På sitt första album lät Shaun Blackwell sin karaktär Hemi Hemingway pröva ett bredare crooner-anslag. Sedan dess har han återvänt hem till Wellington i Nya Zealand efter sin nioåriga Londonexil, och kanske bidrar avståndet till ambitionen att med så detaljerad exakthet romantisera ett paneuropeiskt uttryck från mitten av 1980-talet. För Wings of Desire bygger helt på hur The Associates och Japan på den tiden balanserade diskret och lätt dekadent elegans mot stort allvar. New romantic-syntharna är stora och svävande, för att inte tala om de luftiga gitarrer och smäktande saxofonsolon som svajar över elektroniskt avmätta trummor.
Desiree är en mouche, med lite Alex Cameron-karaktär och en popmelodi att dö för, medan synthballaden Promises i dramatiserad duett med Georgia Gets By är hyperpolerat glänsande. Särskilt synthiga 6th April ’13 med ekande synthtrumeffekter är effektiv och påminner om hur Hurts tog sig an sina Depeche Mode-referenser i början av sin existens,
Den spruckna relationen han lämnade bakom sig i London har definitivt gjort avtryck i texterna, särskilt i Promises och i If Love Is A Winter’s Day. Men i avslutande No Future No Future No Future är han modigare, och diskuterar hur lagstiftningen ständigt stramas åt mot landets Maori-befolkning, som han har rötter i. När budskapet blir så angeläget märks det också i Hemi Hemingways utförande, som tappar lite av sin eleganta distans. Det är inte ovälkommet.
”Det är något med Hen Ogledd som verkligen inte liknar ett vanligt band”, konstaterar Richard Dawson som utgör en fjärdedel av konstnärskollektivet. Som att det inte vore tydligt från start och vidare i varenda ton över 50 minuters folkjazziga vändningar, utvikningar och improvisationer på det tredje albumet han gjort tillsammans med Dawn Bothwell, Rhodri Davies och Sally Pilkington.
Det är märkligt sammanhållet i sin organiska form, med en mjukt vänlig och omfamnande atmosfären i det stilla groove där Will Guthries sparsmakade trummor utgör grunden. Över ett löst 70-talssväng i Scales Will Fall ”bardrappar” Dawn Bothwell om det nutida feodalsamhället medan synthar spelar medeltida folkmelodier, och till och med när gitarren tar sig rejäla psykedeliska friheter mot Nate Wooleys freaktrumpet och en mäktig blåssektion är det fortfarande märkligt suggestivt och lättillgängligt.
Richard Dawsons sätt att föra sig i Dead in a Post Truth World har paralleller till The Bevis Frond, medan Clara är en stilla visa med mjuk jazzimprov och ett röstcollage värdigt The Residents. I End of the Rhythm, en snabbare jazzrockig jig, sjunger Sally Pilkington att det kanske ändå finns ljus i slutet av tunneln, medan andra samhällsreflektioner kräver djupare språkkunskaper. Här finns gott om spoken words-inslag både av Rhodri Davies som återkommande läser poesi på walesiska och av gäster som Circles Janne Westerlund, på finska, och i allt finns en underliggande vemod.
Allra mest så i det 20 minuter långa centralverket Clear Pool, som med flerstämmiga varma falsetter låter som en innerlig hyllning till Robert Wyatts hela konstnärskap. Den har en mjukt melodibärande bas i botten och milda saxofonimprovisationer, och ovanpå det försiktigt klinkande på stränginstrument och fria men återhållsamma slagverk.
Meditationer, improvisationer, barnrecitationer, fältinspelade insekter, dialoger och i Land of the Dead rena walesiska språklektioner kan verka som en svårtillgänglig kombination på pappret. Men Discombobulated är ett mjukt och vänligt inbjudande album, och vänner av inte bara Robert Wyatt utan lika mycket Karl-Jonas Winquists The Second Hand Orchestra hittar deras tvillingsjälar här.
På sina första fyra album förlitade sig Ásgeir på sin fars poesi för texterna i engelska översättningar av hans mentor John Grant, men nu är det lagret uttömt. Istället sjunger han här sina egna texter, och upptäcker att det fungerar nästan lika bra.
Texternas poetiska anslag och naturromantiska årstidsmetaforer matchar det storslaget luftigt vackra i islänningens musik, som har blivit mjukare och lojt soulsvängigt med åren, särskilt i Against the Current med ödesmättad blåssektion och i Smoke med sin subtila tramporgel.
Att det är lite mer konventionellt är också den invändning man kan ha mot Julia, som i låtar som Stranger är för strömlinjeformad och inte är alls lika intensivt personlig som hans tidiga uttryck. Men ju högre Ásgeir kommer i tonerna desto vackrare är det, och allra mest gripande är drömska falsettstunder som Universe Beyond och titelspårets vemodigt Nick Drake-lika visa för akustisk gitarr och cello.
Victoria Skoglund har man brukat hitta i Audrey och Mire Kay, men som Viic Woods har hon tagit sin egen individuella väg först med en EP för ett par år sedan och nu med sitt debutalbum. Även om hon lyfter fram förebilder som Weyes Blood och Angel Olsen har hon redan från start ett eget uttryck. Det är känsligt och sprött, med stark personlighet och dito starka melodier.
Victoria Skoglund vågar både viska och väsnas, och när saker behöver få ta sin tid har hon gott om tålamod till exempel i den vackert långsamma Viljan och spröda mellanspel som …Sometimes Seemingly Eternal. Skulle det behövas tre minuters atmosfärskapande innan trummorna får komma in, som i inledande Wasted All Those Years, så är det så det är, även om de knappt hinner över tröskeln innan låten är slutförd.
Men hon tvekar inte heller för varken popigare stunder som Silent Spring och snygga Not Impossible, som båda ändå har samma dämpade grundkaraktär. When, Now har visserligen en tung malande bas, och kan liksom albumets mest kraftfulla låt Stone and Water vara en förklaring till Just där går det att förstå varför somliga har velat beslå henne med etiketten ”goth”, men även om det finns ett inneboende mörker över hela albumet är det oftare ett djupt och innerligt vemod med klar melodiska karaktär.
Med Unravel Time vill Viic Woods ifrågasätta föreställningar om linjär tidsuppfattning för mer okonventionella tolkningar om en annan rytm och ett större tålamod. Men för den mer traditionellt tänkande funkar den utmärkt som en stämningsfull popskiva med många bottnar och både omedelbarhet och komplexitet.
Han har en hel radda andra band att hålla liv i dessutom, bland dem återuppväckta F.Y.P. och Underground Railroad, Candyland, Coma Twins, Clown Sounds för att nämna en bråkdel, men i vissa mycket snäva kretsar finns Todd Congellieres kaliforniska punkkonstellation Toys That Kill på piedestal sedan tre årtionden.
När de nu är tillbaka med sitt första album på ett decennium kan vi glädjas åt att inte mycket har hänt i deras värld. Fortfarande på sitt sjätte album hämtar deras korta punkdängor med omedelbara popmelodier och entonssolon sin energi och inspiration från de tidiga singlarna av band som Buzzcocks och Undertones, och med 12 låtar på 24 minuter är det här en urladdning som heter duga.
Inledande My Kinda Rockstar med lofi-sound, fuzzgitarrer, en fotbollskör och en speltid på drygt en minut kan betraktas som en programförklaring, och med dubbla gitarrer skapar de Ramones-känsla i låtar som Inside the Residue och Into the Rumble.
Hårdast är hyperkorta Fighter Dater, och ett plötsligt surfsolo överraskar i Dumb and Elated. Och även om The Cutting Board och Backwash Me The Antidote båda är strålande singelval från albumet hade vi ärligt talat slumpvis kunnat byta ut dem mot vilka låtar som helst på skivan. Här finns inga mellanspår, svagare stunder eller andningspauser.
Förändring är temat för ett återvitaliserat Sahara Hotnights, både på deras åttonde album och inför deras första turné på närmare 15 år. No One Ever Really Changes heter albumet, men även om utvecklingen inte varit linjär och även om bandets alla medlemmar har utvecklats i sina olika riktningar är Sahara Hotnights fortfarande tydligt igenkänneliga från de tonårsvänner som EP-debuterade för nästan 30 år sedan.
Det kom som en överraskning för de flesta när Sahara Hotnights för fem år sedan meddelade att pausen var över och att de hade ny musik att presentera. Bandet hade varit ifrån varandra i 10 år, och ärligt talat trodde nog till och med de själva att Sahara Hotnights tillhörde historien.
Men det finns sociala band som håller för det mesta, och vänner som präglats på varandra sedan mellanstadieåldern skiljer man inte enkelt åt. Även om de utvecklats i olika riktningar, har sina familjer och andra verksamheter och bor på olika kontinenter – även om Josephine Forsman nu är på väg att flytta tillbaka till hembygden efter åren i LA – är närheten påfallande när Maria Andersson Lundell och Johanna Asplund slår sig ned för att utreda bandets förändring och utveckling under nästan 30 år.
– En textrad som ”No one ever really changes” är personlig ur Marias perspektiv, förklarar Johanna. Men den är fin för att den går att applicera på oss som kollektiv också, och på vår relation.
På Sahara Hotnights sprillans nya album är frågan om förändring och utveckling ett återkommande perspektiv i texterna, och det är ett resonemang som går utmärkt att applicera också på deras musikaliska utveckling. För även om var och en av oss behåller en kärna av grundvärderingar och personlighetsdrag under vår mognad och vårt åldrande förändras vi också, både till det yttre och på djupet.
– Jomen visst förändras man, fastslår Maria. Men kärnan är densamma. Man blir ett lite bättre jag.
Det gäller även relationerna i bandet, från viljan att höra ihop i en konform enig tillhörighet till utvecklingen av individualitet.
– När vi bildade bandet var vi inte ens tonåringar, förklarar Maria. När vi sedan växte upp tillsammans blev just det där gemensamma något av det viktigaste, att vara lika, att hänga ihop. Det är typ Ramones brudda-fenomen, likadana jackor, likadana personligheter. I början tror jag att vi höll varandra väldigt kort, och inte lät varandra utvecklas i olika riktningar. När vi flyttade till Stockholm ville vi knappt börja umgås med andra och bredda det sociala umgänget.
– Exakt så, instämmer Johanna. Länge hade jag alltid bara tre personer att förhålla mig till, oavsett vad jag ska göra. Till och med när man började gå in i relationer, och träffa en partner så hade den personen lägre prioritet än de andra tre i bandet. Nu är jag gift och har två barn, men fortfarande är det lite så att jag kör min grej, det är som att det sitter i mitt DNA att jag bestämmer grejer med bandet utan att stämma av med min partner.
– Jag är nog likadan, nickar Maria. Det blir nästan lite arrogant i en privat relation att man tar för givet att vi ska ut och spela. Det finns liksom ingen kompromissmöjlighet.
Men när konformiteten och likheten inte längre är den bärande idén i en relation finns risk att det uppstår gnissel. När vi samtalade 2011 beskrev Maria att en av gnisslen som började uppstå i Sahara Hotnights vid den tidpunkten bestod i att de hade konstaterat att de var inte så väldigt lika. Någon var visionär i replokalen och någon annan var den ordningssamma administratören som hanterade fakturor.
– Det har nog varit lite sådana strider, funderar Maria. Många gånger blir det en krock i kreativa sammanhang mellan skapandet och det praktiska. Det praktiska är det tråkiga, och kommer aldrig att vinna en fight. Det är alltid det kreativa och den galna idén som är kodat som det roliga som går först.
– Verkligen, håller Johanna med. Det är ju tråkigt när man är peppad på en idé och sen så kommer det en massa praktiskt i vägen. Då kör vi bara, och så kommer det tillbaka praktiska tillbaka sedan – ”ånej, min resa var inte ombokningsbar”. Vi har också har sett att det finns också en styrka i att vi är olika, någon behöver skicka fakturan och hålla lite ordning.
– Josephine jobbar med marknadsföring och digitala strukturer och sånt i USA, och vet hur tugget går och hur snabbt det kan gå med sådana grejer. Och så kommer vi in som betablockerare, ”jamen ska vi verkligen?” Men vi kan ju lita på henne, hon jobbar med det här varje dag, och det är klart att hon vet vad hon håller på med. Hon har ju fått det här amerikanska självförtroendet, så det kan man inte leka med.
– All heder åt henne, för hon har faktiskt engagerat sig i den tråkigaste biten, hemsidor och marknadsföring och sociala medier. Tack gode gud att hon gör det, suckar Johanna.
Under bandets långa paus prövade bandets medlemmar andra sysselsättningar, och utvecklades i helt egna riktningar.
– Vi hade inte så mycket kontakt då. Jossan flyttade ju till USA ganska tidigt, och Jennie (Asplund) bodde redan i Skåne då. Så det var ju egentligen bara du och jag kvar i stan, konstaterar Maria. Jag märkte att jag inte riktigt visste vad min plats i vuxenlivet var.
– Du hade ju ändå musiken som du fortsatte med, resonerar Johanna. Jag har väl i och för sig också spelat med några andra under åren, men jag kände att jag måste hitta något eget. Mitt liv med Sahara har ju varit ganska av och på – eftersom jag aldrig skrivit låtar så har jag väntat, och sedan har det varit superintensivt med turnéer och skivinspelning, och sedan har det varit dödtid igen. Så när Sahara försvann fick jag fundera på vad fan ska jag göra istället, och hitta någonting annat som jag brann för. Typ som en pensionerad elitidrottare.
Även musikaliskt finns en tydlig identitet som går att känna igen ända från debuten tills idag, med samma karaktär i uttrycket, men med en väldigt tydlig utveckling.
– Vad kul att du säger det. ler Maria. När jag lyssnade på C’mon Let’s Pretend nu inför att spela det live så snubblade jag över låtar som jag inte hört på väldigt länge. Det fanns liksom inga regler. Ingen erfarenhet, ingenting, inga ramar, inget rätt eller fel.
– Det var stor skillnad jämfört med andra albumet Jennie Bomb, fortsätter Johanna. Jag gillade aldrig den, den var mycket mer stel på något sätt. Då hade vi flyttat det till Stockholm, och man visste att bolaget ville att vi skulle få ut den andra plattan jävligt snabbt. Det var någonting av den där lekfullheten som försvann.
– Jag tror väl också att det har med flytten att göra också, säger Maria. Från att man lyssnade på David Bowie eller vad det nu kan ha varit i flickrummet började vi inspireras de samtida rockbanden, dem som vi plötsligt hade börjat hänga med. Jag tror att vi hade en omedveten strävan efter acceptans.
No One Ever Really Changes är avsevärt skramligare än comebackalbumet Love in Times of Low Expectations från 2022. Det är ett mycket medvetet utvecklingssteg.
– När vi gjorde förra albumet var det så länge sedan vi spelade eller stod på scen tillsammans. Vi hade det liksom inte i ryggraden längre. Det bidrog nog till att det blev mer av ett studioalbum, resonerar Maria. Vi pratade om att om vi ska göra det här tillsammans igen så ska det vara roligt, och och tänkte att det skulle vara att lägga på ljud och att skapa en atmosfär. Men vi kanske missade att det kan vara roligt att bara ställa oss i replokalen och skruva upp stärkarna också.
– Jag hade en idé om att fly från den gamla självbilden, att inte vara tillsammans igen för att återskapa hur vi låtit, fortsätter hon. Det var en stark drift att det måste få associeras med något nytt och annorlunda, och det blev en ganska mjuk skiva på många sätt. Men när vi var ute och spelade var svårt att presentera det här återhållsamma live. Det fanns liksom en naturlig nerv i handen att man ska slå hårt och att man ska ha kraft i sången.
– Den stora skillnaden mellan förra plattan och den nya är att vi har den här gången har spelat tillsammans live i studion, och låtit det låta som det låter, förklarar Johanna. Vi har inte lappat och lagat alls. Istället för att acceptera att vi ska laga någon detalj i inspelningen av basen gör jag om hela låten. Och man vill ju höra lite trumpinnar falla i golvet på den färdiga skivan, sånt tar bort den kliniska känslan.
Vågade de väldigt unga Sahara Hotnights i Robertsfors också lämna skavanker på sina studioinspelningar?
– Helt ärligt, jag minns inte första tiden. Men vi har alltid varit supernoga och gjort typ tio tagningar av varje låt. Vi bara fortsatte att mata på – ”Vi kan bättre, vi kan bättre, vi kan bättre!” – och sedan lyssnar vi tillbaka och bestämmer att tagning fyra var bäst. Så har det alltid varit. Jag vet inte var det kommer ifrån.
I samband med albumets release har Sahara Hotnights genomfört en kort februariturné, och man behöver inte vara särskilt synsk för att förutspå att fler spelningar väntar alldeles runt hörnet. Arbetet med att sätta ihop en setlist är alls inte okomplicerat.
– Det spelar ingen roll hur många plattor vi gör, vi hamnar ändå på samma antal låtar när vi planerar för konserterna, skrattar Maria. Vi planerar med ett exceldokument, där alla får lägga in låtar man vill spela. Så grönmarkerar vi dem vi går vidare med, och sedan… Jaha. Det blev inte fler. Om någon skulle be oss spela i två timmar – nej, det kommer aldrig att ske. Vi landar alltid på just över en timme.
– ”Yes, vi lyckades hitta 15 låtar vi vill spela”, skojar Johanna. Men det finns å andra sidan inget tråkigare än en för lång konsert, menar Johanna.
– När de mest hängivna Sahara-fansen på Instagram önskar låtar har de så jävla otippade önskemål. Det spretar som tusan, ”spela Walk on the Wire”. Jaha? Hon som flyger in till spelningar från Mexiko hade en härlig samling önskningar, med bland annat tre låtar Sahara Hotnights-albumet från 2011.
Nu har ni ett nytt album att hämta material ifrån, men då säger normen att man bara får spela fyra-fem nya låtar för att balansera med gammalt material.
– Exakt, reagerar Maria. Vi diskuterar just om det får vara fyra eller fem nya.
– Vi har en hätsk diskussion i sms-trådar om de nya låtarnas plats i setlisten, förklarar Johanna.
– Jag hade gärna kunnat spela typ alla låtar från plattan med glädje, menar Maria. Men samtidigt var inte många som hann se oss 2022, och vi har inte spelat på klubbar sedan jag vet inte när. Så jag känner att jag vill ge alla tillsammans en bredare upplevelse än bara nya plattan. Det är kul att få göra en spelning som har låtar från olika sammanhang och lita på att allt hänger ihop. Man måste bara hitta låtarna som är kompisar med varandra, som går bra ihop.
– Vi har aldrig varit smarta och gjort en och samma setlist till en hel turné. Utan när jag kommer med dagens setlist så säger alla bara nej, det där kommer vi inte att göra. Det ska bytas ut och flyttas grejer hela tiden.
Förändring och utveckling. Det är centralt såväl i det lilla som det stora hos Sahara Hotnights, fortfarande efter nästan 30 år. Vad de än påstår.
Adam Olenius har alltid gjort utflykter utanför Shout Out Louds, och redan för 10 år sedan släppte han en EP i eget namn. Men först nu prövar han också det svenska språket med en komplett solodebut, och det är en triumf fullt av nya nyanser i hans karaktäristiska varma och personliga pop.
I den luftiga inledningen soulpopiga Lila Regn låter det mycket mer Mauro Scocco eller kanske Oskar Linnros än Shout Out Louds om Adam Olenius Stockholmsskildring. Mark Knopfler är en överraskande och påfallande gitarrförebild både i Malin ibland och i Alla låtar handlar om mig, där man till och med kan ana influenser från Sting. Fast på ett bra sätt, hur nu det går till, och med en underliggande avsevärt mer samtida r’n’b-pop i botten.
Adam Olenius är en elegant och en charmör, och när vi ändå fastnat i 1980-talsreferenser kan vi väl passa på att nämna både Bryan Ferry och Robert Palmer i sammanhanget. I västkustduetten Mina vänner återförenas han med sin gamla Serenades-parhäst Markus Krunegård, och med en fantastisk Goran Kajfeš-trumpet är den ledigt en av albumets höjdpunkter.
Även trumpetsolot i Åskan är av guds nåde, men annars hålls Kajfeš och Jonas Kullhammars blås strikt disciplinerat Istället är det Deportees-Anders Stenberg, medproducent och ankare i bandet, som med sin allvarsamma elegans är ständigt närvarande i arrangemang, i gitarr och i på flera ställen melodibärande bas.
I den avslutande mjukt framrulland popballaden Helt Ok får även Göteborg en vänlig hälsning bland albumets alla Stockholmsreferenser, och texterna har ett djup och allvar. Adam Olenius har skrivit albumet i sitt huvud i en korridor i skola, där han satt under ett helt år för att finnas tillhands och stötta sin son. Där hade han tid både för personliga iakttagelser och minnen men också för reflektioner från barnet som inte riktigt får rätt förutsättningar i skolan. Det är särskilt tydligt i mörka Drömmarnas skolavslutning, men hela albumet präglas av att den lättsmälta och snygga popen kompletteras med texter som har ett djup och allvar som aldrig förr har varit lika tydligt i Adam Olenius sånger.
Väl genomförd serietidningsrock’n’roll har per definition en obestridlig inneboende charm, och The Dahmers behärskar konceptets dimensioner till fulländning. Creature Feature är glamrock med metaldetaljer, och bland förebilderna bland serietidningsbanden tar de avstamp i Alice Cooper, och sneglar åt både Kiss och Ramones när de sedan gör utfall i intensiv men vänlig fortkörningspunk i L.O.V.E. och i smart hård rock med lika mycket tuggummidetaljer som små psykedeliska baklängesblinkningar.
El Salama lånar sina grunder från London Calling, men kompletterar med ett virvlande dragspel, och allra snyggast är det när de som grädde på moset lägger en fet blåssektion på sin boogie i River City Skyline, enligt exempel från till exempel Rocket from the Crypt.
Men Christoffer Karlssons heliumröst tappar sin noveltyeffekt efter ett tag, och även om man har kul med The Dahmers som tidsfördriv funkar de precis som serietidningar bättre i det korta och flyktiga formatet på singlar än när de radar upp sina kolorerade äventyr över ett helt album.
Elizabeth Nelson är ett etablerat journalistnamn i Washington DC, återkommande publicerad i till exemmpel The New Yorker och The New York Times, och som The Paranoid Style uttrycker hon sina iakttagelser och reflektioner också musikaliskt.
I sina ordrika texter behandlar hon sin regering, storföretagen, vardagens prisutveckling och osäkra anställningsförhållanden i vad som hade kunnat bli en tungsint upplevelse. Men hon är lika språkligt smart som melodiskt, och även om hennes ämnesval är stora är hennes ordval nära och personligt, fyllda av snygga detaljer och referenser.
Shut Up and Deal tar avstamp i hennes egen bakgrund och tillvaro i en stad av ständig förhandling om information och inflytande till vänligt tjoande country, och den snabba rockern White Wine Whatever behandlar administrationen med initierad rättframhet och konstaterar att ”The boot of oppression is the expression of their art”.
Det är fullt av saxofoninpass från The Mountain Goats’ Matt Douglass som signalerar 80-talshantverk, och Tom Pettys sound har påverkat låtar som titelspåret och inledande Tearing the Ticket, om att söka sig till maktens centrum i hennes valda hemstad. Med bland andra Peter Holsapple från The dB’s och Eugene Edwards från Dwight Yoakam i bandet kan hon backa upp sådana pretentioner.
A Barrier to Entry leker med det klassiska riffet från California Sun, och meta-resonerar sedan om vilka möjligheter – inga – låten har att ta sig förbi branschens skyddsvallar och upp på hitlistan. DFL ska utläsas ”Dead Fucking Last” och behandlar en tillvaro av misslyckanden, men hinner också i förbifarten namnchecka trösterika Talk Talk. På andra ställen flimrar LCD Soundsystem och The Strokes förbi i mindre positiva ordalag.
Större generositet visar The Paranoid Style i It’s a Dog’s Breakfast (for LR), som är en samtidigt sträv och lättsam handklappspopig hyllning till Linda Ronstadt, och med avsliutande Badges and Wages. Det är visserligen en illa dold omskrivning av Tom Waits Downtown Train, men det är samtidigt en fin sammanfattning av den amerikanska huvudstadens alla nyheter som passar att sjunga vintern 2026..
På fredag släpper Kristoffer Grip Careless Wonder, den sista försmaken inför nästa månads solodebut. Redan idag kan du se videon exklusivt hos Fokus Musik.
Åratal efter perioden som frontman i Agent Side Grinder är äntligen Kristoffer Grips egna debutalbum bara veckor bort. Med varje hyperstark singel har han erbjudit smakprov på albumets olika stämningar., och tillsammans med Emanuel Lundgren och Henrik Sunbring ger han oss nu en intensiv domedagspredikan som är samtidigt svavelosande, uppenbart dansant och kanske lite… hoppfull?
– Careless Wonder kretsar kring vårt ständiga sökande efter det extraordinära, berättar Kristoffer Grip, och hur förhoppningen inför miraklet och rädslan för katastrofen ofta kan vara samma sak. Ibland kan jakten på det nya släppa lös enorm destruktivitet, få oss att sätta vår tro till makt, materiell tillväxt och omänsklig teknologi. Men symboler kan alltid läsas på flera sätt, och ibland kan kometens närvaro på himlen vara ett riktigt under.
Resten av världen får vänta tills på fredag, men Fokus Musiks läsare ser Kristoffer Grips nya video redan nu.