Hur smart betitlad Satan Takes A Holidays nya alster än är gör första delen av två planerade förstås motsatsen till att dölja några spår, och visar tvärtom upp bandets bakomliggande influenser i all sin strålande prakt. Bland de fem covers som släpps på del 1 finns såväl förväntade förebilder och obskyra pärlor som synnerligen överraskande barndomsdängor, och till sin hjälp har de ropat in några tjänster från vänner och bekanta. 

Alldeles för få människor talar om Detroits bästa garageband The Dirtbombs, men Satan Takes A Holiday har rotat fram I Can’t Stop Thinking About It och låtit sin trummis Danne McKenzie sätta tänderna i den tillsammans med synthhårda X Shady Lady & The Malefactor. När de tar sig an Gettin’ Away with Murder, ursprungligen av det det australiska glamrockbandet Baby Grande, låter det rätt mycket Imperial State Electric, i synnerhet som självaste Nicke Andersson bidrar med ett gnistrande  gitarrsolo. 

Det mest udda låtvalet är tveklöst John Travolta- och Olivia Newton-Johns duett You’re the One That I Want från soundtracket till Grease, och den kräver förstås EP:ns mest omfattande make-over. Här är den en tung och hård rocklåt med 70-talskänsla i sångansatsen, och det fungerar mycket effektivt i ambitionen att ta låten i en helt ny riktning utan att förlora originalets vad du än säger djupt inneboende charm.  

Kanske är även Rumble! av Link Way en överraskning i sammanhanget, så mycket standard den än kommit att bli, och den både bästa och mest uppenbara covern för den som kan sin Satan Takes A Holiday är definitivt deras tolkning av Ramones avsevärt-smartare-än-du-tror-dänga Today Your Love, Tomorrow the World, här som en duett med Rockenrollex. 

När Satan Takes A Holiday tar semester från sitt eget låtskrivande är festandet uppsluppet och anspråkslöst, men det är attans kul, och Satan Takes A Holiday blandar giftiga häxblandningscocktails. Även om det ofelbart kommer att innebära återkommande detox ser vi fram emot en ytterligare kortsemestrar i deras regi senare i år.  

Här berättar Satan Takes A Holiday om sina coverval.

Idag släpper Satan Takes A Holiday Covering Out Tracks: part 1, den första av två EP:s med covers av låtar som på olika sätt haft betydelse för bandet under åren. Fokus Musik kan inte låta sådant passera obemärkt, utan bad Fred Burman berätta mer om vad och varför, låt för låt. 

– Hela projektet föddes ur känslan att vi med sex album i ryggen hade vänt ut och in på oss själva ett antal gånger: Vi ville på ett lustfyllt sätt hitta tillbaka till vår ursprungsnerv. När vi startade för snart 20 år sedan hade vi band som The Cramps och The Sonics som ledstjärnor – band vars repertoarer till stor del bestod av covers. På vår debut hade vi tre tolkningar av andra artister, och det har blivit några till genom åren, men någonstans på vägen tappades det bort. Det hanns inte med. Och det vill vi ändra på nu.

– Vi ville också att det här skulle vara ett levande projekt, där låtarna får se dagens ljus relativt snabbt efter att de spelats in och mixats färdigt.
Hittills har det blivit tre singlar och den här EP:n. Tre singlar till kommer innan de sista låtarna kompletterar albumet. Det är lustfyllt!

Today Your Love, Tomorrow the World (Ramones)

– Vi började med en längre lista potentiella låtar som så småningom skulle skalas ner till tio. De behövde vara roliga att ta sig an, original där vi kände att vi kunde tillföra något, och tillsammans representera alla delar som gör Satan Takes A Holiday.

– Vi visste tidigt att vi ville ha med något från den första punkvågen, och Ramones ligger oss varmt om hjärtat. Vi har varit och nosat på både proto-punk som The Sonics) och post-punk som Devo, men hur mycket de än betytt för oss kände vi inte att vi kunde tillföra något där. Vi säger absolut inte att vi överträffar Ramones med den här versionen , men det blir något annat i vår skrud.

– Textmässigt känns låten dessutom smärtsamt aktuell just nu, med alla förvirrade unga män och kvinnor som faller in i de bruna leden på båda sidor av Atlanten.

– För att kanske skjuta oss själva i foten rekommenderar jag att kolla in Ramones live i Tyskland 1978. Egentligen är det bara att lägga ner. Som band. Som människa.

Gettin’ Away With Murder (Baby Grande)

– Hur vi kom över den här pärlan tvistar de lärde om, men den har varit en favorit när det ska spelas skivor under flera år. En fantastisk låt – skev, urstämd och otajt. Det ursäktar liksom den pubertala texten. Extra roligt att kunna imponera på Nicke Andersson med något han inte hade hört talas om, och att få med honom på ett av de bästa solon vi haft på en Satan Takes A Holiday-inspelning. 

You’re the One That I Want (John Travolta och Olivia Newton-John)

– Originalversionen är så klart en jäkla banger. Men i mitt huvud har melodin gått runt i långsam melankoli i många år. I turnébussen. I duschen. På soundcheck. ”Den borde ni göra som cover”, sa någon när jag tydligen öppnat munnen och sjungit den på en thairestaurang i Örebro för ett par år sedan. Tanken hade inte slagit mig, men sen gick det fort. Någon slags Cult of Luna-tyngd, en sjukt hittig refräng som alla kan… men som aldrig riktigt kommer.

I Can’t Stop Thinking About It (The Dirtbombs)

– Ett favoritspår från en av våra stora favoriter, Mick Collins från The Dirtbombs och The Gories. Vi har länge letat efter rätt låt för Danne (trummor) att sjunga, och den här vilar helt på attityd och cool, precis det vi tycker passar honom. En kul detalj som också gör vår version till något annat än originalet är att det här är första låten vi spelar in där jag inte spelar gitarr alls. Allt komp från min sida sker på klaviaturinstrument.

– Dessutom maxade vi genom att bjuda in punklegenderna Stefan och Linda Brändström från Shady Lady & The Malefactor.

Rumble! 2026 (Link Wray)

– Kraften i tre ackord. För oss är det här en tydlig callback till varifrån vi kommer, samtidigt som den understryker låtåtervinningskulturen vi försöker vara en del av. Vi gjorde en knappt lyssningsbar tolkning av den här låten på vår debutskiva 2009. Link Wray själv spelade in flera versioner av Rumble, och vår har en liten blinkning till Jack Nitzsches version från 1963 – men med instrumentation enligt Link Wrays egen sättning.

– Världens tuffaste, och kanske även viktigaste, låt.

– Senare under året hoppas vi kunna bredda bilden av oss med ytterligare fem spår, varav tre av dem från den här sidan av Millenniet.

Här finns recensionen av Satan Takes A Holiday – Covering Our Tracks: Part 1

På fredag släpper Local Terrain singeln She Don’t Love Me No More som bitterljuv försmak inför nästa månads debutalbum. Redan idag kan du se den på video live i studion exklusivt hos Fokus Musik.

Det finns skilsmässosånger som gör ondare än andra, och det handlar inte bara om att de har särskilt hög igenkänningsfaktor. I Local Terrains fall handlar det att Johannes Vidén med sin ständigt närvarande djupa innerlighet, stora allvar och mäktiga sång mitt emellan Joel Alme och Nick Lowe laddar She Don’t Love Me No More med bitterljuv autentisk smärta. Det handlar också om Max Lindahls känsliga trumpet, och om en sång som gör det svårt att stå ut med väntan inför Local Terrains debutalbum på Ella Ruth Institutet i slutet av nästa månad. 

Resten av världen får vänta till på fredagen den 16 januari för att lyssna, men Fokus Musiks läsare hör den redan nu.

EDIT: och nu efter releasedatum har singeln förstås en hedersplats på spellistan med månadens bästa musik.

Efter mer än ett decennium som medberoende i en djupt destruktiv parrelation har David & The Citizens forne frontfigur David Fridlund hittat tillbaka såväl till Sverige och till musiken som till livet och rentav lyckan. Med bandet Ior bearbetar han sina trauman, och i Fokus Musiks stora intervju finns utrymme att tala ut både om livet och musiken. 

Iors andra album Livsvärk är samtidigt en djupt smärtsam och svår traumabearbetning med skildringar av det djupaste mörkret i en relation som bara kan beskrivas som förtryckande. Men den är samtidigt en livsgrad och ibland triumfatorisk glädje över att efter decennier ha landat på fötterna, att ha sunda och goda relationer både i bandet, till familjen och inte minst med Hanna, hans livräddande lilla holme i ”ett svart, mörkt jävla hav”.

Oberoende av sinnesläge är Livsvärk också ett musikaliskt mästerverk av strålande indiepop med övertygande personlig lyrik, omedelbara melodier och en mäktig Phil Spector-vägg av ljud. 25 år efter hans debut-EP ihop med David & The Citizens debut-EP är det David Fridlunds i särklass bästa skiva hittills. Men det satt långt inne. 

Att påstå att David Fridlund hade allt serverat där i Malmö i början av tvåtusentalet är förstås en förenkling och en överdrift. Men mycket hade gått hans väg, och hans David & The Citizens hade gjort rejäla avtryck på den svenska indiescenen. Efter bandets tredje album gick något rejält snett. Hans flickvän, med amerikanska rötter, hade kommit med i bandet och tog allt större utrymme, och en dag var bandet plötsligt historia. Liksom David Fridlunds kompletta tillvaro.

Du bara drog.
– Ja. Det är så konstigt. Jag hade blivit ihop med en tjej, och hon mådde ganska dåligt redan då. Hon nästlade sig på något sätt in i bandet, och jag lät henne, för att hitta sätt att få vårt liv att funka. Jag har jobbat så mycket med det där i mitt huvud i efterhand, varför det blev som det blev. När det kom till kritan hamnade jag i en situation där jag var tvungen att välja mellan bandet och henne. Det är så jävla konstigt att jag valde henne, eftersom bandet var allt för mig, 24–7, året runt i flera år.

– I efterhand har jag börjat förstå. Jag träffade henne bara ett par år efter att min morsa hade tagit livet av sig, och när jag träffade henne insåg jag att hon mådde jävligt dåligt. Fan, jag måste göra allt för henne, tänkte jag. Jag förstod inte sambandet då.

Så 2009 flyttade ni till USA?
– Bandet splittrades kaotiskt, och hals över huvud stack hon och jag till USA, utan besparingar, utan jobb. Vi hade en resväska och vår katt. Hon hade släkt i USA, så vi hade någonstans att bo första tiden. Vi flyttade dit på vinst och förlust och började ett nytt liv som bara blev … katastrof från början till slut.

Det var en katastrof redan från början?
– Jag ska inte säga att allt var en katastrof. Äventyret var stort och häftigt, det var vi mot världen. Men det var också absurt att komma till Austin och försöka bygga ett liv från ingenting. Det var något år efter den stora recessionen. Allting var kaos.

– Hon fick mig att tro att bandet hatade mig, och jag trodde verkligen på att jag och bandet var osams. I efterhand har jag förstått hur mycket de försökte få mig att inse att jag höll på att strula till det på ett sätt jag inte borde. Men när man är mitt i det där… När man blir psykiskt kidnappad tolkar man andras interventioner som angrepp.

”När man blir psykiskt kidnappad tolkar man andras interventioner som angrepp.”

Du levde verkligen med bilden att ni var ovänner?
– Ja. Det är så stört att jag levde med bilden att vi var dödsfiender i alla år. Jag gick runt med den bilden och tänkte att det var så. Det är skitjobbigt att tänka på, för det är ju mina bästa vänner. Men jag blev matad med det hela tiden. Varje gång jag ens nämnde Citizens med henne så var det bara: ”de jävla asen, fuck dem”.

– Jag levde i så många år med bilden av att vi var ovänner, att de hatade mig, och det gjorde att jag inte tog kontakt. Jag skämdes så mycket. Varje gång jag tänkte på dem tänkte jag också på hur ruttet allt hade blivit, och då var det lättare att bara låta bli.

Hur är din relation till Citizens i dag?
– Jag har haft så otroligt dåligt samvete gentemot de andra i bandet i efterhand. När vi skulle göra vår återföreningsspelning med David & The Citizens på Malmöfestivalen 2022 hade vi bestämt vårt första möte utanför Tambourine-studion, där Alexander har replokal. Det var också där vi spelade in första Citizens-skivan. När Conny kom gående var jag helt nervös och sträckte stelt fram handen för att hälsa, men han ropade ”David!” och kramade mig.

– Det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mina bästa vänner. När vi väl träffas igen är det som att ingen tid alls har gått. Inför Malmöfestivalen repade vi i exakt samma jävla rum där vi hade stått och spelat in Song Against Life tjugo år tidigare. Samma plats, samma låtar. Det kändes som att ingen tid hade gått alls. Det känns som att någon klippte i tiden och sen bara fogade ihop det igen.

Du har sagt att USA-åren känns som en parentes?
– Det var en tid som var utanför tiden, på något konstigt sätt. Vi flyttade elva gånger under tretton år. Det är svårt att hitta boende i Sverige, men i USA är det deposition, first and last month’s rent, pet deposit. Vi hade katt och hund. Det var alltid kaos.

– Hon hade inget jobb, så jag jobbade hela tiden. När jag bodde i Austin hade jag ett heltidsjobb i sex år och jobbade upp mig till assisterande manager på St. David’s episkopalkyrkas secondhandbutik. I Santa Fe blev det ännu tuffare. Jag jobbade heltid på Whole Foods, och så tog jag olika påhugg utöver det, hjälpte tanter att dra ogräs, körde Uber, sålde konst. Jag tiggde och lånade.

”Du kommer aldrig bli rockstjärna igen, du är för gammal”

– Jag förstår inte hur jag orkade, men jag tecknade väldigt mycket under den tiden. Jag gjorde nästan ingen musik på tio år. Hon ville inte att jag skulle hålla på med musik. Hon gömde till och med min porta för mig, så att jag inte skulle sitta och spela in. Hon kunde komma in och säga: ”Du ska inte sitta och hålla på. Du kommer aldrig bli rockstjärna igen, du är för gammal, den tiden är förbi, det där är bara patetiskt.”

Så hur gjorde du?
– När jag började skriva låtar igen gjorde jag det i smyg, när hon inte var hemma. Jag hittade till slut var hon hade gömt portasyudion. Någon gång hade hon gömt min gitarr också, men jag letade upp den. Vi bråkade jättemycket, men när man märker att ett bråk håller på att eskalera till fyra på morgonen och man ska upp och jobba klockan sex, då säger man till slut bara: okej, jag ger mig. Det var nästan alltid jag som gav mig. Jag tror att hon under alla år sa ”förlåt, jag hade fel” kanske tre gånger.

Och i hemlighet hittade du alltså tillbaka till musiken?
– När jag började skriva låtar igen, runt 2018–2019, insåg jag att det var det här jag ville göra. Jag fick en sån jävla nytändning.

Det blev till ett soloalbum.
– Citizens Band Orchestra. Jag har min 23 år gamla digitala portastudio som jag fortfarande spelar in alla mina demos på, och skivan är inspelad så, med något enstaka pålägg i efterhand. Magnus (Bjerkert, före detta David & The Citizens-medlem och mannen bakom Adrian Recordings, reds anm) skrev till mig helt ur det blå efter elva år eller någonting. ”Jag vet inte om du vill ha kontakt med mig, men jag saknar dig”, skrev han, och vi började mejla. Jag kommer ihåg att han skrev något i stil med: ”Jag tror inte att din musikkarriär är över. Det kommer nog hända något mer någon gång.” När jag kom tillbaka till Sverige gav han ut skivan.

Hur ser du på den skivan i dag?
– För mig känns den inte som ett album. Den känns mer som en summering av en tidsepok, ett dokument över den tiden i mitt liv. Det var något jag var tvungen att få ur mig, och den är extremt terapeutisk, men jag kan inte lyssna på den längre. Den är så otroligt sammanknuten med den tiden, och hon fanns fortfarande kvar i mitt liv då.

Hade du någon kontakt kvar i Sverige under de åren?
– Nästan ingen. Den enda jag hade regelbunden kontakt med var Jesper Kumberg, som brukade boka oss och som höll kontakten under alla år. Lite grann Richard Schicke i Björns vänner också, vi skrev sporadiskt. Men jag hade knappt kontakt med min familj. Min storebror har aldrig varit någon digital person.

Att David Fridlund tackade ja till förslaget om en tillfällig David & The Citizens-återförening på Malmöfestivalen 2022 kom att bli vändpunkten och så småningom leda till hans frigörelse.

– Jag hade levt mitt USA-liv i alla de där åren, där ingen visste vem fan jag var. Jag gick till jobbet på Whole Foods, skivade bröd och skrev ”happy birthday” på tårtor. Sen gick jag hem. Det var det. Jag kände mig inte som någon överhuvudtaget. Så står jag plötsligt på Malmöfestivalen inför tre tusen pers som dansar, gråter och skrattar. Folk var helt lyriska. Det var en sån chock. Jag minns att jag tänkte: vad fan håller jag på med med mitt liv?

– Men dagen därpå åkte jag tillbaka till Santa Fe och tänkte att det var det. Det var kul, men det blir inget mer.

”Jag började berätta för Hanna hur mitt liv faktiskt såg ut, och hon blev livrädd.”

Under intervjun sitter Hanna bredvid David i soffan. Hon har en central roll inte bara i Davids liv i Göteborg i dag utan också i berättelsen om hur David flydde från tillvaron i USA och landade permanent i Sverige. Redan vid den där återföreningsspelningen fanns hon med, om än i periferin. Hon hade lyssnat på David & The Citizens, och via Instagram hade de chattat under en period.

– Från början som man gör med folk som skriver snälla kommentarer. Men det blev djupare, och så började jag berätta för Hanna hur mitt liv faktiskt såg ut, och hon blev livrädd. Hon skrev: ”Du måste därifrån. Du måste därifrån nu.” Hon gav sig inte förrän jag hade bokat en biljett sju dagar framåt. Jag skrev till min farsa att jag aldrig kommer komma därifrån om jag inte bara drar. Han sa: ”Jag för över pengarna nu.” Och så gjorde han det.

– Jag berättade inte för någon, och skrev inte till någon eftersom mitt ex kollade min telefon och min mejl. Så jag gick runt i Santa Fe den sista veckan och visste att jag skulle därifrån, men utan att säga något till någon.

– Jag rymde bokstavligen talat en morgon när hon hade gått till skolan. Jag slängde ihop det viktigaste, lite kläder, lite teckningar och mina pennor i en väska, tog gitarren och tog en Uber till Santa Fe-flygplatsen. Jag kom dit sju timmar innan flyget skulle gå och satt i en tom vänthall och tänkte att när som helst kommer jag höra hennes röst vid check-in. Jag satt där och tänkte att det här kommer aldrig gå, och så var planet två timmar försenat. Fuck, fuck, fuck. Men till slut gick jag på planet och åkte.

– I flera år hade jag sagt att jag ville tillbaka till Sverige, och jag fick alltid samma sak: ”Om du lämnar mig kommer jag ta livet av mig.”

– Hon visste ju att min mamma tog livet av sig, så det var en jävla hållhake på mig. Jag hade säkert stuckit långt tidigare om vi hade haft ett normalt förhållande där man kunde sitta ner och prata. Jag erbjöd mig till och med att vi skulle skiljas men att jag kunde bo kvar i Santa Fe, jobba och hjälpa henne med pengar. Men till slut insåg jag att jag aldrig kommer komma ur det här om jag inte bara sticker.

Hanna skjuter in en kommentar.
– Redan när du skulle åka och spela med David & The Citizens på Malmöfestivalen hotade hon med att bombhota hela festivalen och flygbolaget.

David nickar.
– Hon sa också att hon hade kontakter på flera stora musiktidningar i Sverige, och att om jag lämnade henne skulle hon släppa så mycket skit om mig.

David lutar sig tillbaka i soffan och lyfter upp sina händer. De darrar.
– Jag märker hur jag blir när jag pratar om det här. Varje gång känns det som att jag berättar det för första gången. Bara den där skräcken, att sitta på flygplatsen och vara rädd att hon ska dyka upp, den säger allt om hur sjukt det var. När jag insåg att hon hade spionerat på mig. Att hon visste vad jag gjorde utan att jag hade sagt något.

– Jag hade skrivit till Hanna om att jag ville skilja mig, men någon månad senare skrev jag att nej, så ska det absolut inte vara. Då stod hon bakom mig och sa åt mig vad jag skulle skriva. Hon hade läst mina mejl.

Hur känns det att se tillbaka på det?
– Jag skäms inför mig själv. Inte inför andra. Alla andra såg det utom jag. Jag var den sista som insåg var jag befann mig och hur situationen faktiskt var. Det är det jag blir mest arg på mig själv över. Att jag kastade bort mitt band, mina bästa vänner, min familj. Allt jag någonsin ville göra la jag åt sidan för att vara med henne.

David Fridlunds fullständiga kapitulation inför en livssituation som var direkt nedbrytande och bara rullade utför påminner om delar av Paul Austers författarskap, inte bara i New York-trilogin utan också till exempel The Music of Chance där huvudpersonen Jim Nashe accepterar ett Sisyfostillvaro av att bygga en oändlig och meningslös stenmur utan funktion, och att i den processen hamna allt djupare i beroende till sin ägare/uppdragsgivare/förtryckare. Samma känsla förmedlar Davids berättelse om självdestruktiv anpassning och fortsatt infogande i förtryck.

– Jag fattar det nu. Det är den där kokande-grodan-effekten. Man staplar så mycket skit ovanpå sig själv att man till slut inte märker det. Utifrån är det uppenbart, men inifrån är det normen. Det är samma fråga man ställer sig när man ser dokumentärer om misshandlade kvinnor: ”Varför går du tillbaka?”

– Man har bara vant sig. Det här är normen. Det är här jag är. Det är så här det är. Det sorgligaste är att en människa mår så dåligt att man vill vara där, i det. Samtidigt sa hon till mig hela tiden att jag är den enda som ställer upp, och att om inte jag fanns skulle hon inte klara sig. Hon visste exakt var hon skulle trycka.

I minst två av texterna på Livsvärk finns nästan suicidala rader. ”Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva.” Jag blir skrämd när jag hör det och undrar hur du mår egentligen.

– Det är inte att man inte vill finnas till, det är bara att man inte vill vara där. Den handlar också om adoptionsindustrin. Det är något Hanna och jag har pratat mycket om, eftersom Hanna är adopterad. Den där känslan av att vara någon i ett sammanhang där man inte hör hemma.

”Jag har alltid hittat mitt lilla hörn i mörkret.”

David återkommer flera gånger till sin mammas självmord.
– Hon var bipolär och kämpade hela sitt liv. Efter att hon dog sammanställde min styvfar alla hennes dagböcker. Det sista inlägget i hennes dagbok är: ”Jag måste orka leva för mina barn.” Och sen dog hon någon dag senare av en överdos. Det är den där sprickan mellan vilja och förmåga. Man vill, men man vet inte hur man ska få ihop allt i huvudet och känslorna. Man vet aldrig hur tunna linjerna är. Hur fragilt allt sitter ihop.

– Men jag har aldrig någonsin tänkt att jag skulle ta livet av mig. Inte en sekund. Aldrig. För att min morsa gjorde det. Jag har alltid hittat mitt lilla hörn i mörkret. Min bubbla. Där jag tecknar. Där jag skriver. Där jag finns.

Så även när allt runtomkring var kaos så fanns den platsen?
– Ja. I Austin och Santa Fe hade jag mitt ritbord. Jag köpte det begagnat i butiken jag jobbade i. Jag gick till jobbet. Jag gjorde allt som behövdes. Handlade, lagade mat, tvättade, städade, skaffade pengar till hennes behandling. Tog emot att hon bråkade på mig. Sen hade jag min lilla tid, där allt annat försvann. Det är ett av de centrala teman som finns på Livsvärk. Att befinna sig i det mörkaste skiten och ändå hitta ett litet korn som kan växa.

Hanna har kommit att bli en central faktor i Davids nya liv, och de beskriver att de hela tiden hittar nya beröringspunkter. Hanna lånade ut sin soffa till David när han landade i Sverige, och han fick en fin kontakt med Hannas son.

– Vi hade precis börjat lära känna varandra och insåg att vi var väldigt kära, förklarar Hanna. Det gick väldigt fort.

– Jag hade varit tyst i flera år, men med Hanna började vi prata mer och mer. Det var som att allt som varit kaos plötsligt fick språk, säger David.

– Du sa direkt när du kom att du måste skaffa ett jobb så att du kunde skicka pengar till henne i USA, påminner Hanna. Men jag sa: ”Nej. Du ska inte göra det alls. Du ska skriva musik. Teckna. Ta din tid.”

– Det var så svårt för mig att ta in, nickar David. Jag hade varit i överlevnadsläge så länge.

I Havsglas sjunger David om en sista holme i hans hav.

– Det är Hanna. Jag har seglat på ett svart, mörkt jävla hav, och så finns det en liten holme där jag kan överleva.

– En väldigt liten holme, skjuter Hanna in.

– Ja, väldigt liten. Kortare än 1,65. Men hon räddade mitt liv. Utan att överdriva. Jag vet inte hur jag hade klarat att fortsätta finnas, emotionellt eller fysiskt, om jag inte hade träffat Hanna.

Arbetet med videon till Havsglas lockade fram starka känslor hos David.
– Den är gjord av foton och små videoklipp som jag tagit i Santa Fe och lite i Austin. När jag satt och klippte den i en app i telefonen började jag plötsligt skaka och insåg hur otroligt mycket känslor som låg i just den låten. Det är verkligen så att där finns det inga broar kvar att bränna. När jag kommer till flygplatsen och är på väg att sticka, då släpper jag allt.

Ändå uppfattar jag Livsvärk som en avsevärt mörkare skiva än Iors debut från 2024.

– Det har att göra med att de här låtarna har kommit till under de senaste två åren, när jag och Hanna har pratat så mycket. Det är som en självanalys. En terapi. Det tog minst ett halvår innan jag ens fattade: aha, jag har varit med om något jävligt jobbigt. Först gör man bara det man måste för att överleva. De senaste tre åren är första gången i hela mitt vuxna liv som jag känner att jag är på en lugn, trygg plats.

Det låter som att något faktiskt har landat.
– Ja. Det är inte en liten bubbla längre, jag kan breda ut mig. Jag känner inte att jag skriver låtar. Jag känner att jag antecknar det som kommer till mig. Ofta sitter Hanna och jag uppe hela natten och pratar. Sen ligger det och bubblar i huvudet hela natten, och dagen efter bara kommer det ut. Jag strukturerar inte. Det är inte så att jag tänker: nu kommer versen, sen refrängen, sen bryggan. Det är bara ett flöde.

Haha. På sätt och vis hörs det.
– Det säger de andra i bandet också. ”Typisk Fridlund”: första versen är fyra rader, andra versen tre rader, sen kommer något helt annat. Sen en refräng, och sen kanske en extra stickrefräng. Det finns ingen klassisk struktur. Det är verkligen bara ett flöde.

Den du en gång var är egentligen enda stunden på Livsvärk som inte bara är introspektivt utan har ett tydligt samhällsperspektiv.
– Den är skriven mycket utifrån mina erfarenheter från att jobba på Whole Foods under pandemin. Första månaden fick vi två dollar extra i timmen i risktillägg. Sen tog de bort det när Whole Foods blev uppköpt av Amazon. Vi hade en skål för dricks på disken i kaffebaren, och om man hade tur fick man in sex–sju dollar på en dag. Men så meddelade management att vi inte fick ha en sådan, för att dricks var oskattade pengar. Samtidigt ägs företaget av Jeff Bezos, som betalar mindre skatt än jag. Att leva i det systemet ger en erfarenhet som de flesta i Sverige inte har.

”Emotionell powerpop” kallar skivetikettens Magnus Bjerkert Iors musikaliska uttryck, men det är lika snett som att kalla den shoegaze eller rätt och slätt indie, som andra prövat. Det är vanskligt att peka på musikaliska referenser, men ofta börjar soundet i ett crescendo och stegras och växer därifrån. När jag föreslår att det är en gitarrindiepopens ljudvägg motsvarande Phil Spector skrattar David Fridlund.

– Det är ganska roligt, för i grunden är mina demos extremt enkla. Jag har akustisk gitarr, piano och bas. Det är det. Jag hör allt i huvudet, men jag kan inte fånga allt. Jag har inte utrustning, pedaler eller instrument för det. När jag spelar in en demo tänker jag ofta att det bara är en slasktagning. Men sen fortsätter jag lägga på grejer, och till slut är det för sent att göra om.

Hur mycket av det du hör i huvudet finns kvar i slutversionen?
– Förvånansvärt mycket. Men det låter ändå ganska annorlunda. Slutproduktionen är maffigare, cleanare och bättre spelad. Demosarna är ofta inspelade i ett flöde när idén kommer. De är ofärdiga på ett sätt, men väldigt ärliga. Jag gillar blandningen av snyggt studiosound och skräpiga ljud.

Arrangemangen rymmer en del udda detaljer, som melodican i Västra kyrkogården till exempel.
– Jag älskar melodica. Det är det största lilla instrumentet som finns. En bra melodika med ett snyggt reverb är det finaste, och jag är så jävla glad att vi fick in den. Vissa andra ljud, som rototoms i Tiotusen, det la David Bergström till. Det fanns inte i min ursprungliga idé.

Det har förekommit en del jämförelser med Kent.
– Jo, men det går inte att komma ifrån att Kent har funnits i mitt liv. Jag lyssnade mycket på första skivan och väldigt mycket på andra, i lurar runt 1996 när jag bodde i Stockholm och gick på konstskola. Sedan dess har jag egentligen inte lyssnat på Kent alls. Men det finns säkert referenser där. De bra elementen stannar kvar omedvetet.

”Nu är jag helt lycklig. Det har jag aldrig kunnat känna tidigare.”

En millimeter till kortslutning handlar om David Fridlunds pappa, och när David berättar om honom finns en värme i rösten.

– Mina föräldrar fick mig och min storebror, och när jag var tre–fyra år lämnade min mamma min pappa, utan att han visste varför. Jag föreställde mig min pappa stående och titta ut över parkeringen och sandlådan i Storfors där de bodde, med den där känslan av att stå vid ett vägskäl och tvingas välja. Antingen imploderar man och går sönder, eller så går man vidare.

– Han är en jävla hjälte. Han blev lämnad med två barn och tog hela lasset. På 1970-talet var det inte självklart att en pappa gjorde det. Han cyklade med oss till dagis, ensam. Han kunde lika gärna ha gått sönder, men han gjorde det som behövde göras.

Vet han om att du skrivit om honom?
– Han har köpt skivan. Han var en av kanske tre personer som förhandsbokade den. Men jag vet inte om han har lyssnat än.

Tiden, igen är en låt som mitt i den mörka kontexten har ett särskilt ljus.
– Just nu är första gången i mitt liv som jag verkligen har kunnat känna att just här och nu är jag helt lycklig. Det har jag aldrig kunnat känna tidigare. Inte på det sättet.

Livsvärk (Adrian Recordings) finns ute nu. Här hittar du Fokus Musiks recension.

Iors debutalbum för drygt ett år sedan var ett euforiskt frihetsskri, fullt av lättnad och lycka över återfunnen frihet och kreativitet efter mer än ett decennium av subtilt förtryck och misshandel.

Nu har David Fridlund hunnit landa i sin nya tillvaro, och vågat börja ta itu med det trauma han befunnit sig i. Det innebär en avsevärt högre grad av svärta och smärta, och det finns stunder som oroar på riktigt, som när David Fridlund uttrycker sig nära nog suicidalt i Allting sköljer över dig (”Det var inte att jag ville dö. Jag ville bara inte blivit född.”) och i Kanske var det bara en dröm (”Jag orkar inte leva men jag vill inte dö.”). Men Livsvärk är just en bearbetning, en terapisession, och i sådana texter behandlar han det förflutna, inte nutiden. Som David Fridlund beskriver i Fokus Musiks stora intervju är inte heller alla rader hans egna ord. 

Ändå är Livsvärk en utmattande skiva som ställer stora krav på sina lyssnare. Den är generös med strålande självklara hyperstarka melodier, och det finns en väldigt attraktiv poetisk allvarsamhet i texterna, på en nivå som David Fridlund faktiskt aldrig var i närheten av på engelska i David & The Citizens. Trots hans upplevelser faller den inte för frestelsen att landa i svartvita enkelheter som att peka ut en ond ärkeskurk eller en riddarhjälte i skinande rustning, utan uttrycker en ambivalens och mångfacettering både hos David Fridlund och hos den omgivning som påverkar honom.

Havsglas är bara ett av flera tillfällen där Iors stora och dramatiska sånger känns som att de börjar i ett crescendo och sedan bara fortsätter svälla, och Allting sköljer över dig inleds med ensamma pianotoner och dramatiskt svepande synthsjok innan soundet växer med slagverk, fler syntar till en massiv ljudvägg, ödesmättad och ostoppbar med växande marschtrummor. En millimeter till kortslutning är ett annat exempel på Iors Spectoreska indieljudvägg, lika djupt oroande som kraftfull och stark. 

Med ett luftigare arrangemang med ekande lager av virveltrummor och tamburiner och med stor kör beskriver han i Kanske var det bara en dröm hur han ”gick utan att vända mig om” och reflekterar över att ”det tog lite tid att våga lita på nån och våga släppa in”. Nattryttare har ännu mer suggestiv kraft. ”Mina drömmar tar du inte” fräser han konfrontativt, för här behandlar han frigörelsen ur den destruktiva och självutplånande relation han så länge befann sig i. Och plötsligt ansluter ett optimistiskt blås till extra-allt-soundet, som vore vi tillbaka i oskyldigare David & the Citizens-dagar. 

Det var ett band som ibland bara fortsatte att växla upp där man inte kunde tro att det fanns ytterligare växlar, och samma effekt finns i Den du en gång var, som är skivans minst introverta låt. David Fridlund sjunger om hur han inte känner inte igen sig i spegeln och hur han drömmer om den han en gång var under sex år som anställd på Wholefoods i Santa Fe. Där hoppar han över lunchen för att slippa chefen, där tillåter inte företagets nya ägare Jeff Bezos en dricks-skål på disken eftersom det är ”oskattade pengar” och där ”den stolta amerikanska drömmen hänger över allting som ett skämt”.

Triumfen över att ha hittat styrkan att resa sig upp upp och gå är allra starkast i Tiotusen. Hon fick hans dagar och hans pengar, men han tog tillbaka sin frihet, så det var ett billigt pris, fräser han över en överstyrd gitarr i en refräng med en intensitet som i Imperiets tidiga faser eller som hos Kent fast farliga på riktigt. Det är skivans absoluta höjdpunkt och en framtida postpunkklassiker. 

Men fokus ligger inte bara på relationstraumat i USA. Flera texter behandlar andra teman, som hans kärlek till sin far som ensam uppfostrade honom och hans bror i En millimeter till kortslutning, och inte minst sånger om Davids nya kärlek. Hon finns bland annat i Havsglas, ”Hon, den sista holmen på mitt hav”, och nämns med sitt namn, Hanna – igen – i Tiden, igen, som symptomatiskt lånar introts optimistiska gitarrfigur från The Beatles Here Comes the Sun. David Fridlund konstaterar att ”jag går aldrig genom isen igen, det där är över nu” i en briljant brännande gitarrindielåt som både smärtar och läker. 

Det är en komplex dubbelhet som kännetecknar hela albumet. Livsvärk är ett verk med en sammanhängande och lång rad låtar med omedelbart älskvärda kvaliteter som slår Kent på fingrarna både avseende melodistyrka och genuint och ibland läskigt allvar. Även om det finns absoluta toppar här gäller det faktiskt så gott som albumets alla låtar, och det gör Livsvärk till ett klassikeralbum att lyssna på och referera till under decennier. 

—

Nej, du hittar inte Livsvärk på Spotify, och det är ett mycket aktivt beslut av Ior. Leta upp den annorstädes, framför allt rekommenderas vinylutgåvan som också gör rättvisa åt David Fridlunds fina omslagsteckning. 

Här hittar du den stora intervjun med David Fridlund.

Zach vem? Om du undrar så säger det mer om dig än om Zach Bryan. Bara de senaste månaderna har countrysångaren från Oklahoma hunnit spräcka en kändisrelation (ombesjungen här bland annat i Skin) och just i dagarna överraskningsgifta sig i Pamplona ( vilket ombesjunges här bland annat i Aeroplane och Slicked Back). Han har återkommande synts på amerikanska löpsedlar i samband med bråk med en lång räcka kollegor och konkurrenter, och framför allt är hans kommersiella succé på den amerikanska musikscenen inget mindre än massiv, och för några månader sedan spelade han ett gig inför 112 000 (etthundratolvtusen!) människor. 

Men det där med volymer och kvantitet riskerar att ställa sig i vägen för kvalitet när han nu släpper ett album med 25 (tjugofem!) låtar och en speltid om närmare 80 minuter. För även om hans låtar är utmärkta och ibland till och med mer än det smälter de ihop och blir till slut som helhet anonyma och utbytbara mot varandra.

Han växlar mellan några givna stämningslägen och låtkaraktärer, först och främst ett rejält knippe vemodiga akustiska ballader och visor för akustisk gitarr och munspel om en trasig hobotillvaro och förlorad kärlek, med det allra finaste exemplet i Cannonball. 

Ett annat av hans uttryck är smart upptempopopopig rock med självrefererande musikerreferenser och ofta ett fett blås, som i Appetite, i Say Why och särskilt effektivt i Anyways som dessutom bjuder på en elegant Elliott Smith-blinkning. 

Hans tredje uttryck är medryckande countryrock som egentligen inte skiljer sig så mycket från de andra uttrycken, bara lite snabbare än det första, lite mindre popigt och med fiol och kanske en ensam trupet istället för blås jämfört med det andra. Rivers and Creeks och Steve Earle-klingande You Can Still Come Home är utmärkta exempel på det. Men sedan är det slut, och i längden blir variationen för liten och repertoaren i all sin oändliga volym för enahanda. 

Hans vibrato påminner någonstans om Conor Oberst, men med mindre personlighet, och om någon associerar till Ryan Adams tidiga kvaliteter gäller samma invändning om personlig karaktär även i det fallet. Det är svårt att inte gilla hans ruffiga röst och genuina framtoning, men det är ännu svårare att uppbåda starkare känsklor än så. 

Som gammal soldat på en alltmer politiserad amerikansk musikscen, i synnerhet inom countrygenren, har Zach Bryan generellt valt att uttrycka även sina samhällsbetraktelser neutralt. Men när han i Bad News faktiskt kritiserar ICE och berättar att han saknar en mindre politiserad tid med rader som ”The fading of the red, white, and blue/ I served eight years just to be told/ That nobody cares and land’s all sold/ I got some bad news/ I woke up missing you” är det så kontroversiellt att Vita Huset omedelbart reagerar med officiella avståndstaganden och hån. 

Buttert och defensivt men inte helt utan poäng konstaterar han alltså att han hur han än gör så får han kritik. ”I’m assuming this record is just like all the other ones and there’s gonna be a billion people saying it’s over produced and shitty so I sat down in a room by myself and recorded all the songs acoustically so I didn’t have to hear everyone whine about more stuff.”

Sagt och gjort har han  i dagana släppt en egeninspelad akustisk version av hela klabbet, och även om det finns stunder när känsligheten förstärks i det formatet, inte minst i DeAnn’s Denim till hans avlidna mor, så förstärker 24 ytterligare versioner övermättnaden ännu mer.

På onsdag släpper Drakenberg sin mäktiga andra singel Om du var solen, förstärkta av Makthaverskans Maja Milner. Redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik. 

Som Holograms byggde de sitt postpunkrykte på 10-talet. Nu har bandet bytt namn och språk, och som Drakenberg har de redan låtit höra om sig med omtalade gig i Göteborg och Stockholm. På den kommande intensiva singeln Om Du Var Solen gästar Makthaverskans Maja Milner, och hon utgör en sista och avgörande dimension i en låt med klassikerförutsättningar i sin perfekta balans av euforiskt upptempo, slamrig gitarrindie och dov postpunkbotten. 

Singeln är inspelad av Mattias Glavå, och även Ramo Spatalovic från bland annat Franke och Joel Almes band medverkar på gitarr.

Lyssna fyra gånger i följd, eller fler, och rusa sedan mot Oceanen i Göteborg den 17 januari  eller mot Reimersholme Hotel i Stockholm den den 25 februari för att höra Drakenberg i verkligheten. 

Resten av världen får vänta till på onsdagen den 14 januari för att lyssna, men Fokus Musiks läsare hör den redan nu.

En gång i tiden var de tre bröderna Wakefield unga och hungriga indiekillar med arrogant tilltal och taggiga gitarrer. Det vägde i någon mån upp att de inte hade så mycket till låtmaterial att erbjuda, och även om det kan framstå som obegripligt så här i efterhand hade The Cribs tillräcklig charm för att locka en lång rad coola producenter och sedemera få självaste Johnny Marr att ansluta som fullvärdig medlem i bandet. Hans deltagande under åren fyra bidrog till nyanseringar, dynamik och ett visst mått av spänning, men när han drog vidare förstod The Cribs inte piken. 

Så nu är de tre bröderna Wakefield medelålders och mätta indiegubbar med arrogant tilltal och taggiga gitarrer. Fortfarande saknas minnesvärt låtmaterial, hur mycket de än sneglar åt Manic Street Preachers eller faller tillbaka i The Libertines-läge. Istället för rockrefränger blir det mest barnramsor med höga knäuppdrag, som i Never the Same, och mognadsmarkörer med Beach Boys-stämmor som poleringsmedel låter enbart tillkämpat och malplacé. 

Hans tilltal är milt och mjukt, och hans livglada sånger smeker medhårs. Men det hade kunnat vara annorlunda. Mon Rovia föddes till ett liv som barnsoldat i inbördeskrigets Liberia, men omhändertogs av missionärer för en uppväxt som flykting på olika platser och så småningom i USA.  

Både bibeln och barnen med gevär finns med i hans texter redan från den avskalade gospelsoulen i inledande Black Cauldron, och Pray the Devil Back to Hell inleds med en nyhetsrapport om ökande stridigheter i hans västafrikanska födelseland. ”I remember it like it was yesterday” sjunger han i Day at the Soccer Fields, som är ett varmt minne av att ändå få vara barn mitt i det hemska, där hans mamma bad till Gud att han skulle komma tillbaka levande från fotbollsplanen. 

Det är intimt och nära, med vänliga melodier och små hypnotiska gitarrfigurer på akustisk gitarr som kan leda tankarna lika mycket till Bon Iver som till västafrikansk tradition. När soundet växer är det genom att Mon Rovia släpper in fler röster i kören i refränger som Infinite Pines eller kompletta gospelensembler som i titelspåret. 

I Heavy Foot är den stora kören lösare hållen och passar på att jubla och ropa i protest mot ”the government / staying on heavy foot / and they tried to keep us all down”. Samma euforiska karaktär finns i handklappsdrivna Field Song som med fela och banjo sammanfogar de västafrikanska fälten med den amerikanska mellanvästerns traditioner på ett mycket medryckande och rätt unikt sätt. 

Redan med albumtiteln proklamerar norska Gluecifer att de inte har några andra musikaliska ambitioner än senast de släppte ett album för drygt två decennier sedan, och som om absolut ingenting hade hänt i musikvärlden under drygt två decenniers bortavaro trampar Gluecifer gasen i botten med dubbla bastrummor (”för sakens skull”) i The Idiot, med små Iggy-blinkningar insprängda inte bara i titeln. 

Ärligt talat lutade de bandets kärna Biff Malibu och Captain Poon tillsammans med senare tillskott  Raldo Useless, Danny Young och Peter Larsson (vad har stackarn gjort för ont för att förtjäna ett så andefattigt namn?) tungt mot uråldriga referenser redan förra varvet, och de lever kvar här om än i ännu snabbare tempo. I ytterfilen susar de förbi The Hives som inte ens hinner fånga en skymt av dem, och med sin hyperintensiva och faktiskt rätt smarta dumrock ger de The Hellacopters en match om att hantera rockenrollens klichéer med finess och påhittighet, till exempel när de i The Score och Mind Control tar avstamp i AC/DC och när de tangerar Alice Cooper i Made in the Morning. 

Här finns fotbollskörer och mullrande kanoner i Armada, här finns hyllningar till gammaldags radio med Rolling Stones-referenser i On the Wire och här finns tung gothhårdrock med psykedelianyanser enligt The Cults recept både i skivans höjdpunkt Pharmacity och i Another Night, Another City. Här finns LA-glammig hårdrock med flageolettgitarr och poprefränger som får Tord Karlsson att jubla i slamriga I’m Ready. 

Alltihop är skitkul från början till slut, precis som det brukade vara. Det lär vara ännu starkare live, precis som det brukar vara.