Cocatabilia är Stockholmstrions andra singel, kanske till och med hårdare än debut. Den får sin officiella release på fredag, och redan idag kan du se den exklusivt hos Fokus Musik.

Pig Machine må vara nya på Stockholmsscenen, efter att ha släppt sin första singel bara för ett par månader sedan, Men de är knappast några duvungar. Trion bildades som en duo 2024, när Emanuel Lundgren – en gång i tiden kolloföreståndare i I’m from Barcelona – skickade sina allra mest ohanterliga oväsendemos till Richard Ahlgren för spontant intensiva sångpålägg, Ända sedan Anton Sundell så anslöt har de envetet och med nedböjda huvuden fortsatt fortifiera sin mäktiga ljudvägg av mangel från bas, hårddistad trummaskin och ännu hårdare riff. Den som associerar till klassiker som Jesus Built My Hot Rod har både god smak och koll. 

Räkna med ett debutalbum – Guts – så småningom, och innan dess spelningar på Pustervik i Göteborg och Kollektivet Livet i Stockholm under mars. 

När Jay Buchanan gav sig ut i Mojaveöknanen för att skriva låtar var det inte material till Rival Sons han hade i åtanke. Han sökte miljön för något mera genuint rootsy, och efter tre månaders isolering i en bunker intill övergivna guldgruvor återvände han till civilisationen med ett komplett americanaalbum enligt konstens alla regler. 

Eller, nå, något åt det hållet. För redan i det pståendet kan några av de centrala bristerna hos Weapons of Beauty skönjas. Först och främst måste vi konstatera att det finns en avgörande anledning att guldgruvorna han sökte upp var övergivna. True Black tar i från tårna och har obestridliga kvaliteter, men det är den enda guldklimpen Jay Buchanan lyckats vaska fram här. Tvärtom är låtar som Tumbleweed och The Great Divide trots sina klichécountrytitlar egentligen bara industristandardpoplåtar i countrykostym, och om Shower of Roses bara får ett lite mer muskulös arrangemang är det en powerballad som kommer att funka utmärkt för hans vanliga hårdrockpublik. 

Och det där med konstens alla regler speglar också ett förhållningssätt som inte gör honom riktigt rättvisa. För arrangemangens alla americana- och countryrockknep är igenkänneliga och standard enligt regelbokens mest väletablerade mallar och mönster. Akustiska gitarrer, någon glimt av honkytonkpiano, Fender Rhodes och pedal steel utan att ta över så mycket att den breda poppubliken skräms bort. 

Jay Buchanans röst har onekligen ett mäktigt omfång, och det använder han fullt ut redan från start i inledningsspåret Caroline. Men så stora vokala gester kolliderar med ambitionen om ödsligt ensamt vemod, och det blir aldrig mer än uppvisning. Hans fullständigt okänsliga tolkning av Leonard Cohens Dance Me to the End of Love är i sig ett tillräckligt argument för att stänga och försegla de där gruvorna, åtminstone för hårdrockare med konstnärliga ambitioner. 

I mer än 20 år har Lotta Wenglén sjungit rootsmusik med ett unikt personligt tilltal, även när hon rört sig i de mest traditionella sammanhangen. Men när hon lämnar det engelska språket till förmån för sitt modersmål och sin skånska dialekt faller de sista inhägnaderna.

Veden fyren slätten går inte att klassificera som ”country” eller ”americana”, även om det naturligtvis finns sådana nyanser här, och inte heller som ”visa” även om det kanske vore närmare. ”Klimakteriepop” väljer hon att med glimten i ögat själv kalla sin musik, och om det är ett begrepp som rymmer självkännedom, självsäkerhet, musikalisk bredd och mognad, och inte minst mod i såväl musik som lyrik, så låt gå för det. 

Du har ju allt är snabbt popig, och om gitarren leder associationerna till Modern Lovers Egyptian Reggae är det en parallell också till Jonathan Richmans vänligt självutlämnande oförställdhet. Lotta Wenglén erbjuder både de sidor av sig själv som hon är stolt över och de mindre smickrande. Att säga som det är speglar ambivalensen i att vilja ”leva som om morgondagen ändå fanns, trots allt”, energisparande och giftfritt, men att samtidigt gilla bekvämlighet och vilja föna håret och se snygg ut. Samma tvehågsenhet går igen i albumets allra starkaste spår Valet är att välja, där en vänlig manskör backar upp inför att ”välja livslögn, en i högen”, att å ena sidan ”kolla kattklipp” och å andra sidan ”slå på ljudlös, skrika fuck this”. 

På två av albumets låtar släpper hon oss ännu närmre. Först i kärleksförklaringen till sin partner i Du kom från havet, som är en värmande kärleksvisa full av vuxen komplexitet, och som avslutning i Fåglarna med gula näbbar, som tar avstamp i en gammal sång hos skrivit tillsammans med sin bror för att uttrycka sorgen i samband med hans bortgång. Lyriskt sticker båda ut genom att fokusera på någon annan, och kanske genom att förmedla ett ännu större allvar. Musikaliskt sticker de ut genom att släppa på de avskalade och sparsamma arrangemang som Lotta Wenglén och hennes band dittills hållit fast strängt vid, och tillåta utsvävningar och i Fåglarna med gula näbbars utbyggda ljudkollage. 

De avstickarna bidrar ytterligare till en sammanhålen och mycket gedigen helhet, och till att Veden Fyren Slätten är en tidig aspirant på topplacering på årsbästalistor så småningom. 

Med Veden Fyren Slätten lämnar Lotta Wenglén engelskan bakom sig och sjunger för första gången fullt ut på skånska. Språkbytet har inneburit ett större djup och allvar, men i hennes texter präglade av mognad och åldrande – och också om nära kärlek och om sorg – finns också utrymme för en torr subtil humor. I samma veva kastar hon dessutom all traditionell genrebestämning över bord och konstaterar att hon numera spelar klimakteriepop. 

Hon har snuddat vid sitt modersmål i musiken tidigare, men med Veden Fyren Slätten tar Lotta Wenglen steget fullt ut och sjunger på svenska. Det var inte ett enkelt steg att ta, men det kom att förändra såväl djupet i hennes lyrik som karaktären i hennes musik

– Det har varit ett ganska svårt låtskrivararbete. Just att försöka få till den här tonen, med humor och allvar. Det är väldigt annorlunda från att skriva på engelska. Jag hade skrivit på skånska när jag var ung, men så släppte jag det för att jag tyckte att det lät så hårt. Men nu hade jag fått en utmaning av en kompis att skriva på skånska, och jag kände att jag tyckte att det var roligt. Svårt men roligt. Men jag gjorde faktiskt en EP på skånska för några år sedan. Den hette Alla andra ska dö, och så kom den mitt i pandemin. Så det var hopplöst att marknadsföra den skivan.

Det låter onekligen som dålig tajming.

– Det var så jävla dålig tajming. Men där började jag ju smaka på språket igen, även om det var lite tyngre texter. 

Det finns mörker och stort allvar i Lotta Wenglens texter även på Veden Fyren Slätten, men här finns också ett öppenhjärtigt och självironiskt drag av humor kopplat till till mognad, åldrande och det inom populärmusiken sällan ombesjungna klimakteriet. 

– Det händer ju nånting stort och lite komiskt när kroppen sakta börjar brytas ner, och det här med klimakteriet. Det händer saker som jag inte har kunnat förutse, och då har jag valt att bara lyssna. Vad händer i mig? Hur ser jag på saker? Det här med alla föreställningar om vem man är och alla erfarenheter man skaffat sig, det blir en annan syn på sig själv. Jag ville bara vara ärlig mot mig själv med det. Ur det kom också det här tilltalet med humorn som geggar till det. Det har varit en process, både i livet och i textskrivandet.

Hennes humorn är aldrig flabbig, utan underfundig och balanserad mot ett stort allvar. 

– Det är ganska torrt och sägs lite grann i mungipan. Jag har försökt få till det så att jag å ena sidan inte tramsar bort allvaret men samtidigt inte tar mig själv på för stort allvar. Det har varit en utmaning, och roligt också för att jag har kommit fram till olika saker. Att jag inte bryr mig så mycket om hur jag framställer mig själv, jag är inte så självmedveten. Jag vet att det här inte är musik för alla, men det är här jag är just precis nu. 

Att ta itu med sitt eget åldrande, att acceptera det för sig själv och börja förstå att man kanske inte är riktigt lika alert eller pigg som man var när man var yngre, det är modigt i sig. Att sedan kommunicera det brett, det är modigt i ett andra led. 

– Jag vet inte, jag tycker det här har varit otroligt enkelt att släppa ifrån mig och låta folk höra. Jag har varit mycket mer neurotisk och nojig tidigare. När man skriver på engelska finns det så många andra som gör samma sak, och det är en helt annan typ av konkurrens. När man befinner sig i en genre som många har en relation till har jag tyckt att det varit ganska mycket svårare att göra sig hörd på ett tydligt sätt. Även om jag har ett eget sound, det vet jag om, eller – varje skiva har ju varit ett helt eget sound. Det har varit min grej att det ska vara så. Jag tycker inte om att upprepa mig. Jag vill utforska och inte bestämma mig, vilket också gör att det kanske har varit svårt ibland att få folk att förstå vad det är jag sysslar med ibland.

I kontrast till hennes tidigare skivor är Veden Fyren Slätten helt genrebefriad, förklarar Lotta Wenglén.  

– Jag hör inte ens själv vad det är, jag har ingen aning hur jag ska beskriva det. Det är låtar och de är spelade av tre personer, det är allt. Det speglar vad jag har velat göra på skivan också, att inte hålla på och pilla i det med massa stora pampiga arrangemang. Redan från början visste jag att det skulle vara väldigt sparsmakat. Det är skönt att skivan är homogen, att den sitter Ihopa. 

– Annars brukar det vara så att jag samlar på mig låtar, och sedan har man tur och får ett fonogramstöd och kan göra en skiva, och samlar ihop vad som skett de senaste åren. Så här har det ju inte varit med denna skivan. Den är inspelad under en helg, och sen har jag byggt på tillsammans med bandet bara.

Lotta Wenglén skojar i pressmaterialet om att skäggiga medelålders män gillar att lyssna på andra skäggiga medelålders män, och att hon kanske istället kan nå till kulturtanter med sin ”klimakteriepop”. Men faktum är att även väldigt unga skäggiga män verkar ha en tendens att vilja lyssna på – och kanske likna – skäggiga medelålders män. Finns det förutsättningar för Lotta Wenglén appellera till fler med sin klimakteriepop?

– Det är helt omöjligt att säga. När vi spelat ute så är det oftast kvinnor som hänger kvar och vill säga att ”de här texterna, de slog an” och sånt, faktiskt även upp i våra mödrars ålder. Det är ju okej med män som David Ritschard, som är lite losers, men det är mycket lättare för en man att vara den typen av figur på scenen än för en kvinna. För även om om man sjunger om sådant måste man ändå vara lite snygg, och bry sig lite grann om sitt hår. Men nu vill jag också kunna vara rolig och go och vara klädd i en halvtrasig t-shirt. 

Sådana val dyker upp i texterna på flera ställen på albumet. Att säga som det är handlar om att både vilja leva miljömedvetet på olika sätt men också att vilja vara snygg i håret. 

– Det är ju de valen vi måste göra hela tiden. Man kan ju bryta ner det i minsta lilla detalj, men det är bara att konstatera att människan är inte bra för någonting egentligen, förutom kanske för oss själva. Det är mitt hus för min bekvämlighet, och mina fönsterrutor som fåglarna krockar med. 

Gång på gång i vårt samtal hamnar Lotta Wengléns fokus hos de två musiker som utgör bandet ihop med henne. Lovorden för Måns Wieslander som spelar bas och banjo och Carolina Carlbom på trummor sinar liksom inte. 

– Måns har på något vis tagit vid där min bror och jag höll på att tramsa när jag började göra musik. Han är helt magisk, och helt fri från föreställningar om att man ska låta på ett visst sätt. Han kan allt, helt utan begränsningar. Jag kan inte riktigt se tiden innan Måns, innan vi började spela ihop. Sen har vi ju vår duo också, Blind Lake. Den blir en lek där vi försöker göra hälften av materialet var och sjunger jämte varandra, som någon sorts 70-talssång.

– Carro och jag lärde känna varandra i Sunshine Rabbits, det här galna bandet med Cecilia Nordlund och Petra Lilja där vi hoppade  i våra alter egon och blev helt utflippade. Ganska småsexig, hård och aggressiv disco kan man väl säga, och jäkligt roligt. Hursomhelst, hon hoppade in i mitt band och sedan har hon ju varit med genom allt. Hon är också helt ljuvlig. 

– Jag är väldigt tacksam både för Måns och Carro. Det är så lätt, man bara spelar på och de är så jäkla grymma. Båda är låtskrivare själva och har fantastiska röster, och de förstår materialet. Så det är en ynnest. 

Jag var nyfiken på just hur de reagerar när du gör en gir och slutar spela country eller börjar sjunga på skånska. Har de några synpunkter?

– De har alltid synpunkter. Framförallt Carro är en jävligt hård trummis egentligen. Med en massa lock och pukor och grejer och sånt. Så nu när vi har gjort det här materialet så har hon bara fått spela på en liten stomp, och sedan en virvel med vispar. Inget mer, för att det ska vara ganska torrt och tydligt. Hon är ju inte heller den här country shuffle-personen heller. Men hon har kapitulerat, även om vi ibland säger att vi kan fundera på att ta in en hi-hat… 

– Och så fort jag går in i countryn – det var första gången på väldigt länge med EP:n Stardust and Debris 2023 – då protesterar Måns. ”Måste jag spela växelbas?” Alltså, han fattar ju också att det måste till en växelbas i den sortens musik. Växelbas och shuffle – det har krävt många mutor. 

Du kom från havet är en av låtarna som bryter av på Veden Fyren Slätten. Dels med ett större arrangemang, men dels genom att vara en varm och nära kärlekstext med många facetteringar. 

– Det var egentligen inte meningen att den skulle komma med på skivan. Det är en låt som jag skrev till min flickvän i Göteborg inför att hon fyllde 50, och den kändes så privat. Men så tänkte jag att den måste med på skivan, och nu känns det helt rätt. Jag märker att det är en sådan låt som uppskattas på ett fint sätt. Men det var svårt att hålla det hemligt genom hela processen. Jag kunde inte berätta att den fanns på skivan. Så när Ebba fick lyssna på lite låtar och sånt, fick jag alltid gömma undan den. 

– Det blev en överraskning. Hon hade en lägenhetsfest uppe i Göteborg och jag och bandet åkte upp, så hon visste att det skulle bli någon form av musik. Hon fick sätta sig ner och lyssna, och så vi spelade den för henne och folk hakade på. Det blev jättefint. Hon blev väldigt glad.

Fåglarna med gula näbbar är motsatsen. Den är sprungen ur djupaste sorg, när Lotta Wengléns storebror gick bort medan skivinspelningen pågick. 

– Det var skitjobbigt och konstigt. Jag hade en banjoskiss på telefonen, och tyckte att den påminde om någon annan låt. Det var Fåglarna med gula näbbar, en fruktansvärt dålig låt som jag och brorsan hade spelat in på kassettband någon gång, jättekonstig. Men den kom till mig och jag satte ihop den med banjoskisseni ett collage med bastrumman från en annan låt, och så tog jag fram en stråkmaskin jag har fått av Magnus Svenningsson, det är egentligen bara min egen klippstuga i den.

– Så tryckte jag på rec och sjöng frasen, och sedan stängde jag av. Sedan fick det vara klart så, förutom att jag bjöd jag in två av brorsans gamla kompisar, Ulf Carlsson och Ulf Larsen, och så fick de vara med och sjunga och spela. Till slut satte jag mig helt terapeutiskt med en massa gamla videoklipp från VHS-band och så, och gjorde en video. Jag var inte färdig, det var nånting som fattades. 

Och Fåglarna med gula näbbar är inte bara om din bror, utan med honom. För visst är det er inspelning från originalkassetten man hör i slutet?

– Ja, det är det. Det är ju även i hans egna filmer och sånt, i den här musikvideon som han höll på med. När han var frisk nog till det. 

På sitt tredje album som Annabelle Chairlegs har Austin-baserade Lindsey Makin låtit sig produceras av Ty Segall, och mycket riktigt innebär det att det inte dröjer länge innan hon och hennes band hittar till hans karaktäristiskt suggestiva och riffstarka groove. Ofta låter det son en powertrio av klassiskt snitt, om än mer indie och skitigt, särskilt larmig i Shoo Fly och särskilt smart i Patty Get Your Gun. 

Men över det lägger hon jublande B-52’s-stämmor, kaxig PJ Harvey-attityd och i Sally ett fullständigt atonalt pianosolo. Heavy Sleeper är solid Nuggets-psych av finaste kvalitet, och med envis orgel är singeln Ice Cream on the Beach solig och varm. Men som det mesta på Waking Up hsr den samtidigt en underliggande subtil dissonans som att det kommit sandkorn i glassen. 

Komplettera gärna  med Ty Segall & The Muggers nya EP ”Live”. ”At”. ”The”. ”BBC”. också, för full kraftgroove-effekt och för en mycket respektlös och fin cover av The Doors L.A. Woman. 

När instrumentalisterna som utsetts till musikhögskolans kursettor samlas för att skapa brukar det finnas anledning för den som som inte själv är teknisk virtuos att hålla sig långt undan. Men på tre tidigare album har Dina Ögon visat att det med olika temperament och musikaliska preferenser tillsammans går att hitta en melodisk balans där skicklighet inte blir ett självändamål och där dynamik och känsla prioriteras framför uppvisning. 

Sådana finesser sticker fram i stuckaturen, men mer än tidigare har de vävt ihop sina influenser från jazz, avancerad popkomposition, svensk schlagerjazz, yachtrock och slick soul till ett eget uttryck, och breder ut sig över ett helt dubbelalbum av sammanhållen och enhetlig sofistikerad men varm pop. Resterna av spretighet från förr är nästan helt bortslipade, och Människobarn har alla förutsättningar att fungera som välkurerad bakgrund för parmiddagen för den som önskar det, som lördagsunderhållning i SVT för andra, på högre volym som elegant lush soulpop för finsmakare och – jodå – som mästarprov för musikatleter.

Men för att nå upp till den nivån med mästare och sannolika förebilder som Monica Z, Jojje Wadenius eller Monica Dominique i Gals’n’Pals är det fortfarande en väsentlig dimension som saknas. För även om Anna Ahnlund sjunger med en intensiv närvaro i all sin tekniska briljans, och hanterar såväl antydningar av vispop som jazz med scatsång i Juvel, så har hon faktisk inget vettigt att sjunga.

För de lyriska kvaliteterna är inte i närheten av de musikaliska, det är såpass illa att det kontinuerligt skaver och stör. Texterna på Människobarn är en ordsallad av meningslösheter, upprepningar, plattityder och bokstavligen navelpillande, och herregud vad man önskar att Dina Ögon hade en egen Beppe, Hasse&Tage, Andreas Mattsson eller Barbro Lindgren att luta sig emot för att ge Anna Ahnlund något substantiellt att sjunga. Det hade lyft Människobarn flera snäpp. 

Sista singeln innan Viic Woods album Unravel Time (ABCX) släpps på fredag. Redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.

Sista singeln inför Viic Woods album var faktiskt den första låten som skrevs till albumet, berättar hon. Hon sjunger den i en karaktär av en ung aktivist för klimatet, skitförbannad och otålig, och man kan ana att Viic Woods känner igen sig i huvudpersonens perspektiv. Hon har samplat Dr. Vanessa Oliveira Andreotti, och med den här dängan till akut angelägen gitarrindie är samtidigt en effektiv aptitretare inför albumet och en ringande väckarklocka.

Den 20 februari hör vi äntligen Viic Woods album Unravel Time (ABCX).  When, Now når allmänheten på fredag, och till dess hör du den exklusivt här. 

Den 20 februari inleds hennes vårturné i Malmö, och fortsätter dagen efter i Göteborg och sedan i Örebro, Stockholm och Uppsala. I april är det Tysklands tur, med inbokade spelningar i Offenbach, Köln, Stuttgart och Hamburg.

Udda, annorlunda och mycket speciell – så uppfattade vi Talking Heads musik från Psycho Killer via Eno/Byrnes funkigt polyrytmiska Stop Making Sense-hits/experiment och de sista årens afropop. Men i det personliga och unika fanns hela tiden också en annan direktkommunicerande dimension som appellerat till människor och musiker från ett väldigt brett spektra, och det har inneburit att alla från Thomas Di Leva till Miley Cyrus under åren har hittat låtar att tolka och använda i sitt eget uttryck. 

På hyllningen Everyone’s Getting Involved för snart två år sedan hördes förutom Cyrus också bland andra Lorde, Norah Jones och The National, men tolkningarna var i för hög utsträckning hovsamt försiktiga. När Drew McFadden med meriter från den aparta Bowie-hyllningen Modern Love 2021 nu tar sig an att kurera nästa Talking Heads-tribut finns det större utrymme för artisters egenheter. Även om det inte ryms särskilt många västerländska försäljningssuccéer bland de 18 deltagande tar de sig i Talking Heads anda mycket större friheter med materialet, och det ger ett avsevärt mer spännande resultat. 

Bland annat finns här flera exempel på musiker såväl från olika delar såväl av den afrikanska kontinenten som av Latinamerika, och de hämtar tillbaka Talking Heads-låtar till därifrån de ursprungligen inspirerades. Florence Adooni tar det längst I en Crosseyed and Painless som är hypersvängande highlife från Ghana, med de snyggaste gitarr- och basfigurer du hört i år, och Bilal lutar sig tillbaka för en spoken word-soft Seen and Not Seen mot ett flyhänt subtilt afrobeat. Rogês Road to Nowhere är luftig bossa, och Aja Monet hypersofistikerade The Book I Read har fått nya textdelar som förstärker den intellektuella jazzkänslan. Till och med när skivan närmar sig new wave-traditionen görs det i form av psychrockbandet W.I.T.C.H. från Zambia med sprakande gitarr i Once in a Lifetime (som för övrigt Joshua Idehen gjorde en fin gospel/poesi-tolkning av förra året). 

Kenny Dopes Born Under (More) Punches med Róisín Murphy är ett av få tillfällen av för stor vördnad inför originalet, till skillnad från både Georgia Anne Muldrows luftigt elektroniska funk i  Girlfriend Is Better och Wu-Lu feta beats under en frisk Mind. Dominique Johnson tar sig stora friheter i sin Al Green-via-Talking Heads-tagning av Take Me to the River som suggestiv orgelgospel. Ännu längre från originalen går  Miguel Atwood-Ferguson som gör Heaven till spröd kammarmusik för stråkkvartett och harpa, och allra hårdast är Rosie Lowe som tolkar Burning Down the House med stenhårda synthar och metallskrotshamrande som vore hon SPK och uppnår en djup funk i paritet med originalet, om än helt annorlunda. 

Både grundkoncept och utvikningar är hyperspännande, och Naive Melodies kan vara det allra första hyllningsalbum du fortsätter spela om och om igen långt efter att den första novelty-effekten har lagt sig. 

Loving Embers vackert djupt vemodiga singel The Almost Kind släpps på fredag. Redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.

På Pitebandet Loving Embers fjärde singel handlar det om de små signalerna, den tysta krypande oron och om den sakta växande insikten om den egna lite avvikande identiteten och tillvaron. Den som är nästan, men inte riktigt.

“I was only allowed to be myself / when no one was around” är essensen i en mjukt framskridande sång som sätter ned fötterna försiktigt och trevande, och som präglas av ett djupt sittande vemod.

The Almost Kind (BD Pop/DigiNorth) släpps på fredag, och till dess hör du den exklusivt här. 

Om IKEA:s sänglampor som ljusrigg, om Beethoven som KBT-terapi, om kollisionen mellan kommersialitet och konstnärlighet och om noggrannhet som grund för spontanitet. Ett samtal med Emil Svanängen kräver planering och kan ta vägen vart som helst.

En gång i tiden åkte Loney Dear runt och spelade 180 gigs på ett år, sådär som man skulle som ung och internationellt omhuldad musiker med ambitioner. Det var under en tid när musiker ansvarade för det musikaliska medan arrangören ansvarade för ljus och allting runtomkring. 

– Det är nästan lite smärtsamt att tänka på de där spelningarna. De var ju inte slarviga, men vi visste inte vad man skulle trycka på för knappar. Man skulle bli vid sin läst, till och med att hålla på och påta med att göra sina egna skivomslag kunde vara lite suspekt. Jag tycker att jag har gjort dåliga spelningar, inte förskräckliga men inte heller så bra som de borde ha varit. Då blir det väl ett sätt att förstå att varje spelning är urviktig. 

Idag är det annorlunda. Emil Svanängen är noggrann med alla förberedelser för det ska kännas meningsfullt, och också för att ha utrymme att vara spontan i stunden. Innan vi ska ses på söder kommer ett sms från Emil. ”Vad blir dagens tema, så att jag kan klura lite innan :)”. För den här skribenten är det första gången en artist ber om sådana förberedelsemöjligheter. 

– Vi skulle göra en spelning i Sofiakyrkan nyligen. När vi spelade där exakt sju år tidigare, nästan på dagen, var det en spelning i raden bara. Men den här gången cyklade jag dit två gånger innan, för att titta på rummet, stå där inne och kika och klura. 

– Min bokare Mikael sa att i en kyrka behöver man inte ens tänka på ljus, och Ville Berlin som har gjort ljus på alla konserter i Stockholm kunde egentligen inte vara med den dagen. Men ljus är verkligen allt. Det är en passion för mig, även om jag är en amatör. Så jag frågade hans fru som är scenograf om inte hon kunde göra någonting med ljuset, typ helt utan budget. Sen kom Ville loss också, så de gjorde det ihop, det gifta paret. Kristina köpte 70 vanliga sänglampor på IKEA, och sen så jobbade de med dem i kyrkan.

Om man gör 180 spelningar på ett år föreställer jag mig att det är fysiskt omöjligt att lägga upp dem olika utifrån lokalens förutsättningar. Du kan inte cykla till varenda lokal för att rekognosera och planera. 

– Det stämmer. Men hade jag kunnat hoppa tillbaka i tiden hade jag kunnat plocka bort en musiker för att kunna ha med en scenograf eller en ljusperson. 

Jag uppfattar att hela din estetik numera, hur du väljer projekt och hur du genomför dem, genomförs med noggrannhet och fingertoppskänsla.

– Det är fint att det märks. Jag räknar inte med att någon annan ska se det. Men det är verkligen så, jag är noggrann nu. Det är ytterst sällan det finns en setlist på en spelning. Om man är präst eller psykolog eller ambulanssjukvårdare kan man ju inte ha en förberedd lista att följa slaviskt. Det är bra att ha en struktur och en strategi om du kör fast, men du vet ju inte riktigt vem du kommer att möta. Jag kommer inte slå mig för bröstet många gånger i den här intervjun. Men just det där med närvaro, det kan jag. Och att spela på rummet och ta in det som händer. Så att det är det som blir konserten. 

När jag försöker räkna efter får jag det till fyra premiärer med olika repertoar under februari. Om någon vecka ska du spela i Oslo och väva ihop din musik med Bach och samarbeta med violinisten Pekka Kosiesto. 

– Det ska bli kul. Vi får väl se vilken form det blir för det. De kommer spela lite Bach i alla fall och sen så kommer vi spela mina låtar. Vanligtvis när man gör sådana här konserter så är det typ en tjänsteman som ungefär ett år i förväg sätter en repertoar, men den här gången är beslutsordningen inte riktigt tydlig, så jag vet inte vem som bestämmer. 

– Men nu har jag börjat skicka in arr som jag långsamt samlar på mig. Egentligen har det nog brunnit i knutarna i två månader, men Pekka är så upptagen att han har nog inte riktigt dykt in i detta än. Jag har liksom inte studsat repertoar med någon, men för min del tycker jag bara att osäkerheten musikaliskt är roligt. Däremot är jag orolig att någon bland arrangörerna ska bli arg. Nu fick jag ett mail häromnatten, att vi passerat två deadlines och att det skulle vara bra att kunna skicka ut noterna till orkestern. Nico Muhly är också där, och han är nog också sen. Men han är så många paygrades över mig att jag inte kan fråga honom när han är färdig. 

– Det här är en sån konsert som jag lägger ner fruktansvärt mycket tid på, och sedan varar den bara ett litet andetag. Även om det blir en liten spinoff redan i Växjö två veckor senare, då jag ska spela med en Växjö-orkester som heter Musica Vitae. Vi gör faktiskt en dubbelkonsert, för att den första sålde så fort. Det blir en dubbelt så lång konsert, så jag ska fixa repertoar till det. Det är en riktig gräddtårta, med extra allt. Syrran har en kammarkör i Jönköping som ville vara med, så såhär väldigt sent har jag kastat in en låt till dem, en stråkkvartett av Beethoven som jag har liksom klippt och klistrat i. Jag kommer inte kunna höra hur det låter förrän samma dag som vi repar, så det är en chansning. 

– Allt är en chansning, faktiskt. Men det är det som är så häftigt med musik. Det går aldrig att förutspå någonting. 

Jag läste en ganska missbelåten konsertrecension som beskrev att du låter publiken kika in i din verkstad, och där kan det bära och där kan det brista. 

– Haha, ja, det var en träffsäker och bra recension. Det kan verkligen brista. Det går inte att förutspå exakt vad något ska bli. De gångerna det av någon anledning måste finnas en setlist så får jag panik. Det är nog därför det har varit så svårt att förbereda för det här norska orkestersamarbetet. Det är som att fråga vad man ska äta till middag om en månad. 

Men om jag tolkar dig rätt är det inte kicken i livsutmanande fara och äventyr som driver dig? 

– Nej, det är inte kicken. Jag behöver känslan av att saker kan utvecklas och förändras. Men jag behöver inte risken i sig, jag är mer på jakt efter chansen att skapa någonting. Jag har lärt mig att om man spelar med en orkester måste man säga till om vad man vill göra ett år innan. Senaste gången jag spelade med en svensk orkester så bestämde jag att jag ville repa med mysigt ljus, och sa till om det ett halvår innan. Och så på första repdagen så är det någon som går och trycker på the nuclear button och det blir såhär sjukhusljust. 

– Det är kanske ett dåligt exempel, men konstnärligt kan det vara så att när man vill göra någonting och försöker sätta ner foten ett halvår innan så är det för tidigt att lösa det. När man sedan är mitt i repetitionen måste man vänta till efteråt. Och efter repet är det för sent att åstadkomma det. Man måste vara så jävla tidig med att sätta ner pinnarna.

Förhåller du dig på samma sätt när du skriver musik?

– Jag har faktiskt slutat skriva musik. Alltså, jag får ju idéer och ser till att fånga in dem, och kanske har jag feeling och jobbar på dem. Men jag sätter mig aldrig och tänker att nu borde jag skriva någonting. Det är nog lite mer som ett grässtrå i vinden tror jag. 

– Men den här tiden på året – vintern – är en bra period för mig. Det är blaskigt och mörkt, bra temperatur inomhus, och ingen som förväntar sig någonting. Jag har övat mycket klassiskt piano nu. Jag spelar Bach, och numera Beethoven också. Det kräver så mycket koncentration och fokus, och det är superroligt.

Hur går övandet, är du bra?

– Jag är skitdålig, och det är rätt skönt. Det finns 10 miljoner pianister som är bättre, lågt räknat. Men när jag spelar de här mästarna fattar jag att jag inte är så bra på att skriva musik, eller på att spela piano. Jomen, jag har blivit mycket bättre, men jag har samtidigt förstått att jag är mycket sämre än jag trodde. Det är en musikalisk självkänsla och ett rimligt självförtroende som jag tycker är sunt. 

Vi skrattar och konstaterar att det är är den klassiska Det är Dunning-Kruger-kurvan. När man är oerfaren och kanske omogen, så har man dels en väldigt begränsade kunskap men också ett väldigt gott självförtroende och en övertro på sin egen kunskapsnivå. Mount stupid på utvecklingskurvan. När kunskapen sedan fördjupas och ökar inser man samtidigt sina begränsningar och förlorar tron på den egna förmågan i utvecklingskurvans Valley of Dispair. Därifrån kan sedan kunskapen och självförtroendet öka sakta och kontinuerligt. 

– Nu har jag fått en djup förståelse för det jag inte kan. Jag ser att jag kan vissa saker och jag känner mig trygg i en del grejer, men jag fattar mina begränsningar. När jag lär mig Beethoven-sonater plockar jag ut någonting jag gillar och sen tar jag mig långsamt igenom det. Det blir lättare för varje gång, men det är fortfarande på en så otroligt basal nivå. 

– Det är som KBT-terapi, en övning i positivt tänkande. Jag får följa med i någons tankegång och varje handling leder till någonting gott. Allting löser sig – när jag läser något konstigt i notbladen med flera stämmor som går i olika riktningar och så spelar jag det och då – ah, det var så det skulle vara. Då känner man att idag blir en bra dag. Det är rent psykologiskt, rent positivt tänkande.

På ditt nya album Making Friends is Easy hör jag just hur pianostämmor verkar gå i olika riktningar och kollidera med varandra i den jazziga Expectations II. Är det Beethoven som spökar?

– Det kan man nog säga. Det är lite av ett idiotstycke, egentligen. Emmanuel Hailemariam som spelar med Seinabo Sey ringde mig och frågade om jag kunde skriva några korta stycken till korta fiilmer som Seinabo skulle ha vid sin Globenspelning, och då så satte jag mig och skrev fyra låtar på 20 minuter. Fortare än en kopp kaffe kallnar. Expectations II var en av dem. Den är i princip inte komponerad. 

Kaffet hinner kallna mer under en andäktig lyssning på albumet, men det hinner inte bli iskallt. För Making Friends is Easy har inte längre speltid än 25 minuters speltid. 

– Vi har medvetet gjort den så kort det är fysiskt möjligt. Jag behöver inte pleasa någon och jag behöver inte kompromissa. Okej, jag vill ju att någon ska lyssna ändå, så jag är väl inte helt frånkopplad från tanken på en mottagare.

Har du en idé om vem mottagaren är, vem som kommer att lyssna?

– Nej, det har jag inte. Andreas Tilliander sa något fint om vår musik, att det är musik som man kan bli gammal i. Det har nog varit en tanke med det jag gör faktiskt. För jag planerar att stupa jobbandes. Loney Dear tillhörde en popsfär när vi började, och där visste man att det var rätt töntigt med folk som höll på med musik efter 40. Så med åren har det nog varit medvetet att skaffa sig förebilder som är äldre, istället för att försöka hålla kvar i det unga.  Och om man gör någonting som utvecklas får man en återväxt i publiken också. Tanken på att det bara skulle vara samma publik som åldras med en själv är vedervärdig, att det är en generationssak som inte angår någon annan, att man skulle tillhöra en förfluten tid.

Den här skribenten har skaffat varje Loney Dear-album, men inte alla har gjort samma skarpa och starka avtryck. Jag föreslår för Emil Svanängen att det i någon mån kanske snarare är mitt eget fel än hans musiks, och att det handlar om hur fokuserat jag tillåtit mig att lyssna. 

– Det är rätt spännande det här med att ge saker tid. För det kommer ju betyda att man också får välja bort något annat. Jag försöker göra det ibland med film, och kanske med berättelser också. Man kan se en film två gånger istället för att hela tiden jaga något nytt. Det händer rätt spännande saker andra gången man ser den. Det är lurigt det där, också med musik. Det är mycket musik som inte är bra första gången man hör det. Krävande musik. Musik som på något sätt ställer krav på lyssnaren att du behöver vara fokuserad. Den mesta musiken kommer inte få den tiden. Det är nog en av orsakerna till min utgångspunkt att jag gör det här för min egen skull.

Fortfarande klassificeras din musik slentrianmässigt i media som ”indiepop” trots att den har väldigt lite med en sådan genre att göra.

– Pop är ett lurigt begrepp som inte riktigt låter sig fångas. Det är ju den mest delikata musikformen för att den är som knivsegg när det är bra och inte bra. För egen brukar jag säga att Loney Dear är jazzmusik. Inte för att det nödvändigtvis är jazzmusik, men det är det närmsta jag kan komma på. Det är ju en grej som kommer med ålder och mognad att förstå att man inte är unik. Det är väl jätteroligt att ha byggt sin egen värld, men det är inte fult att verka i en tradition. Då finns det redan ett gemensamt språk kring hur man förhåller sig till att spela musik tillsammans. 

Undertow är inspirerad av Sjostakovitjs pianokvintett i g-moll.  

– Anledningen till att jag började spela Goldberg-versionerna var ju för att Po Tidholm gjorde en intervju med mig om Glenn Gould och Goldberg, och där skrävlade jag kanske lite och sa någonting kaxigt. Så kände jag att jag fan inte hade på fötterna. Så det är Po Tidholm fick mig att börja spela klassiskt piano, vilket har varit helt underbart. 

– Sjostakovitjsstycket lyssnade jag på i en Glenn Gould-inspelning som är så jävla vacker. Det är nog från en repetition, för man kan höra fotsteg och lite blädderljud och röster. Jag har försökt att spela det stycket, och kände att det skulle vara roligt att ha en låt som är kontrapunktisk genom att det är en melodi i vänsterhanden. Det blev Undertow. Jag har skrivit vänsterhanden före sångmelodin. 

– Men det är lurigt med de här orkesterlåtarna. Jag har ju knåpat ihop den i datorn, jag vet inte vad som är rätt väg att göra det, men jag gillar orkestral musik. Man kan drömma om att få spela det med en symfoniorkester, men det är fruktansvärt svårt att få till. 

Mer än bara stråkorkesterarrangemang har Kiddo också mäktiga symfoniorkesterpukor som för tankarna i riktning Strauss. 

– Den är så himla svår. Den har en figur som är i femtakt och en annan i fyrtakt, som går omlott. Det blev så för att jag spelade fel ur minnet, och vi vet egentligen inte vad vi håller på med. Trumkompet går hela tiden i 4-4, men eftersom låten inte går i 4-4 så hoppar det runt lite. 

Mishaps å andra sidan är en variant på… Imse Vimse Spindel. Va?

– Haha! Exakt, det är härligt. Till och med samma text nästan. Det är nästan favoritlåten på skivan faktiskt. Den skrevs från början till ett svenskt familjebilsföretag, när jag hade tackat ja till att skriva och producera landskapsrelaterad musik till en massa reklamfilmer med några av Sveriges största sångare. Det här är en låt som tillhörde landskapet Skåne, tänkt för hiphoparen Leslie. Men jag är lite för mycket konstnär för att passa in där, och det publicerades aldrig in. Så den var liggande ganska länge, för familjebilsföretaget ägde rätten till låten fram till ett visst datum. 

– Nu är det roligt att just den kom ur det sammanhanget, skapad ur den absolut största kommersialismen. Men då var det en väldigt smärtsam upplevelse. Jag har inte förmågan att kompromissa med någonting som jag inte är intresserad av. Det var lätt att göra demos och att sitta i telefonkonferenser med reklambyrån. Det kan jag stå ut med. Men jag märkte ganska fort att jag inte kan göra det de ber om, att ändra i min musik efter deras tankar. Inte en millimeter. Så till slut hamnade det hos en annan producent som kom in så mycket från en sned vinkel att allt blev slaktat. Jag fattar den ståndpunkten, för det jag hade givit dem var rätt skruttigt. 

– Det var en stor kris för mig, jag tyckte det var vedervärdigt. Det fanns ett tillfälle som är ganska talande för min del, när vi var mitt i att det här kommer gå åt skogen. Då förklarade reklambyrån att ”vi förstår inte varför Emil har ett konstnärligt intresse av resultatet”. Jag menar, jag lärde mig mycket av det. 

– Det blev ganska tydligt att det där är en värld man ska akta sig för, där finns inte så mycket att hämta. Det är därför man får så mycket betalt, men det var en god insikt i det här med min kompromissvilja.

På flera ställen på albumet återvänder Emil Svängen till sin falsett.

– Jag fick det noga påpekat för mig; ”se till att sjunga lite falsett på den här skivan”. När jag började sjunga kunde jag inte sjunga på något annat sätt än i falsett, men jag minns att jag tyckte att den blev märklig i en livesituation. Där måste man ha Bee Gees-volymen för att nå fram. 

– Jag glömmer hela tiden bort att det är jag som sjunger, jag ser mig mest som en instrumentalist. Nästan varje gång jag börjar en konserten kommer jag på att ”Just fan, jag ska ju sjunga också”.

Är det en glad överraskning?

– Ja, det är inte så dumt. Men det är konstigt och intressant just att den är jag kan glömma bort den resursen ibland, för det är ju egentligen det starkaste jag har, tillsammans med skrivandet.

———

Making Friends is Easy finns ute nu. 

Den 14 februari spelar Loney Dear med Det Norske Kammerorkester och Pekka Kuusisto vid Interpuls Festival i Kulturkirken Jakob i Oslo.

Den 28 feb 2026 spelar Loney Dear med Musica Vitae på deras scen på Nygatan 6 i Växjö

Sedan fortsätter Loney Dears turne med komserter i Göteborg den 20 mars, Malmö den 22 mars och Stockholm den 26 mars.