För psykoaanalytiker och kanske filosofer är Nothing’s About to Happen to Me en veritabel guldgruva. Redan i inledande konstaterar Mitski till mjuka avskalade americanatoner fördelarna med att simma ryggsim i en sjö jämfört med både köttsliga lustar och framför allt stadsliv, som abrubt tränger sig på med ljudet av trafikstockningar och stort musikaliskt crescendo.
Sedan fortsätter hon med skramlig grunge i Mary Lou Lords anda som får växa ut i öronbedövande mangel och ljudexperiment innan skivans huvudperson – en och samma på hela albumet, i en sammanhängande skildring av situationen i en sönderfallande relation – finner tröst hos sina katter i den mjuka singersongwritervisan Cats.
Så pendlar hon sedan mellan americana, allra finast stort orkestrerad i Dead Women, mjuk visa ibland med jazzanslag och kraftfullt överstyrt gitarrmangel, gärna med minst två av uttrycken inom ramen för en och samma sång, och gärna som underlag för både tillkämpat obekymrat trallande och dramatiska fantasier om ond bråd död hellre än ensamhetens förudmjukelse.
I’ll Change for You lovar hon vädjande sin partner, ”if you don’t like me now”, och den mjukt jazziga tonen i musiken känns nästan ironisk när det är så uppenbart att hennes kamp är till ingen nytta. Den femstegsplan för att vinna honom igen med ny frisyr, andra kläder och annat uppträdande i den stort orkestrerade balladen Rules med drag av både country och storband är dömd att misslyckas.
Så albumet avslutas med en slant till med Karon i Charon’s Obol, och i Lightning slutligen noterar Mitski att “I can hear the song of my death / singing for the lightning to come” i en ödesmättad ballad som hade kunnat vara en systermelod till Big Stars Holocaust.
Inför Suedes spelningar i Göteborg och Stockholm gör Richard Oakes en systematisk genomgång av tillvaron på turné från start till slut.
Efter en utsåld turné på de brittiska öarna är Suede nu på Europaturné, och i veckan kommer de till Sverige. Fokus Musik bokade Zoommöte med Richard Oakes för att undersöka Suedes turnévanor.
Turnéförberedelser
– Inför en turné sätter vi igång med repetitioner, för att blåsa bort spindelväven. Vi har varit hemma och skrivit under flera månader, och måste påminna oss om hur allt ska spelas. Vi har visserligen spelat materialet från senaste albumet Antidepressants live, men bara en eller två gånger under en slags residency på South Bank i London samma vecka som skivan släpptes i somras.
Suedes inbördes sociala relationer
– Suede är fem väldigt distinkta och olika personligheter. Brett (Anderson) och Mat (Osman) har känt varandra sedan de var barn, men den enda anledningen till att vi är i samma rum är musiken. Det roliga är att vi faktiskt inte riktigt går varandra på nerverna, utan snarare får varandra att skratta åt våra märkliga egenheter. I Suede tar vi musiken på största allvar, men inget annat med att vara i ett band. Mycket av det är ett skämt, särskilt för mig. Hela grejen med att vara i ett rockband är ganska rolig.
– Vi reser alltid tillsammans, men på lediga dagar ses vi inte. Vi behöver utrymme från varandra. Spelningarna är väldigt intensiva. Vi är ihop hela tiden, så om vi får en ledig dag så spenderar vi den isär och gör våra egna grejer. Neil (Codling) går och letar efter en musikaffär. Jag går ut och vandrar i bergen. Simon (Gilbert) sitter typ på sitt rum och röker. Jag vet inte vad Brett och Matt gör.
Kombinationen av turnéliv och familjeliv
– Det är inte så att vi är borta från våra familjer i veckor och månader. Det var vi på 90-talet, men då hade ingen barn eller partners. Så känslan är helt annorlunda nu. Numera försöker vi komma hem och träffa våra nära så mycket vi kan, och min fru och mina bonusbarn kommer att vara med mig ganska mycket under Europaturnén. De kommer till Paris och Berlin, och är förstås med i Stockholm och Göteborg. Dessutom träffar man mycket annan familj och vänner på vägen. I England kom min syster Katie och min svåger Ben på flera gig. Turnélivet är faktiskt ett bra sätt att träffa släktingar man inte sett på ett par år, eller vänner man vill hinna prata med.
Bekvämligheter på turné
– För min del ser jag alltid till att jag har en resekokare med mig. På det sättet är jag väldigt engelsk, jag måste ha te på morgonen, inte kaffe. Så jag har med min egen mugg, min egen resekokare, mina egna tepåsar. Det är en sån grej jag inte kan vara utan.
– Men det är olika för alla. Vår trummis Simon är nog den som har längst lista med saker som måste vara helt rätt. Om saker inte är helt rätt för honom, då blir det bara… Det är han som vill kolla turnébussen först och se om den är bekväm, om den luktar konstigt, om det är för varmt eller för kallt. Hur kuddarna är. Hur bra du sover, vad det blir till middag. Sånt spelar mindre roll för mig, men det spelar verkligen roll för honom.
– Jag tror aldrig att jag har bytt rum på ett hotell. Rummet jag får, där sover jag. Medan Simon och en eller två andra i bandet ofta byter rum. ”Det här är inte rätt för mig, jag gillar det inte. Ge mig ett annat.”
Dagen för en spelning
– Inför en spelning gillar jag att gå ut och promenera. Det är så jag rensar huvudet. Så när vi kommer till en ny stad går jag ut på en lång promenad, klättrar upp på någon stor kulle, andas luft och tittar på människor.
– Brett har väldigt låg energi på dagen, eftersom han sparar allt till showen. Han har 90 minuter av att gå bananas, fulla av adrenalin och svett, att se fram emot. Han går alltid undan och mediterar före en spelning. Jag tror att Neil och Matt går och läser, medan Simon byter hotellrum.
– Vi måste äta middag. Det är viktigt. Oavsett när vi går på scen måste middagen vara fyra timmar innan. För att gå upp på scen med full mage är en fruktansvärd känsla.
– Vi tar showen så seriöst nu. Det gjorde vi aldrig riktigt på 90-talet, eftersom vi turnerade hela tiden. Då kunde man inte ge 100 procent varje kväll, för om man var ute i månader och månader blev man bara trött. Då levde man bara dag för dag och höll sig vaken. Det är väldigt annorlunda nu, vi tar turnerandet mycket mer seriöst.
Suedes setlista
– Generellt bestäms kvällens setlist samma morgon som spelningen är. Längst fram på en Suede-spelning står ofta samma personer, de som kommer på varenda gig, och vi vill göra det intressant för dem också så vi vill inte spela exakt samma set varje kväll. Vi vill alltid försöka slänga in saker som är rariteter eller djupa spår.
– Så vi har en lista med ”standardlåtar” – grejer från nya albumet, från Autofiction och de tidiga singlarna – som vi alltid spelar. Men vi har också en ganska lång lista med andra låtar som vi gillar att plocka fram och kasta in i setet, kanske bara en gång under en turné.
– Jag hoppas att alla låtar från Antidepressants får luftas live. Det är Brett som bestämmer. Om han känner att en låt inte funkar vill han inte sjunga den, och vi kan inte tvinga honom. Men jag håller fast vid hoppet, för man lägger så mycket tid på att skriva dem, finslipa dem, repa dem och spela in dem, och då vill man spela dem live också. Det är en del av livscykeln för en låt, att ge den till publiken och spela den live sluter cirkeln.
– Jag vill alltid fokusera på det nyare live. Men vissa av de tidiga singlarna – Beautiful Ones, Trash, Animal Nitrate – spelar vi på varje spelning. Folk har hört dem en miljon gånger, men det är värt att komma ihåg att de gör ett jobb. De gör något med energin i rummet. Även om kanske 50 procent av publiken är less på dem, finns det en annan 50 procent som aldrig har sett Suede förut, och som vill höra dem.
– Vi spelar dem för att det får folk att hoppa upp och ner och skapar det där surret i rummet. Jag brottas med det, måste vi verkligen spela de här låtarna igen? Men de är där av en anledning, och om jag ska spela dem så ska jag spela dem bra. Jag ska inte göra det halvhjärtat. Så man måste lägga energi på dem, även om det är en annan sorts energi. Många av de låtarna skrevs för så länge sedan, och vi var så annorlunda människor. Jag var 18 när vi skrev Coming Up, och nu är jag nästan 50, så jag är förstås inte samma person. Jag har levt flera liv sedan dess och gått igenom mycket förändringar.
– Ibland prövar vi gamla låtar och märker att det inte funkar alls. Men med många av de tidiga singlarna vet vi hur vi ska göra dem relevanta för Suede nu, och få dem att sitta i en setlist precis bredvid något helt nytt, så att det finns en röd tråd.
I logen innan gig
– Ungefär en timme före showen samlas vi allihop. Det är som att man trissar upp energin mot showtime. Folk har varit väldigt tysta under eftermiddagen, men en timme innan börjar energin stiga, vi ställer oss upp och börjar prata mer.
– Ungefär 15 minuter innan vi går på scen går vi igenom setlisten. Vi kollar vem som startar varje låt och vem som ska vara redo, och var gitarrbytena ska ske.Det gjorde vi aldrig på 90-talet, då var det bara vad som helst. Men nu måste vi ta det på allvar. Det måste vara en väloljad maskin. Vi måste veta vad vi gör.
– Vi har en hel uppsättning ritualer. Ett fast mönster av beteenden som vi alla ägnar oss åt precis innan vi går upp på scen. Det är inte så att man bara reser sig ur stolen och kliver ut. Nej, det finns en hel lista med saker vi måste gå igenom för att vara redo. Saker folk ska säga och göra, i en viss ordning. Det är vidskepelse, och om jag börjar berätta vad de är så…
Suedes rider
– Vi har väl inte så speciella krav nuförtiden. På 90-talet hade man mat och dryck, men det var mer som att vi hade champagne och en flaska dyr gin eller konjak eller något. Sånt finns inte nu. Nu har vi en eller två flaskor bra vin och några öl, och det är det. Resten av ridern är i princip ett apotek. Smärtstillande, knäskydd. Simon har en värmespray för armbågen, och någon kanske behöver plåster, för att scenskorna skaver. Det är så det blir när man blir äldre. All dyr champagne är borta.
Mötet med fansen
– Vi har en hängiven fanbase, och de ger oss ofta en presentkorg eller någon gåva som väntar på oss när vi kommer till soundcheck. Vi träffar dem alltid efter konserten och säger tack så mycket. Vi uppskattar det alltid. De köper biljetter till alla spelningar och de håller oss kvar i jobbet. Vi har alla bolån att betala, och de hjälper oss med det. Vi är väldigt tacksamma för allt de gör.
Under ett gig
– Vi har bestämt vi oss för att slänga in en helt ny låt på den här turnén, Tribe, och vi lär oss fortfarande hur man spelar den. Första gången vi spelade den var vi förstås nervösa och visste inte hur det skulle gå. Men hela grejen bars av Simons sätt att spela trummor på den, han lade in så mycket energi att den blev en succé. Så ibland är det en bandmedlem som leder vägen i en låt och alla andra följer efter. Ofta är det förstås Brett, eftersom han är sångaren.
Sverigespelningar
– Det fanns definitivt en period efter Coming Up, typ när vi släppte Head Music, då våra recensioner i Sverige störtdök. Det är konstigt, för i grannländer som Norge och Danmark fick vi fortfarande bra recensioner, men i Sverige gick det utför. Och det gjorde spelningarna svåra, och jag minns att vi tänkte att det här blir mer av en utmaning.
– Men jag känner inte att det är så nu. Vi spelade på Gröna Lund 2016, och det var en dagsljusspelning, vilket vi normalt hatar, och dessutom med bergochdalbanor överallt. Men det gick jättebra, och efter det började vi gilla att spela i Stockholm mycket mer. Numera är Stockholm en hemmaplansspelning för mig, så jag ser fram emot den. Det kommer att bli en galen fest för mig.
Efter ett gig
– Vi brukade förstås festa hela tiden i 20-årsåldern, och efter varje gig gick man ut på en bar. Men nu vill folk lägga så mycket energi på showen att efteråt kan man knappt skrapa ihop energi nog för att säga hej till sina gäster. Igår kväll hade jag typ sju gäster, och jag gick ner och hälsade och tackade för att de kom. Det tar ungefär tio minuter, och sedan måste de hem för de ska jobba dagen efter, och jag måste gå och lägga mig för jag har en spelning i morgon. Så den där ungdomsgrejen att ”i morgon existerar inte” gäller inte längre, jag tar en pizzaslice och lägger migför att sova.
– Bara efter sista giget på turnén blir det fest. Då är det som skolavslutning, typ, eller som en julfest på kontoret. Det är där folk beter sig lite illa. Men resten av tiden är vi väldigt vettiga och väldigt tråkiga.
Efter en turné
– Efter Asien kommer vi att sätta igång att skriva låtar igen, framåt maj. Så fort vi får lite ordentlig tid i Storbritannien, eller för min del hemma i Sverige, så börjar vi jobba med nya låtar. Vi har försökt skriva medan vi är på turné, men med Suede lägger vi så mycket förberedelser och energi på en spelning. Det är nästan som att hela dagen är uppbyggd kring de 90 minuter du gör på kvällen. Så man har inte riktigt energin.
Efter den succé som Ebba Forsbergs tolkningar av Leonard Cohens sånger i Michael Wiehes översättningar på albumet Ta min vals innebar 2009, och vidare live på turné, är en uppföljare ett mycket naturligt steg. Men att uppföljaren faktiskt till och med är bättre har vi väl inte upplevt sedan Gudfadern.
I mitt drömda liv tar sig vissa lyriska friheter men håller sig i Cohens universum, och har kanske en aning daterad ljudbild i svepande synthsjok, och liknande invändningar går att rikta mot något ytterligare spår. Men även i dessa stunder sjuder Ebba Forsberg av djup känsla i sitt grepp om lyriken, och en närvaro, en klarhet och ibland ett uttryck som måste jämföras med en mästare som Lill Lindfors, särskilt i sina känsliga nyanser i Tusen kyssars djup och i Berömda blå regnrock.
Du bad om mörker smyger fram som om den ville vara en dov suggestiv Nick Cave-ballad (se där ännu en låtskrivare för Ebba Forsberg att ta sig an framöver), och här finns rent majestätiska stycken som Kontraktet och den oändligt vackra pinaohymnen Hymn, som faktiskt kan stå rak och stolt intill Leonard Cohens original.
Ebba Forsberg arbetar tillsammans med ett knäckande band, och har ett hemligt vapen i gitarristen Ola Gustavsson som lika ledigt spelar klingande vacker latinsk akustisk gitarr och oroande distade effekter i Du bad om mörker.
Andreas Dahlbäck tar inte mycket utrymme med sina trummor, men kan antas ligga bakom både en del av de ödmjuka dubdimensionerna i skivans allra starkaste stunder Det verkade så sant och Amen. De har en soft men mäktig känsla av den klassiska Compass Point-studion i Nassau, och för in ett Grace Jones-djup som en ytterligare dimension i helheten. Den är oväntad, och fullständigt briljant.
Att det är inspelat live i studion och i en tagning gör det bara ännu större: Det är det slutgiltiga argumentet för att gå man ur huse när Ebba Forsberg tar med sig det här bandet och de här sångerna på turné. Det kommer att bli magiskt.
Det är i och för sig inte ovanligt att man som recensent blir överraskad när man får ohörd musik skickad till sig, men Local Terrains självbetitlade debutalbum tar mig ändå lite på sängen. Jag läser att de består av duon Johannes Vidén och Max Lindahl, från Göteborg respektive Norrköping, och att de sägs spela en opretentiös blandning av stilar med akustisk gitarr och trumpet som vitala delar. Mina förväntningar när jag drar på mig lurarna för att lyssna är ganska modesta, men jag fastnar tämligen omedelbart.
I inledande The Weight of The World är sångare Vidén övergiven, utan hopp och med världens tyngd på sina axlar. Men vad gör man? Fortsätter framåt såklart. För att man måste. Skivan fortsätter sedan på liknande teman: skilsmässor, brustna hjärtan och tillkortakommanden flimrar förbi samtidigt som musiken är så varm och musikalisk att den glöder.
Visst är det anspråkslöst, men i gengäld är det så välkomponerat och älskvärt att man nästan omedvetet sugs in i låtarna. Local Terrain har också ett hemligt vapen på sin sida i Max Lindahls sordinerade trumpet som på ett underbart sätt vinglar in och ut ur låtarna och ger hela skivan en blå men varm ton. Nog kan man höra spår av country, soul och jazz, men ännu oftare leds tankarna till sjuttiotalets mjuka musikalitet och gubbar som Tim Hardin, Warren Zevon (dessutom har Vidén en röst som stundom påminner en del om honom) och John Hiatt.
Men åter till låtarna. Det redan nämnda inledningsspåret sätter tonen direkt. Min hjärna – som automatiskt söker referenser – finner genast likheter med allt ifrån Glen Campbells By The Time I Get To Phoenix till Roddy Frames soloskivor, något som väl får sägas ramar in hela skivan väl. Även om referenserna skiftar lite.
Andra låten Settle Down Amigo handlar om att släppa ner både axlar och ambitioner samtidigt som man är nöjd med det man har. Motsatsen till FOMO med andra ord. Den är närmast att betrakta som en långsam countryvals, medan albumets tredje låt känns som ett avlägset, lite nedtonat, syskon till Warren Zevons Carmelita.
Resten av skivan fortsätter i samma stil och det är med försiktiga penseldrag man målar. ”Värdigt” är ett ord som kommer till mig. En höjdpunkterna är She Don’t Love Me No More som hade suttit som en smäck på en av världens finaste skivor: Nick Lowes The Convincer. Den största av komplimanger i min bok.
En annan är A Mid-life Story, som har lite mer driv och faktiskt leder tankarna till både Mink DeVille och Joe Ely. Den främsta anledningen till detta är Lindahls trumpet som bara precis låter oss ana influenser från ovan artisters cajun- eller Texasarv.
När jag når avslutande It’s a Dream och hör att den låter som en hittills oupptäckt outtake från John Cales Paris 1919 känns det inte ett dugg konstigt, tvärtom.
De i grunden rätt simpla inspelningarna visar sig snabbt vara en styrka och trots de många referenserna är slutresultatet både egensinnigt och unikt. En stor orsak till detta stavas låtskrivande med stort L. Skivor av den här typen har ofta en tendens att försvinna i det allmänna mediebruset, men det vore i så fall både synd och skam.
Mitt råd är att ni ger er tid med denna lågmälda bomb så att den långsamt får explodera i era öron.
På egen hand har Johannes Vidén under 15 år gjort fantastisk musik som varit brottsligt förbisedd. Under namnet Local Terrain tillsammans med Max Lindahl bottnar han till slut helt i sin musik, och äntligen är det dags för det stora erkännandet.
Den här skribenten har följt Johannes Vidéns musikaliska utveckling under närmare 17 år, ända sedan hans tidiga prövande demos. Hela tiden har det funnits en gedigen låtskrivarstyrka, och utvecklingen av låtskrivandet från tidiga försök att låta som hans favoriter till dagens egna uttryck i en bred americanatradition har varit tydlig och kontinuerlig under åren.
– Jag tror att jag var tvungen att komma ikapp lite ålders- och erfarenhetsmässigt, eftersom jag redan från att jag var väldigt ung ville göra musik i en genre och en stil som kräver lite livserfarenhet, lite mer att gräva ur. När man är riktigt ung gör man kanske mer imitationer av livserfarenhet som man egentligen inte har.
– Språkligt är det viktigt för mig att vara konkret och skala av, och när jag var yngre hände det att jag använde metaforer som var grundade i något personligt och som blev lite för abstrakta när man satte det på pränt.
– Men om jag lyssnar tillbaka på något gammalt kan jag ibland också bli positivt överraskad. Framförallt av musikaliska idéer. Jag kan häpna över hur ambitiös jag ibland var, med stora arrangemang. Idag skalar jag mer av och renodlar. Så det går lite åt två håll, ibland känns det som att man har tappat vissa förmågor också.
Fyra soloalbum har han hunnit med under 15 år (recensioner av allihop finns hos Fokus Musik), men mellanrummen har varit långa och ofta beskrivna som att Johannes Vidén definitivt och för gott givit upp musiken.
– Jag har en kompis som sa att jag fan har lagt ner musiken oftare än Ulf Lundell har, fast på mycket kortare tidsrymd. Jag är väldigt av och på. När inspirationen slår till och batteriet är fulladdat, då spottar jag ur mig idéer och är superkreativ. Men när mottagandet har uteblivit så är det som att jag har dränerats. Då har det tagit ganska lång tid att hitta tillbaka till motivationen att göra någonting.
– Tyvärr är jag väldigt, väldigt driven av inspiration.Jag har svårt att arbeta metodiskt om jag inte känner någon glöd, utan då blir det tystnad ett tag istället. Så har jag funkat sedan jag började skriva låtar som tonåring. När lusten inte finns då förkastar jag hela musikskapandet, då ska jag aldrig göra det här mer.
Men den här gången är det annorlunda.
– Jag har mognat, och framför allt tycker jag det är så fruktansvärt kul att göra musik med mina vänner. Det finns inga realistiska chanser att försörja sig på musik, förstås, men det är så roligt att skapa, att spela, att sjunga, att spela in, att greja med teknik. Vad skulle jag annars fylla tillvaron med, det skulle bli att man ersätter det kreativa skapandet med att köpa prylar. När jag har en platta som att jobba med så behöver jag aldrig fundera på såna saker, hela hjärnan är så upptagen av det man håller på med.
Johannes Vidén har aldrig försökt smyga med sina influenser,. På Local Terrains debutalbum hörs flera av hans ständiga förebilder färga in stämningar och uttryck. Men nu har Johannes Vidén nått så långt i sin utveckling att de snarare framstår som jämförbara kollegor än som tydliga målbilder.
– Mycket av ens tidiga låtskrivande går ju ut på att imitera. Så är det för de allra flesta. Med tiden hittar man förhoppningsvis sin sångröst sitt eget låtskrivande. Jag tycker nog att jag bottnar mer i mitt eget skrivande nu, och låtarna har kommit ganska lätt. Med Local Terrain ville vi göra ett specifikt album med ett specifikt sound.
Bland de allra mest smakliga referenserna som ändå kan spåras i Local Terrains uttryck föreslår jag Spooner Oldham och Dan Penn, och Johannes blir entusiastisk.
– Deras livealbum Moments from This Theatre. Eller hur! En kompis introducerade mig för den skivan för 20 år sedan, och sedan dess har den alltid varit med. Den är ju så sinnessjukt bra, där country möter soul.
Den countrysoulkänslan finns till exempel i Local Terrains She Don’t Love Me Now More, i avskalat format.
– Det är ett väldigt fint beröm. Det är nästan den sortens låtar som jag gillar allra bäst, den är väldigt direkt. Nick Lowe gör ju också den där oslagbara kombon där country möter soul väldigt bra.
Det finns en svärta i Local Terrains texter som känns autentisk, som bara kan uppstå när man på riktigt tyngs av ett djupt mörker. Det bottnar mycket riktigt i en sprucken relation, när Johannes och hans fru Linn skilde sig 2021.
– Det gick väldigt hastigt. Jag hamnade i ett krisläge, och vi konstaterade att det är lika bra att vi skiljer oss. Så gjorde vi det, alldeles för snabbt. Jag tror inte att det alls hade behövt gå så långt, vår kärlek har varit så stark så länge. Alla förhållanden har ju upp- och nedgångar, och det finns alltid saker man borde ha jobbat på betydligt tidigare. Gör man inte det så kan det komma till en punkt där det rasar, och det var det som hände för oss. Det var en jättetuff period att gå igenom.
Johannes och hans fru hade träffats och gift sig när de var väldigt unga. Han var 25 och Linn fem år yngre, och de gifte sig efter bara åtta månader tillsammans.
– Vi var ju nästan som barn när vi träffades, vi blev vuxna tillsammans. Men när vi var isär kände vi båda att vi inte var klara med att ha varandra i livet. Efter ett par månader började vi träffas då och då, och även om det har varit väldigt sårigt, återförenades vi sedan.
– Linn friade igen, dagen före julafton 2022 och ganska exakt ett år efter att vi hade skilt oss. Nu tycker jag att det är bättre än någonsin. Men det är klart att den svåra tiden och det såriga har färgat känslan i låtarna, även om texterna inte är personligt bokstavliga alls. När jag var mitt i skilsmässan så fanns det inte en tanke på att kunna skriva om det. Det krävdes flera års distans till själva traumat, men när jag väl började skriva låtar så det var nog det som låg och bubblade närmast ytan.
Johannes fru Linn Höjer hörs sjunga stämmor både i albumets There’s A Darkness och i Settle Down Amigo.
– Hon sjunger jättefint, men hon är världens mest ofrivilliga sångerska. Hon står framför mikrofonen med en min som ser så arg och besvärad ut, men när hon väl får höra resultatet så skiner hon upp. Hon har sjungit mycket och när jag vill färga musiken med röster ”tvingar ”henne att sjunga. Det blir jättefint.
I övrigt är Local Terrain en duo på debutalbumet, med förutom Johannes också hans vän Max Lindahl på elegant och stämningsskapande trumpet. Men redan i samband med releasen har de hunnit bli en trio, när Björn Rönnberg anslutit.
– Han är en kollega till mig på dagjobbet som lokförare. Han spelar Rhodes och annan klaviatur.
Det är en snabb expansion för någon som varit soloartist så länge som Johannes Vidén. Vilka är de största skillnaderna?
– Låtskrivandet ligger ju på mig, men det är jätteroligt att dra lasset tillsammans. Både Max och Björn är två väldigt nära vänner, så det blir tre vänner som hänger och spelar och gör kreativa saker tillsammans. Det är grymt. Personkemin är det absolut viktigaste, skulle jag säga.
Skulle det kunna fortsätta att växa till en kvartett eller ännu fler?
– Problemet är så fort man tar in till exempel trummor så behöver man en basist, och snart märker man att man behöva en extra gitarr. Jag tror att det kommer Local Terrain kommer att vara en trio rätt länge, bland annat av logistiska skäl. Det är lätt att göra saker. När man inte har musiken som levebröd så har man scheman att synka för att försöka få ihop det.
– En av tankarna med Local Terrain är också att kunna göra mycket musik i en snabb process. Många av låtarna på albumet är inspelade omedelbart efter de blev färdigskrivna. Jag har haft mickar och en bandspelare uppriggat, och så fort sista textstrofen blev klar har jag spelat in.
– När man själv inte riktigt kan låten så händer det spännande saker grejer. Har man spelat en låt tusen gånger börjar man tolka sig själv. För många är det en ganska lång process från det att man skriver tills man är i studion. För Local Terrain är det minimalt med tid som passerat mellan skrivande och inspelning, och det är en process som jag tycker är grym. Då hinner man inte ledsna på det.
Både Johannes och Björn arbetar som lokförare, och Max tar sin lokförarexamen i dagarna.
– Jag kör mycket till Oslo. Det är det minst dåliga jobbet jag kan tänka mig faktiskt. Det passar väldigt bra med den kreativa processen, man är inte så trött i hjärnan rent kognitivt eller intellektuellt när man kommer hem. Lokförarjobbet är väldigt tydligt avgränsat och definierat, och man tar aldrig med sig jobbet hem.
Den musikaliska tradition som Local Terrain verkar inom är ju proppfull med tågmetaforer och -referenser, men Johannes Vidén har aldrig tagit med sig jobbet in i lyriken.
– Den är kanske lite uttjatad. Men visst, tåg väcker känslor, och det finns mycket poetiska bilder där. Jag kanske får blanda in lite fler tågreferenser i framtiden.
—-
Local Terrains debutalbum finns ute nu, och du hittar Fokus Musiks recension här.
Hen’s Teeth spelades in samtidigt med materialet för Sam Beams förra album Light Verse, med samma band och i samma Laurel Canyon-studio. Till Hen’s Teeth sorterade han de sånger han uppfattade som mer robust taktila, men det finns inget mörkt eller skrovligt att hitta. Tvärtom.
Utsökta In Your Ocean är vänlig och upplyftande, i sitt lösa och organiska The Band-arrangemang, och Dates and Dead People har en flyhänt jazzton i sitt folkanslag. Men oftare är soundet mjukt och polerat som man förväntar sig från den här delen av Kalifornien, och singeln Robin’s Egg tillsammans med indiecountry-trion I’m With Her till exempel låter som en bortglömd skimrande singel från The Mamas & The Papas. Samma trio lyfter också den eleganta och varma Wait Up.
Lika spröd och flyktig är västkustpopen i Singing Sang, med lätt stråkkvartetthandlag och änglaharmonier av Sam Beams dotter Arden, som också sjunger stämmor på bland annat fina Defiance, Ohio, där Sam Beams hänvisningar till tropicalia och Simon & Garfunkel-påverkan tydligt kan spåras.
Sam Beam beskriver att han är på en plats i livet där han inte längre behöver bevisa något, och att det ger honom frihet att improvisera och ta riskera. Paradoxalt leder det här ett välproducerat och disciplinerat album, som smeker medhårs och där varje liten kastanjettdetalj sitter exakt rätt.
Den centrala frågan är – som varje gång projektet släpper ett nytt album – huruvida Gorillaz fortfarande är coolast i världen. Hittills har svaret alltid varit ett rungande JA, men efter 25 år är konceptet så väletablerat att det inte går att överraska med varken de mest obskyra lokala musikerna från Tibet, de hetaste rapparna eller de mest legendariska ikonerna. Och de där tecknade karaktärerna som var hysteriskt coola när de först presenterades har också åldrats 25 år sedan dess, och är förhoppningsvis inte längre obstinata tonåringar, heroinsjukt självdestruktiva vrak eller slöa muskelberg.
Men egentligen har ju Gorillaz alltid varit Damon Albarns och i någon mån Jamie Hewletts egna lekstuga och forskningsarena, och den mognar och utvecklas med Albarn, med lika självklar järnkoll på samtiden som på rötterna. På The Mountain innebär den mognaden ett djupt och personligt allvar.
”The hardest thing is to say goodbye to someone you love”, konstaterat han med djupt vemod först i The Hardest Thing med Tony Allen och sedan vidare med lättsammare visslande ihop med Bizarrap och Kara Jackson i vänligt popiga Orange County. För The Mountain är ett avsked både till Damon Albarns och Jamie Hewletts bortgångna fäder och till fallna hjältar och forna ollegor. Det är knappast samma nihilistiska budskap som det unga Gorillaz förmedlade, men det är desto starkare och mer innerligt, och förstärks både i text och i musikaliska uttryck.
Damon Albarn lät sin pappas aska spridas på Ganges, och här är Anoushka Shankar – Ravi Shankars dotter – återkommande representerad med sin sitar och hennes kollegors traditionella indiska instrument, redan från det inledande titelspåret (där för övrigt även salig Dennis Hopper ofrivilligt bidrar med några väl valda samplade ord).
Likaså avlidne gamle bandmedlemmen och legenden Tony Allen finns med på ett hörn, i en inspelning som sannolikt kan härledas till deras gemensamma projekt The Good, The Bad and the Queen (och jodå, även det projektets medlem Paul Simenon från The Clash är med i suggestivt släpiga Casablanca). Bobby Womack, som hördes i Gorillaz-sammanhang för 15 år sedan, räcker upp handen ur graven i bangern The Moon Cave. Mark E Smith är kanske den allra tyngsta ikonen, åtminstone i Storbritannien, och jag är inte säker på att det var just ett Gorillaz-album han hade i åtanke när han för länge länge sedan spelade in det som här heter Delirium och är en mäktigt bombastisk dansgolvsdänga. Men egentligen spelar avsikten ingen större roll, det är likväl lika älskvärt i hans karaktäristiskt iskalla cynism.
Singeln The Happy Dictator ger stort utrymme åt Sparks och är ett lyckligt äktenskap mellan två veterankonstellationer som aldrig skulle acceptera att vila på lagrar, och på samma sätt tillåts Idles färga in discodängan The God of Lying med sin karaktär och med Joe Talbots verbala konfrontationer.
Albumets absoluta höjdpunkt är Damascus, där Omar Soueyman (Sverigebekant när han 2013 vägrades inresetillstånd inför en festivalspelning för att svenska myndigheter inte ville riskera att få hit flyktingar från Syrien) briljerar intill Yasiin Bey. Spanskspråkiga The Manifesto är en arena först för Trueno och sedan för Proof, och är i åtminstone sin första halva en av albumets få flörtar till en avsevärt yngre publik.
Bland de artister som återkommer på flera låtar står Black Thought ut, mest profilerat i djupt sorgsna The Empty Dream Machine som har Bowieundertoner i Damon Albarns sång och insatser också av Shankar och nästan lika frekvent återkommande Johhny Marr. Paret Marr och Shankar är centrala i allsångsvänliga The Plastic Guru och i The Sweet Prince där Damon Albarn släpper oss väldigt nära i gripande minnen från att sitta vid sin fars dödsbädd.. “I was trying to say I love you, but you just looked the other way”.
Numera är det inte poser, tillspetsade karaktärer eller ens det hippaste gästutbudet som gör The Gorillaz coolast i världen, även om man skulle kunna argumentera för att det sistnämnda fortfarande gäller. 2025 är det istället den snart 60-årige Damon Albarns personliga allvar söm gör att Gorillaz fortfarande är coolast.
Adam Olenius satt en korridor utanför ett klassrum i en Stockholmsskola. Sonen behövde hans stöd och närhet, och mitt i det svåra hittade Adam ett nytt sätt att skriva låtar och ett nytt språk för sina texter. För dem behövdes ett annat sammanhang än Shout Out Louds, och ett nytt gäng att samarbeta med.
– Hej. Jag heter Adam. Det här är min första spelning.
Så presenterade sig Adam Olenius på sin allra första sologig, framför en liten men entusiastisk publik på Stay Out West i augusti. Man kunde ana viss nervositet, trots att både han själv och musikerna i hans band var avsevärt mer meriterade än de flesta debutanter.
– Man är så van att säga vissa saker på scen, sånt som är inarbetat efter så många år med Shout Out Louds. Oftast har vi presenterat oss så. vilka vi är och var vi kommer ifrån. Så det sitter i ryggmärgen på något sätt. Men jag märkte när jag sa att det började bli lite darr på rösten. Jag tänkte att shit, jag gör det här själv, och en debut kommer aldrig igen.
Minns du hur det var att vara debutant första gången, med Shout Out Louds?
– Det är svårt att komma ihåg. Jag minns att varenda grej som hände betraktade man väldigt storögt. Allt var nytt och vartenda steg var så stort. Det var lite senare man kunde reflektera. Vi fick till exempel ett erbjudande att stanna kvar i USA och spela in uppföljaren till debuten där. Och nu undrar jag varför vi inte gjorde det.
Varför gjorde ni inte det?
– Dels var vi nog lite trötta på turnerandet. Vi brände ut oss fort, när första skivan först släpptes i Sverige, sen i England och sen i USA. Under tre års tid höll vi på att spela den skivan. Jag tror att folk saknade sina familjer och sina lite normala liv.
– Numera är mina kliv inte lika stora, jag har redan sett och gjort så mycket. Men jag är väldigt ödmjuk och tycker det är så jävla kul att få spela. Jag tar ingenting för givet. Det finns många som känner till Shout Out Louds men inte vet vad jag heter eller vad jag har gjort, så på sätt och vis får jag börja från början.
Säger du att folk inte känner igen dig?
– Jag kan träffa folk som säger att de älskar mitt band och frågar vad jag gör i bandet. ”Jaha, du sjunger, vad kul!”. Solo kommer jag att spela för tio pers i Kalmar, och det ser jag fram emot. Under inspelningen var det ganska viktigt att betrakta det som en debut, att se grejer med nya ögon och testa sig fram.
– Eftersom det är på svenska blir det ju en annan grej lite grann, och även ljudmässigt är det annorlunda. Man säger alltid att man vill att det ska, men så blir det ju inte så. Men tanken var att det skulle låta exakt som på demon, inte för välproducerat, även om man vet att det aldrig blir så. Jag ville att Anders och jag skulle hålla oss så enkla och smutsiga som möjligt.
– Med Shout Out Louds har vi alltid gjort allting, men utan bandet är det lite läskigare. Man måste lita på andra. Så jag har vänt mig till andra artister och fått deras feedback, och jobbat mer både med min label och med Filip Wilén på management. Jag har tagit in en formgivare som kommer med massa kreativ input. Jag har hittat mitt gäng där, som har blivit lite som mitt band att jobba nära tillsammans med. Det är det livet handlar om, att hitta nya gäng hela tiden.
Samtidigt hör Shout Out Louds inte på minsta sätt till historien.
– Vi har spelat flera gånger både 2024 och 2025. 20-årsjubiléet innebar lite nytändning för oss. Vi spelade större ställen och hade roligare än någonsin. Bandet är på mig att jag ska skriva, och dagen efter mastringen av soloalbumet så kom första Shout-Out-idén. Då kunde jag stänga det svenska. Jag har lite svårt att göra två personliga grejer samtidigt, jag måste ta en sak i taget.
Med å ena sidan Shout At Louds och å andra sidan sologrejen får du det bästa av två världar och kan växla mellan det större och det mindre.
– Det är helt fantastiskt att ha båda. Jag känner en frihet i att vara själv – det finns saker jag kan jag kanalisera i det – och just nu är jag liksom kär i sologrejen. Men Shout At Louds är ju familjen, blodsbanden, tills döden skiljer oss åt. Jag ser typ på riktigt aldrig någonsin att vi kommer sluta spela.
Arbetet med de låtar som kom att bli albumet 4 Real började på i en mycket ovan miljö och situation, och från början var det ett arbete som helt och hållet fick vara en intellektuell process, helt utan instrument eller ljud överhuvudtaget. Adam satt utanför ett klassrum i en skolkorridor i en skola i Stockholm, för att bidra till att ge sin son stabilitet och trygghet i en mycket orolig situation.
– Utan att gå in så mycket på detaljer så var ett av mina barn orolig för livet, som många är i 9-11-årsåldern, och han behövde ha mig där. Först var jag i klassrummet, sen flyttade jag i korridoren och till slut fick jag ett eget litet rum. Jag hade haft lite låtidéer innan, men med det här rycktes liksom mattan undan och jag hamnade som i karantän. Men när jag satt där började jag arbeta med texter, och så har jag aldrig börjat med låtskrivande förut.
– Det var en superjobbig tid för alla inblandade. Men det var ändå fint när man ser tillbaka. Alla hjälper varandra. Lärarna kom med en kopp kaffe och så. Och att se min son nu, helt annorlunda och ute ur situationen, det är helt fantastiskt.
Om vi just nu och här bortser från det känslomässiga och personliga, så innebär det där att sitta i en så begränsande situationen och miljö ett slags påtvingat dogma.
– Först när jag fick bli förflyttad till lilla rummet då kunde jag göra lite oväsen, åtminstone när det var rast så ingen skulle reagera. Men när vi kom ut ur det här till slut så hade jag så mycket energi att använda i studion, och det var då Anders Stenberg kom in mer i bilden. ”Nu har jag gjort det förarbetet, nu får du hjälpa mig att göra klart det här.” Jag ville att skivan skulle ha båda delarna, både spegla den svåra situationen och också det positiva, både minnen och hur jag mår nu.
Av texterna att döma fick situationen dig att minnas din egen barndom.
– Jag tänkte mycket på hur jag var när jag var liten och lite senare i tonåren. Jag försökte komma på hur jag själv skulle tagit emot de råd jag som pappa ger mitt barn. Jag gör säkert tusen fel varenda dag som förälder, och när man har en svår situation att lösa kom jag att tänka mycket på sådana frågor. Men trots att jag själv gick igenom en massa svåra saker kom jag ut rätt på andra sidan.
– En låt som Åskan handlar om att jag behövde någonstans att landa, och jag gick i terapi några gånger. Jag var lite orolig att det skulle väcka grejer, men det blev bra. Jag fick lära mig mer om mig själv, så mycket jag vågar.
Medproducerande Anders Stenberg utgör till vardags en tredjedel av kärnan i Deportees, men kan också höras till exempel hos Lykke Li, hos Eva Dahlgren och senast på storebror Peder Stenbergs soloalbum förra året. Hans betydelse för Adam Olenius soloalbum kan inte överdrivas.
– Det är en otrolig trygghet att spela med Anders. Första gången jag träffade honom var nog när Lykke Li var förband till oss på en Norden-turné för svinlänge sedan. Vi delade erfarenheter av att turnera utomlands, och började bli kompisar. Så började vi dela studio, där jag prövade att göra elektroniska grejer på egen hand, men jag var så tråkig. När vi jobbade ihop blev det mycket bättre. Vi märkte att vi jobbade väldigt bra ihop, och att vi gillade samma grejer. Nu ses vi nästan dagligen, och har börjat spela tennis ihop.
– Jag har fått en fantastisk ny vän i Anders, och vi kompletterar varandra väldigt bra. Det kanske är lite som han och hans bror Peder jobbar i Deportees – jag kommer med melodier och texter som han förvaltar. Han kommer på nya idéer om mina grejor, och ändrar och byter ut saker. Jag gillar att jobba snabbt och blir rastlös, så jag går hem medan Anders fortsätter jobba med det jag presenterat.
Du lämnar honom att laborera fritt med ditt material? Det är tillit!
– Jo, det är lätt att lita på Anders. Vi har inte alltid varit överens, och vi har prövat olika versioner av låtarna, och så har vi landat såhär. Det jag gillar mest med våra produktioner är att låten så tydligt är viktigast. Det var också viktigt för mig att man ska kunna höra vad jag sjunger, nu när det är på svenska.
Lika meriterad är Lars Skoglund, som spelar trummor på albumet och i Adam Olenius liveband. Även han kommer med Lykke Li-meriter, för att inte tala om jazzerfarenheterna i Oddjob och egna La La Lars.
– Han har ju ryckt in i Shout Out Louds, och spelat på nästan allt sen Erik Edman hoppade av för nästan 10 år sedan, också på två stora turnéer. Han har blivit en bra kompis, rolig att hänga med, och han är den bästa trummisen, helt enkelt. Jag spelade trummor på demoinspelningarna, jag gillar att hitta på trumbeats och de är så jävla viktiga. När vi sedan spelar in det gör Lars sin grej av det, och då lyfter det. Han är otroligt musikalisk.
– Anders och Lars är mycket mer skolade och musikaliska än vad jag är. Jag försöker fortfarande lära mig, trots att jag hållit på så länge. Jag får jobba hårdare för att hänga med.
Det är fortfarande så med min röst, jag vet att den är begränsad och funkar bäst i en viss typ av grejer, men det tycker jag på något sätt om. Om man vet att man behärskar allt, var ligger utmaningen då?
På albumet finns Sveriges absoluta adel bland blåsare med dessutom, Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar.
– Kullhammar är en annan av dem jag spelar också tennis med. Haha, det är liksom nån jävla indietennis – Jonas Lundqvist är min tränare. Tennisen och musiken var det enda jag kunde fokusera på under den där svåra perioden i skolkorridoren.
Markus Krunegård gästar för en duett i Mina vänner. Det är första gången sedan deras gemensamma projekt The Serenades. I ett samtal med dem inför det projektet beskrev Markus Krunegård att när de sjunger tillsammans uppstår en tredje röst som inte finns vare sig hos Adam Olenius eller hos honom.
– Vi brände upp oss lite grann med att turnera och jobba ganska hårt, men visst hade vi kunnat göra mer. Det finns ingen speciell anledning till att det blev så, bara att livet går vidare. Men när jag skrev den här låten kände jag att den skulle passa oss två, och det är så fint att få in honom på den. Det var så jävla roligt att sjunga ihop igen. Vi fick tillbaka fina minnen från hur vi kunde skratta åt dåliga tagningar och så. Det känns som att vi har hittat tillbaka lite till det.
Senast vi talades vid i intervjusammanhang sa du att du skulle kunna tänka dig att jobba med Markus igen om det var på dina villkor. Här är det väl så.
– Absolut. Men riktigt så definitivt är det inte, jag har ju gästat lite på hans grejer också. Men det är kul, när jag såg honom i Globen för några veckor sedan kände jag verklig stolthet. Det är en härlig känsla att se någon som man jobbat så länge med i ett sådant sammanhang Jag fick faderskänslor och blev avundsjuk på samma gång.
Att det finns Dire Straits-nyanser på albumet försöker Adam Olenius inte ens förneka, men bland influenserna finns ännu mer förbjudna nöjen. Bland de namn som droppas i samtalet finns allt från Julio Iglesias och Sting via Grace Jones och Björk till Notorious B.I.G.
– Jag gillar Kevin Parkers produktioner, och känner mig ganska fri att låna lite här och var.
Det är klart att jag har lyssnat på Dire Straits, och ganska mycket på den Bob Dylan-skiva som Mark Knopfler producerade skiva. Blue Nile är ett annat exempel där det är lite extra välproducerat. Lite blue eyed soul, fast lite lugnare och mer för töntar liksom.
– Ratata var det första svenska popbandet jag lyssnade på. De var fantastiska, och att Mauro Scocco sjöng om Stockholm kändes viktigt och stort. När jag växte upp lyssnade min pappa mycket på band som Chicago, Queen och Led Zeppelin, rockmusik där det händer mycket, och jag gillade det. Men så kom min syster hem med George Michael och Ratata, och det gav mig något helt annat. Eva Dahlgren också, förstås, speciellt Blekt blondinskivan, den gick mycket hemma när jag var liten. Och på riktigt så håller jag fortfarande Fantasi med Freestyle som den bästa svenska poplåten som någonsin gjort.
Eh. Ok. I Malin ibland uppfattar jag just den där blue eyed soul-känslan.
– Jaså. Nej, inte just där. Där tänker jag mer på Freestyle.
Freestyle tänker jag aldrig på.
– Du borde tänka mer på Freestyle.
Omslagsbildens kladdiga marscara sammanfattar Michael Monroe ganska väl, hela vägen tillbaka till när tidiga Hanoi Rocks 1980 tagit Finlandsbåten till Stockholm och typ flyttat in på Kungsgatans Kafe Aveny. Han har alltid personifierat flamboyant rock’n’roll med rätterna lika mycket i tidiga Alice Cooper som i punk, med tuperat hår och New York Dolls nedärvda scenkläder i rött läder. Det har alltid varit glammig hård rock med trashigt romantiserande loserskildringar, och det är ingen överdrift att påstå att Guns’n’Roses byggt hela sin existens på att så nära som möjligt försöka efterlikna Mike Monroe och Hanoi Rocks i varje estetisk och musikalisk detalj.
På Monroes trettonde soloalbum är allt sig likt. Sami Yaffa spelar bas precis som han gjorde i Hanoi Rocks, Steve Conte som ryckte in för salig Johnny Thunders i en återförening av New York Dolls spelar gitarr, och de mindre långvariga medmusikerna har meriter från Wildhearts och Danzig. Tillsamans rockar de i mönster som visserligen är invanda men icke desto mindre vitala, och förstasingeln Rockin’ Horse hade ledigt platsat på Hanoi Rocks muskulösa USA-inspelade sista* album Two Steps from the Move.
Här finns allsångshits som Shinola, Rode to Ruin och Precious, där Michael Monroe dessutom tar chansen att lufta sitt älskade munspel för ett strålande solo, och sedan spelar han ett lika mäktigt saxofonsolo i avslutande One More Sunrise. Bredden är stor när den smarta Springsteen-influerade rockern When the Apocalypse Comes med humor mitt i det svartsynta trängs med Newtro Bombs högintensiva hardcoreelement och gapiga fotbollsrefräng, men alltihop fungerar utmärkt både enskilt och ihop.
För att inte tala om när han väver ihop både förebilder och efterföljare i den stiligt svassande Black Cadillac, som med en lätt underliggande groove tangerar både förebilderna i Aerosmith och lärjungarna i Guns’n’Roses i sin bugning både till NYC och till Johnny Thunders, som enlit sägnen ska ha bott i en svart Cadillac under en kort period när situationen var sådan.
*Nå, om vi bortser från 2000-talets återföreningar.
På sitt första album lät Shaun Blackwell sin karaktär Hemi Hemingway pröva ett bredare crooner-anslag. Sedan dess har han återvänt hem till Wellington i Nya Zealand efter sin nioåriga Londonexil, och kanske bidrar avståndet till ambitionen att med så detaljerad exakthet romantisera ett paneuropeiskt uttryck från mitten av 1980-talet. För Wings of Desire bygger helt på hur The Associates och Japan på den tiden balanserade diskret och lätt dekadent elegans mot stort allvar. New romantic-syntharna är stora och svävande, för att inte tala om de luftiga gitarrer och smäktande saxofonsolon som svajar över elektroniskt avmätta trummor.
Desiree är en mouche, med lite Alex Cameron-karaktär och en popmelodi att dö för, medan synthballaden Promises i dramatiserad duett med Georgia Gets By är hyperpolerat glänsande. Särskilt synthiga 6th April ’13 med ekande synthtrumeffekter är effektiv och påminner om hur Hurts tog sig an sina Depeche Mode-referenser i början av sin existens,
Den spruckna relationen han lämnade bakom sig i London har definitivt gjort avtryck i texterna, särskilt i Promises och i If Love Is A Winter’s Day. Men i avslutande No Future No Future No Future är han modigare, och diskuterar hur lagstiftningen ständigt stramas åt mot landets Maori-befolkning, som han har rötter i. När budskapet blir så angeläget märks det också i Hemi Hemingways utförande, som tappar lite av sin eleganta distans. Det är inte ovälkommet.