Den hårda Stockholmstrion Spanish Andy överträffar sig själva med krautstonerdängan Sudden Death och med en mördande bra video. Idag kan du se den exklusiva videopremiären hos Fokus Musik. 

Med Niko längst fram på sång och gitarr och brödraparet Sebastian och Andreas rytmsektion förvandlar Stockholmstrion Spanish Andy influenser från grunge, psykedelia och stoner till något eget stort och övertygande. 

Sudden Death drivs dessutom av det repetitiva i kraut och det kompromisslöst intensiva i punk och är det bästa bandet gjort. För att inte tala om videons högtidligt borgerliga supé i nordamerikansk 70-talsmiljö, repetitivt och subtilt obehagligt föränderligt utan att ett enda klipp. Den är bland det bästa och mest krypande obehagliga Fokus Musik haft äran att premiära – vänd inte bort blicken, för vem som helst kan man drabbas när som helst.

Sudden Death är precis som sin föregångare producerad av HYENA aka Andreas Söderlund. Fokus Musiks läsare ser videon före alla andra.

När Jonas Teglund solodebuterar är det efter mängder av skivor i andra konstellationer och samarbeten, och skulle någon få för sig att han är en nykomling räcker det med att nämna hans förlag Teg, åren som gitarrist med Hurula och framför allt hans Grammisnominerade duoskiva En tid att riva sönder tillsammans med Annika Norlin härom året. Nu har de startat skivetikett ihop, med tillhörande pod, och det är på den etiketten han för första gången ensam ställer sig längst fram. 

Ett nionde sinne består musikaliskt i grunden mild berättande pop med en inbjudande återhållen funkig groove elegant förvaltad av ett flyhänt band med Jesper Nordenströms piano, Amason-Nisse Törnqvists trummor, Paulina Mellkvists och Reine Fiskes gitarrer, och med gäster som Sibille Attar, Gustav Ejstes och Annika Norlin. 

Det påminner ofta om hur svenskt pop i början på 70-talet ibland hittade en subtil soulkänsla, eller i Svart ljus tillbakalutade slicka soulpop om den amerikanska västkustens yachtrock, men med psykedeliskt Santana-gitarrsolo. Dessutom adderar Jonas Teglund mycket stiliga blås- och stråkorkestreringar till soundet, elegantast i Aria#2 och skarpast i instrumentala Aria, Recidiv.  

Titelns nionde sinne, och skivans tema, kan sammanfattas med begreppet tidsuppfattning. ”Tänk att jag blev så gammal så fort – går inte att förstå” inleder han Aria#2, och Jonas Teglund har beskrivit att han upplever att han lever med en annan hastighet än andra. Också Människans brist på fotosyntes ryms i temat. ”Det finns bara ett språk, träden talar likadant”, förklarar han där, ”bara med en annan hastighet”. 

”Du tänker substantiv, och jag verb” suckar han i Fetma, och hans lyrik är varmt innerlig och poetisk även när den krånglar med begreppet kärlek i Den rätta känslan. Han leker med banaliteter och med komplexiteter, som i Antibiotika där han med ordval som ”blötdjur”, ”probiotiskt bibliotek” och “patogen semantik” gör sitt vårdcentralsbesök lika engagerande som han med ett mjukt och vänligt gungande får det att svänga. 

Souled American spelade americana innan termen ens fanns, för 35-40 år sedan intill band som Uncle Tupelo. Efter en flera årtionden tar kärnan Chris Grigoroff och Joe Adducci nu upp tråden där de slutade, och det är inte ett helt lyckat beslut. 

För även om deras skeva weird america-sånger vinglar omkring på ett stundtals charmerande sätt med skevt gitarrplinkande och ännu mer ostadig sång så har de inte så mycket substans i form av minnesvärda sånger att arbeta med. 

Deras enda riktigt attraktiva sida är att Grigoroffs sång påminner lite om en blandning av Daniel Johnston och Tom Waits, åtminstone på håll och i svagt ljus. Det måste det ju sägas vara riktigt dålig timing att göra det exakt samma vecka som Tom Waits själv oförhappandes dyker upp mitt ibland oss i det knäckande Massive Attack-samarbetet Boots on the Ground, och får alla efterapare att blekna. 

Genom åren i sina tidigare konstellationer Veronica Falls och Ultimate Painting har James Hoare med konsekvens lutat sig mot The Velvet Underground, och det är en hållpunkt soim han inte släpper taget om heller i Penny Arcade. Violindrones i Memory Lane, snirkliga halvakustiska Pale Blue Eyes-gitarrer i fina Everything’s Easy och den mjuka Riverside Drive, för att inte tala det okonventionella gitarrsolot i inledande Regrets. 

Vintagetrummaskinen Elka Drummer One används med standardprogrammerade rytmer och är central i arrangemangen här, till exempel i smygande Worst Trip och allra mest rudimentärt i Memory Lane och i stillsamma Rear View Mirror som påminner om Gists sakrala DIY-pop. I milda Easy är de tystlåtna gitarrerna ersatta av lika återhållsamma orgeltoner, och mellan de korta och fokuserade sångerna bjuder James Hoare dessutom på stämningsskapande korta mellanspel för 12-strängad gitarr för nyanser av barock och britiisk folkpsykedelia.  

Att det ibland är nästan demokaraktär på albumet är James Hoare den första att skriva under på, inspelningarna gjordes samtidigt med omfattande flyttbestyr när hanvar på väg att bosätta sig i södra Frankrike, och då fanns inte tid eller möjlighet till pålägg och studiofinesser. Men ärligt talat undrar man om han skulle haft sådana ambitioner hursomhelst, och om det hade hade tillfört något alls i fina små spartanska och omedelbara söndagmorgonsånger som We Used to Be Good Friends.

Med adderad lap steel är Rat County den sista singeln inför Zimmer Grandiosos debutalbum nästa månad. Idag har singeln exklusiv premiär hos Fokus Musik. 

Ett göteborgsband som anger Bob Seger som pianoinfluens, som benämner sitt blås ”rock n’ roll-saxofon” och kombinerar det med pedal steel har redan där gjort sig förtjänta av all vår kärlek. Naturligtvis är det inte country, men när Rat County adderar lap steel till deras redan så spännande sound blir det omedelbart, komplett och färdigt. 

— Stadig rytm och få ord är källan till framgång, förklarar Zimmer Grandioso. Och det är precis vad Rat County kastar sig in i. Vi ville gå från enkelt till enklare. Att upprepa utan att tråka ut. Vi håvade in en lap steel i mixen och se vilken succé det blev. Här krånglas ingenting till och låten var lika självklar som singel som att solen lyser på dagen.

Debutalbumet Year of the Rat kommer äntligen i maj, och den som har turen att befinna sig i Göteborg eller Skåne under maj kan fånga dem live. På fredag släpps singeln Rat County. Eftersom du är Fokus Musik-läsare kan du höra den redan idag

På deras tredje album faller de sista bitarna på plats för Duschpalatset. Inledande Jag tror jag är sjuks förälskade uppåt-indie är direkt knäckande, och likaså avslutande Carmen och Kashmir – kanske med skivans allra starkaste leadsång – om att planera ett liv tllsammans, men först bara få ta en öl och lyssna på lite bra musik ihop. Däremellan hinner de ytterligare sex lika starka gitarrskramliga intensiva popsånger fulla av varm och ordrik vardagsrealism. 

Henrik Oja har producerat som han brukar, fullständigt glasklart och luftigt men samtidigt kraftfullt och omedelbart, och Duschpalatsets medlemmar sjunger allihop – fullständigt strålande dessutom. Med olika röster får låtarna olika karaktärer, som i minnena av en barndomsvän man glidit ifrån – ”Vi kunde startat upp ett band, vi kunde spelat egna låtar” – i den vemodiga men vänligt lättgrungeiga Uman river med fint pipig poporgel, eller deras vardagliga ”Perfect Day”-variant Upp och ners melodicaförstärkta högljudda pop. 

”Det är en solig dag” inleds den, och även om det finns skav i texternas berättelser är solskenet Duschpalatsets hela essens. Du du du du du är så där värmande och fånigt bra att man börjar le för sig själv vid första tonerna och sedan inte slutar med det förrän skivan är slut 22 minuter senare. 

På sitt tredje album inom bara 14 månader kanaliserar New York-bröderna Daniel och Steve Bateman sina inre Paul McCartneys och Randy Newmans med översmarta hemmainspelade poplåtar proppfulla av snygga finesser. I sina snyggt dubblera falsetter och eleganta pianoarrangeman med elektroniskt framställt New Orleans-blås arbetar deras popsnillen övertid för att samtidigt tydliggöra sina intellektuella och kulturella nivåer och sin melodiska hantverksskicklighet. 

Bad Time to Fall in Love Again sticker ut med en stilfull västindisk 50-talsnyans och hinner snubbla över Michael Jackson vådliga Pepsi-episod innan den är över lika snabbt som den började. I släpiga brister de ut i ”Why don’t you just get married to the next guy impressed by your chest size, who cares” och sedan nynnar de på Corole King i duschen i Lois Lane och hittar på öknamndet Max Von Side-Eye för en skum typ. Det är bara början på deras kvickheter, som hade kunnat bli They Might Be Giants-jobbigt skojfriska om det inte vore får låtarnas genuina popkvaliteter. 

John Densmore spelade trummor i The Doors, och står därmed för första halvan av bandnamnets bokstavslogga, medan ”Pe” betyder Public Enemy eftersom Chuck D utgör andra halvan i den här mycket osannolika åldermannaduon. Densmore har med råge passerat 80-årsstrecket, och Chuck D fyllde folkpension förra sommaren, och här har de slagit sina dramatenvagnar ihop för att hylla åldrandet och seniorkraften över tio spår och två dubversioner (!).

Att Chuck D får citera rader ur The End får väl ses som en del av konceptet på samma sätt som renodlade publikflörtar som låttitlar som People Are Strangers eller att bygga Breakthru på trummorna från Break on Through och mycket snygga Doomsday runt basen från The Doors Five to One (men utan att tillskriva basgången dess ursprungliga upphovsman Ray Manzarek). Så länge Chuck D inte släpper ifrån sig micken är det stundtals riktigt bra, han är i gammal god form såväl i de The Doors-flörtande låtarna och när han rappar över disco i Every Tick Tick Tick för att inte tala om i I Love That I Don’t Love och stenhårda Ops3ssion. 

Men på några ställen lämnar Chuck D över mikrofonen till John Densmore, som får pröva att rappa i uppräkningen av seniora hjältar i titelspårets reggae och reciterar poesi i erbarmerliga The Bones of My Father och Dajali Li. Det är mycket uppenbart att det fanns en anledning till att det var Jim Morrison som sjöng i hans gamla band, och att omdömet ibland fallerar när man blir äldre. 

Omslaget är en hyllning till barnboksförfattaren Richard Scarry, och om man vill kan man översätta även Sean Solomons musik till samma sorts vänligt pedagogiska omvärldsförklaringar med varm underfundighet. Hans stilla singersongwritersånger är tydliga i såväl melodi som lyrik, alltihop med skarpa konturer och klara färger.

Sean Solomon är själv animatör utöver sitt musikskapande, och med textrader som ”I thought I saw the finish line but I was on a treadmill the whole time” börjar hans Finish Line i hur löften om egna animerade TV-serier grusats av någon liten detalj precis innan de realiserats och fortsätter till mer allmängiltiga resonemang om krossade drömmar och mosade förväntningar.

Så löper hela skivan, med någon sort MJ Lenderman-version av Randy Newman i räddhågsna Remember, och med Jarvis Taveniere (Waxahatchee) som producent och med bakgrundssång av gamla sambon Shannon Lay kombinerar han å ena sidan fina stråksektioner och flöjter med å andra sidan indienyanseringar i stökiga gitarr.

Med tecknade serier till varje sång och med egenanimerade videos, inte minst till singeln Car Crash som är en en debutalbumets mest övertygande stunder med sin självrannsakande folk-indie, når han till slut en större publik också med sin bildkonst. Vi får hoppas att även med sådana framgångar finns tid kvar för musiken, för Sean Solomons debut får oss att se fram emot en fortsätttning. 

Det här är de första prioriteringarna för Fokus Musik.

(Roxy Music, One the Juggler, Colourfield, Mark Lanegan och kanske någon mer finns också på önskelistan innan dagen är över)