Columbia/Sony
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2013)
Med popveteranen Ian Broudie som producent och låtskrivarpartners som Paul Weller och XTC-Andy Patridge borde kanske inte exaktheten i hans distinkta upptempopop överraska, men att den forne The Rascals-ledaren och Alex Turner-partnern från (underskattade) The Last Shadow Puppets hade en så här medryckande skiva i sig är ändå förvånande.
Med refränger fyllda av riffgitarrer, julbjällror, masskörer och höga knälyft, är hans andra soloalbum en glamfest med genomgående referenser till Slade, Sweet och Marc Bolan (och dessutom textblinkningar till Teenage Kicks). Och även om det svajar till någonstans finns här tillräckligt med tempo, melodier och engagemang för att göra Don’t Forget Who You Are till sommarens roligaste feelgoodpop.
Nettwerk/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2009.)
”Pixie fairy dust chick music”. Att den som haft Kirk Hammett som gitarrlärare, som turnerat eller spelat in med alla från Tricky via Neil Halstead till Jesus & Mary Chain och som dessutom varit medlem i The Brian Jonestown Massacre ägnar sig åt namndroppande är begripligt. Hur något av de namnen påverkat Miranda Lee Richards högst ordinära singersongwriteralbum är däremot så obegripligt att man undrar om hon har någon som helst nytta av sina namnkunniga kamrater.
Men se, där i pressmaterialet bidrar ännu en kompis, Courtney Taylor från Dandy Warhols, med en beskrivning av hennes musik så träffande att bara någon mycket närstående skulle kunna pricka så exakt. ”Pixie fairy dust chick music”. Det är sånt man har vänner till.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Connective/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2018)
Som den stora Globengalan Sverige tolkar David Bowie tidigare i år visade behöver man som artist inte ha varit ett David Bowie-fan för att göra Bowiecovers numera, man behöver knappt ens ha hört honom.
Vilken relation Miriam Aïda har till David Bowie är okänt för den här skribenten, men hennes afro-brasilianska tolkningar av Space Oddity och Let’s Dance liksom en reggaetagning av Ashes to Ashes känns oinspirerat pliktskyldiga. Rebel Rebel och Ziggy Stardust på portugisiska är snarare tolkningar av Seu Jorges Bowietolkningar från soundtracket till The Life Aquatic än av originalen, och är allt annat än livsnödvändiga.
Tur då att hon har den goda smaken att söka djupare än så i David Bowies katalog, och med gitarristen Mats Andersson och slagverkarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsonen blir en mjuk Letters to Hermione (sic!), 5:15 The Angels Have Gone och den mörka Dollar Days avsevärt mer intressanta. I det känsligt tolkade titelspåret och ännu mer i lågmäld men suggestiv tolkning av en jazzlåt som This is Not America med Fredrik Kronkvist på sopransaxofon hittar hon hem helt.
Astro/Delicious Goldfish
BETYG: 4/6
(Dubbelrecension med Schwarz Cheesy, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2003.)
Hur kan Spanien ha blivit en sådan tummelplats för så mycket skruvad indie och electronica? Först placerade sig lilla bolaget Acuarela på kartan med spännande saker som Manta Ray och Emak Bakia, för att inte tala om en lysande EP-klubb med amerikaner och britter som Damien Jurado, Thalia Zedek och Clientele. Nu har även Astro – nästa bolag med en bunt skivor som spretar vilt och spännande – fått svensk distribution.
Schwarz, som heter Alfonso i förnamn, har spelat indierock sedan det sena 90-talet, och på Cheesy spelar han pop så raggig och arrogant att bara den som inser den underliggande skönheten klarar att bemästra den. Lika lågmält som Peppermint börjar, lika over the top blir dess monotont manglande drone-avslutning, och bland ögonblick av renodlad vek pop, som Cheese med skramlande Undertonesgitarrer eller gammal Postcard-indie på I Belong to Winter, krånglar Schwarz till det ordentligt med en rejäl dos otydliga radioröster, speldosor och orala experiment som pekfingerploppar i kinden.
Även Amsterdambandet Mist brukade spela hitvänlig indiepop, men inför We Should Have Been Stars snöade olika bandmedlemmar in på Dusty Springfield, Brian Wilson, Spain och Sparklehorse, och därmed får vi trumvispar istället för pukor, försiktiga akustiska gitarrmönster istället för smarta riff, Fender Rhodes istället för synthmattor, och viskande tveksam sång istället för trallvänliga refränger. Någon gång återfaller Mist i invanda gamla indiemönster, men oftast lyckas de kombinera sin tydliga lofi-inställning med kristallklart ljud och sympatisk easylistening-pop. Så när merparten av sångerna är så fina som titelspåret och Fade In Fade Out återstår bara att följa bandets ledare Rick Treffers råd: ”Skruva upp volymen. Men bara lite.”
Skivrecension
Av Patrik Forshage
SonyBMG
BETYG 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
Medan resten av den amerikanska indiescenen försöker fånga The Smiths stämningar och popsnickeri fångar Modest Mouse The Smiths stämningsskapare och popsnickare. Brock/Marr. Se där ett låtskrivarpar lika otippat som genialt.
Isaac Brocks värld är ful, skränig och irrationell. Redan i inledande valsen March into the sea flabbar han så vansinnigt att man vill låsa in honom intill David Thomas och Cap Beefheart på Arkham Asylum. Johnny Marrs värld däremot är vacker, harmonisk och tröstande. Hans översnygga gitarr är just den stabila botten Isaac Brock behöver för sin oförutsägbara galenskap.
Kombinationen av atonal gitarr intill Johnny Marrs lättflytande melodiska driv, Isaac Brocks vrickade rosslande intill fin falsettsång av The Shins James Mercer – på något sätt blir resultatet attraktiva popsånger och snuskigt storslagna upptempohits.
Fråga mig inte hur. Jag vet bara att Modest Mouse idag är en hybrid omöjlig att inte fascineras av.
BonnierAmigo
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2009)
60-talspop från välstädat medelklassgarage i Västsverige. Var har vi hört det förut? Nja. För att sno marknadsandelar från Mando Diao, Sugarplum Fairy och The Hives på den udda och väldigt svenska marknaden ”60-talspop från välstädat medelklassgarage i Västsverige” räcker det inte med duktighet, några smarta poplåtar och en intensiv frontman. Eller, förresten, eftersom det funkat för alla de andra kanske det räcker också för Molotov Jive.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Sub Pop/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2016)
Att döma av utbudet utpräglad nya psykedelia-album är det rimligt att tala om 2016 som ännu en Summer of Love – möjligheterna till musikaliskt sinnesutvidgande har inte varit större sedan 1967. Med sitt andra album kliver Morgan Delt förädlar en spröd barock-psychedelia relativt nära Ariel Pink, och kontrasten mellan det krispiga och frisinnade är mycket effektfull i spår som Mssr Monster. Till slut blir det lite för löst i kanterna, men när Morgan Delt bara kommer ner på jorden är potentialen enorm.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Spv/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)
Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarare än i farten?
Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd. Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World och Down the Line. Men det är inte så jävla spännande.
Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare – eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
SPV/Playground
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2002)
Farten kittlar. Men är det lika spännande att resa i 220 km/h på ett X2000 som att göra det i en rostig Ford Anglia? Ligger inte spänningen i faran, snarar än i farten?
Lemmy trampade gasen i botten 1976, och där har den fastnat. Men med co-drivers som Philthy Animal Taylor och Fast Eddie Clarke var det skramlande vrålåket Motörhead alltid så nära att köra av vägen eller få ett totalt motorhaveri att ingen kunde låta bli att fascineras av deras vansinnesfärd.
Idag har Lemmy blivit van vid farten, hans fordon är stabilt och hans medresenärer är proffs. Det går ännu fortare, motorn mullrar högre än någonsin och lukten av bränt gummi är frän i näsan. Det är omöjligt att låta bli att headbanga åt Brave New World och Down the Line. Men det är inte så jävla spännande.
Nyskapande och originalitet har aldrig varit Motörheads försäljningsargument. Här återanvänder man gamla AC/DC-riff för att hitta vägar ur sina vanliga spår, men vänta dig inga överraskningar. Utom avslutande talade Serial Killer där Lemmy tampas verbalt med wrestling-stjärnan Triple H över ett mystiskt ljudcollage. Spoken word är en ny nisch för Lemmy, som visserligen aldrig gjort anspråk på att vara en stor sångare – eller en sångare alls för den delen. Vi föredrar honom ändå i hans vanliga roll.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010)
I veckan besöker den unga trion Mountain Man både Stockholm och Göteborg för att värma oss med sina sånger och sina tre distinkta stämmor som fungerar så utsökt tillsammans. Nöjesguiden, som delat ut högsta betyg till deras debutalbum Made the Harbor, peppade med dem under uppladdningen hemma i Vermont.
Från början var de ingen trio. Alex Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath lärde känna varandra på campus i Vermont och började sjunga tillsammans. När de kom i kontakt med Molly Erin Sarle var det långtifrån kärlek vid första ögon- och öronkasten. Men en sak stod klar omedelbart.
– Vi visste att vi var tvungna att sjunga tillsammans, konstaterar Molly medan Alex och Amelia fnissar förtjust. Om det var det aldrig någon tvekan.
Och sjöng gjorde de, med en sådan gemensam klarhet och skönhet som First Aid Kit fått oss att tro att man måste ha vuxit upp tillsammans för att nå till. Men de sjöng inte de gamla traditionella folkvisor som den som lyssnat på Mountain Mans debutalbum föreställer sig.
– Vi försökte sjunga Cyndi Lauper tillsammans, förklarar Amelia. Vi hade den här idén om att göra ett av hennes album från början till slut. Men det sprack. Molly var aldrig särskilt förtjust i Cyndi Lauper, när allt kommer omkring.
Med sången växte också relationen.
– Vi lärde oss att hänga och umgås på det sättet, konstaterar Amelia, och Molly instämmer.
– Det finns en stark intimitet i att sjunga tillsammans, och på ett sätt blir det en mycket mera intuitiv kommunikation än genom att prata.
En vinyl-tiotummare på etiketten Underwater Peoples, som är erkända för att ha örat mot marken och en utsökt fingertoppskänsla, räckte för att snacket skulle vara igång. Efter deras spelning på branschfesten South By Southwest föll recensent efter recensent pladask för deras tre stämmor, var och en mycket distinkt och tillsammans den mest utsökta kombination. Men hur förbereder man sig för den sortens plötslig uppmärksamhet?
– Det går inte att förbereda sig på sådant, funderar Molly. Det är otroligt spännande, men eftersom det är så oförutsägbart är det lite läskigt också. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till när folk plötsligt började skriva och prata om oss.
Amelia och Alex instämmer.
– Än så länge har vi inte haft tid att reflektera särskilt mycket alls.
– Det har varit en galen resa. Man har ingen aning om vart den tar oss.
Ingen aning alls? Vad skulle ni önska av framtiden?
– Att skriva fler sånger, menar Alex. På albumet använde vi dem vi hade skrivit, dittills. Det är inte som att vi valde och fick en mellan en massa låtar över direkt.
– Att gå ut college, till att börja med. Jag har tre terminer kvar. Men jag tar nog studieuppehåll nästa termin, för att kunna turnera.
Molly suckar och bollar över frågan till Amelia, som förstås har svaret klart.
– Att äntligen få göra den där covern av ett Cyndi Lauper-album.