Med Brian James frånfälle som förevändning har kvarlevande The Damned-medlemmar, inklusive Rat Scabies för första gången på 40 år, samlat ihop standards framför allt från 60-talet som ska ha varit hans favoritlåtar. 

De har spelat covers med framgång förr, deras största hit Eloise till exempel, men i sina The Animals- och The Kinks-tagningar är de märkbart ointresserade och energifattiga. Karaokeversioner av låtar som Summer in the City är halvhjärtade, och även om Heart Full of Soul och Making Time är lite mer fokuserade måste man ändå fråga sig om världen verkligen behöver fler band som så naturtroget som möjligt försöker härma nästan 60 år gammalt skrammel.

Captain Sensible har ju alltid haft en underliggande psykedelia-fabläss, och när han tar sig an See Emily Play är det visserligen inte nytänkande alls men ändå ganska kul, till skillnad från när Dave Vanian prövar att göra Iggy Pop i en orgel-dominerad Gimmie Danger.

Bara när de tolkar There’s A Ghost in My House av R. Dean Taylor injicerar de en del av den karaktär som präglade deras egna sena 1970-tal, och det finns nog anledning att vinka farväl till hela bandet när Brian James själv avslutar alltihop med en osentimentalt avsked i Stones The Last Time från hans sista spelning med The Damneds återförenade originalsättning 2022.

När Lucinda Williams drygar ut pensionen med ännu ett album av standardtolkningar, senast av The Beatles, kan man förstå nyttan, men det är inte särskilt genuint och inget vidare kul. Desto starkare är det när hon låter sin frustration över den amerikanska presidentadministrationen färga in ett komplett album med sammanbiten och explicit ilska. 

Med sina rötter i 60-talets politiskt kommenterade musik skräder hon inte orden. I Freedom Speaks uppmanar hon oss att inte ta friheten för givet, och varnar för att historien går igen, och i Black Tears elektriska blues brinner kyrkor i södern. Hon vänder sig direkt till den lågutbildade och självutsett bortglömda väljargruppen som låtit sig lockas med i MAGA-dumheterna, och Did God Forget The Punchline där ”people are being taught to hate” målar upp en politisk och samhällelig mardröm. När tålamodet med deras lättkränkta klagan till slut rinner ut undrar hon How Much Did You Get For Your Soul i en beskt anklagande och taggig blues. 

Doug Pettibone dubblerar på gitarr tillsammans med de snygga swag-riff som Marc Ford förfinat ända sedan tiden i The Black Crowes, och kombinerat med en fet orgel och gästsång av Brittney Spencer som i titelspårets berättande rock är det djupt mäktigt. Ännu hårdare är det i Sing Buried Sing där hennes åldrande vibrato med spår av den stroke hon drabbades av för fem år sedan faktiskt påminner om hur Iggy kan låta numera. 

Den enda riktiga besvikelsen uppstår när gudabenådade Mavis Staples tar plats som duettpartner i en klagande tolkning av Bob Marleys So Much Trouble in the World, för reggae är sannerligen inte deras hemmaplan. Men den avslutande countrygospelhymnen We’ve Come Too Far to Turn Around tillsammans med Norah Jones å andra sidan är samtidigt ödmjuk och kamplysten, och ett rejält ställningstagande. Lucinda Williams tänker inte ge upp för de auktoritära krafterna utan kamp.  

Äntligen är Riddarna tillbaka, och andra singeln inför deras kommande album är dynamiska The Power of Love.  Den släpps officiellt på fredag, men redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.

Dynamiken i The Power of Love bygger inte bara på powertrions kontrast mellan den hyperintensivt fladdrande gitarren och en tung och lite släpig groove från rytmsektionen. Den uppstår också i låtens vågrörelse från tyst och avstannande till intensivt mäktig, och tillbaka igen. Och innan du hinner förstå vidden av allt är det över, och du behöver trycka på repeat och låta dig översköljas igen, för det här kan vara det bästa vi hört från Riddarna hittills. 

Det var nästan att man började misströsta, men i höstas hördes äntligen Riddarna av igen. Nio år efter deras förra album laddar de upp inför en återkomst som kommer att göra väsen av sig, och nu är det dags för andra singeln i nedräkningen inför ett album som enligt förhandsinformationen samtidigt är mer moget och mer kompromisslöst. För mix och produktion har de tagit hjälp av sin nyinflyttade Gotlandsgranne Hasse Rosbach, som tidigare har bland andra Turbonegro på sitt CV. 

I början av mars släpper Riddarna albumet Utomjordingar (Novoton) och ger sig ut på en liten turné till Visby, Stockholm, Malmö och Göteborg. The Power of Love når allmänheten på fredag, och till dess hör du den exklusivt här. 

Finess, variation och nyansering är inte begrepp som står högt i kurs hos Malmöduon The Guilt. Även på deras tredje album gäller istället tempo, tyngd, distorsion, volym och konfrontation. 

Emma Wahlgren och Lizzy hämtar beståndsdelarna för sin hårda och malande synthrock med riot grrl-rötter från Suicide och Siouxsie, från gammal Sheffield-synth och kanske en del från body. Med stenhårda digitala rytmer i botten, och över det gitarrattacker, larmsignaler och en ständig vokal kamp för att överrösta alltihop med råttmetaforer och dans- och/eller revolutionsuppmaningar. När de är som mest verserade, som i War in My Kitchen, får Lambrini Girls passa sin rygg, men egentligen är nog The Guilt mer intresserade av röj än av politiska budskap. 

Med Frida Hyvönen i täten tolkar Karl Jonas Winqvists stora kollektiv World Party med mjuk och levnadsglad värme. Den släpps på torsdag, men redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.

Karl Jonas Winqvist är utan tvekan the hardest working man In svenskt musikliv, och efter höstens två album med The Second Hand Orchestra går han och sällskapet nu vidare med nästa projekt i det stora kollektivet The Hope Singers.

Med fingertoppskänsliga coverval och en rad sjungande vänner kommer nu andrasingeln inför nästa månads album. Den här gången är det självaste Frida Hyvönen som står längst fram, i en vänlig och organisk tolkning av World Partys Take It Up. Finessen i salig Karl Wallingers komposition matchas ledigt av den mjuka och levnadsglada värmen både i Frida Hyvönens sång, i det mjuka träblåset och i en kör som rymmer såväl producenterna Karl Jonas Winqvist och  Gilbert Johansson som Viktor Brobacke, Nina Kinert, Elle Karil Larsson och Anja Bigrell.

The Hope Singers tredje album Everyday Is Like Survival (More Songs about Peace and Love) (Sing A Song Fighter) släpps I slutet av februari, och Take It Up blir allmänt tillgänglig på torsdag, den 22 januari. Tills dess hör du den exklusivt hos Fokus Musik. 

När Londons främsta kultbiograf/klubb belönas med en dokumentär är Barry Adamson med sin långa historia av kultfilmssoundtrack – ofta till imaginära filmer – självklar musiksättare. I dokumentären intervjuas förutom Barry Adamson som var stammis under Magazine- och Bad Seeds-åren också John Waters, Nick Kent, Thurston Moore och The The-Matt Johnson, och Barry Adamson är rätt person att tonsätta dem alla.

Han gräver djupt i genresäckarna för att skapa teman för alla tänkbara kultfilmsgenres från flera decennier – noir, sexploitation, horror, sci-fi, agent, kung-fu, HBTQ+. Här finns eleganta Mancini-blinkningar, synthigt läskiga Carpenterteman, smooth innerstadsfunk och new romantics-glitter, och Barry Adamson ger träffsäkert sina tvåminutersteman titlar som Scala Posters (Mondo Bongo), Latex Gloves, Sodom and Tomorrow, Spandau Politics och Babs Johnson is Divine. 

För den geografiska och historiska kontexten får vi en nattlig vy över King’s Cross Skyline, och när allt redan gått överstyr i excesserna bjuds vi ovanpå allt annat med en röjig utekväll med Iggy and Lou and Mick Rock Too. Vem kan tacka nej till det?

Den dovt vackra Ashen Tree vankar obevekligt fram genom skogen med tyngden som hos en mytologisk jätte, med nyanser både av ödesmättad Nick Cave-ton och naturromatisk folkvisa. Den får sin officiella release på fredag, och redan idag kan du se den exklusivt hos Fokus Musik.

En gång i tiden var Kristoffer Grip sångare i Agent Side Grinder, innan han länmnade bandet för att ägna sig åt skrivande och visuell konst i form av måleri och emalj. Nästan ett helt decennium har hunnit passera när han nu återvänder också till musiken med sitt första soloalbum till våren. 

– Ashen Tree var den första låten som fick sin musikaliska form och blev snabbt skivans spirituella nav, berättar Kristoffer. Man kan på ett sätt säga att de andra låtarna växte ut som grenar kring den. En sång med folkloristiska rötter som rör sig mellan det personliga och det offentliga kring vår förankring till tid och rum.

Det fokus på symboler och mytologi som är påfallande i hans konstnärsskap dominerar också hans musikaliska estetik, som börjar i á capella-strukturer och sedan utvecklas tillsammans med multiinstrumentalisten Emanuel Lundgren och Henrik Sunbrings syntar och produktion. På albuminspelningarna har också bland andra Emil Svanängen och Lina Langendorf bidragit.  

Den 26 april – 24 maj har Kristoffer Grip en separatutställning med måleri och emalj i Katarina Kyrkas flygel i Stockholm, och hans album Wildest Hope släpps den 20 mars. Ashen Tree når allmänheten på fredag, och till dess hör du den exklusivt här. 

Skivans sånger blev till medan Courtney Marie Andrews å ena sidan vakade öven en svårt sjuk närstående, med djup sorg över den personens sjukdom och psykos. Å andra sidan var hon nykär och fylld både av osäkerhet och av kärlek. Den dubbelheten använde hon för skapande, och här finns direkt konfrontation sida vid sida och ofta ton i ton med djup existensiell introspektion. 

Ambitionerna att låta som Lee Hazlewood är behjärtansvärda, men inte lika tydliga som spåren av Fleetwood Macs Tusk. Tillsammans med medproducerande Jerry Bernhardt spelar hon allt själv, och de skapar en varm luftighet. I Pendulum Swing finns gott om utrymme för försiktiga stråkar över en loj trumgroove, och även i snabbare sånger som Keeper – skriven tillsammans med en vän över en särskilt sentimental restaurangmiddag – med popigare anslag tar hon sig utrymme att stanna upp för små viga Kate Bush-mässiga röstfinesser. 

Hennes countrybakgrund märks tydligast i Magic Touch, och Courtney Marie Andrews är den första att erkänna att sånger som Little Picture of a Butterfly är traditionella till sin karaktär. Melodimässigt ligger just den måhända lite för nära Seasons in the Sun, men när den växer ut från flöjters mjuka fjärilsfladdrande till en stabil midtemporocker med orgel och snygga avancerade vokalharmonier och en sångerska som slår sig lös med drinkar och en röd Corvette behöver vi ändå erkänna den som en framtida standard. 

Den är en av skivans höjdpunkter, tillsammans med Everyone Wants to Feel Like You Do, som tar sig an manlig självgod bekymmerslöshet (”You’re not sorry for existing, for the mess that you made, for buffing into someone like me that you hate”) med ett sound och ett gitarrsolo fullt av just sådan tvärsäker bufflighet. 

I dubbelheten med djup sorg och nyförälskelse hittar hon ett uttryck som börjar i trad och som hittar både skapa konfrontation och djup existensiell introspektion. 

Man kan argumentera för att man känner igen sig ganska bra när Andrew Fearn och Jason Williamson levererar sin regelbundna årsredovisningar. Det är samma ”fookin twats”, ”shitkids” och ”cunts” som på sju tidigare volymer, och det är samma skitförbannade gormande över repetitiv elektronisk minimalism och små spontana ljudeffekter till exempel i Megaton.  

Kanske är det till och med hårdare skruvat i den här årsrapporten, vars tema är Armageddon. Men det handlar i deras analys inte om någon förestående stor explosion utan om långsam långsam nedbrytning och sönderfall, och avsikten är mycket mer dokumentär än fiction. För Sleaford konstaterar att samhällskollapsen mycket mera är än en samtidsskildring än en framtidsskildring. 

Samtidigt är det också något väsentligt annorlunda och nytt med The Demise Of Planet X:s musikaliska karaktär. Jason Williamson beskriver hur han hade tänkt sig Elitist G.O.A.T. – där för övrigt Aldous Harding bidrar med en mildare stämma – som duons karaktäristiskt rudimentära tvåackordspunk. Men när Andrew Fearn fick tillgång till Abbey Road-studions utrustning och personal konstaterar Williamson att den istället fick nära nog ”almost Northern Soul-y” kvaliteter. 

Och även om även Bad Santa, det vill säga Donald Trump, bygger på rudimentär elektronik och rymmer skivans största anhopning könsord är den nyanserad och elegant subtil, ord som sällan använts i Sleaford Mods kontext. 

Don Draper har en suggestiv släpig groove, skolminnena i Gina Was presenteras i muntert upptempo, och även Shoving the Images har en finess som vi inte brukar höra i Sleaford Mods vredesutbrott. 

För den hårt danselektroniska The Kill List återvänder de hem till Nottingham och plockar upp Snowy att rappa en vers, och där hittar de också singersongwritern Liam Bailey som sjunger i anti-MAGA-konfrontativa Flood The Zone.  

Andra anmärkningsvärda gästspel kommer från Big Special som sjunger mild refrängsång i  The Good Life, som också rymmer skådespelaren Gwendoline Christie från Severance och Game of Thrones. Allra bäst blir det när Sue Tompkins, som en gång var en del av Life Without Buildings, deltar i No Touch och inte nöjer hon sig med att vara bara en mildrare kontrast, utan brister ut i egna ilskna budskap. Det gör singeln till en av de mest effektiva stunderna i en årsrapport som vågar bryta sig ur sina ramar. 

Hennes förra album Your Hand Forever Checking On My Fever var en personlig och innerlig kärleksförklaring till hennes far, som just gått bort i cancer. Embraced for a Second as We Die – om sekunden av fullständig förståelse och klarsyn i dödsögonblicket som Amanda Bergman vill hoppas på – är mer utåtblickande och avser att skildra sin samtids karaktär, men ur samma personliga och existensiella perspektiv. 

För även om till exempel Grasp skrevs i deperation samma dag som Trump-Musk-axeln svors in är den ingen rapport om världshändelser utan en berättelse om kampen att försöka hålla fast vid konstruktiva känslor som förnuft och hopp. Själv har hon beskrivit Sick of Time, med hennes dotter och reflektioner kring föräldraskapets inneboende lycka och samtidigt vånda som grund, som albumets centralpunkt. 

Hon skrev albumet av bara farten medan hon turnerade dess föregångare, och den musikaliska utvecklingen är inte omvälvande sedan sist. Fortfarande gör hon och Petter Winberg stilla sånger med återhållsamma och synnerligen eleganta västkustarrangemang utan åthävor men desto större finess. Med gitarrer och luftiga yachtsynthar och med stilfull falsett och subtil kör är Groby särskilt elegant, mitt emellan Steely Dan och Roxy Musics Avalon, och allra varmast fläktande i Is This How You Said You’d Be Gone. 

Samma stilfulla och varma lågmäldhet finns i Amanda Bergmans röst, fylld av känslighet och personlighet, och samtidigt tekniskt oantastlig. Det är en gåva.