastnar och sedan vägrar släppa taget. Det vore korrekt. Man skulle kunna hävda att det är en komplex enhet med egenartade vändningar och fantasieggande och mörk surrealistisk lyrik. Det vore också sant.
Man skulle kunna påstå att det är en elegant drömsk synthlåt med drag både av 1980-talets pop och de svårare dimensionerna hos The Knife. Även det vore rätt och riktigt. Man skulle till och med kunna argumentera för att Sebastian Clarin är en av de allvarsamma och djupsinniga crooners som Sverige lidit en så svår brist på under decennier. Det vore inte fel.
”Den är intensiv och konfronterande, men mitt i allt kaos finns också en väg till frigörelse, till någonting vackert, säger Sebastian Clarin om The Weight of a Circle.
Hans bakgrund sträcker sig låååångt tillbaka i svenskt musikliv, och med en succespelning på Kulturhuset i Stockholm tidigare i år och musik som The Weight of a Circle sträcker sig hans framtid längre.
Resten av världen får vänta till på fredag den 12 december för att lyssna, men Fokus Musiks läsare hör den redan nu.
Hans mamma känner honom som Teodor Boogh, men med resten av världen är han på väg att bli du och bror som Telos Vision. Den introverta tredje singeln från multiinstrumentalistens kommande debutalbum är kanske hans starkaste hittills,
“All of the Time handlar om att ge och få i en relation. Det kan vara en balansgång mellan att ta någon för givet och att bara lita på att de alltid kommer att lyssna på allt du behöver eller vill säga. Låten försöker fånga det” förklarar Teodor som gör allt i Telos Vision själv, från första idé till sista ton. Det där med att göra musik tillsammans får bli när andra band, som Goat och Graveyard, ber om en hjälpande hand.
Resten av världen hör All of the Time först den 11 december via Icons Creating Evil Art som också släpper albumet Decisions i slutet av april.
Londonbandet ledda av Ben Hambro gav ut sitt debutalbum en andra gång i år, till lycka för oss slarvers som inte var uppmärksamma första varvet.
Hur var ditt 2025?
– Det har varit ett riktigt bra år, förmodligen ett av de bästa. Det har också varit fantastiskt att få ut vår nya musik i världen, och att besöka Stockholm två gånger i år var något jag aldrig trodde att jag någonsin skulle göra. Det har dock varit hektiskt. Jag räknade ut att jag bara haft ungefär tre dagars ledighet i år, så jag ska försöka hitta en bättre balans nästa år, även om det förmodligen inte kommer att hända.
Vilket är ditt favoritalbum från i år? (Berätta gärna varför!)
– Hell Is an Airport av Liquid Mike. Det känns som att det har varit ett otroligt år för ny musik, men inget har ens varit i närheten av det här för mig. Låtarna är inte bara extremt medryckande, utan också fantastiskt arrangerade och genomtänkta. Produktionen är perfekt, och känns tillräckligt DIY för att ge skivan en egen personlighet samtidigt som den låter låtarna glänsa. Den är också perfekt sekvenserad och är ett genuint ”no skip”-album. Jag kan verkligen inte rekommendera det nog, snälla lyssna.
Vad ser du fram emot under 2026? (Kanske ett kommande album/turné/annat du själv gör, och gärna något från en annan artist om du vill!)
– Jag ser fram emot att vårt nya album long time caller, first time listener ska släppas via PNKSLM. Vi har arbetat väldigt hårt och är väldigt stolta över det, och jag tycker att det innehåller några av våra bästa låtar, så jag ser fram emot att folk äntligen ska få höra det. Vi kommer även spela några spelningar i samband med släppet, vilket alltid är kul. Jag spelar i ett annat projekt som heter The Itch också, så kanske blir det ny musik därifrån… Vem vet…
Efter en lång rad fina singersongwriteralbum under 2000-talet torkade William Fitzsimmons skrivlust ut för ett par år sedan. Inte för att det bekymrade honom särskilt, han var nöjd med att producera andra och att tolka favoritsånger på två album i följd. Men när hans styvmor gick bort vaknade kreativiteten igen, och tidgivare i år gav William Fitzsimmons ut ett album med eget material igen, för att hedra henne med en skiva han tänkte att hon skulle gilla. Det innebar att han adderade 80-talsarrangemang och -instrument till sina sånger, men på den här efterföljande EP:n hack i häl är sådant utanpåverk bortrensat.
Istället erbjuder han två av albumets låtar i tystlåtna After Hours-versioner med akustisk gitarr eller piano, enstaka smygande stråkar och viskande sång, och i det kommer albumets titelspår Incidental Contact och Holding A Place for You faktiskt bättre till sin rätt. Dessutom serverar två tolkningar i samma stilla arrangemang, och Beach Boys allra heligaste God Only Knows är respektfullt återhållsam. Desto mer lyckosamt är det när han tar sig an Chappell Roans Pink Pony Club i en ännu mer lågmäld tolkning till piano och cello, och ännu än gång bevisar att en låt är en låt är en låt.
I år har hon gjort sitt starkaste och mest personliga album någonsin. Och det finns mer att hämta där det kom ifrån.
Hur var ditt 2025?
– 2025 blev ett fantastiskt releasår och konsertår. Att mitt nya album togs emot med så mycket respekt och kärlek betyder mycket.
– Det markerar starten för en ny tid på många sätt. Även privat har det inneburit en vändpunkt både för kropp och själ som inspirerat till större frihet och en ljusare syn på framtiden.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Our Calling med Piers Faccini och Ballaké Sissoko var en lycka att hitta via ett filmklipp på sociala medier. Jag älskar deras meditativa ljusa musik med coran och Piers röst, folksånger med vackra texter och ett trösterikt lugn som jag verkligen behövt som kontrast till allt fruktansvärt och tungt som hänt runt omkring oss.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag vill komplettera mitt kommande uppföljningsalbum med några nya sånger. En hel del är redan inspelat, men nu kan jag ta tillvara på nya insikter och erfarenheter som kommit med processen med Uteblivna vi. Jag har massa spännande konserter och samarbeten att se fram emot, både med mitt band och med olika orkestrar. Därutöver läser jag just nu ett manus och överväger ett rollerbjudande som vi får se var det landar.
Återförenade Gluecifer är den norska rockmusikens främsta stolthet sedan 30 år, men när bandets sångare Biff Malibu ska sammanfatta året tvekar han inte att lyfta svenska kollegor.
Hur var ditt 2025?
– Det var ett bra år. Vi gjorde klart Gluecifers nya skiva Same Drug New High, släppte några singlar därifrån och fick en turné bokad. Jag hann också se en del riktigt bra konserter. Jag fick äntligen se JD McPherson live, i Manchester. Tyler Childers gjorde en fantastisk spelning i Oslo, och The Hives stod för en av de bästa konserter jag sett med dem. Sommaren i Norge bjöd på fyra veckor av sammanhängande sol och värme, och det var underbart. Annars besökte jag några ställen jag inte varit på tidigare, vilket alltid är kul. I år blev det New Orleans och Lake District i England.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Många starka kandidater här. Norska The Good The Bad and The Ugly levererade med November Boys. The Hives Forever Forever The Hives är gigantisk och kul. Men om jag ska välja ett album som årets favorit blir det Viagra Boys viagraboys. En sann fest till skiva som är både farlig, fet och frenetisk. När det här skrivs är det bara några dagar kvar tills jag ska se dem live i Oslo. Jag ser fram emot det som ett barn med senskador efter sina föräldrars missbruk.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Gluecifer ska spela många konserter under 2026, och det ser jag fram emot med både förväntan och glädje. Jag är också spänd på hur vår nya skiva kommer tas emot. Annars ska jag försöka resa till ännu fler platser jag inte varit på tidigare, bada i norska fjordar, läsa några bra böcker och hänga med mina bandkompisar på konserter, barer och runt bord med god mat och lite för dyrt vin.
Lärda träter fortfarande om huruvida Magnus Carlsons projekt med The Moon Ray Quintet runt 2010 hade ambitionen att göra jazz av pop eller mer anspråkslöst ge en cool jazzfeeling åt pop. Med tolkningar av gamla och nya standards (somliga av dem standards just för att de hanterades i det här sammanhanget, faktiskt) drog det åt båda hållen samtidigt, från Magnus Carlson mer åt pop och från kvintetten mer åt jazz, och den ambivalensen fungerade så bra att man undrar varför de sedan prioriterade annat i 15 år.
När de nu återsamlas har Magnus Carlson hunnit erkännas som en landets mest kompetenta röster, bland annat som uttolkare av Elvis, Bowie och Scott Walker med symfoniorkestrar i de förnämsta konserthallarna. På gott och ont har han blivit sin generations Tommy Körberg, alltid beredd att leverera en oantastlig och tekniskt perfekt tolkning av vemhelst som efterfrågas. Han hade kunnat fokusera på fler hyllningskonserter med orkesterbackning och ha garanterad försörjning och prenumeration på TV-framträdanden livet ut om han ville, med fokus på andra Stora Röster som just Tommy Körberg, Svante Thuresson eller utsocknes som Frank Sinatra. Men sådant riskerar att gå ut över känslan och personligheten i rösten, och det är just därför som hjärteprojekt som detta är så väsentliga.
För här gräver han hellre i sina skivbuntar och hittar udda soulhits som Who Knows av Marion Black, som har ett suggestivt driv och strålande vibrafon av gästande Mattias Ståhl. I sammanhanget behöver också Lars Kronlunds exakta trumspel nämnas, där det utan åthävor skapar ett sammanhang som binder ihop originalets sväng med den här versionens jazznyanser.
Sufjan Stevens Grammy-belönade Mystery of Love från soundtracket till Call Me By Your Name presenteras med vemodig återhållsamhet, och Milk and Honey av Paul Simons favoritsingersongwriter Jackson C Frank med Martin Höpers elegant sparsamma bas i botten under Carl Bagges mjuka piano och så luftiga flöjter och mäktigt saxofonsolo från Per ”Ruskträsk” Johansson.
Scott Walker-tolkningen It’s Raining Today är för vördnadsfull, och att ta sig a David Bowies sena Berlinhågkomst och mästerverk Where Are We Now? är modigt på gränsen till dumdristigt. Magnus Carlson känner tyngden av ansvaret och tar sig an den med stor respekt, men bandet är mindre försiktiga med flyktiga flöjtantydningar och ett hjärteknipande trumpetsolo av Goran Kajfeš, som också är projektets producent. Hans lekfull trumpet är höjdpunkten också i en spänstig tolkning av den nästan 100 år gamla standarden Me and My Shadow, som också är en av de låtarna där Magnus Carlson själv verkar ha allra roligast.
Live tar Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet ut svängarna vidare och friare, och har ännu roligare, och det har publiken också.