Anti-/Bonnier Amigo
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)
Både The Who och The Clash har gjort covers av den här legenden, som alltid rört sig lika hemtamt i bebop som i countryblues och blues. På hans första skiva på mer än ett decennium gör han en fantastisk jazzig duett med dottern Amy, deras första, och med Joe Henrys producenttrollspö över alltihop kan ingen invända mot vare sig autencitetsgrad eller hantverkskvalitet. Att önska sig spänning dessutom vore kanske att kräva för mycket.
Rootsy/Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)
På sin väg mot något mycket eget och mycket vackert har Mother James en del mellanlandningar att göra. På debuten härom året stannade Stefan Petersson, som han egentligen heter, till i New Orleans för att utforska den rökigt ursprunglige rhythm and bluesen och för att kära ner sig i både jump och shout.
Allt det är stabilt integrerat när Mother James gör nästa stopp på sin resa, den här gången hos Tom Waits. Där blir det saligt och skrovligt livsbejakande sång, en vemodig pianist med spring i fingrarna, en överförfriskad blåssektion och en hel del vackert sliriga nattpromenader i rännstenen. I sådant sällskap krävs det en stark personlighet och hel del integritet, och även om Waits gör starka avtryck är det just vad Mother James är väg att utveckla.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Zip/Sony/Red
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2008.)
Duffy, Amy, Amanda, lyssna nu – det går att närma sig retro utan att bli nostalgisk eller patetisk.
Visst hade det kunnat bli Stampen och Svante Grundberg av Stefan Pettersons rotande i 40-talets r’n’b, men när rösten har autentiska shout-drag, när attityden är punk, när åttamannabandet är eminent (för att inte tala om inhoppen av Goran Kajfes och Ruskträsk) och när låtarna knäcker handlar det inte det minsta om nostalgi eller maskerad utan bara om ett snuskigt bra debutalbum.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Spv/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)
Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarare än i farten?
Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd. Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World och Down the Line. Men det är inte så jävla spännande.
Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare – eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
SPV/Playground
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2002)
Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarar än i farten?
Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd.
Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World och Down the Line. Men det är inte så jävla spännande.
Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare – eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2010)
”Rock and roll music is my religion”, konstaterar (”sjunger” vore inte rätt verb för att beskriva hans ton-likgiltiga skrovlande) Lemmy Kilmister halvvägs igenom Motörheads tjugonde album. Det hade kanske inte behövt sägas, men det manifesterar vilken mäktig profet han är. De modernitetsmarkörer som ibland ställt sig i vägen för Motörheads urkraft – flagiolettgitarrer, syntheffekter, dubbla bastrummekickar, ballader – är till största delen bortrensade här, och det mesta hade lika gärna kunnat vara från 1977 eller 1992. Kvar finns ursprunglig och stenhård rock’n’roll (hårdrock vore inte rätt substantiv för något som så tydligt är sprunget ur Jerry Lee Lewis estetik), och den som någonsin hyst minsta lilla sympati gentemot Motörhead uppskattar The Wörld Is Yours. Givetvis.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
EMI
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2010)
”Rock and roll music is my religion”, konstaterar (”sjunger” vore inte rätt verb för att beskriva hans ton-likgiltiga skrovlande) Lemmy Kilmister halvvägs igenom Motörheads tjugonde album. Det hade kanske inte behövt sägas, men det manifesterar vilken mäktig profet han är.
De modernitetsmarkörer som ibland ställt sig i vägen för Motörheads urkraft – flagiolettgitarrer, syntheffekter, dubbla bastrummekickar, ballader – är till största delen bortrensade här, och det mesta hade lika gärna kunnat vara från 1977 eller 1992.
Kvar finns ursprunglig och stenhård rock’n’roll (hårdrock vore inte rätt substantiv för något som så tydligt är sprunget ur Jerry Lee Lewis estetik), och den som någonsin hyst minsta lilla sympati gentemot Motörhead uppskattar The Wörld Is Yours. Givetvis.
Mott the Hoople – All the Young Dudes
Mott the Hoople – Mott
Mott the Hoople – The Hoople
Columbia Legacy/SonyBMG
BETYG: 4 av 6 / 6 av 6 / 5 av 6
Under fler år än vad som är hälsosamt hade Mott the Hoople harvat runt Storbritanniens samlade toaletter med sin osäljbara variant av boogie och Dylan-härmningar. De hade haft så här många managers och legat på så här många skivetiketter, men inte ens deras morsor ville köpa bandets skivor på rea.
Så plötsligt förbarmade sig unga heta David Bowie över bandet, och skänkte Ian Hunter och hans Mott the Hoople allmosan All the Young Dudes. Den kastade bandet huvudstupa in i ett rockstjärneliv de inte hade en aning om hur de skulle hantera.
”Buffin lost his childhood dreams and Mick lost his guitar and Verden grew a line or two, and Overend’s just a rock ’n’ roll star”.
USA-turnéer, droger, obekväm glitterimage och flickfans en tredjedel så gamla som bandet. Och sedan – lika plötsligt – ute i kylan igen. Bowie och hans manegement hade inte tid längre, medlemmar ramlade av i alla riktningar, och USA-satsningen ledde ingen vart.
”You look like a star but you’re still on the dole”.
Tillbaka i London och hänvisade till Ian Hunters låtskrivande – som dittills gett allt annat än utdelning – borde Mott the Hoople ha varit en förbrukad kraft 1973. Istället levererade Ian Hunter sitt livs höjdpunkt med albumet Mott. Med nån sorts glamrockintrospektion utredde han hela rockstjärnetrippen, All the Way from Memphis till Ballad of Mott. Som grädde på moset hittade han för första gången helt rätt i sina Dylan-ambitioner och fixade till balladen I Wish I Was Your Mother, en låt som var och en som är kär än i dag absolut måste lyssna på tre gånger om dagen, liggande på golvet med huvudet mitt emellan högtalarna. Inget annat hjälper.
På The Hoople hade Mick Ralphs dragit vidare till Bad Company, och leadgitarren hanterades av Ariel Bender (som egentligen bar det lika hysteriska namnet Luther Grosvenor). Trots att Roll Away the Stone var en av deras bästa stunder var Mott the Hoople åter ett vilset band som inte riktigt visste om de ville lägga energi på smink och paljetter, på minioperetter som Marionette (förbandet Queen snodde den idén) eller på nostalgisk 50-talsrock för teddyboysen. Det blev ingetdera.
När Mott the Hooples uppgång och fall nu åter finns tillgängligt, finns även deras Post Scriptum ordentligt dokumenterat i det föredömligt späckade bonusmaterialet i form av singelbaksidor, demos och livetagningar. Ian Hunter hittade till slut sin sanna själsfrände i Mick Ronson, som hoppade in i bandet i dess sista skälvande stund på bokslutssingeln och The Saturday Gigs, numera självklart inkluderad på The Hoople.
Mott är i särklass, och har därmed råd att tunnast i bonusavseende, medan All the Young Dudes bjuder bland annat på den demo av titelspåret som upphovsmannen David Bowie sjöng in för att visa sina protegéer hur.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)
Av Patrik Forshage
Skivrecension
Novoton
BETYG: 4 av 6
Redan i inledande I Woke Up Like This hinner Motylki pricka av både Kurt Cobain och Pixies på listan, först när Anti Zurowski tar i från tårna och sedan i hans dynamiska sampel med trions andra röst Tess de la Cour. Men även om Motylki inte bara har ljudmässiga likheter med grungens största utan också ett låtmaterial som drar i samma odödliga riktning är de definitivt ingen tillbakablickande retroakt.
De brinner med blå låga här och nu, allra starkast i singeln Mirror Mirror där inspelningskvalitet är klart underordnat intensitet, noise, kraft och mangel. Punkkänslan är något mer tyglad i Pour Me Out, men definitivt inte tämjd, och i deras ambition att utforska teman om dualiteter pendlar deras röj i Just A Tear mellan intensiv förlösande utlevelse och ihopkrupen ångest i ett och samma uttryck.
Under drygt fem instrumentala minuter i Mikey 4Ever sköljer våg efter våg av obarmhärtigt överstyrd gitarrdist över ett stilla oskyldigt piano som aldrig velat en enda människa något ont. Det är ett dramatiskt och spännande avsteg som fungerar som (inte helt bekväm) andningspaus, och som kanske tillsammans med låttitel Swans ger en antydan om att ytterligare utvecklingsvägar som Motylki vill utforska. Det finns all anledning att följa dem även dit.
Av Patrik Forshage
8 april 2025
Skivrecension
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010)
I veckan besöker den unga trion Mountain Man både Stockholm och Göteborg för att värma oss med sina sånger och sina tre distinkta stämmor som fungerar så utsökt tillsammans. Nöjesguiden, som delat ut högsta betyg till deras debutalbum Made the Harbor, peppade med dem under uppladdningen hemma i Vermont.
Från början var de ingen trio. Alex Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath lärde känna varandra på campus i Vermont och började sjunga tillsammans. När de kom i kontakt med Molly Erin Sarle var det långtifrån kärlek vid första ögon- och öronkasten. Men en sak stod klar omedelbart.
– Vi visste att vi var tvungna att sjunga tillsammans, konstaterar Molly medan Alex och Amelia fnissar förtjust. Om det var det aldrig någon tvekan.
Och sjöng gjorde de, med en sådan gemensam klarhet och skönhet som First Aid Kit fått oss att tro att man måste ha vuxit upp tillsammans för att nå till. Men de sjöng inte de gamla traditionella folkvisor som den som lyssnat på Mountain Mans debutalbum föreställer sig.
– Vi försökte sjunga Cyndi Lauper tillsammans, förklarar Amelia. Vi hade den här idén om att göra ett av hennes album från början till slut. Men det sprack. Molly var aldrig särskilt förtjust i Cyndi Lauper, när allt kommer omkring.
Med sången växte också relationen.
– Vi lärde oss att hänga och umgås på det sättet, konstaterar Amelia, och Molly instämmer.
– Det finns en stark intimitet i att sjunga tillsammans, och på ett sätt blir det en mycket mera intuitiv kommunikation än genom att prata.
En vinyl-tiotummare på etiketten Underwater Peoples, som är erkända för att ha örat mot marken och en utsökt fingertoppskänsla, räckte för att snacket skulle vara igång. Efter deras spelning på branschfesten South By Southwest föll recensent efter recensent pladask för deras tre stämmor, var och en mycket distinkt och tillsammans den mest utsökta kombination. Men hur förbereder man sig för den sortens plötslig uppmärksamhet?
– Det går inte att förbereda sig på sådant, funderar Molly. Det är otroligt spännande, men eftersom det är så oförutsägbart är det lite läskigt också. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till när folk plötsligt började skriva och prata om oss.
Amelia och Alex instämmer.
– Än så länge har vi inte haft tid att reflektera särskilt mycket alls.
– Det har varit en galen resa. Man har ingen aning om vart den tar oss.
Ingen aning alls? Vad skulle ni önska av framtiden?
– Att skriva fler sånger, menar Alex. På albumet använde vi dem vi hade skrivit, dittills. Det är inte som att vi valde och fick en mellan en massa låtar över direkt.
– Att gå ut college, till att börja med. Jag har tre terminer kvar. Men jag tar nog studieuppehåll nästa termin, för att kunna turnera.
Molly suckar och bollar över frågan till Amelia, som förstås har svaret klart.
– Att äntligen få göra den där covern av ett Cyndi Lauper-album.