Flak
BETYG 4 av 6
Det är lätt att bli förtjust i ett band som är så självsäkert starka i sitt uttryck att de vågar vara bräckliga. Mon Rayon bygger sällsynt starka sentimentala melodier, där stråkar, orglar och sångstämmor placerar dem i en tradition av välkammad schlagerpop från sent 60-tal. Fina On the Riviera till exempel hämtar stämningar från Hep Stars Consolation, och även om de inte hade nämnt begreppet ”barockpop” hade The Left Banke varit en påfallande referens.
Duon består av Josef Ask och Christoffer Zetterlund, som kommer med gedigna meriter bakom till exempel Jackie Mere och Maia Hirasawa. Deras elegant melodiösa pop är full av utsökta hantverksdetaljer i allt från följsamt påhittiga trummor till flöjter och en knappt noterbar pedal steel-detalj i Will I Have Your Love Tomorrow. Med sina fem spår Mon Rayons debut-EP ett sant mästarprov både avseende klassiskt låtskrivande och utsökta arrangemang och produktionsdetaljer. Ge oss mer, snabbt!
Här finns den hyperfärska intervjun med Mon Rayon.
Av Patrik Forshage
28 februari 2025
Skivrecension
Bella Union/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013.)
Den här Manchesterkvartetten är avsevärt mer omständliga än sitt distinkta bandnamn, och ofta lägger deras tillkrånglade arrangemang och ostadiga falsettsång rejäla krokben för dem själva. Att med mullrande pukor, stor rymd och stora gester försöka efterlikna Arcade Fire är vanskligt om man saknar substans, och att med sådana grundförutsättningar förlita sig på ett ensamt piano i en melodifattig mörk ballad är värre. Men när de till exempel i So Long (God is Dead) antyder östasiatiska spröda klanger över melodierna väger det upp åtminstone en del.
Skivrecension
Burning Heart/MNW
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)
It’s Been Hurting All the Way With You Joanna är ett sant mästerverk. Beståndsdelarna är geniala var för sig; en fantastisk ballad, en lysande refräng, slickade stråkar, en sångröst som i sig är en hyllning till Joe Strummer, sättet att sjunga varannan rad mot en fotbollskör direkt från Dexys, och en låttitel intill Morrisseys bästa. Men det som gör It’s Been Hurting All the Way With You Joanna till ett mästerverk är inte beståndsdelarna, utan sättet att kombinera dem på ett sätt som gör att den inte bara blir summan av sina delar utan till något oändligt större, något odödligt och evigt.
Reconsider Me är singeln som redan får vanligtvis sansade människor att säga upp bekantskaper efter diskussioner om den ligger närmast Kevin Rowland, Clash, Bruce Springsteen eller Mink deVille (de sistnämnda har rätt). Här är soundtracket till upplösningar av många förälskelser, långvariga och flyktiga, i sommar. När Anders Wendin, som är Moneybrother, sjunger ”We’re just keeping it tight, simple as that” fångar han essensen.
Så tight som inledningen på debuten Blood Panic är få skivor. Och det finns mer. Hetsiga Positive Vibrations gör att Florence Valentin bleknar och tar pendeltåget hem igen, och poppigare Stormy Weather, där Anders Wendin låter som en nykter och inspirerad Paul Heaton, är en av årets bästa poplåtar alla kategorier.
Så varför blir inte betyget högre? Därför att Blood Panic har en annan sida, där Moneybrother och den tre man starka blåssektionen med gamla Monsterkollegan Viktor Brobacke i spetsen spelar den falsettsoul som var kul, men inte mer, på debut-EP:n förra året. Anders Wendin är mycket längre ifrån Curtis Mayfield än från sina andra förebilder, vilket gör att flera utstuderade soulförsök är lika tillkämpade som mästerverken är naturliga. Som utpräglad soulsångare ger Moneybrother oss underhållande pastischer med stråkarr och blås direkt från What’s Goin’ On, där vi vill ha mer – mycket mer – av fantastisk soulig rock.
Laughing Outlaw/Dusty
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2004.)
Som en lyckad fusion mellan Chris Bell, Chris Stamey och Elliott Smith fick Brendan Benson popfinsmakare över hela världen att gå i spinn med sina två soloskivor. Men när han sätter sig i baksätet, som musiker bakom kompisen Chris Plum, fastnar jublet i halsen. Här finns inget av sårbarheten eller egensinnet, istället bjuds vi powerpop enligt standardmallen, taffliga Beatlespastischer och alldeles för mycket rent larv.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Rootsy/Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)
På sin väg mot något mycket eget och mycket vackert har Mother James en del mellanlandningar att göra. På debuten härom året stannade Stefan Petersson, som han egentligen heter, till i New Orleans för att utforska den rökigt ursprunglige rhythm and bluesen och för att kära ner sig i både jump och shout.
Allt det är stabilt integrerat när Mother James gör nästa stopp på sin resa, den här gången hos Tom Waits. Där blir det saligt och skrovligt livsbejakande sång, en vemodig pianist med spring i fingrarna, en överförfriskad blåssektion och en hel del vackert sliriga nattpromenader i rännstenen. I sådant sällskap krävs det en stark personlighet och hel del integritet, och även om Waits gör starka avtryck är det just vad Mother James är väg att utveckla.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Spv/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)
Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarare än i farten?
Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd. Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World och Down the Line. Men det är inte så jävla spännande.
Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare – eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2010)
”Rock and roll music is my religion”, konstaterar (”sjunger” vore inte rätt verb för att beskriva hans ton-likgiltiga skrovlande) Lemmy Kilmister halvvägs igenom Motörheads tjugonde album. Det hade kanske inte behövt sägas, men det manifesterar vilken mäktig profet han är. De modernitetsmarkörer som ibland ställt sig i vägen för Motörheads urkraft – flagiolettgitarrer, syntheffekter, dubbla bastrummekickar, ballader – är till största delen bortrensade här, och det mesta hade lika gärna kunnat vara från 1977 eller 1992. Kvar finns ursprunglig och stenhård rock’n’roll (hårdrock vore inte rätt substantiv för något som så tydligt är sprunget ur Jerry Lee Lewis estetik), och den som någonsin hyst minsta lilla sympati gentemot Motörhead uppskattar The Wörld Is Yours. Givetvis.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
EMI
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2010)
”Rock and roll music is my religion”, konstaterar (”sjunger” vore inte rätt verb för att beskriva hans ton-likgiltiga skrovlande) Lemmy Kilmister halvvägs igenom Motörheads tjugonde album. Det hade kanske inte behövt sägas, men det manifesterar vilken mäktig profet han är.
De modernitetsmarkörer som ibland ställt sig i vägen för Motörheads urkraft – flagiolettgitarrer, syntheffekter, dubbla bastrummekickar, ballader – är till största delen bortrensade här, och det mesta hade lika gärna kunnat vara från 1977 eller 1992.
Kvar finns ursprunglig och stenhård rock’n’roll (hårdrock vore inte rätt substantiv för något som så tydligt är sprunget ur Jerry Lee Lewis estetik), och den som någonsin hyst minsta lilla sympati gentemot Motörhead uppskattar The Wörld Is Yours. Givetvis.
Mott the Hoople – All the Young Dudes
Mott the Hoople – Mott
Mott the Hoople – The Hoople
Columbia Legacy/SonyBMG
BETYG: 4 av 6 / 6 av 6 / 5 av 6
Under fler år än vad som är hälsosamt hade Mott the Hoople harvat runt Storbritanniens samlade toaletter med sin osäljbara variant av boogie och Dylan-härmningar. De hade haft så här många managers och legat på så här många skivetiketter, men inte ens deras morsor ville köpa bandets skivor på rea.
Så plötsligt förbarmade sig unga heta David Bowie över bandet, och skänkte Ian Hunter och hans Mott the Hoople allmosan All the Young Dudes. Den kastade bandet huvudstupa in i ett rockstjärneliv de inte hade en aning om hur de skulle hantera.
”Buffin lost his childhood dreams and Mick lost his guitar and Verden grew a line or two, and Overend’s just a rock ’n’ roll star”.
USA-turnéer, droger, obekväm glitterimage och flickfans en tredjedel så gamla som bandet. Och sedan – lika plötsligt – ute i kylan igen. Bowie och hans manegement hade inte tid längre, medlemmar ramlade av i alla riktningar, och USA-satsningen ledde ingen vart.
”You look like a star but you’re still on the dole”.
Tillbaka i London och hänvisade till Ian Hunters låtskrivande – som dittills gett allt annat än utdelning – borde Mott the Hoople ha varit en förbrukad kraft 1973. Istället levererade Ian Hunter sitt livs höjdpunkt med albumet Mott. Med nån sorts glamrockintrospektion utredde han hela rockstjärnetrippen, All the Way from Memphis till Ballad of Mott. Som grädde på moset hittade han för första gången helt rätt i sina Dylan-ambitioner och fixade till balladen I Wish I Was Your Mother, en låt som var och en som är kär än i dag absolut måste lyssna på tre gånger om dagen, liggande på golvet med huvudet mitt emellan högtalarna. Inget annat hjälper.
På The Hoople hade Mick Ralphs dragit vidare till Bad Company, och leadgitarren hanterades av Ariel Bender (som egentligen bar det lika hysteriska namnet Luther Grosvenor). Trots att Roll Away the Stone var en av deras bästa stunder var Mott the Hoople åter ett vilset band som inte riktigt visste om de ville lägga energi på smink och paljetter, på minioperetter som Marionette (förbandet Queen snodde den idén) eller på nostalgisk 50-talsrock för teddyboysen. Det blev ingetdera.
När Mott the Hooples uppgång och fall nu åter finns tillgängligt, finns även deras Post Scriptum ordentligt dokumenterat i det föredömligt späckade bonusmaterialet i form av singelbaksidor, demos och livetagningar. Ian Hunter hittade till slut sin sanna själsfrände i Mick Ronson, som hoppade in i bandet i dess sista skälvande stund på bokslutssingeln och The Saturday Gigs, numera självklart inkluderad på The Hoople.
Mott är i särklass, och har därmed råd att tunnast i bonusavseende, medan All the Young Dudes bjuder bland annat på den demo av titelspåret som upphovsmannen David Bowie sjöng in för att visa sina protegéer hur.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)
Av Patrik Forshage
Skivrecension
Novoton
BETYG: 4 av 6
Redan i inledande I Woke Up Like This hinner Motylki pricka av både Kurt Cobain och Pixies på listan, först när Anti Zurowski tar i från tårna och sedan i hans dynamiska sampel med trions andra röst Tess de la Cour. Men även om Motylki inte bara har ljudmässiga likheter med grungens största utan också ett låtmaterial som drar i samma odödliga riktning är de definitivt ingen tillbakablickande retroakt.
De brinner med blå låga här och nu, allra starkast i singeln Mirror Mirror där inspelningskvalitet är klart underordnat intensitet, noise, kraft och mangel. Punkkänslan är något mer tyglad i Pour Me Out, men definitivt inte tämjd, och i deras ambition att utforska teman om dualiteter pendlar deras röj i Just A Tear mellan intensiv förlösande utlevelse och ihopkrupen ångest i ett och samma uttryck.
Under drygt fem instrumentala minuter i Mikey 4Ever sköljer våg efter våg av obarmhärtigt överstyrd gitarrdist över ett stilla oskyldigt piano som aldrig velat en enda människa något ont. Det är ett dramatiskt och spännande avsteg som fungerar som (inte helt bekväm) andningspaus, och som kanske tillsammans med låttitel Swans ger en antydan om att ytterligare utvecklingsvägar som Motylki vill utforska. Det finns all anledning att följa dem även dit.
Av Patrik Forshage
8 april 2025
Skivrecension