På sitt andra egna album fortsätter multiinstrumentalisten Teodor Boogh att använda sin hantverksskicklighet för att snida utsökt stort arrangerad pop och ibland tuffare gitarrrock. 

Decisions är fullt av självklara melodier, lika tidlösa och omdelbara som hos War on Drugs och Hiss Golden Messenger, och i bilstereokompatibla Taking My Chances gör han det med mäktig gitarr och de där melodiösa bassticken som för evigt associeras till Paul McCartney. Sådana kommer igen på många fler ställen, men överröstas snabbt av stenhård fuzzgitarr och saxofon när gästande Goatman sätter sin GOAT-stämpel på Walk Away, som med kombinationen av psykedelia och banal pophit kunnat vara ett paradnummer från Ceasar’s Palace. 

The Moment är albumets kanske allra mest melodistarka låt, en stort arrangerad evergreenpopdänga som med sina fina och lite aparta slidegitarrdetaljer hade kunnat vara en av de där perfekta World Partylåtarna som frestar Robbie Williams till en (avsevärt stelare) coverversion. 

Avslutande For The First Time är ett episkt crescendo med 70-talstrummor och ett stort gitarrsolo, men innan dess har Telos Vision också plats för det eftertänksamma och mer lågmälda till exempel i The Way I Feel. Med sådan bredd och udd är det här bara början för Telos Vision. 

Med sina inre ja- och nejsägare testar, omprövar och värderar Telos Vision hela tiden musiken som skapas hans långsamt hantverk. Men bara utifrån sina egna avväganden. 

Med sitt andra album som Telos Vision tar Teodor Boogh sjumilakliv mot en stor och tidlös popmusik där han använder alla delar av sin kompetens – låtskrivandet, multiinstrumentalismen och arrangerandet, och produktion och mixande. Det låter ofta skamlöst omedelbart och lättillgängligt, men hos Telos Vision finns inte utrymme för anpassningar eller tillrättalägganden på andras villkor. 

– Jag älskar pop, och mycket av den musik som jag verkligen gillar är kommersiell musik. Men min musik utgår alltid från mig själv. Det skulle kännas konstigt att göra någonting utifrån en tanke om vad som skulle flyga. Jag kan inte göra det. Jag hade säkert kunnat försöka göra någonting som jag tror att folk ska gilla. Men i det som jag sätter mitt eget namn på vore det nästan självutplånande att inte göra det utifrån att man själv ska tycka om det.

Många låtar på albumet har en omedelbar självklarhet, som att de borde varit skrivna i mitten på 70-talet och omhuldade sedan dess.

– Det är en av orsakerna till varför jag dras till popmusik. Ofta finns där något omedelbart, som man inte sökt efter. Jag såg en intervju med Paul McCartney som sa att han ser det som att han bara plockar ner låtar, att han bara är någon slags kanal för dem. Det känns som ett bra mål. När man skapar någonting kan man själv sätta upp hinder, och tänka att det här känns för enkelt, för banalt. Men jag försöker hålla emot sådana tankar. De melodier som kommer omedelbart till mig blir kanske mer omedelbara även för den som lyssnar?

– Det tycker jag är vad som kännetecknar en bra melodi, att den känns självklar. Det har jag mognat till i mitt skapande, att känna att jag inte måste vara svår och konstig. Det som kommer till mig är den renaste versionen av mitt skapande.Det är på något sätt musiken som direkt kraft. När den väl drabbar hinner man inte ens ifrågasätta varför man tycker om det. De artister och band som är riktigt bra på det låter det ske, de försöker inte förhindra det eller bromsa processen att låta det vara det enklaste och mest tillgängliga. 

Taking My Chances är för mig en bilstereolåt, och så kommer det upp en textrad som är ”Keep your eyes on the road”.

– Den låten hängde lite löst, kan jag säga. Jag spelade in alla instrument själv, och när man till slut sitter med det nästan klara och lyssnat så många gånger tappar man perspektiv. Det omedelbara har försvunnit, för mig blir skivan svalare och svalare ju mer jag jobbar med den. Jag gick igång på Taking My Chances från början, men den bytte skepnad under arbetet och jag var inte nöjd. Men i slutet kände jag att det börjar likna något. 

Det var roligt att du nämnde Paul McCartney, för jag tycker mig höra de där höga melodiska bastonerna som är typiskt McCartney i basen på Taking My Chances, och sedan på flera ställen på albumet.

– Absolut. Honom snor jag från utan att skämmas. Jag är så besatt av hans musik att det bara finns i mig, oavsett om jag försöker eller inte. Det är det perfekta exemplet på melodier som bara träffar. Samtidigt var avsikten att det ska vara rock. Jag ville ha en lite råare låt. En skiva ska vara dynamisk, den ska innehåller olika saker som jag går igång på. Gitarr är mitt förstainstrument, och jag har alltid gillat ett bra gitarrljud, även om gitarren ibland får en mindre framträdande roll i min musik. Jag gillar gitarrsolon som är smakfulla, sådana som hjälper låten.

Typ avslutningssolot på For the First Time.

– Ja, precis. Där kände jag att jag ville gå lite bananas. Men om jag hade fyllt skivan med min egen gitarr på maxkapacitet så hade den blivit olyssningsbar för mig själv.

Gitarren har en särskild roll på tre av de fyra låtarna som är albumets starkaste. I Walk Away är det en stenhård, väldigt överstyrd gitarren.

– Men där är det inte jag som spelar gitarren, det är Goatman. Jag hade en skiss på en låt och sa att nu vill jag testa att göra en liten feature. Och jag vet ju att Goat för mig är fuzzgitarrer, percussion och saxofon. Så hittade vi en sådan fuzz, en tremolofuzz, och den totalt skruvade saxofonen fick också plats. Då kände jag att det börjar bli kul det här, en helt annan process än det jag brukar göra.

Walk Away är samtidigt psykedelia och en pophit. 

– Det är något magiskt när popmelodier krockar med det där sunkiga eller skräniga. En stark melodi eller en hook betyder alltid något. Ibland tycker jag att mer kommersiell popmusik inte har den där hooken, och då kan jag inte förstå vad det är. Det har har ett sound, och ett cool trumljud, och det kan kännas som att det kostade mycket att spela in låten. Men det räcker inte för att bära en låt. En bra melodi med ett dåligt trumljud fungerar. Men tvärtom gör det inte det.

Starkast på Telos Visions andra album är singeln The Moment som har just en hyperstark och självklar melodi, och dessutom ett arr som Teodor Boogh refererat till Electric Light Orchestra. 

– Just det, gitarrslingan, de stora trummorna och så lite stråkar och sådana grejer som jag tycker om. Och en slide. Jag hade väldigt kul när jag spelade in den. Den känns innehållsrik låt. Att jag tänker Electric Light Orchestra är bara för att jag lyssnade ganska mycket på det under den perioden. Jag tycker att det är helt sjukt vilken konstnär Jeff Lynne var. De där otroliga produktionerna, innan det ens fanns en dator. Hur kan man fånga det? Hur kan man få det att låta så otroligt bra?

For the First Time är episk, en stor och väldig avslutningslåt, som har precis rätt placering där den sitter på skivan

– Det hade varit svårt att lägga någonting efter en sådan Pink Floyd-grej. Som låt kom den tidigt i processen, när jag hade någon slags My Morning Jacket-period.

Samtidigt har albumet Decisions ett stort omfång, och intill sådana monumentala stunder finns också det eftertänksamma och finstämda. Som i The Way I Feel, som är en väldigt fin visa.

– Ibland kan jag känna att jag är spretig, att det är svårt att hålla ihop det och att jag står på olika ben. Men samtidigt blir det någon slags helhet av det. Jag tror inte man kan tänka för mycket på att saker måste hålla ihop, för då blir man upprepande. Det vill jag inte heller vara. Jag måste känna mig inspirerad genom processen. Jag måste hitta på grejer, dra det åt olika håll, stimulera mig själv medan jag jobbar. Jag litar på någon slags känsla av att jag hela tiden försöker mata låtarna med liv. Att jag känner att det blir kul, någonting jag gillar, något som tillför något spännande.

– Jag tror att om någon gillar en av låtarna på skivan är chansen ganska stor att de gillar flera. Då räcker det. 

Du gör så mycket själv, och jag undrar om du håller dig med uppmuntrare runt omkring, och kanske lika viktigt nejsägare som kan säga att du borde coola ner den där, att det inte håller hela vägen? 

– Jag är en väldigt stor nejsägare mot mig själv. Ibland kan jag känna att det jag gör är öken, vem skulle vilja lyssna på det här? Men det tror jag är ett naturligt steg i processen, något de flesta känner. När jag väl har gjort färdigt låtarna och visat dem för folk brukar jag ändå känna att de uppskattar det jag gör. 

– Kanske hade jag kommit till den punkten snabbare om jag hade bjudit in människor tidigare. Idag är det en väldigt utdragen process, men jag i slutet kan jag avgöra om det håller. Och att det tagit tid spelar ju ingen roll för någon annan. Det finns skivor som har tagit tio år att göra och ändå känns helt direkta och spontana. 

Om man både sin egen inre nejsägare och sin inre jasägare, då är man väl typ hemma?

– Jag försöker hela tiden sätta ord på det. Varför är det här bra? Varför skulle det vara dåligt? Man får inte tänka att allt ska bara vara flow och att allt kommer av sig självt. Så tror jag att det är med mycket konst. Vi upplever ofta att vi bara drabbas av saker, men mycket av det konstnärliga är nästan matematiskt. 

– Vissa konstnärer känns som att de slumpmässigt får fram massa bra konst, men jag vet inte om det riktigt är så för dem heller. Jag såg ett litet klipp med producenten Dan Nigro som jobbar med typ Chappell Roan och Olivia Rodrigo och sådana superpoppiga grejer. Han talade om folk som säger att de skrev en hitlåt på tre minuter, och menade att den låten måste vara sämst. Han sa att om han skriver en riktigt bra låt på ett år, då är han nöjd. Det är ett sådant otroligt arbete. Att ta sig igenom hela processen till en färdig bra låt handlar om att hålla ut. Visst, man kan få till en melodi, eller en textrad. Men att producera en låt och göra den klar kan vara ett enormt projekt. Tror man att det är på något annat sätt så lurar man sig själv. 

– Jag har en hatkärlek till den processen, men jag tror att jag accepterar den mer och mer. Det är ett hantverk – ju mer man gör det, och ju mer man orkar testa, ompröva och värdera det man själv gör, desto bättre blir det. 

”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser”. På sitt elfte album är Avantgardet mer rättframt politiska än någonsin förr. Rasmus Arvidsson beskriver att det vilar ett ansvar på hans och Avantgardets axlar, och att musiken är unik i sina möjligheter att skapa förändring.  

Rasmus Arvidsson vinkar på avstånd vid tunnelbanestationen, och när vi så möts är blir en kram, trots att vi aldrig träffats förut. Sådan värme och innerlighet utstrålar han också i samtalet, precis som han gör i sin musik och på scenen. Så när caféet där han tänkt att vi skulle sitta ner bjuder han istället med hem till den lägenhet hos nära vänner som han får bo i när han är i Stockholm. 

Vi träffas för att prata om att göra politiskt radikal musik, som Avantgardet har gjort på sina tio tidigare album men aldrig så uttalat, rättframt och starkt som på nya United States av Sverige, som är lika frustande som någonsin Ebba Grön, Clash eller för den delen The Latin Kings. 

– Då blir man ju svinstolt. Det finaste någon kan säga är att min musik har influenser av någonting de gillar. Jag kan bli så himla rörd över när man är på ett spelställe, och står i merchen efteråt och pratar med lite folk, och så hör man att det spelas musik som betytt så himla mycket för mig. Fan, folk ser Avantgardet som i samma fack som de band som förändrade mitt liv. När jag satt ensam i en lägenhet i Nybro och drog tjack och lyssnade på musik så de var hela min värld, och nu är Avantgardet på samma playlist som de artisterna. Jag får gåshud nu när jag pratar om det. 

– Det är ingen hemlighet att den politiska musiken har varit väldigt, väldigt viktig för mig, den var ingången till musik överhuvudtaget. Det var min pappa satt och spelade akustisk gitarr, Hoola Bandoola Band och Nationalteatern och sådär. 

– Samtidigt har jag en distinktion jag vill göra om det, jag vill hålla ett avstånd mot det. Jag uppfattar den erans politisk musik som väldigt exkluderande, i termer av att ”det här är vi, och alla andra som inte är med är dumma i huvudet och vi hatar er och ni är inte välkomna in hit”. Den ådran har alltid funnits inom vänsterrörelsen, men med Avantgardet vill jag försöka skapa något vidare, det överordnade är att musiken ska vara en gemenskapsbyggare. Det ser jag som den viktigaste saknade pusselbiten i samhället idag. Att säga till någon med annan politisk uppfattning att du är inte välkommen till vår spelning, det gör bara skada.

– Framförallt idag när så oerhört mycket av opinionsbildande handlar om sociala medier, följare, mina åsikter är de bästa, jag kan skrika högst, jag har mest rätt. Vad fan leder vårt exkluderande till då? Det eldar på konflikten och avståndet. Därför tycker jag snarare att det finaste som finns är om det kommer någon moderat till vår spelning. Som nu senast i Hultsfred, när en gubbe med SD-keps står och lyssnar på oss. Det är helt sinnessjukt, och man undrar vad fan gör du här? Och hur ska jag hantera detta? Men fan, om han kan lyssna på vad jag har att säga i mina låttexter eller mina mellansnack så är väl det fan så mycket bättre än att jag inte pratar med honom överhuvudtaget. Musiken är unik i sina möjligheter att skapa förändring, och då ska man inte stänga den dörren. Vilket jag kanske upplevde att punkrörelsen och proggrörelsen gjorde.

Upplever du att även punken stängde ute?

– Jag har aldrig lutat mig mer åt punken än nu. Framförallt hos Hansa City finns det verkligen en ådra av punken, av den här motståndskraften och den här råa energin. Men punken som subkultur blev så intern och konfrontativ, och byggde upp en bubbla. ”Här inne är vi och ingen annan är välkommen”. Det har jag alltid värjt mig för med Avantgardet. Jag har alltid varit väldigt stolt över att vi trots starka politiska ställningstaganden aldrig hamnat i den där vi-mot-dem-känslan, tvärtom. 

Live tvekar inte Rasmus inför tydliga ställningstaganden, men det är samtidigt inbjudande och vänligt. Vågar man säga publikfriande? 

– Det är sånt jävla liksom kaos, ös och röj. Samtidigt är det hänsynstagande. Utifrån kanske man uppfattar mig som att jag är helt galen och kanske full eller påtänd på scen. Men jag är ju spiknykter och så jävla fokuserad på att se alla. Jag kanske gör en stagedive. Men där sitter någon i rullstol. Då är mitt fokus att min fot får inte slå i den personen. Alltså fattar du? 

– Det tycker jag är en så fin bild i det lilla som talar för stämningen i stort. Vi har så fruktansvärt ösiga konserter, och samtidigt är arrangörerna chockade över att publik står i ordnad kö för att köpa öl. Det är kaos, men kärleksfullt och omtänksamt kaos.

Redan i inledande Ibanez nämner Rasmus både Clash album Sandinista och The Latin Kings, och han sjunger om hur han som 13-åring ristar in citatet ”This machine kills fascists” i sin pappas gitarr, precis som Joe Strummer brukade citera Woody Guthrie. Det är en lång tradition av politiskt laddad musik i en enda låt. 

– Även Mikael Wiehe citerade det, faktiskt. I början av mitt textförfattande – jag kom ju från hiphopen – skrev jag mina texter trots att jag inte kunde göra musik. Det blev väldigt långa texter, och varenda formulering jag skrev blev verkligen till textrader, och allt kom med på Avantgardets första album. På samma sätt använde vi alla låtar jag skrev, det var inga försök som sorterades bort. 

– Men för att utvecklas har jag jobbat med en jävligt viktig sak till den här skivan. Jag har velat använda så få ord som möjligt, och uttrycka så mycket som möjligt i varje ord. Jag har kanske hundra olika formuleringar, som till slut bara blir ett ord. Butterflykniv. Det blir en tidsbestämmelse, för det associeras till 90-tal. Ibanez var märket på min pappas gitarr. han var musiklärare. 

Pengar är en annan av de uttalat politiska låtarna på Avantgardets nya skiva, med korta och noggrant utvalda fraser om bomber mot barn i Gaza, om kokainköpare, om privatiseringar, om advokater som arbetar åt barnrekryterande kriminella nätverk. Den gemensamma faktorn för alltihop är pengar. Uppstår en sådan låt utifrån spontan ilska eller eftertanke?

– På demon sjöng jag den mycket, mycket argare, jag mera skrek. I studion blev det istället lite för mjukt, så jag försökte hitta balansen. Det finns en typ av uppgivenhet i det, och jag var riktigt jävla förbannad när jag skrev den. Men återigen – det är så himla viktigt att inte bara slå in en öppen dörr och säga att överklassen på Östermalm bryr sig om pengar. För det är mycket större, det är ett samhälleligt problem och ett gift. 

– Pengar är det som gör att unga lockas till gäng, att de stashar ett vapen – de tror att de måste ha de där pengarna för någon typ av status. Det är en drog, och den skär igenom alla samhällsklasser, precis som annat drogmissbruk gör. Om du är en trasig pundare som skjuter heroin under en bro är du utanför samhället och väldigt många ser ner på dig. Men om du drar ladd på en överklassfest så kan det vara status och du kan vara cool på grund av det. 

– På samma sätt är det med kriminaliteten, även om jag inte har 100% statistik på det, men jag tror att det finns ungefär lika stor procentuell kriminalitet i alla samhällsklasser. Om du bor i förorten så är kriminaliteten att sälja droger och kanske förvara vapen och skjuta. I andra samhällsklasser är det att fly skatt och placera dina pengar i skatteparadis. Det är väldigt viktigt att belysa alla olika saker istället för att bara sparka åt ett håll. Det upplever jag att nyhetsrapporteringen gör och det påverkar människors mentalitet och i förlängningen röstsedlarna på valdagen. Det speglar att man bara ser en liten liten del av kriminaliteten som problematisk. Alla miljarder som undanhålls i skatter, vad skulle inte de kunna göra för att anställa lärare i förorten eller hålla fritidsgårdar öppna och så vidare? 

Ännu mer politiskt explicit är Empire.

”Poliser på hästar

Mot antifascister

Skottsäkra västar

På fakejournalister

Som sprider hat”

”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser” sjunger Rasmus utan tillstymmelse till metaforer. 

– Det är hiphopen i min bakgrund som kommer igen. Jag vill se den låten som att du tar på dig dina hörlurar och går ut och ser en dag i Sverige. Vi har jobbat väldigt mycket med beatsen och programmeringarna för att landa i hur jävla smutsigt det ska vara med tejpknaster och skit. Om jag fick välja så skulle det vara olyssningsbart. 

United States av Sverige är mycket starkare och mycket mer rättfram i sina politiska ställningstaganden än Avantgardets tidigare album, även om hans politiska ställningstaganden alltid varit centrala i Rasmus texter. Nu är metaforerna färre och de klara formuleringarna tydligare. 

– Jag har hela tiden använt musiken som ett sätt att försöka skapa förändring, eller försöka belysa saker som annars inte får så mycket plats. Återigen – på grund av pengar måste journalistiken i dag bedrivas på ett visst sätt. För att överleva som publikation måste du ha klickvänliga rubriker, och då kan du inte skriva en longread om ett gammalt missbrukande par i Eskilstuna. Men om du står utanför bolagsvärlden kan musiken göra det. Hela tiden har jag använt musiken för försöka skapa förändring och vara journalistisk i mitt låtskrivande. 

– Samhället har förändrats väldigt radikalt, väldigt snabbt. Det är en utveckling som talar väldigt aggressivt till oss. Och då blir det naturligt för mig att min musik också blir mer aggressiv, mer rättfram och mer tydlig.

– Nu säger politiker att ”Sverige är fullt”. Det var helt otänkbart att uttrycka för fem år sedan. Jag kunde höra sådana saker i bastun i Nybro när jag var åtta år gammal, där någon sa något rasistiskt. Men då reagerade folk – vad fan säger gubbjäveln? Nu är det politiker som representerar regeringen som uttrycker sig så. Det har gått snabbt. Då behöver jag skruva upp lite mer.

”Dom säger kulturen står på spel. 

Dom säger det är invandrarnas fel.”

Hansa City på albumet handlar just om institutionaliserad rasism, med Rasmus typiska rättframhet. 

– Just att motståndet inte hörs så tydligt är typiskt nu. Vi blir på något sätt en lobotomerad massa, slavar under hushållsekonomi och att försöka få ihop livet. Det är ju verkliga problem för verkliga människor, så det är superenkelt att se varifrån det här kommer. Men det är lika tydligt hur utvecklingen framåt ser ut, att det här bara är början. Det är nedslående.

– Hansa City började som ett skämt mellan mig och Patrik (Åberg) i bandet. När vi åker runt besöker vi kanske 50 städer om året, och allihop är Hansa City. Det är Bauhaus, IKEA, MediaMarkt/Power, Plantagen, precis i utkanten av varje stad, förpassat till något gammalt industriområde. Det enda vi gör en lördag och söndag är att åka till en stormarknad och handla på City Gross. Samtidigt tycks en ganska stor del av befolkningen vara ense om att vi står inför ett kulturellt hot, där vår kulturella existens hotas av människor från andra delar av världen. Det är de enda som finns kvar de mindre städernas stadskärnor – en frisörsalong med en syrier, en pizzeria med någon från Albanien och någon biltvätt som någon från Afghanistan startat.

– Alla kulturella uttrycksformer, mat eller mode, för att inte tala om musik – precis allting – föds när människor från olika delar av världen träffas och skapar någonting nytt. Ändå har vi en problemformulering som alla tycks vara överens om, att Sverige har gått förlorat, att det inte finns någon gemenskap kvar, att det inte finns någon solidaritet kvar, och att det är någon annan typ av kultur som hotar vår typ av kultur, vad det nu ens betyder.

Du säger i pressmaterialet att musiken har ett ansvar att stå fri och stå upp. Upplever du det som just ett ansvar? Att det här vilar på dina axlar?

– Verkligen. Det finns inget egenvärde i att släppa elva skivor på tio år. Tvärtom tror jag att Avantgardet hade varit ett jävligt mycket större band om jag kanske hade släppt en skiva vart tredje år, eller om vi hade valt att göra den där låten tillsammans med en annan artist som ger dig tillgång till den personens lyssnare och fler streams. Men för mig har det aldrig handlat om något annat än att försöka använda musiken just till ta ansvar.

– Det får absolut inte uppfattas som att jag tycker någonting är jobbigt eller att jag beklagar mig, för jag älskar att vara ute och spela så fruktansvärt mycket. Framför allt älskar jag att sitta i bussen tillsammans med mina bästa kompisar i 20 timmar på en helg. Men just spelningarna, de där två och en halv timmarna, är superjobbiga för mig. Jag skadar mig själv och det tär på min kropp, men jag gör det för en större sak. Det handlar inte om mig, utan det handlar om Micke och Maria i Eskilstuna. På stadsfesten i Kalmar kom det fram en person efter vår spelning och berättade att hans mamma var hemlös. Han ville bara tacka för att jag gav henne en röst på stadsfesten i Kalmar, och det är så jävla vackert. Det är det allt handlar om. Därför ser jag det som ett ansvar, hundra procent.

Det finns minst två sätt – säkert fler – att skriva politiska låttexter, antingen  samhällsskildrande eller mer uppviglande, upp till kamp. Den sortens manande texter finns i åtminstone två texter på United States av Sverige. I slutet av Ibanez när Rasmus har skildrat hur han som 13-åring med palestinasjal stod mot moderater på Nybro torg riktar han en uppmaning till en ung publik. ”Låt dom få veta vem du är.”

– Det är en uppmaning till mitt 13-åriga jag. Jag kom från den här medelklassiga, väldigt normstyrda småstaden, där det handlade om att spela fotboll eller spela hockey och nöja sig med livet som det är. Jag hade en jättelycklig barndom. Men just i skarven mellan 13 och 14 förstod jag att inte jag kan vara den jag är här, för att jag är väldigt ensam om det jag är. I den skarven, – innan jag blev väldigt knäckt av det och kvävde drömmarna och den jag var med psykisk ohälsa och missbruk – fanns någon typ av tonårsrevolt. Det var palestinasjal, ensam mot moderater på torget, att skriva mina hiphop-texter och säga att jag ska bli gatupoet. Jag gjorde det när jag gick i sjuan, åttan. Men efter det vågade jag inte längre.

– Så det är en uppmaning både till mig själv och framför allt till andra i liknande situationer. Om jag hade vågat låta dem få veta vem jag var, då hade det inte blivit 15 år av psykisk ohälsa och missbruk. Åtminstone inte av samma anledning som det blev nu. Jag behövde bli 29 år för att våga starta bandet i Nybro med Patrik (Åberg).

– Men när jag väl gjorde det så tog jag vid samma plats som när jag var 13 och stod där med palestinasjalen. Jag har aldrig känt igen mig i det här klassiska att när man är ung så är man vänster, annars är man dum, och när man blir gammal så blir man blå. Jag känner att jag har blivit mer och mer vänster för varje dag som har gått, och det slutar aldrig. Och då började jag ändå jävligt långt till vänster redan när jag var liten.

Hallå är samtidigt både en kärlekssång och en kampsång. ”Alla som känner nånting, säg det.” Det kommer att vara knutna nävar i publiken.

– Ja, man hoppas det. Jag känner någonting när jag skriver den där textraden, och då kan det förhoppningsvis leda till att folk i publiken… Du kan ju se det framför dig. Men det är väldigt mycket, återigen, det där med hur gränserna har suddats ut mellan mig och publiken. Jag kan skriva något väldigt självbiografiskt, men jag kan också se det som väldigt applicerbart på vår publik och på Avantgardet. 

I Dags att gå ut sjunger du att du först har allt och sedan har du ingenting. Betyder det att mitt ett missbruk är det allt och hela livet, och när man inte längre är i missbruket kan inget från det livet finns kvar?

– Du kan ju också vända på det som att du inte har någonting och nu har du allt. Men just den där känslan av att det är någonting som rycks bort ifrån dig på något sätt. Hur du än vänder och vrider på det så är det alltid ett hål i mig. Jag vet att väldigt mycket fint i mitt liv har hänt tack vare min nykterhet, inte minst kontakten med publiken. Men det vore att ljuga att säga att man är jättelycklig över att aldrig mer kunna dricka eller ta droger. Det är en sorg i mitt liv.

– Har man varit med om de där sakerna, blivit inslängd i häktet, varit i skiten och levt ditt liv… När jag var som sämst låg i en säng i en lägenhet i över två veckor utan att kunna gå upp och duscha och sådär. Någon kompis fick komma och titta till mig och hjälpa mig in i duschen och få av mig kläderna. 

– I mitt fall är det också en geografisk plats som är väldigt förknippad med det där. Jag kan aldrig åka tillbaka till London. Det handlar inte bara om att jag bodde där under de här åren. Det handlar också om hur jag i hela mitt liv sneglat ditåt, det har varit en stor del av min livsstil. Allt från mode till framför allt musik, men också film och sådär.

– Jag kan inte ens se modern brittisk film. Det finns någon serie som heter Adolescence som folk säger att jag borde se. Men jag kan inte närma mig det, för jag vet vad det gör med mig. Top Boy är en serie som handlar om just det området där jag bodde. Och jag bara – jag fattar hur bra den är, men jag kan inte närma mig det, för jag måste hålla den dörren stängd.

”Dom vill köpa mina ord för sina pengar

Att musiken jag skriver ska bli deras pengar

Tre ackord väger alltid tyngre än pengar”

Avantgardet vill vara indie på riktigt, helt och hållet oberoende och ge ut sina skivor själv. Men i Pengar låter Rasmus oss förstå att Avantgardet blir uppvaktade av etablissemanget. 

– I större och mindre doser. I början, kring första skivan, fanns det absolut inte någon som var intresserad av oss. Men när folk fattade att det flög då fanns det skivbolag som märkte att det här funkar, ”de här måste vi signa”. Rent konkret den gamla klassiska modellen, att ett skivbolag vill köpa dig.

– Jag vill vara jävligt rädd om det där att det är svårt att förväxla oss med någon annan artist. Om det sedan är småländskan eller mitt sätt att skriva eller soundet, men om du hör oss på radio eller Spotify så kommer du att tänka att nog fan är det ändå Avantgardet. Utan att det är en strategi eller karriärsmässig planering eller någon jävla A&R som tycker så. Det är bara så vi låter. Det gör mig jävligt stolt, det ska man vara rädd om.

– Det är hela tiden avvägningar. Under de här tio åren har jag fattat små och stora beslut utifrån min inre moraliska kompass. Även om den då har omöjliggjort för oss att kanske ta nästa steg i termer av antal lyssnare. Det kan handla om att tacka nej till ett tv-program för att de säger att vi ska komma och göra den här covern och sedan spela något eget. Och jag svarar nej, vi är inte intresserade av det. Jag tycker inte att det rimmar med det vi vill stå för. De aldrig har hört talas om något liknande, de tycker att vi är helt dumma i huvudet. Att tacka nej till att spela vår låt för en och en halv miljon tittare. 

– När jag gjorde min podcastserie hade det varit så fruktansvärt enkelt att få in en jävla massa pengar med reklam. För om det är någonstans pengarna finns så är det inom podcastbranschen. Där går det fortfarande att tälja guld genom betalda samarbeten. Men jag kunde inte bottna i det. Det hade skurit sig med min lite högtravande journalistiska ambition med podcasten, som någon typ av undersökande projekt om det går att ha ett indieband 2024 och 2025? Samtidigt hade kanske ingen annan klandrat mig. Jag tror inte ens någon hade lyft på ögonbrynen, med tanke på den tidsanda vi lever i där alla gränser för integritet har suddats ut. Men jag hade spytt på mig själv.

– När vi tackade ja till att vara med på Allsång på Skansen var det vissa som sa att vi inte kan vara indie och vara med i Allsång på Skansen. Men rent definitionsmässigt – i samma sekund som vi ställer oss på Allsång på Skansen så är det indie att vara där. För att vi gör det.

– Nu känner jag att jag har lyckats göra vår plattform hållbar, och då finns det varken anledning eller möjlighet för mig att tänka om. Jag har gått igenom de tuffaste prövningarna. Det fina med Avantgardet, återigen som en spegel av samhället, är att allting inte behöver handla om tillväxt. Hela systemet som vi lever i handlar om tillväxt, det är grunden i den ekonomiska modellen. Men Avantgardet behöver aldrig bli större. Vi behöver aldrig nå arenor. Vi vill bara hålla på. Fattar du? 

– Ett paket cigg, ett paket kaffe eller en t-shirt i samhället kostade kanske 30 spänn för några år sedan och nu kostar det 80 spänn. Men en t-shirt från Avantgardet 300 spänn 2016, och den kostar 300 spänn nu. Det var 50 personer på en spelning i Skövde 2016. Om det är 50 personer på en spelning 2026 i Skövde så är jag svinglad, och mest stolt är jag om det kommer 50 pers även 2036. Det är inte tillväxt hela tiden. Det är hållbarhet.

United States av Sverige finns ute nu, på Rasmus Arvidssons eget bolag.

Redan med debuten hade Rasmus Arvidsson och Avantgardet ambitionen att använda musik för att skapa förändring, och tio år senare inleds deras elfte album med Rasmus minne av att som 13-åring likt Woody Guthrie och Joe Strummer med en butterflykniv karva in  ”This machine kills fascists på min pappas Ibanez”

”Musiken har ett oerhört ansvar att stå fri och stå upp för sånt” skiver Rasmus i presstexten för Avantgardets kanske allra mest politiskt rättframma album hittills. De oförblomerade samtidsbetraktelserna och ideliga nålsticken på regeringen – ”Guccikopiakeps – visitationsobjekt” är bara ett av många – haglar på ett protestalbum vars like inte hörts i Sverige sedan tidiga KSMB och Ebba Grön, eller kanske Latin KIngs.

I Empire gör Rasmus Arvidsson mental armkrok med Joe Strummer och Mano Chao och konstaterar att ”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser”, och även om det musikaliskt inte riktigt är punk så är det stundtals ganska nära, till exempel i Hansa City om den institutionaliserade rasismen. Med snygga riff och Sympathy-for-the-Devil-wohoande hade det kunnat vara en Jocke Åhlund-dänga, och Förnedrade tjoar hoppfullt och glatt med en munter fotbollskör om att nobbas i dörren för att man inte passar in i stadens krogliv. 

I inledande Ibanez och igen på fler ställen utvecklar Avantgardet de laborationer med samplade beats som man tidigare snuddat vid, och i Kevin är det rentav slö dub. Producerande Jari Haapalainen måste ha jublat över att få vara med i ett sådant äventyrligt sammanhang med sådana utvikningar och varianter, och hans fingertoppskänsla inte bara sätter varje utfall och infall utan knyter ihop alltihop till en sammanhängande och logisk entitet. 

Dags att gå ut är mörk och kanske självbiografisk, men musikaliskt låter den som peppIg tidig The Strokes, plus extra fotbollskör. Den sortens call-and-response-sång med kören funkar allra bäst i den avslutande Dexys/Moneybrother/Florence Valentin-kampsången Hallå, som kommer att välta de större och mindre scener som Avantgardet väljer att spela på under många år framöver. För som Rasmus Arvidsson sjunger – ”Tre ackord väger alltid tyngre än pengar”. 

Dan Penn är en solklar kandidat till titeln Amerikas bästa låtskrivare. Klassikerna han öste ur sig på 60-talet är oöverträffade i genren country möter soul och fungerar lika bra för både svarta som vita artister. Lyssna på James Carrs version av Dark End of the Street bredvid Flying Burrito Brothers version av samma låt och försök avgöra vilken som är bäst. Lycka till! 

Medan Penns låtar är världsberömda är han en doldis som artist. Några få skivor har kommit ut genom åren, ofta med ganska trist och generiskt sound. Men liveskivan Moments From This Theater där han tillsammans med kompanjonen och låtskrivarpartnern Spooner Oldham framför sin låtskatt rakt upp och ner med gitarr och Oldham på Wurlitzer och stämsång är rent magiskt själfull. Dan Penn har en röst som inte står de bästa uttolkarna av hans låtar långt efter.

Smoke Filled Room består av en samling demos som Penn med medhjälpare organiserat och putsat. Något enstaka spår traskar lite väl nära området vi kan kalla äldre man med Minidisc-porta – med fula keyboardljud och platta komp – men överlag är det ett välljudande album, ordet demo känns missvisande. Penn sjunger ljuvligt rakt igenom, trots att han är 84 år gammal har åren inte gjort rösten det minsta svag eller darrig.

Och låtarna, de är strålande! Hans låtskrivarkollegor lär sitta med hörlurar, penna och papper och ta noteringar om hur man skriver kärnfullt och tydligt. Materialet behöver inte vara kort och koncist som på 60-talet utan innehåller oväntat långa narrativ om kärlek och svek, depression, splittringen i samhället och tron på Jesus och en allsmäktig gud. 

Allra bäst är titelspåret och efterföljande jullåten One Blue Light – A-klassens countrysoul! – den ljuvligt nedtonade Leave It Like You Found It, Battling The Blues som beskriver depression i krigstermer och There’s Nothing Out There, en stor kärleksballad.

Jag funderar på vilka sångare som skulle kunna förhöja dessa låtar ytterligare och inser att de är borta allihop. James Carr, Solomon Burke, Bobby Womack, Aretha och ändlöst många fler. Penn fyller 85 i år och är kanske the last man standing. En iskall vind drar genom själen och jag spelar plattan igen för att värma mig.

Gästrecensent är Johannes Vidén, som själv är mycket själfull sångare i Local Terrain och tidigare solo.

Ihop med bland annat självaste Mats Gustafsson på saxofon och Hedvig Mollestad på gitarr fortsätter Magnus Kollberg och hans andra vänner pröva hur garagerock gifter sig med frijazz. Idag kan du se den exklusiva videopremiären hos Fokus Musik. 

Med The MagNuts laborerar gitarristen och bandledaren Magnus Kollberg från Umeå med att utforska garagerockens relation till frijazz, och med vinterns album Bang! Bang! har det visat sig vara ett mycket starkt, väldigt ljudligt och rentav himmelskt äktenskap. Naturligtvis beror det till stor del på ett band där förutom initiativtagaren Magnus Kollberg dessutom både saxofongiganten Mats Gustafsson och lika mäktiga Hedvig Mollestad ingår, tillsammans med Peder Andersson och Niklas Korssell. 

– Frågan är om jag kommer ihåg 1969, eller har jag bara sett allt på TV, undrar Magnus Kollberg. Brorsan var liten i alla fall. Videon handlar om pojkdrömmar, kamratskap och att göra nåt själv istället för att sitta och glo. Och kärlek, alltid kärlek. 

Fokus Musiks läsare är först av alla att se The MagNuts video Nineteensixtynine! Njut!

”I just had an experience with God”. Det är det första vi hör ifrån Tim Presleys White Fence på sju år, och hans religiösa upplevelser låter inte allt igenom angenämna. ”I’ve made decisions that were wrong,” fortsätter han sin introspektion i Given Up My Heart, och det hörs. Hans jingle-jangle-gitarrpop är skör och bräcklig som från en artist som prövar om de darriga benen, den tunna rösten och det ömtåliga psyket fortfarande bär. 

Jodå, det bär, precis som det brukar, och den återhållsamma försiktigheten gör hans lätt psykedeliska popmelodier och The Byrds-via-Sarah-Records-arrangemang ännu mer attraktiva. Han kanaliserar The Kinks i Your Eyes och framstår som lite mer självsäker, bland annat tack vare assistansen från Ty Segall som bidrar med både inspelningsstudio och trummor på albumet.  

Med Evaporating Love har han fått upp tempot och skruvat upp volymen i sin ”Rickenbackin’ chime”,  och som av bara farten kastar han på uppstuds in en gitarrklingande tolkning av Simply Reds So Beautiful, dessutom. Den har aldrig låtit bättre. 

Niko Kapetan drar djupt efter andan inför varenda textrad redan i inledande Guess, och han tar lika mycket andan ur lyssnaren med närheten och intensiteten i sin röst och sin gitarr. Då har ändå ingen annan än han själv själv hörts av än, innan resten av Chicagobandet bara för ett ögonblick brakar lös två minuter in i låten. 

Det är bara början på ett album där bandet konsekvent står framåtlutade och på tå med ett in-your-face-tilltal som skulle kunna få lyssnaren att rygga tillbaka om det inte vore så akut angeläget. Men när hela Friko – nu utökat till fyra fasta medlemmar – sluter upp runt sin sångare Kapetan till exempel i Stll Around uppstår en gängkänsla lika tät som hos tidiga Dexys, bara mycket mer nervigt  och taggigt alternativrockigt. 

Turneer med band som Modest Mouse har gjort avtryck på möjligheterna att utveckla en egen identitet, och att producerande John Congleton tidigare dragit en lans för både St. Vincent och Mogwai säger en hel del om kvalitetsnivå och integritet. Här har Friko lämnat allt det tekniska till honom för att kunna krama de sista känslorna ur såväl urladdningar som titelspårets crescendo som mer återhållna stunder som Alice och den komplext stråkburna Certainty.

När Boy with Apple efter fem års existens, ett album och massor av internationell uppmärksamhet spelade inför 3000 besökare på Roskilde i somras var det Göteborgskvartettens största stund. Dittills. 

För mer och större väntar runt hörnet för ett band som med försiktig ödmjukhet fortfarande bistår med bandreferenser som Slowdive och Pale Saints, trots att de hunnit långt förbi både sådana jämförelser och 90-talssubgenres i utvecklingen av sitt sound. 

Det är skirt och drömskt i fina spår som Colours, och ska vi ändå dra fram referenser för låtar som Varholmsgatan med suggestiv men hårt håller kraft och med mjuka melodikänsla i samspelet mellan melodiska gitarrer och bas får vi ta till så starka ord som Cocteau Twins. Men inte utan poängtera att det hunnit passera fyra decennier av indiepoputveckling och digitala sound och svepande rytmmöjligheter som Boy with Apple effektivt och medryckande använder till exempel i pärlan Simplicity.

69 år gammal solodebuterar den forne Imperiet-grundpelaren Per Hägglund med en skiva under namnet S.L.A.M.. Han beskriver den som smal och rentav pretentiös, och det är inget som varken Titiyos eller Hurulas medverkan påverkar i annan riktning. ”Folk kommer klia sig i huvudet”, sammanfattar han sitt instrumentala album pâte et pâte. 

Per Hägglund är mer meriterad än de flesta musiker i Sverige. Först saxofonist på Ebba Gröns sista album och turné, sedan en av grundpelarna i Imperiet. År av kompositioner för de minsta teaterscenerna och de största, som Dramaten och Oslos Nationaltheatret, för radioteater, film och utställningar. Han har skrivit låtar med Thåström till en lång rad av Thåströms album, och han har producerat Hurulas tre senaste skivor. Dessutom har han under årtionden utgjort ena halvan av ett av landets tyngsta managementbolag. Det enda han inte gort är ett soloalbum. Förrän nu, som S.L.A.M. med det instrumentala albumet pâte et pâte. 

– Jag solodebuterar i 69-årsåldern. Det verkar ju jättedumt. Men det känns ju inte riktigt som att debutera, det ingår inte i någon stor plan. Det är snarare ett infall som skulle materialiseras. 

Infallet byggde på en växande lust att göra musik igen, och kom till Per Hägglund när han reste runt i Europa. 

– Jag har hållit på med musik i 45 år, åt andra och framförallt tillsammans med andra och de senaste 15 åren jobbade jag som artist manager. Efter ett tag blir den utmätta tiden tydlig, och jag började känna att det inte fanns tid att göra musik.

– Jag bestämde mig för ett år av resande i Europa, och då var det smidigt att ta med sig ett litet kit med musikgrejer. Jag gjorde en månad där, tre veckor där, och sedan två veckor på något trevligt ställe, lite lyxigt sådär. Nä, det låter ju som att man är snorrik, men det går att göra på en shoe string-budget. 

Hade de olika platserna olika ljud, olika detaljer och nyanser?

– Nja. Det var ju mer så att man hamnar i en speciell stämning när man är på platser lite längre. Jag är inte så begåvad att jag kan plocka upp omgivningens ljuds särart i Andalusien, på en grekisk ö eller i Paris. Men olika platser ger olika lugn, och det är kanske snarare det som visar sig i de olika låtarna. 

På det sättet är så gott som varje spår på pâte et pâte försett med en titel från specifika geografiska platser där Per Hägglund befunnit sig, flera av dem från grekiska öar. 

– En del av dem var ju ockuperade av Italien in på 1940-talet. Jag hittade en karta av en av dem från då, när allt hade italienska namn, till exempel Mount Foca och Mercini. Numera har de har förstås grekiska namn, men jag tyckte att det var fascinerande. På ”Mount Foca” har jag klättrat upp till toppen. Bara 400 meter, visserligen. 

Intrycken och sina inspelningar tog Per Hägglund med sig in i studion. 

– Där gjorde jag musiken sedan, med gamla och nya syntar, apparater som tjuter och fräser. När jag höll på att mixa sedan hängde jag upp dem på upplevelser från resandet, det var ganska mycket en efterhandskonstruktion. 

Evropa är mer generell både till sin titel och sin karaktär. 

– Det var en av de tidigaste spåren, och den blev bara stökigare och stökigare. Jag berättade om den för Robert Hurula, som är nära vän och som både har gjort omslaget till skivan och hörs på gitarr. Han är en ivrig påhejare, och han visste att Kitte från Kite som är samlare har en sån där gammal synth som ser ut som en dokumentportfölj. Du vet en sån där bärbar synth som Brian Eno hade när han jobbade med David Bowies Berlin-trilogi. Det finns tydligen tre ex i Sverige, och jag fick låna Kittes, så den är med och tjuter ganska mycket där. Den var helt hopplös att tänja. Ett tag strök jag låten för att kändes hopplöst stökig. Men till slut kände jag att det passar ganska bra i sammanhanget.

Den som hör tågrälsdunkande i rytmen och associerar Trans-Europe Express är inte ute och cyklar.

– Man vill ju ha en och annan passning till de gamla hjältarna, något kärleksfullt citat. Men det ska också nämnas att den östslaviska stavningen av Evropa är en passning till Ukraina, det är viktigt för mig. 

Tillsammans med elektroniska finns också både elektriska instrument och akustiska. Munspel. Stråkar i Ajkes. Hurulas gitarr i Gylpovaet, som är döpt efter en våtmark på Fårö. 

– Det är skönt att ha några organiska delar i det, det ger dynamik till de här pastejerna.

Till och med Titiyos röst är en del av det instrumentala i inledande Netia. 

– Hon har blivit en god vän sedan vi jobbade ihop på 90-talet, och jag har försökt hitta ett sätt att skriva att hennes röst är ett instrument. ”Röster” står det, så att inte folk tror att det är någon vokallåt när de ser hennes namn. 

– Jag hade en idé att göra en sånglinje, men den kändes så… Det var inte Titiyos. Hon kom in och hade en egen tanke, så jag sa kör på. Hon är ju så duktig, så jag släppte in det mesta hon gjort. Det var inte tanken från början. 

Per Hägglund har till och med tagit fram sin gamla saxofon från tiden med Ebba Grön och i Imperiet.

– Men det är allmänt känt att blåsinstrument måste man öva hela tiden för att inte tappa. Så jag fick ju hårdöva för att få upp någon typ av nivå alls. Jag hade producerat Love Antells senaste album, och där ville han ha ganska mycket sax. Det var roligt att komma igång med det igen, så den fick åka med här också.

Musiken på pâte et pâte hoppas Per Hägglund ska uppfattas som hoppfull med livskraft, och som ett sätt att se det ljusa i tillvaron. Men syntar och låtkonstruktioner har påfallande dova postpunkrötter. 

– Även musik som inte har vers och refräng eller tydligt textbudskap som uppmanar till någonting – aktion eller motstånd eller passivitet, whatever – kan vara en inspirerande och hoppingivande. Även om det inte är dur-treklanger.

– Jag insåg att det kan uppfattas mörkt först när det var klart, jag har ju levt i det så länge. Och ok, det finns dova stämningar, men i det finns ju något terapeutiskt. Man måste röra vid det och snacka om det för att klara av det. Om man vågar ta i det mörka så kan det bli bra. 

Per stannar upp i svaret, och ler snett åt sina ord. 

– Det var ju väldigt ambitiös programförklaring. Pretentiös. 

Att det är pretentiöst är väl inte en dålig sak?

– Om ”pretentiöst” bara är en beskrivning utan negativ värdeladdning stämmer det bra på min musik. Folk kommer klia sig i huvudet, det är väldigt smalt.