När de till exempel i Thumb skruvar upp energi och tempo till renodlad punk där Carmen Perry får skrika högt för att överrösta gitarröset låter det kanske inte så farligt, men synnerligen charmerande. Att Ohiobandet utan att blinka växlar mellan sådana urladdningar och helt andra uttryck gör Remembering Sports ännu mer attraktiva.

Här finns gott om småslarviga americanarockare som Selfish, som påminner om hur cowpunk kunde te sig innan underggroundbanden riktigt hade grepp om countryns särskilda kännetecken. Nevermind till exempel är en mer robust variant av Lone Justices popdängor. Här finns dessutom hjärteknipande sorgsen indie som Fridge och allra bäst Roadkill, liksom riffstarka The Replacements-rockare som Cut Fruit. Den som lyssnar noga hittar utöver det spår av de mer renodlade folksånger som Perry gärna ägnar sig åt på egen hand. 

Bör alltså Wednesday-fans göra sig besväret att söka Remembering Sports? Det bör de.  

På fredag kommer Svart Tulpans nästa singel Mina formativa år som ett lyckligt äktenskap mellan The Cure och dansband. Redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik. 

Efter sin fina solodebut för ett knappt år sedan har Lustans Lakejers Anders Ericsson fortsatt skämma bort oss med en strid ström av ännu mer övertygande singlar, och i slutet av veckan är det dags för hans tredje på lika många månader. 

– Mina formativa år är en stor, synthig, känsloladdad, lite cineastisk hyllning till popmusiken, skapandet och inspirationen. Trots textens bejakande av nuet och flirtar lite med PSB, the Cure, Roy Orbison. Kanske också lite med Vikingarna eller valfritt dansband, tycker jag.

Resten av världen får vänta tills på fredagi, men Fokus Musiks läsare hör singeln redan nu.

Hela 12 år har passerat sedan  UK-baserade australiensarna Howling Bells senast släppte ett studioalbum, men tiden har inte lämnat Howling Bells strandsatta i ett passerat årtiondes estetik. Tvärtom är deras indiegitarrer,  grunge-influenser med quiet/loud-växlingar och deras återkommande gotiska antydningar till och med mer relevanta idag än 2014. Särskilt som trion utöver malande tyngd i Sacred Land också skapar luft och utrymme i Heavy Lifting tillsammans med sin återkommande producent Ben Hillier. 

De drömska dimensionerna får allt större utrymme, bland annat i den elegant svävande Looking Glass där Juanita Stein briljerar med både skir falsett och distinkt doowop-kör. Samma retronyans kan anas i den fina balladen Angel med lika effektiv dramatisk refräng som gitarr – från Bernard Butler till Brian May.

Med växande mognad har Howling Bells  också nått djupare nivåer i sina texter. På ett decennium hinner mycket hända i livet, och här färgar erfarenheter av att starta familj och att bli förälder av sig, liksom förändrade sociala cirklar, och inte minst en skarpt annorlunda världsordning. Men varmast är Sweet Relief, som dels är en berättelse om en en vän med beroendeproblem, och dels en reflektion om att envist fortsätta bry sig om varandra. 

Becks mest hängivna följare argumenterar med framgång för att det här varken är ett album med sina knappa 30 minuters speltid, eller att det är nytt eftersom det är ett ihopplock av redan släppta udda covers och soundtrackbidrag. 

Men det är likväl ett bekvämt sätt att få tillgång till hans 20 år gamla och varmt vänliga tolknimng av The Korgis Everybody’s Gotta Learn Sometime från Eternal Sunshine of the Spotless Mind och till Ramona från ljudspåret till Scott Pilgrim, för övrigt den enda egenskrivna låten här. . 

I smäktande orkestrerade soundtracktolkningar av Elvis Presleys Can’t Help Falling in Love och The Flamingos I Only Have Eyes for You finns inga antydningar till hans ungdoms ironi, och ännu mindre så i den mycket finstämnd tolkningen av Caetano Velosos Michelangelo Antonioni.

En spartansk Hank Williams Your Cheatin’ Heart låter inspelad på hotellrummet, som sig bör, och den kärleksfulla tagning av Daniel Johnstons True Love Will Find You in the End som avslutar samlingen är full av innerlig äkthet. 

När PNKSLM förra året gav oss en andra chans att uppmärksamma Londonbandet Vegas Water Taxi (som egentligen föredrar att använda enbart gemener i både bandnamn och titlar) var det en trevlig bekantskap som gav mersmak, men det skvallrade inte om den strålande utveckling bandet stod inför. 

Med klingande The Byrdsgitarrer mitt i skränig gitarrindie redan i inledande Brat Summer leder associationerna i riktning mot Teenage Fanclubs Bandwagonesque. Andra tunga referenser är The Lemonheads allra finaste slacker-americana-pop, bland annat i Chateau Photo med stilfulla kombinationer av pedal steel, elektriska gitarrer i briljanta popmelodier med texterna proppfulla av smakfulla lakoniska iakttagelser och detaljer.  

Ozempic (Celebrity Weight Loss Anxiety Blues) som hade glänst på ett Pavement-album är grym i sin karaktärisering av lyxproblem (”When you were counting crows I was counting calories”), och ännu skarpare är medelåldersporträtten i luftiga Birkenstock. 

”She’s a cocain queen from the oat milk scene, 

He’s a postpunk man, from a postpunk band. 

Drink natural wine in Birkenstocks, 

And they’re running out of time on every clock”

Jamie XX är en sorgesam vädjan om att bli älskad, och hos Vegas Water Taxi är Jolene dels en helt egen americanalåttitel och dels namnet på baristan hos på en kaffekedja med kaféer både i Finsbury Park och Milton Green. Annars finns mest americanatendenser Jerry, en uppåtkick med både funkiga trummor och konfrontativt gitarrsolo som trängs med pedal steel och till och med en fiol. 

Tillsammans gör det Vegas Water Taxi till ditt nya favoritband. 

”Were we Always Like This”, undrar Sahara Hotnights redan i sitt nionde albums första låt, och det är frestande att svara ja.

För nästan 30 år efter sin skivdebut (!) är Sahara Hotnights tydligt igenkänneliga, med den vassa rock, de snygga riff och den eleganta stämsång som alltid funnits där. Ändå vore det uppåt väggarna fel att påstå att inget är förändrat. De har vuxit och utvecklats, och även om utvecklingen inte är linjär – själva beskriver de varje album som en motreaktion på sitt förra – är det faktum att Sahara Hotnights idag är ett av landets mest meriterade band påfallande i styrkan i deras musik. 

Efter att comebackalbumet Love In Times of Low Expectations 2022 kom att vara en slipad studiokonstruktion fanns det en stark längtan efter att låta No One Ever Really Changes fånga bandets livekänsla med samspel, utlevelse och skavanker. Det märks redan från start, där vassa Always Like This först sätter tonen med snygga riff och J Mascis-rundgång, och sedan Vanishing Girl enligt principen att inleda ett album i full fart och sedan öka skruvar upp tempo och ljudvolym ytterligare. Med snygga tvillinggitarrer förmedlar A Future Without You In It en Thin Lizzy-känsla, och det sätter fokus också på snygga popmelodier som finns överallt här, oberoende av låtarnas taggighet.

Underhållande The Opposite sticker ut, där den med slapbas, handklapp och saxofonsolo svassar fram som en disco-syster till Rolling Stones Miss You. City of Summer Ruins är en stilig och relativt välkammad popsång, och även Want You To Want To Get Better är en popigare stund. För även i den genomgående livekänslan präglas No One Ever Really Changes av variation och nyanser, och avslutande Falling Off Bridges är (som) gjord för att vara en episk konsertavslutning för vaggande uppsträckta publikarmar och hav av tändare/mobiltelefonlampor. 

När de debuterade var Sahara Hotnights storögda lärljungar i att pröva hur kraft och energi kan gifta sig med popkänsla, och hur vassa och ibland överstyrda gitarriff trivs tillsammans med smarta vokalharmonier. Idag är bandet seniora mästare i just den sortens powerpop. För det är kanske sant att No One Ever Really Changes, men Sahara Hotnights fortsätter att utvecklas och förbättra sig.   

Imorgon släpps Haters nya dubbelsingel, som är en försmak inför nästa månads album Mosquito. Redan idag kan du höra den exklusivt hos Fokus Musik.

När Malmös stoltheter Hater äntligen är tillbaka efter aaaaaldeles för lång tid – tre år – har deras drömpop tagit flera utvecklingssteg. De lyfter blicken från sina skor och skådar större vidder, i två låtar som påstår att de har låtar starkare än någonsin inför sitt nya album Mosquito.

Dubbelsingeln Stinger/Stung Again blir tillgänglig via alla tänkbara distrubitionssätt imorgon fredag, och tills dess hör du den exklusivt hos Fokus Musik. Den 6 mars kommer Haters album Mosquito (Fire).

När Joe Sutkowski tar itu med en riktig skitig period i livet både avseende relation och alkoholkonsumtion blir hans Brooklyn-gitarrindie med naturlighet både mörkare, mer intensiv och mer muskulöst arrangerat. Ofta blir resultatet överlastat och lite emo-klumpigt, allra mest så i Get to Choose, som är en musikalisk motvarighet till omslagsbildens basebollträ-poserande. 

Även dova Me Before You hade mått bättre av ett arrangemang mindre tungt av gitarrväggar och pukmangel, och när han släpper in luft i Old As Sin och första halvan av When You Were A Kid blir det genast mer aptitligt. Ännu bättre passar det honom när han skalar av ännu mer och landar med bara en akustisk gitarr, en virveltrumma och en extra vokalstämma, som i Betchu Won’t. Där finns utrymme för både Marc Bolan-vibrato och till och med en ljusstrimma, åtminstone i avslutningstonerna. 

Åtta år efter hennes förra soloalbum är Sarah Nixeys avmätta pratsång är lika suggestivt effektiv som på Black Box Recorder-tiden, förförisk när hon vill och säkert lågmält aggitativ om hon hade velat det. Och även om både Lies of the Land och England’s on Fire tar ställning mot högerextrema krafter och växande orättvisor är Sarah Nixeys fokus mycket mer introvert numera, med ett fokus på sin privata kärlek och sitt första barnbarn. 

Den underliggande oberäkneligheten som närsomhelst kunde explodera i det tidiga 2000-talets trio har också blåst ut genom fönstret. Luke Haines vansinnesgenialitet och engagemanget hos John Moore – Sarah Nixeys dåvarande make – är sedan länge ersatt av mindre instabil orkestrerad bossa, milda jazzgitarrer, luftiga synthar och loja triphoprytmer medproducerade av hennes nuvarande make Jimmy Hogarth, musiker bland annat hos Anohni. 

Det är fint och värmer en stund framför februaribrasan, men strax har det brunnit ut utan att lämna några bestående effekter.