Singeln Hit My Head All Day är inte den enda låten på Day Clearings hittills bästa album som vilar på snyggt brittiskt funkig grund som om den hade satts av The Blockheads i Nassau i början av 1980-talet. Lewis Maynard på sparsam bas och lika återhållsamma Nick Buxton bygger en avskalat rudimentär stiff funkighet för Tom Dowse att utmana med små psykedeliska gitarrfigurer och avantfunkig spretighet som för tankarna tillbaka inte Gang of Four eller John McGeoch. För även om Day Clearings medlemmar visuellt ser disparata ut är de synnerligen synkroniserade, och med Cate Le Bons distinkta produktion av inspelningar från Jeff Tweedys Chicagostudio, i Dublin och i Loiredalen finns här en enhetlighet även när dynamiken drar i många riktningar. 

Lågmälda Let Me Grow and You’ll See the Fruit har en stilla groove och klingande plockande gitarr, och så småningom kompletterande milt blås, och det där dogmat med enbart spoken word-vokal är nedgrävt sedan länge. Redan i inledande Hit My Head All Day sjunger och trallar hon lakoniskt någon sorts loj refräng, och trallandet är mer engagerat i The Cute Things, där Day Cleaning uppvisar spår av tidigare alsters knepighet. Ännu längre går hon i sin mjuka sång i den upprepade titeln på eleganta Secret Love (Concealed in A Drawing of Boy) och avslutande Joy saknar talade partier helt och hållet.   

Även utan det dogmat upprätthåller Florence Shaw ändå rollen som Dry Cleanings avgörande faktor för sin identitet och för sin kvalitetsnivå. Hennes texter tar avstamp i inspiration från uppsnappade samtalsfragment eller från sin vykortssamling, och det innebär att hennes små poem ibland är absurda och underhållande, och inte sällan tänkvärda. Cruise Ship Designer är en skeppsbyggarens beskrivning av hur han är övertygad om att hans insatser gör världen bättre, och i My Soul / Half Pint med Jeff Tweedy som gästande gitarrist förklarar hon sin erkänt ”pretty immature” ovilja att städa med att ”I find cleaning demeaning”.

Allvaret är större i Blood om hur bilderna från Gaza, Västbanken och Ukraina blir en del av vår normaliserade tillvaro, men när världsledarna får plats i hennes texter är det i form av en relationsmetafor om att sparkas ut från Donald Trumps The Apprentice i en av skivans mest spännande låtar I Need You där Florence Shaw först längtar efter uppmärksammmande – ”I’m waiting inside a talcum powder box / for you to lift the lid and discover me / and lift me gently into your palm” innan hon sammanbitet väser ”Fuck the world” över ödesmättad entonig cello, klarinett och synth. Den balansen mellan mjukt mildrande och taggig otillgängligt som är Day Cleanings själ och skönhet.

Egentligen har väl nyskapande och innovation aldrig varit något mål för The Plastic Pals, som ägnat 20 års existens och tre tidigare fullängdsalbum åt att bemästra de genres som är Håkan Soolds favoriter sedan unga ungdomsår. Det betyder powerpop, klassisk Stones-rock och framför allt den sortens lättpsykedeliska alternativa rock med americanainfluenser som Green On Red och Dream Syndicate utvecklade på den amerikanska västkusten för 40 år sedan.

Med Keep it Burning – där bland andra Chris Cacavas från just nämnda förebilder gästar – har de tagit flera steg mot att göra dessa genres till sina egna, och särskilt inom den sistnämnda är de numera en internationell utmanare. Titelspåret är ett  exempel, och Love’s Not the Answer och återhållet kraftfulla Lost in Translation tillhör också skivans toppar. Ännu bättre är The Plastic Pals när det kommer till snabb och fokuserad powerpop som slamrigt tighta The Hawk Moth med fin stämsång om galenskapen i Vita Huset och allra mest i den måhända aningen motsägelsefulla antinostalgiska Get to the Point. 

Det finns mindre engagerande stunder stunder. Keep An Eye on the Door låter som en dussinlåt från Keith Richards och och är mer än banal lyriskt, och det finns fler ställen där texternas metaforer och oneliners är svårt klyschiga och uppenbara, till exempel när inledande The Blue Train lånar fraser först från The Beatles och sedan från CCR. När Håkan Soold istället vågar vara mer personlig når det djupare, som i Flames of Fate och i den fina balladen Love’s Not the Answer med vemodig trumpet av Martin Ek och sentimental mandolin av medproducerande Jonathan Segel från Camper Van Beethoven.  

Länge har de balanserat på slak lina mellan sin ursprungliga punkurladdning och musikaliskt experimenterande, och det har inneburit dramatiska, udda och mycket underhållande temaalbum som David Comes to Life. Men här har Fucked Up till slut accepterat sina megalomaniska drag, och då är det inte lika kul längre. 

Deras Zodiac-serie baserad på den kinesiska kalendern har nått sin tionde installation och final, med den första delen av en trilogi – Year of the Monkey och Year of the Rooster är inplanerade under året – som fullständigt slagit över mot progrockens mest utpräglade symfoniska ytterlighet. 

Jodå, det finns korta stycken av punktempo, kraftfulla ackord, tunga hardcoretrummor hårt gormande, men här är de bara en kvardröjande tillfällig identitetsmarkör eller en cool effekt snarare än kärnan i Fucked Ups musik. 

Year of the Goats två halvtimmeslånga stycken med symfoniska ambitioner och metalromantiseringar av föreställningar om medeltida folkmusik bygger på helt andra beståndsdelar. Här dominerar taktbyten, ekvilibristiska instrumentalister, hypersnabba metalgitarrusningar, stora körverk och drömska svepande syntpartier, och hårt gormande – någonstans nära growl –  kontrasteras mot stora körverk, mot elektroniska röstförvrängningar och mot milda gästvokalister som Tamara Lindeman från The Weather Station och Jennifer Castle. Det kompletteras med detaljer som väna flöjtpartier, en Jon Lord-orgel och 22 minuter in i första stycket en ändå ganska snygg blinkning till David Bowies elektroniska Low-experiment. 

Kanske kan mer erfarna progrockfantaster hitta något här som inte är oavsiktligt parodiskt, och för sin ansträngning är Fucked Up värda någon sorts erkännande. Men det är fanimej inte lyssningsbart. 

Ray och Dave Davies har sedan flera decennier hållit The Kinks egen studio i norra London tillgänglig även utomstående, men det verkar finnas ett grundläggande krav på viss konstighet hos studions användare.

Så det finns en logik i att det var just dit Lias Sauodi och Adam Harmer – återstoden av det ursprungliga Fat White Family – begav sig för ett år sedan tillsammans med de fem andra musiker som just då utgjorde bandet, för att på en enda dag sätta sin setlista från några lyckade Londonspelningar veckan innan. Fat White Famiy har visserligen absolut inget med bröderna Davies ursprung till britpop att göra, men det finns något grundläggande gemensamt i en repertoar och ett uttryck som är lika smart som udda.

Här har de städat bort en del av de.mest iögonfallande konstigheterna från studioversionerna till förmån för liveupplevelsens kraft och auktoritet. Det märks redan i den inledande ångvälten Wet Hot Beef från en tidig EP, som ändå en del udda ljud i Alex Whites tjutande saxofon och inte minst Lias Saoudis vars vokala intensitet till och med är starkare och mer vrickad på studioalbumen. Bobby’s Boyfriend är avskalad ned till naken desperat blues, och deras karriärtopp I Am Mark E Smith med briljanta textrader som ”I got Jerry Lee Lewis in a headlock” är tungt suggestiv boogie här, och att den fått en del av sitt utanpåverk avlastat gör att den rör sig smidigare. 

Rytmsektionen med Guilhermes Poyares på trummor och Victor Jakeman på bas eller bassynth är synnerligen tät och groovy, och får Fat White Familys udda artrock att svänga tungt, med tendenser nästan till funkmetal om det inte vore ett så bespottat begrepp, och i Tinfoil Deathstar kanske till Midnight Oil. 

Fringe Runner är särskilt tight, medan Polygamy Is Only for the Chief är luftigare men lika suggestiv, medan intensiva och obehagliga Without Consent är Rage Against the Machine via tidiga Gang of Four. Allra snyggast är de elektroniska effekterna och rytmerna intill hårda gitarriff i anti-discodängan Feet, med ett visst släktskap med LCD Soundsystem. 

Avslutande Whitest Boy On The Beach är en urladdning, och Parisian Heatwave är tidigare ohörd och strålande där den växlar mellan spartansk PiL-dub och maniskt larm. Men för Fat White Familys publik är det inte bara en ohörd låt utan hela paketet av annorlunda och starka tolkningar som berättigar ett inköp. För nykomligar till bandet är det svårt att föreställa sig den här ingången, med deras bästa och mest intressanta låtar i inspelningar med i flera fall ännu större närvaro och intensitet än i sina ursprungliga studioinspelningar. 

Med dramatiska pianoballader som It Is A Blizzard visar irländska Dove Ellis att han kan sin Rufus Wainwright och sin Jeff Buckley och att han inte skäms för det. Inte ens när han släpper fram sina underliggande Freddie Mercury-ambitioner i Queen-klingande Heaven Has No Wings finns någon anledning för Dove Ellis att varken rodna eller tveka. Han klampar sjävsäkert rakt in i ett singersongwriter lika vackert poetiskt som och här finns inget som skvallrar om att han är debutant. 

Love is börjar som en stilla och mycket allvarsam pianoballad, men strax ansluter ett komplett band och Dove Ellis förkunnar i skivans mest prosaiska popstund att ”love is not the antidote to all of your problems” utan faktiskt till och med ”your last chance”. 

Oftast är det komplext och dramatiskt inte bara i hans sång och piano utan också i ytterligare arrangemang, till exempel iWhen You Tie Your Hair Up och Feathers, Cash. I snabba Jaundice tillåter han sig nyanser av sin inhemska folkmusik, men låter dem präglas av både jazz och av hans bakgrund i postpunkbandet Windmill. Att det tilltalar till exempel ett band som Geese tillräckligt för anlita honom som förband är rimligt och begripligt, liksom det faktum att Dove Ellis förbandstid hursomhelst snart är ett minne blott. 

Vederbörligen hyllas han fortfarande för albumen först med Young Marble Giants och sedan The Gist under tidigt 1980-tal, och den som funderar på var The Magnetic Fields hämtat hela sin estetik behöver inte söka vidare. Men Stuart Moxham slutade inte där utan har under 45 år helt utan prententioner eller kommersiella ambitioner fortsatt skänka oss trösterik och synnerligen lågmäld pop

Med Dave Trumfio från The Mekons som producent är det kanske lite mindre lofi nu, men Moxhams återhållsamma indie med ömsom melodica och ömsom balalaika som bärande instrument och med rudimentära bossarytmer där det behövs är lika spröd och njutbar som någonsin. Det låter som inspelat viskande och på låg volym i ett sovrum, för att inte störa grannarna, och sångerna är konsekvent av högsta klass, från Dagger and Pill där Stuart Moxham har en mjukt melankolisk Nick Drake-ton till den ödmjukt trallade Do the Locomotion (nej, definitivt inte den Locomotion, förstås). 

Stuart Moxhams bakgrund är märkbar överallt, och både den identitetssökande The Quiet One och Heart of Glass har alla de minimalistiska kvaliteter som präglade The Gist Embrace the Herd, med elegant hemmasnickrad artigt repetitiv indiepop och djupt vemodiga metaforer. Som allra mildast och mest tystlåtet i Another Day är kopplingarna direkt tillbaka till ursprunget i Young Marble Giants enda album från 1980 påfallande, medan Ancient Time har en storögd men fortsatt försiktig popighet som påminner om Orange Juices tidigaste singlar. 

Med Stuart Moxhams försiktigt värmande Winter Sun går det att uthärda till våren. 

Under 20 år efter The Thes sista låtbaserade album fungerade soundtracks till brodern Gerard Johnsons filmer som The The-Matt Johnsons huvudsakliga sysselsättning. Här fortsätter den traditionen med stora atmosfäriskt 80-talsljudande synthsjok enligt Jarre-skolan eller Moroders Cat People-score, för den som är inne på sådant, med suggestiva och relativt minimalistiska elektroniska improvisationer som Beyond Wrong och med enstaka instrumentala poplåtar.

Men här finns också två ”riktiga” låtar, båda i duett med Gillian Glover*. Live & Let Live är som titeln antyder en klassisk James Bond-låt i The The-tappning, med stora gester och ännu mer storslagen refräng. Den är lite udda i The Thes katalog, men vore tveklöst en utmanare om Bond-franschaisen vågade sig ut på lite oprövade vägar. 

Men Odysseys stoa behållning är strålande Unrequited med expressiv gitarr och soulgroove både i beat och i wahwah-effekter bakom den snygga matchen mellan Gillian Glover soulfulla lead och Matt Johnsons karaktäristiska djupa baryton.. Den är en utmärkt revansch på förra årets lite stolpiga comeback-album Ensoulment, och de finns som A- och B-sida på en limiterad 7”-singel för den som inte fascineras av filmscores.  

*Jodå, Roger Glovers dotter. 

I portugisiska Porto, dit Chicago-singersongwritern flyttat, hittade Daniel Know ett piano längst in i hörnet i den lokala butiken. Där slog han sig ner och spelade in ett album av mycket stilla dova sånger. En ensam saxofon gör honom och hans piano sällskap i Finders Takers, men utan den slirigare vaudeville som Daniel Knox skämde bort oss med på Won’t You Take Me With You för ett par år sedan blir inte melodierna mer än bara trevligt sällskap i stunden. Han sjunger som Tom Waits med Rufus Wainwright-ambitioner, men den som har så svår Waits-abstinens att man söker substitut finns bättre alternativ på närmare håll, i Bebe Risenfors utmärkta soloalbum från från 2025. 

”In my head there are pockets big like rocket ships from the eighties”. Så inleder Berlinduon och ex-paret Nick Wolff och June Suzie-Lou Kraft sitt stilla duettalbum, där de med återhållsamma röster sjunger vemodiga sånger över The Velvet Underground-botten med gitarr och elektroniska trummor och dova teman som Trouble. June får alltsomoftast äran att höras ensam, som i den tungt elektroniska balladen Crying in A Cool Way, och just så 80-talsutstuderat coolt är också Nick & Junes sound.

Med Antlers-samarbetet 2017 vill de hitta både ett folkigare sound och ett annat årtionde, men behållningen är när Nick & June radar upp en lång rad singlar som inte hade skämts för sig varken på etiketten Mute eller Factory under andra halvan av 1980-tal, och när Nick får chansen att sjunga lead i Anthem kommer det nära ett nedtonat New Order cirka Low-Life. 

Med Owen Palletts stora stråkarrangemang lyftar paradisiska Husband & Wife deras ändå-inte-livslånga kärlek till högre himmelsnivåer. Det är visserligen mycket mer yta än substans, men det är å andra sidan en riktigt attraktiv yta. 

På sitt “sort-of-second sort-of-album” studioalbum hämtar This Is Loreiei upp tio spår från de många låtarna de släppte under hemmastudions lofi-åren för att städa i soundet, och det är ingen dum idé alls. 

MJ Lenderman-relationen märks framför allt i attityd, för This Is Lorelei har inget rootsrelaterat alls i indierocken eller i Mouth Mans smarta new wave med elektroniska dimensioner. Istället lyser slackertendenserna igenom framför allt i Nate Amos utstuderat ointresserade tonfall, och det bidrar till Weezer-associationerna