Hon har gjort årets julsång, och inför nästa år förbereder hon mer musik både som Gasolina och med Shitkid. I Fokus Musiks julkalender berättar Loney Dear om sitt 2025 och förväntningarna på 2026.
Hur var ditt 2025?
– Det har varit skitbra och kul trots att jag har vart så stressad att jag nästintill blivit dement i perioder. Jag har utöver musiken haft två jobb och plugg så det har varit lite mycket ibland. Speciellt när jag fick förutom det för mig att göra en musikvideo i stop motion där jag också gjorde all inredning själv i keramik och kartong.
– Mest har det varit väldigt bra dock och jag är så glad över att äntligen släppa musik igen! Har haft sån tur med alla underbara människor kring mig som har vart med mig i mina projekt.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Har känt mig lite dålig på att lyssna på ny musik i år, men jag älskar älskar Addison Raes album Addison som släpptes i år. Så sjukt poppigt och ändå eget samtidigt. Finns inget jag älskar så mycket som en catchy melodi som typ alla låtar på albumet har.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag släpper EP! Är sjukt taggad. Första singeln kommer redan i januari och jag älskar alla låtarna så mycket.
– Och Shitkid är tillbaka! Vi ska på världsturné som sätter igång i mars med europaspelningar. Är redo att åka runt och göra dåliga beslut igen!
Hans gångna år har handlat om att bädda för hans kommande år. I Fokus Musiks julkalender berättar Loney Dear om sitt 2025 och förväntningarna på 2026.
Hur var ditt 2025?
– Mitt 2025 var en vandring från dalen till berget. Det mesta har siktat fram mot albumsläpp den 30 januari, och så har jag hamnat i notskrivande till några klassiska orkesterkonserter som seglade upp ur djupen.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Olof Dreijer gör musik som får mig att häpna. hur han håller linjen, för mig alltid oväntat, knasigt men efter några sekunder helt självklart, som det enda möjliga valet han kunde gjort.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag ser fram emot hur har jag kommer lösa konserterna Stora teatern i Göteborg 20 februari och Nalen 26 mars. där den sista dessutom är min födelsedag. I övrigt just nu handlar allt i huvudet om en i praktiken ganska liten men mycket nervös konsert med Norska Kammarorkestern. Lätt en av de absolut bästa fria ensemblerna i Europa tillsammans med trollkarlen Pekka Kuusisto.
Excentriker? Jepp. Geni? Jajamensan! Med två strålande New Yorkrelaterade album under året fortsätter Bill Whittens mäktiga triumftåg, och når förhoppningsvis en synnerligen välförtjänta publik. I Fokus Musiks julkalender berättar han om sitt 2025 och förväntningarna på 2026.
Hur var ditt 2025?
– 2025 var fantastiskt! Mina barn mår bra, vi har mat och tak över huvudet och böcker. Och dessutom gavs mina album Telepaths och My Life in Cinema ut, eller återutgavs.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Tyvärr, för den här listans syften, har jag inte hört någon musik som gjorts år 2025. Jag tar inte del av samtida konst eftersom det mesta bara reproducerar borgerlig ideologi, vilket enligt mig diskvalificerar det som konst. Jag lyssnade ofta på Beethovens sena stråkkvartetter, Heldon (Richard Pinhas), Ryuichi Sakamoto (80-talsperioden), David Sylvian från 80-talet, Robyn Hitchcock I Often Dream of Trains, JD Emmanuel, Telepath, Nmesh, Corp, Haruomi Hosono och Chuck Berry.
– Jag såg om många Jean-Luc Godard-filmer: Prénom Carmen, Every Man for Himself, Detective och så vidare. Jag läste många böcker av Friedrich Kittler, Simone Weil, Roberto Calasso, Guy de Maupassant, Jean Genet, Fleur Jaeggy, Gilles Deleuze och Félix Guattari. Jag köpte en fantastisk bok som gavs ut 2025: Giorgio Agambens Self Portrait in the Studio.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag ser fram emot 2026, då mer musik av William Carlos Whitten förväntas släppas, en EP med arbetstiteln I Will Save You From the 21st Century och ett album som heter Music for a Doomed Society.
På den svenska musikscenen finns alldeles för få band som hänvisar till Mogwai och Boards of Canada, och ännu färre som har tillräcklig substans och attraktiv komplexitet för att komma undan med sådana referenser. Men vi har Domus, och Domus har dessutom vänner på höga positioner redo att rycka in och bistå och smycka. Post Us hörs på ditt nya pendeltågssountrack OK Commuter, lika smart i sin elektroniska intensitet som i sin klockrena titel, och på det dova men snabba postpunk-titelspåret gästar Promise and the Monster effektfullt med höga vokaltoner.
Thobias Eidevald och Henrik Sunbring från Agent Side Grinder är konsekvent distinkta och strama i sin estetik, och när deras gamla bandkollega Kristoffer Grip först gör omslaget och också tar sig an leadsången i Everything Happens at the Same Time är konsekvensen komplett. Det låter kanske snarare Joy Division än New Order just där, vad synthen än påstår, men så avslutas EP:n med analoga svajiga synthar i Unavoidable Cycles som tar med oss inte bara till Mogwai-territorier utan till och med tillbaka till synthlaboratorier i Sheffield 1980, och dit följer man gärna med.
I somras tog Bob Hund ett storslaget farväl med pukor, trumpeter och falafel. Men Conny Nimmersjö har fullt upp, med KC Baby, med utsökta skivetiketten Fanfar! och med kommande hemligheter.
Hur var ditt 2025?
– Uppbrott och nystarter på flera plan. Vi gjorde Bob Hunds sista spelning. Nära i familjen och bekanta har lämnat jordelivet. Min yngsta har börjat skolan i ny klass, och musikaliska frön har såtts till musik som komma skall.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag har suttit hemma och gjort egen musik i år. I de perioderna pausar jag nästan helt att lyssna på ny musik, så jag kan inte bedöma vad årets bästa album är. Men Slowgolds Lugna är orättvist förbisedd. Annars har jag lyssnat på Tamla Motown, Creedence och tidiga Kinks på vinyl i mono, ett trick för att kunna lyssna med nya öron på musik jag lyssnat sönder. Har hittat en del skivor som jag tidigare inte sett storheten i. Bland annat B-52’s Mesopotamia och Butthole Surfers EP Cream Corn from the Socket of Davis.
Vad ser du fram emot under 2026?
– De egna kommande projekten får jag inte tala om. Gällande 2026 generellt spår jag att musik som AI kan kopiera och massproducera kommer leda till devalvering både av både AI-musik i sig, men även de parametrar den kan kopiera i en handvändning. Goda tider framöver för det sant unika med andra ord.
Countryns gigantiska världssuccé, helt utan inblandning av skivbolag och branschfolk.
Hur var ditt 2025?
– 2025 hade sina stunder, helt klart. Vi gjorde en fantastisk turné i både Europa och USA i början av året, och sedan släppte vi det nya albumet American Man, American Music, som jag är otroligt stolt över. Jag tycker att det här albumet är mitt bästa hittills.
– Musikaliskt var 2025 helt strålande. Och personligen var mycket av det också väldigt bra. Min dotter går i andra klass nu, och ju äldre hon blir desto roligare har vi när vi ger oss ut på äventyr (vi har en temalåt som vi skrev för när vi ger oss ut och letar trubbel). Min fru gillar mig fortfarande, så det räknar jag som en seger också (jag är lika tokig i henne som jag var första gången jag höll hennes hand för arton år sedan eller så).
– Världen i stort var stundtals galen och hjärtskärande i år, men det är en stor värld, så det finns väl alltid fasor att bevittna om man kastar nätet tillräckligt brett.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag älskar Turnpike Troubadours så mycket. Varje år det kommer ny Turnpike är ett bra år i min bok. The Price of Admission är verkligen en grym skiva. On the Red River är en klassiker. Heaven Passing Through är ännu ett monster. Evan är den sortens låtskrivare som träffar mig rakt i hjärtat, berättandet är så levande. Jag berättade precis för min farbror Alan om de här grabbarna – han är en seriös musiknörd – och jag sa till honom: att ”låtskrivandet är som om Springsteen hade fötts i Oklahoma.” Det är ungefär det finaste beröm du kan få från mig. Jag skulle lägga ned mitt eget projekt och gå med i det bandet imorgon om de behövde en gitarrist. De är de tuffaste sumbitches i hela branschen.
– Jag älskade också den senaste Jason Isbell-skivan och förstås Tyler Childers. Massor av fantastisk rootsmusik i år!
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag kommer tillbaka till Sverige i maj för West Coast Country Festival. Jag är riktigt taggad på det. Jag vill ta med typ halva Nashville och göra det till en fest, så bandet lär bli ett riktigt monster med en massa killers!
– Utöver det är jag peppad på en del grejer som jag inte kan berätta om ännu, men håll utkik!
Hans Second Hand Orchestra var årets mest produktiva kollektiv.
Hur var ditt 2025 ?
– Ja, hur var det egentligen? Det var ganska fullt ställ personligen, då jag som tankspridd bandledare och även ansvarig utgivare trixade med att göra klart en mängd utgivningar med 13-mannabandet The Second Hand Orchestra. Julskiva, en instrumental ep med James Yorkston-tolkningar, albumet Puzzle med egna kompositioner, med mera.
– Förutom det badade jag i musik dygnet runt hela året. Jag upptäckte andras fantastiska musik, gav ut en mängd album – Iriis Viljanen, Langendorf United, Barnet, Majken, Dekula Band, Joe WIlliamson och fler – på egna skivbolaget, jobbade som musikverksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus, satte musikprogrammet för Uppsala Konstmuseum, gjorde program för Kalejdoskop i P2, spelade konserter för unga med Emma & KJ, producerade ett kommande album med kanadensaren Bob Wiseman….
– Jag inser att jag är en tidsoptimist som tror att det är åtta dagar på en vecka, men nånstans i bakhuvudet vet jag hur det ligger till, så jag ska försöka göra lagom mycket framöver.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Saya Grays Saya – hon är uppfriskande, originell och superskarp låtskriverska! Ett modern popalbum som jag är glad att jag ramlade över. Jag längtar efter att se och höra henne live, jag har sett helt knäckande bra liveupptagningar på nätet. Jag vet inte så mycket om henne och hennes tidigare släpp, som varit ännu mer experimentella, de har inte riktigt nått fram till mig, men här är melodier och arrangemang av allra högsta klass som gör hennes högst egna pop lätt att ta till sig och lätt att bli berörd av.
– Och italienske Andrea Laszlo de Simones Una Lunghissima Ombra. Ett mastigt, tematiskt album som är orkestrerat och arrangerat av en briljant låtskrivare och artist som berör och förtrollar, trots att jag inte förstår mer än några ord.
– Heavy Combination 1966 – 2007 av Joseph Kamaru är första gången som musiken med denna kenyanska artist görs tillgänglig och samlas på en retrospektiv dubbel-lp. Det här har en helt egen ton och stil, och låter ibland som Kenyas svar på Francis Bebey, som är en husgud för mig, men ibland också som en rockare från kenyanska landsbygden som inspirerats av James Brown. Ska spelas på hög volym!
– Sedan hade jag ju haft med Cameron Winters Heavy Metal, men den släpptes ju i december 2024. Jag upptäckte detta alldeles precis! Skevt, spännande och har det där speciella som gör att man vill lyssna igen. Hans band Geese har jag inte satt mig in i ännu.
Vad ser du fram emot under 2026?
– Oj, många saker. Jag startar nya året med att resa till Senegal vilket är oerhört spännande. Där ska jag återse mina vänner i Wau Wau Collectif för att slutföra ett nytt album. Senare på våren ger jag ut ett hjärteprojekt som är späckat med underbara gäster, The Hope Singers, och jag hoppas att The Second Hand Orchestra inte tappar farten utan fortsätter att göra musik som är så långt ifrån AI-genererad musik som man kan komma.
– Och sen så ser jag fram emot kommande albumet från Bill Callahan – en av vår tids stora låtskrivare. Allt han gör blir inte guld, men mycket, men jag är alltid intresserad när han kommer med något nytt.
– Och jag ser också fram emot att Trump och andra bindgalna världsledare får mindre eller helst inget utrymme i våra liv.
Han har hittat sin flicka, men fortsätter resa över hela vida världen.
Hur var ditt 2025?
– Det har varit ett väldigt hektiskt år, men jag kan inte minnas ett år som inte varit hektiskt på något sätt. Jag turnerade mycket tillsammans med min fru, Amy Rigby, till stöd för hennes senaste album Hang In There With Me, som jag producerade och ljudtekniskt ansvarade för. Resten av tiden ägnade jag åt att arbeta med mitt nya album, England Screaming.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Mitt favoritalbum i år är Pulps album More. Även om jag vissa dagar hatar både skivan och dem för att de är så bra! Jag har funnit det oerhört inspirerande. Jag älskar hur de har kommit tillbaka äldre, klokare och på något sätt accepterande (på ett bra sätt) inför att bli äldre. Pulp har alltid haft ett eget sound, men man kan aldrig förutse vad de kommer att hitta på härnäst. Jag vet inte vad jag ska säga utan att svämma över av beröm. Jag skulle vara hopplös på att recensera skivor!
Vad ser du fram emot under 2026?
– Jag ser egentligen inte fram emot särskilt mycket – världen befinner sig i ett fruktansvärt tillstånd – men jag ser fram emot mitt nästa ljudäventyr. Jag arbetar på ett nytt album och hoppas kunna överraska mig själv. Och om vi kan stoppa framfarten för den vedervärdige Nigel Farage vore det också något att se fram emot.
Hela idén här illustreras av omslagsbildens äpplen som fallit inte långt ifrån trädet och namnet The Lemon Twigs nästan lika stort som Ronnie D’Addarios eget namn. För han är The Lemon Twigs-brödernas pappa, och det här albumet med gammalt nyskrivet är inte bara producerat av sönerna utan arbetar med exakt samma estetik som de gör.
Precis som sönerna är pappa D’Addario en multiinstrumentalist, och de tre hanterar så gott som alla delar av den omfattande instrumenteringen i albumets exemplariskt orkestrerade barockpop. Melodikänslan är på en nivå som hade fått Lennon/McCartney att notera allvarlig konkurrens, och sönernas vokalarrangemang med häpnadsväckande komplexitet och klarhet i stämmorna skulle ha imponerat på salig Brian Wilson. Lyssna bara på A Very Short Dream och My Old Self, som inte drar sig för att låna introt från Wouldn’t It Be Nice men inte gör bort sig ens utifrån sådana associationer.
Med The Beatles och The Beach Boys har vi ringat in skivans centrala referenser, och där de flesta andra med sådana ambitioner framstår som banala och rentav generande är det inte alls särskilt svårsmält i Ronnie D’Addarios sällskap, särskilt som han tar hjälp av andra lärjungar som Todd Rundgren i den orkestrerade balladen I See the Patterns och Brian Wilson-skyddslingen Darian Sahanaja från The Wondermints i den nyfrälst saliga Be Like Him.
Ett par äkta pjäser ställer han dessutom in i sin ikonostas, som för att verkligen markera närheten till sina helgon. Den ene är Sean Ono Lennon som sjunger duett i So That’s How It Is, en ballad mitt emellan Sgt Pepper och Pet Sounds, och den andre är Al Jardines son Matt Jardine som kommer med autentiska Beach Boys-meriter och bidrar till att göra Don’t Wait For Yesterday till vad som låter som en tvättäkta Beach Boys-hit.
Men Ronnie D’Addario har inte bara renodlade pasticher till just de stora B:nas mästerverk på sin repertoar, utan nyanseringar och varianter dessutom. Drivande Not Today tar powerpopvägen förbi The Raspberries hemtrakter, och July the 5th hade platsat intill 1910 Fruitgum Co. och Ohio Express på någon gammal bubbelgumpopsamling från Kasenetz-Katz-teamet på Buddah Records 1968. Avstickaren If I Were You är den sortens ursprungsrockenroll som en viss Liverpool-kvintett gjorde Hamburgs nattlliv osäkert med 1960, medan Tree Stumps å andra sidan är ett renodlad barockstycke som skvallrar om att det i D’Addarios hushåll inte bara finns de gamla Tagesskivor de gärna berättar om utan också minst ett par exemplar av Hep Stars Wedding.
Tillsammans gör det Written by till ett fantastisk retronöjesfält där varenda låt är en attraktion att bli glad och upprymd av. Att det är retro förminskar inte upplevelsen.
Från Malmö var steget kort mot internationell uppmärkrksamhet för kvartetten som släpper nytt album i vår. Måns berättar om året som gått.
Hur var ert 2025?
– Bra. Vi har gjort klart en skiva vilket också innebär att vi har fått hänga mycket, dricka folköl, kivas och testa ny musik. Just nu försöker vi klämma ur oss två musikvideor med årets sista energi. Man måste fejka många färdigheter om man ska ha ett band, men det är lite av charmen.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Det var ett svårt år för favoritalbum. Jag brukar alltid vara sen på bollen och upptäcka årets skivor från alla årslistor. I januari lyssnade jag nästan bara på Cindy Lees Diamond Jubilee. som toppade mycket i fjol. Vintern är en bra tid för att lyssna på ny musik. Här är ett par skivor som jag faktiskt snubblade över i år.
Mavis Staples Sad and Beautiful World. Underbart att höra äldre artister som fortfarande äger och detta kändes som en skiva man inte riktigt visste att man behövde. Lugn och hjärtlig, som att lägga sig i ett varmt bad. Rodney Crowell är en annan favorit som håller stilen.
Alex G Headlights. Jag och Carro sms-bombade varandra om denna i somras. Jag målade ett garage under värmeböljan i Östersund och Carro var i Skåne någonstans. Ömsom vin, ömsom vatten. Fina låtar, ibland lite off. Kändes som att när Alex G tycker skivan håller på att bli för bra så slänger han in en joker som raserar stämningen, till exempel Far and Wide som känns som en shred.
Geese Getting Killed är i sina bästa stunder mycket bra. Och Big Thiefs Double Infinity, som levererar som vanligt mycket hög kvalitet. .
Vad ser du fram emot under 2026?
Vi släpper skiva 6 mars och ska ut på turné. Det kommer bli toppen. Hoppas vi ses.