Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Genom 50 års hårt arbete, innerlighet och dedikation har Neil Young förtjänat den position han har idag. Han är accepterad som en nyckfull excentriker, som mannen som gör vad som faller honom in, och vi har överseende med att en del temaskivor om ekologiskt bilbränsle kanske inte är så roliga. Desto roligare därför att det som faller honom in fortfarande stundtals är sensationellt bra.

Mindre än ett halvår efter hans senaste album kommer ett nytt, och här använder han Crazy Horse på bästa tänkbara sätt. När inledningsspåret tillåts dra ut långt över 27 minuter är det i deras högljudda sällskap alltså inte orsakat av att avancerade kompositioner behöver utrymme, tvärtom. Istället handlar det om att ge det mest rudimentära slamret svängrum. Samspelet med vapendragarna verkar närmast telepatiskt när de jammar envist skorrande rock’n’roll (Kurt Cobain hade kallat det grunge) medan Neil Young improviserar en löst sammanhållen text om kommersialiseringen av konsten och om den digitala teknikens underlägsenhet. ”Don’t want my mp3, I’m driftin’ back. When you hear my song now, you only get five percent. You used to get it all.”

Och eftersom hans fem procent är så mycket mer vitaliserande, intensivt och om man vill öronbedövande än de flestas fullsatsningar knockas man redan där. För när han är som allra bäst lockar Neil Young som ingen annan fram en skör och innerlighet skönhet i sitt mest monotona slammer. Bäst gjorde han det i Like A Hurricane, och även om textimprovisationerna här inte kommer i närheten av den låtens djupa kärleksförklaring (det där om att skaffa hiphop-frisyr var väl till exempel inte så välbetänkt?) finns här samma sorts grovhuggna och samtidigt sköra grace. Förlåt alltså de otåliga mp3-surfande smartass-bloggare som vill påstå att 27 minuter är minst 26 för mycket, ty de veta icke vad de göra.

Även Ramada Inn (16:51) och Walk Like A Giant (16:29) motiverar sina respektive maratonlängder, i synnerhet den sistnämnda där bara den första minuten sammanfattar allt det där som J Mascis gjort till sin livsgärning att åstadkomma, och som sedan rullar vidare med doowop-kör och muntert visslande mitt i gitarrmanglet. Åttaminutersspåret She’s Always Dancing och fem mer normallånga låtar hade i sammanhanget kunnat fungera som andningspauser, särskilt den stilla For the Love of Man. Men när Neil Young samlar sig så här, och framför allt när han väljer att omge sig med sina ojämförliga Crazy Horse-kamrater, måste man sitta käpprak med spetsade öron även då.

Sammanlagt utgör skivans nio låtar – som tar tre vinylskivor i anspråk – Neil Youngs längsta studioalbum någonsin. Men viktigare är att Neil Young just när vi börjat räkna in honom bland de artister vars bästföre-datum skoningslöst passerats gjort sitt bästa album på flera decennier.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2009)

Först tjuvhåller han på sitt katalogmaterial i årtionden och vägrar tjurigt CD-releaser till och med av sina originalalbum. Sedan slår det plötsligt över fullständigt och Neil Young översvämmar marknaden med varenda inspelning han någonsin gjort. Efter bautaboxen Archives Vol 1 och hans fyra första soloalbum vackert remastrade tidigare i år ger Neil Young oss nu en liveinspelning från 1992 av det som strax därpå kom att bli albumet Harvest Moon. 

Stilla och koncentrerat sjunger han sig igenom samtliga spår från den då osläppta skivan, utan annan backup än den egna akustiska gitarren. Till en början känns det faktiskt lite ödsligt utan bland annat Linda Ronstadts och James Taylor snygga röstdetaljer och Jack Nietschzes bedövande snygga arrangemang. Men när man väl landat i det framstår sångerna ännu tydligare i sin nakenhet, och det är en alltigenom angenäm upplevelse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2009)

Ingen sätter sig på Neil Young, och ingen stoppar hans nycker. Tyvärr. Neil Young är Neil Young, och honom sätter sig ingen på. Tyvärr, kan man tycka när han åter skjuter upp både ett färdiginspelat Crazy Horse-album den där gigantiska retrolådan som vi längtat efter så lång (nytt releasedatum i juni, men håll inte andan) och snabbsläpper en av de där temaskivorna han då och då får för sig att världen behöver. 

Den här gången behandlar han kärleken till sin bil och det alternativa drivmedel han kör den på, och vilken annan artist som helst hade omedelbart fått se de här ofokuserade och tungfotade bluesrocknumren refuserade. Bara Just Singing A Song räddar Neil Youngs rykte som mannen som aldrig släppt ett fullständigt genomuselt album, och det med en hårsmån.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008)

Det är klart att det blir en aning tillrättalagt när Tom Petty gör en Star Wars och spelar in del ett av sin diskografi dryga 30 år efter vad vi alltid trott var hans debutalbum. Men innan Tom Petty blev Tom Petty & The Heartbreakers harvade han runt som Mudcrutch, delvis med samma musiker, och eftersom ingen brydde sig på den tiden tar han chansen att återförena dem när han nu nått en annan position.

Och precis som för George Lucas innebär det att han har möjlighet att beskriva bakgrunden på det sätt som passar hans syften idag, och försöker slå i oss att strax innan 1976 års vassa och new wave-färgade pop grottade han uteslutande ner sig i de organiska amerikanska rötterna. Det känns inte särskilt trovärdigt, men med den erfarenhet han samlat på sig innebär det förstås att vi får en rejäl dos jordig rootsrock, låt vara med lite för mycket sentimentalt internt ryggdunkande i form av banjodueller och segdraget gitarrjammande. 

Som hobbyprojekt har Mudcrutch definitiva kvaliteter, men vad vi egentligen önskar oss är mer frekventa riktiga Tom Petty-album.

Skivrecension

Sub Pop/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

I Don Letts film Punk Attitude argumenteras det för att punken av nödvändighet måste dö eftersom utövarna per automatik blir bättre på det de älskar. Sånt snack lyssnar inte Mudhoney på. De bara slamrar vidare lika underbart slarvigt som i unga år, och slår i förbifarten The Stooges på fingrarna som av misstag. Nu vill vi bara se dem på en dubbelbill med Seattle-farbröderna i The Sonics också.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2009)

Vilken skiva tycker musikerna själva har varit årets bästa? Nöjesguiden vet, och presenterar nu även vilka favoriter First Aid Kit, Final Fantasy, Loney Dear, Willy Vlautin i Richmond Fontaine, Lightspeed Champion, Brendan Benson, Fjodor från Ebba Grön, Magnus Tingsek, The Very Best, Nathan Larson i A Camp, Benjy Ferree och Rita Redshoes har.

Jack White
Otålig bandkonstruktör.
–Enkelt. Jay-Z, utan tvekan. Alla i The Dead Weather älskar The Blueprint 3 (Atlantic/Warner). Oh yeah.

Jonathan Johansson
Med mer än bara en hand i himlen.
–Min första direkta tanke var Bon Ivers For Emma, Forever Ago (4AD/Playground), den har fungerat som stretchad tvångströja under hela årets samlade panik-attacker, fast, den släpptes väl förra året? Om det är så, så går jag direkt på jäv och säger Loney Dears Dear John (Parlophone/EMI). Emil är sjuk i huvudet och i konservativ klassisk bemärkelse ett så kallat musikaliskt geni. Det ska premieras. Fast de två skivor som jag har lyssnat allra mest på är David Åhlens We Sprout in Thy Soil (Compunctio/Naxos) och Karin Dreijers Fever Ray (Rabid/Border) – två livs levande svenska schamaner. De borde för övrigt ta en fika.

Christian Olsson
Hans Fibes, Oh Fibes! har gjort 1987 års bästa skiva. I år.
–Miike Snow (Columbia/Sony). CP-80-pianot, Andrews magiska röst – han låter som en berusad Peter Gabriel, bara en sådan sak – och den avskalade produktionen. Animal är årets låt.

Frida Hyvönen
Också bäst av alla förra året.
–Jag har bara lyssnat på en skiva i år, Sarah Assbrings (El Perro Del Mar Love Is Not Pop, Licking Fingers/Playground), så jag bör ej ha någon talan. Tackar ödmjukast för den missriktade tilltron.

Paul Donoghue, Glasvegas
Också bäst av alla förra året.
–Julian Casablancas Phrazes for The Young (RCA/Sony). The Strokes har varit ett av mina favoritband ända sedan de kom. Jag har massor med respekt för den musik de har gjort och kan knappt vänta på deras nästa album. Det här är en bra radda sånger, och att göra en trailer på YouTube var en grym idé för att låta folk höra talas om den.

Vampire Weekend
Preppiga afropoptänkare.
–Vårt bästa album i år är Lonely Islands Incredibad (Universal). Inte bara är den vår generations bästa komedialbum, den visar dessutom en djup kärlek till och förståelse av popmusik. Space Olympics är ett exempel på otroligt användande av AutoTune.

Andreas Tilliander
Elektronikkung.
–2562 Unbalance (Tectonic), uppdelat på tre vinylskivor, är inte bara årets bästa skiva. Unbalance kvalar också in bland de bästa skivorna på nollnolltalet. Med skeva rytmer och djupa, sönderklippta ackord bygger 2562 en helt ny typ av dubstep långt ifrån wobblande basar och annat som blivit rätt klyschigt inom denna fortfarande relativt unga genre. Unbalance tröttnar man inte på i första taget, oavsett om man vill dansa eller åka buss med musiken i hörlurarna. Eller för den delen dansa på bussen med musiken i hörlurarna.

M.Sakarias
Andra halvan av Lorentz & M.Sakarias.
–Drake, So Far Gone (mixtape). Det är egentligen inget officiellt studio-album men Drakes mixtape som släpptes i början av året gavs nyligen ut i kortare version som en ep (Young Money Ent/Universal). Drake har blivit en supersjärna idag, men på sitt mixtape framstår han mer som en riktig människa, som sjunger om kärlek och som rappar bättre än de flesta på svävande produktioner. På So Far Gone samplade han dessutom både Lykke Li och Peter, Bjorn & John. Det var länge sedan det dök upp en rappare med samma närvaro. Röstläget, texterna och känslan för musiken är några strån vassare än det mesta på den amerikanska hiphopscenen just nu. So Far Gone är därför årets mest intressanta släpp i min bok. Den riktiga plattan kommer till våren.

Deportees
Norrlands bästa soulband. Och Sveriges.
–Animal Collectives Merriweather Post Pavilion (Domino/Playground), får det bli. Vi vill ställa en fråga: hur får man sången att låta så mycket Beach Boys? Mycket stark skiva!

Christopher Sander
[ingenting] och förskolekörledare.
–LaCrosse Bandages for the Heart (Tapete/Border). Sveriges finaste Nina Wähä med vänner anlitade en ängel och gjorde pop som förtjänar en påminnelse. Bland suicidala vänner och dementa tanter blev My Stop årets låt. Och What’s Wrong with Love definierar alla kärleksrelationer jag hörde talas om 2009.

Adam Olenius
Lite hemligt i Tutankamon. Inte alls hemligt i Shout Out Louds.
–The XX (XL/Playground). Minimalismen! I ljudbilden, i texterna och i artworket. Jag brukar inte gilla pojk-tjej-duell-sång, men de lyckas. Introt på Islands är det bästa i år. Jag lyssnade mycket på skivan under inspelningen av Shout Out Louds nya skiva.

Victoria Bergsman
Fortfarande Taken by Trees.
–Svårt att välja… Men nu har jag bestämt mig och det blir Animal Collective, Merriweather Post Pavilion. De övertygade mig med sin senaste ep. Briljans.

Tegan
Tillsammans med Sara Kanadas coolaste tvilling.
–Jag vet att den kom redan 2008, men The Gaslight Anthems The ’59 Sound har betytt mest för mig av alla skivor under 2009. Den är en stor influens för vår senaste skiva Sainthood, jag tvingade producenten Chris Walla från Death Cab For Cutie och alla andra inblandade att köpa den. Sedan försökte vi sno allt och misslyckades fullständigt så att det blev något eget istället. Precis som jag har misslyckats med att sno från Bruce Springsteen i 20 år.

Klara Söderberg 

Yngsta halvan av First Aid Kit.

– Får man säga två? Inte? Isåfall måste vi säga du vet… (viskar till sin syster Johanna, andra halvan av First Aid Kit) du vet, för att… (viskar mera). En bara? Ok! Årets bästa skiva är Samantha Crain & The Midnight Shivers (Emergent/import). Jag hittade henne på MySpace och tyckte att hon var fantastisk, så jag la till henne som vän på Facebook. Rätt fånigt, men sedan fick jag ett meddelande från henne att hon visste vem jag var. Det var jättehäftigt. Nu har hon skickat den riktiga skivan till mig!

Final Fantasy

Stråkmästare.

– Lätt. Det är Micachu & The Shapes, Jewellery (Rough Trade/Border). Det är faktiskt det enda album från 2009 som får plats på min tiobästalista från decenniet. Storartat och visionärt, man undrar varifrån hon fick idéerna. Det är dessutom Matthew Herberts bästa produktionsarbete hittills. 

Emil Svanängen

Loney Dear. Sjuk i huvudet, enligt Jonathan Johansson. 

– Dirty Projectors album Bitte Orca (Domino/Playground) serverad i öronen. Tjusigt märklig musik. Jag delade scen med dem på en festival på den engelska landsbygden i septembras. Man ur huse för att se dem, lyder min uppmaning. Two Doves är den allra finaste låten från skivan.

Willy Vlautin

Richmond Fontaine-ledare och författare extraordinaire.

– Alltså, ska jag vara ärlig så har jag inte lyssnat på så mycket ny musik i år. Jag har haft en total Louis Armstrong- och John Coltrane-kick. Men just nu, idag, skulle jag säga Richard Hawleys nya, True Love’s Gutter (Mute/EMI). Den är fantastiskt producerad. Om man vill försvinna är det en fantastisk skiva, enbart romantik och vemod.

Lightspeed Champion. 

Den tjugonde coolaste i engelsk rock, enligt New Musical Express. 

– Cryptacize har gjort ett album som heter Mythomania (Asthmatic Kitten/Border). Det är otroligt, och de är vänner som alltid låter mig sova över när jag är i LA. Skivan är både vacker och någonstans längt därute på samma gång, helt och hållet inspelad av dem själva. Kolla upp den! 

Brendan Benson

Popgeni och stundtals Raconteur.– Hur ska jag kunna veta det? Jag har ju ingen aning om när skivor kommer ut, knappt ens mina egna. Men Antibales Security (Anti-/BonnierAmigo) är grym, kom den i år? De är från Brooklyn och spelar någon sorts afrobeat. Min kompis i Brooklyn spelade det för mig, och jag tycket att det var riktigt cool grejor. (Coolt är det, men mer 2007 än 2009, om man ska vara petig Brendan. /Reds anm)

Fjodor

Ebba Grön-legendar.

– Jag måste säga att Anna Ternheims Leaving on A Mayday (Universal, faktiskt slutet av 2008. /Reds anm) är årets platta. Hon imponerar stort med sina fantastiska melodier, sång och komponerande. Hon har också vuxit som artist och jag har sett flera prov under året på det! Inget kan stoppa henne från att bli en otroligt stor artist!

Magnus Tingsek

Soulmusiker.

– Bäst från i år tycker jag är Break Up med Pete Yorn och Scarlett Johansson (Rhino/Warner). Den är så grymt lekfull och energiskt producerad. Och så är den genomtänkt och välarbetad utan att förlora spontanitet. Ett riktigt bra album helt enkelt!

The Very Best

Hip trio. Och talför.

– Först Papa Kourand, Les Merveilles De La Sanza Vol. 2 (Bassoka/import). Till slut kom det ett andra album från vår favoritstorpappa från Kinshasa Kongo. Han måste vara 80 nu, och den ultimata kungen av Sanza, en sorts tumpiano.

– Sedan Douster, Triassic EP (ZZK/import). Den här killen har allt. Han mixar råa scifi-ljud med melodier från kinesisk restaurangmusik och gör de fräschaste klubbspåren just nu. Hans hemmagjorda videos är också fantastiska.

– Och så R Kelly, The Demo Tape Gangsta Grillz. En stor The Very Best-inspiration kommer tillbaka med en mixtape bättre än de flesta av hans senare album.

– Karen O & The Kids, Where the Wild Things Are, Original Soundtrack (Interscope/Universal) också. Vi har inte sett filmen än, men soundtracket är helt mästerligt. Fantasy folk.

Nathan Larson

En tredjedel av A Camp, och hälft till Nina Persson.

– Jag får erkänna att jag inte är någon expert, eftersom jag inte köper särskilt många skivor. Jag fattar varför folk älskar Grizzly Bear-grejen och Dirty Projectors som båda är skitbra. Men jag måste säga Mos Def, The Ecstatic (Downtown/BonnierAmigo). Mos är en fantastisk artist som har fladdrat lite på senare år, men det här är ett oerhört starkt album som verkar ha hamnat under folks radar. Det påminner mig om den hiphop jag uppfostrades med, det intelligenta och intellektuellt provocerande som kom ut i slutet av 80-talet. Som New York-bo är jag stolt över att kalla den här killen min samtida. Hans reflektioner om stan och om den psykologiska omgivning vi delar är mitt i prick. Skaffa den om du gillar hiphop det minsta. 

Benjy Ferree

Sångare med Peter Pan-hangup.

– Jag gillar verkligen Animal Collectives album. De flesta vita ungar I USA försöker sjunga som någon de önskar att de vore, med någon låtsassexig röst som varken är bra eller kul eller det minsta verkligt sexig. Merriweather Post Pavilion (Domino/Playground) är bra för att bandet sjunger häcken av sig över bra låtar. Det allra bästa är att varje publik gör anspråk på dem som sin egen. Folk envisas med att skrika om hur innovativa de är, och det är ju en komplimang, men de är också ett band fyllt av bra sångare. Jag kommer från Prince Georges County, som inte alls liknar Baltimore alls men som ligger 30 minuter från Baltimore. Därför gör skivtiteln mig helvetes stolt. Jag såg till exempel Morrissey kränga sina två första soloalbum på Merriweather Post Pavilion när jag var tonåring och tillsammans med vad jag få tyckte var drömtjejen. Det är ett konstigt val av albumtitel, och underbart i sin sentimentalitet.

Rita Redshoes

Portugals egen Regina Spektor.

– Mitt favoritalbum i år är Hold Time av herr M Ward (4AD/Playground). Från första till sista låt låter den otrolig. Hans röst och hans gitarr är så fina och intensiva, och hans musikaliska känsla är perfekt. Alla låtarna är vackra, men duetten med Lucinda Williams på countryklassikern Oh, Lonesome Me och albumets första låt For Beginners tar andan ur mig. Jag har lyssnat på skivan många många gånger i år, och jag blir inte trött på den. Den hjälper mig att fånga tiden. Tack, herr M Ward.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2011 – Första halvan också i papperstidningen) 

– På samma sätt som Motown lyckades omdefiniera pop har Mute lyckats göra samma sak, att förändra människors uppfattning om vad pop är. Den grundläggande idén är att förena pop och konst. Då blir experimenterandet viktigt även om det inte alltid är kommersiellt rätt.

Sammanfattningen av världens äldsta och mest framgångs- och inflytelserika indiebolag kommer från husproducenten Gareth Jones, som arbetat med bland andra Depeche Mode och Einstürzende Neubauten på skivetiketten i 30 år. Men när Daniel Miller skapade Mute Records 1978 fanns inga sådana ambitioner. Faktum är att bolaget kom till närmast av misstag.

– Jag ville inte starta en skivetikett, förklarar Daniel Miller. Jag ville bara ge ut min egen singel, och visste inte riktigt hur man gjorde. 

Hans egen singel hette Warm Leatherette, under namnet The Normal, och var en suggestiv syntlåt inspirerad av J G Ballard. 

– Eftersom jag hade en adress på omslagets baksida trodde folk att Mute var ett riktigt skivbolag och började skicka demos. En del av dem var helt enkelt för bra för att inte ge ut.

34 år senare träffas vi för att fira Mute-jubileum, och trots att det är oklart exakt vad vi firar kommer så gott som alla som någonsin varit involverade i vad som idag åter är världens största indie-etikett till festivalen på Roundhouse i Camden. Laibach, Nitzer Ebb, Erasure (inklusive både Yazoo och Assembly) och Recoil gör alla spelningar, och två tredjedelar av Depeche Mode liksom Richie Hawtin och Moby är inbokade för dj-set. 

Bolagets nyare hopp, som Josh T Pearson och snart albumdebuterande Beth Jeans Houghton och tonåriga S.C.U.M. trängs med electronicapionjärer från Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och The Residents. Över alltihop vakar Daniel Miller själv, stundtals mysande i publiken, ibland själv i dj-båset och någon gång ilsken på VIP-gäster som inte är tillräckligt uppmärksamma på uppträdanden. Det är en enda stor jublande offentlig firmafest. 

Relationen mellan Mute och artisterna är nämligen speciell. Har man en gång tagits upp i gemenskapen blir man kvar där. Nitzer Ebb är ett av de band som tidigt blev signade till sin drömetikett. 

– Nästan alla Mute-band är fans av etiketten från början, berättar Bon Harris. Vi skickade faktiskt vår allra första demo till Mute, för vi tyckte att det var den coolaste etiketten. Men vi blev ordentligt refuserade. När Daniel Miller långt senare tog kontakt och ville ha oss var det självklart för oss. 

Även Josh T Pearson släppte sin solodebut, den lågmält ångestladdade The Last of the Country Gentlemen, på sin favoritetikett tidigare i år.

– Jag tror att det är etikettens första countryexperimentella skiva. Mute är den coolaste skivetiketten i världen. De flesta i Texas hade bara hört talas om Depeche Mode när jag växte upp, men vi var några få som fattade coolheten. Det finns noise som görs enbart för oväsendets skull, men Mute har alltid gjort noise med ett syfte. Det som förenar alla Mutes artister är att det alltid finns ett underliggande mörker.

Daniel Miller resonerar på liknande sätt.

-Jag har alltid velat ha ett brett spektra på Mute. Från det mest experimentella till det allra popigaste. När jag var liten lyssnade jag på samma konventionella pop som alla andra, och sedan upptäckte jag Can. Mitt hjärta brinner för båda delarna.

Producenten Gareth Jones har en teori om orsaken till etikettens bredd.

-Det finns en röd tråd i allt som Mute arbetar med, vare sig det är stråktolkningar av Kraftwerk från Balanescu Quartet, Nick Cave-mangel eller Erasure-pop. Det som är Daniel Millers egentliga projekt är att bygga ett palats av precis allt som han tycker om. 

Den första och fortfarande största succén var förstås Depeche Mode, som Daniel Miller upptäckte och kontrakterade 1980. Fattade han redan då hur stora de skulle bli?

– Nej, inte direkt. Men jag fattade potentialen i deras musik, det kändes direkt att det skulle kunna utvecklas till perfekt pop. 

Redan med sin tredje singel Just Can’t Get Enough tog sig Depeche Mode upp på Top Ten-listan, och sedan fortsatte det. Och visst fanns det stunder när Depeche Modes succé var skrämmande för en elektronicamusiker som drev skivbolag för att det hade råkat bli så.Depeche Mode innan striderna och överdoserna.

– Särskilt eftersom jag inte visste vad jag höll på med, nickar Daniel Miller. Jag hade egentligen inte en aning om vad det innebär att driva en skivetikett. Men jag såg till att få hjälp av folk som kunde branschen. Det var faktiskt ett svenskt skivbolag, Sonet, som genom sin engelska chef gav mig grundläggande kunskaper om internationella kontrakt och sådant.

I imperiebyggandet ligger det inte bara att knyta till sig debutanter utan också gamla kollegor och favoriter. 

– Jag har alltid älskat Throbbing Gristles musik och är vän med dem, så jag ville gärna ta över deras katalog, förklarar Daniel Miller. Det var samma sak med Cabaret Voltaire, som är ett av mina favoritband genom tiderna. 

– Jag har jobbat med Mute i 20 år nu, konstaterar Cabaret Voltaire-legenden Richard H Kirk, som numera är ”den hårdast arbetande i samtida techno” enligt Wikipedia. Men det har bara handlat om återutgåvor av de gamla Cabaret Voltaire-skivorna. De frågar aldrig om jag vill släppa min nya musik på etiketten. Nu släpper jag grejorna enbart digitalt, och då är det ingen som hittar dem. Jag kanske skulle prata med Daniel om det?

– Det var Daniel Miller som föreslog att vi skulle ta upp tråden igen 2002, ler Cosey Fanni Tutti från Throbbing Gristle. Men det skulle inte vara en återförening utan en återgruppering, som skulle fortsätta där vi slutade. Han gav oss ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till.

– The Residents har alltid känt till Mute, berättar Hardy Fox, som är ”talesman” men ”absolut inte” medlem i San Fransisco-bandet som hållit sina identiteter hemliga i snart 40 år. The Residents har hela tiden känt sig hemma intill band som Einstürzende Neubauten. Men till att börja med var bandet lite osäkra. Skulle vi passa intill popband som Depeche Mode, och skulle Mute ha ett långsiktigt intresse i band som inte säljer skivor?

Mutes musiker har under hela etikettens existens korsbefruktat varandra till höger och vänster, och när de inte producerar eller gästspelar med varandra hittar de andra sätt att lyfta fram Mute-kollegor. I videon till Enjoy the Silence bar till exempel Depeche Mode t-shirts med Nitzer Ebb-tryck. Sådant ger känslan av att Mute närmast fungerar som en enda stor familj. 

– Det är som vinodlarna där jag bor numera, i södra Frankrike, säger Irmin Schmidt, som med sina 74 år är Mutes äldsta artist. De konkurrerar med varandra, på ett sätt, men de är också varandras närmaste kollegor och beundrare. 

Alan Wilder är, måhända fortfarande bränd av sitt avhopp från Depeche Mode 1995, den enda som uttrycker tveksamheter kring den familjära stämningen, trots att han utöver sin Recoilspelning på festivalen också gästar Nitzer Ebb för en version av Personal Jesus. 

– I någon mån är det en familjär stämning. Men långt ifrån alltid. Det handlar förmodligen om att en så stor andel av Mutes artister drömde om att vara signade till Mute innan de blev det, och i det uppstår både en familjär känsla och en lojalitet. 

Oberoende om det varit affärsplaner eller passion som legat bakom Daniel Millers strategier och beslut var resultaten överväldigande också ur kommersiellt perspektiv. När han sålde etiketten till EMI 2002 fick han nästan ofattbara 23 miljoner pund. För återförenade Nitzer Ebb var storbolagskontrollerade Mute inte ett alternativ. 

– Mute var inte längre vad det hade varit, förklarar Bon Harris. Istället för Daniels lilla indie-etikett var det en stor EMI-label. Vi och Daniel var helt överens om att det skulle vara fel. 

Även The Residents drog öronen åt sig. 

– Man visste aldrig vem det var som bestämde, EMI eller Mute. Men även om bandet inte är kvar på etiketten är The Residents respekt för Mute stor.

För knappt ett år sedan var dock det multinationella storbolagsäventyret över.

– Jag tycker att EMI behandlade oss bra, nickar Daniel Miller. Men egentligen ville jag ha kontrollen på allt. Så när chansen kom köpte jag tillbaka etiketten. 

Hur mycket han fick betala vill han inte berätta, men gissningsvis var det avsevärt mindre än han fick för samma paket sex år tidigare. En skivetikett, oberoende av varumärkets status, är inte värd lika mycket i skivbolagskrisens era. 

–”Kris”, jag vet inte. Visst, marknaden har förändrats i grunden, och det som var skivindustrins sanningar för 15 år sedan har ingen bäring alls längre. Men det finns fortfarande människor som vill betala för musik, och det är många. Då gäller det att tänka nytt och hitta vägar att göra det möjligt. Det är en utmaning, absolut, men kris? Nej. 

Och det där med att Daniel Miller skulle ha den totala kontrollen igen vill han inte heller påstå, egentligen. 

– Egentligen inte, ändå. På Mute är artisterna de som har kontrollen.

– Typiskt Daniel att säga så, ler Alan Wilder när jag ber honom kommentera påståendet. Men han har en poäng. Visst har Daniel varit mycket bestämd i sina åsikter om vad vi borde eller inte borde göra, men han har aldrig tvingat oss till något. Mute har alltid kännetecknats av en stor kreativ frihet. 

Josh T Pearson avslutar Mute-festivalen i maj med bland annat ett antal Mute-covers. Från scenen tackar han Daniel Miller, som precis som under hela festivalhelgen står mitt i publiken och myser. För visst handlar Mute en hel del om Daniel Millers ego dessutom.

På lilla Rough Trade i Notting Hill, den skivbutik som varit knutpunkten för all brittisk indie sedan sjuttiotalet, plockar man omedelbart fram The Normals Warm Leatherette-singel på vinyl. 

– Vi har faktiskt haft den i lagret ända sedan den kom ut. Daniel tycker väl att det är kul, så han ser till att den finns inne. 

Daniel Miller ler lite generat när jag frågar om han verkligen har sett till att ha nya ex av hans egen singel tillgängliga ända sedan 1978.

– Jag vet, det har liksom bara fortsatt. Jag är inte elitist, om folk vill ha den pressar jag upp den. Hehe. Enbart av kommersiella skäl, inte sentimentala. Och det är enbart av kommersiella skäl som Rough Trade fortsätter att lagerhålla den också.

Mutes bästa enligt Mutes bästa

– Det är omöjligt att välja mellan Depeche Modes Violator och Nick Caves Your Funeral… My Trial. Och förmodligen ett antal andra som jag inte kommer på.
Bon Harris, Nitzer Ebb.

– Barry Adamsons Moss Side Story. Överhuvudtaget är Barry Adamson förmodligen Mutes mest underskattade artist, han borde vara en världsstjärna.
Jason Payne, Nitzer Ebb.

– Antingen Songs of Faith and Devotion av Depeche Mode eller Nick Caves Henry’s Dream. Det beror på humöret.
Josh T Pearson.

– The Normals Warm Leatherette. The Residents spelade den när vi ordnade ett Diskomo-party på San Fransiscos största disco 1978, med bland andra Brian Eno bland gästerna.
The Residents.

– Hmm. Jag har alltid gillat Mute. Återutgåvorna av Can, kanske, eller Throbbing Gristle? Nä, det bästa är fortfarande The Normal, Warm Leatherette.
Richard H Kirk, Cabaret Voltaire och solo under 38 (!) olika alias.

– Utan tvekan Warm Leatherette, av Daniel Miller själv som The Normal. Jag jobbade med John Foxx när den kom ut, och han tog med den till studion för att spela för mig. ”Kolla, det här är äkta futurism, så här vill jag låta”.
Gareth Jones, producent.

– The Normal. Warm Leatherette. Jag minns att jag hörde den på ett punkställe i Wolverhampton, och att jag blev helt knockad. Den var hårdare och punkigare än något annat.
Alan Wilder, Recoil och före detta Depeche Mode.

– Nick Cave och Kylie Minogue-duetten, Where the Wild Roses Grow. Det var med den låten Kylie blev nedsmutsad. Det behövde hon. 

Cosey Fanni Tutti, Throbbing Gristle, Chris & Cosey och numera Carter Tutti.

-Jag vägrar. Jag brukar vakna med något stycke – ofta klassiskt – i huvudet, och sedan är det världens bästa musik hela den dagen. Så hur ska jag kunna välja?

Irmin Schmidt, Can.

Lyssna på Remixes 2:81-11, den nya trippel-CD:n med Depeche Mode-remixer medan du läser bonusintervjuer med alla artikelns artister på nojesguiden.se.

Mute: De bortklippta scenerna

Under skivbolaget Mutes Short Circuit-festival hann Nöjesguiden intervjua de flesta av bolagets mest intressanta artister. En hel del av samtalen rörde skivbolaget, men vi pratade om annat också. Här finns några av de bortklippta scenerna ur samtal med medlemmar ur Depeche Mode, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire och The Residents

(Alan Wilder i Recoil – foto: Joseph Tovey Frost)

Alan Wilder

Helst vill inte Alan Wilder tala om Depeche Mode. Han har till och med en pressagent intill sig under hela vårt samtal, för att styra undan sådana frågor. När vi ändå kommer in på ämnet, som ju är oundvikligt, talar han konsekvent om Depeche Mode som ”dem”. Även när det gäller de år när han själv var medlem. 

– Jag var från London, och gillade klassiskt, punk, pubrock. De var från Basildon och gillade bara Ultravox och futurism. Man kan väl säga att det tog ett tag för oss att hitta varandra, och under hela tiden jag var med i bandet försökte jag få dem att bredda sig, att inte vara så översimplistiska. 

– Daniel Miller på Mute var alltid överbeskyddande mot Depeche Mode, och är det nog fortfarande. Han tyckte att de behövde någon som tog hand om dem, och det var nog sant. De kanske inte alltid tänkte på konsekvenserna av vad de gjorde.

Trots ditt avhopp från bandet har ni fortsatt prata med varandra. Ni är inte ovänner.

– Nejdå, vi är vänner. Vi ses kanske inte så ofta, men vi har inget otalt med varandra. 

Spekulationerna – eller förhoppningarna – att du ska återvända till bandet avtar inte.

– Det kommer inte att hända. Aldrig. Jag är alltid intresserad av samarbeten med människor, och Martin har hoppat in på scenen med Recoil vid något tillfälle. Nu har jag remixat en låt till nya Depeche Mode-skivan. 

Och du var med på en låt på förra årets Teenage Cancer Trust concert.

– Det stämmer, och sådant skulle kunna inträffa igen. Men att jag skulle vara medlem i Depeche Mode igen? Glöm det. 

(Chris Carter och Cosey Fanni Tutti i täten för Throbbing Gristle – foto: Paul Heartfield) 

Carter Tutti Chris Carter och Cosey Fanni vilar inte på gamla Throbbing Gristle-lagrar. De är mer aktiva än någonsin, och de fortsätter att krångla till det för sig. Numera uppträder de enbart under sina efternamn – Carter Tutti – snarare än som tidigare under sina förnamn. 

 – Jag vet, suckar Cosey Fanni Tutti, det är jättesvårt att förklara. Vi blev dödströtta på att vara Chris & Cosey, det blev rutin. Så vi letade efter nya utmaningar och nya sound. Men vi hade en trogen publik, och för deras skull tyckte vi att det var reko att byta namn för att visa att det inte var samma sak längre. De som ville fortsätta att höra Chris & Cosey-låtar skulle fatta att de får lov att vända sig till skivorna. För oss var det då, och nu är nu. Därför vill vi hitta något som är spännande och intressant för oss också. 

– Men sedan blev det inte så, ler Chris Carter.

– Nej, instämmer Cosey Fanni Tutti. För nu spelar vi ju Chris & Cosey-låtar. Men när arrangörer annonserar oss som Chris & Cosey så blir det fel iallafall, för vi spelar ju låtarna på ett helt nytt sätt som Carter Tutti. 

Throbbing Gristle är inte heller ett avslutat kapitel, trots att Peter Christopherson är död och Genesis P-Orridge inte längre deltar.

– Det blir faktiskt ett nytt Throbbing Gristle-album, förklarar Chris Carter entusiastiskt. Vi jobbade hårt med vårt Desertshore-projekt, en inspelning baserad på Nico och hennes album Desertshore, och när Peter Christopherson dog i november hade vi hur mycket material som helst. Så nu har vi arbetat igenom det, och släpper skivan under 2012. Det blir dessutom ett antal gästsångare, men jag vill inte avslöja namn än. 

– Samtidigt är det förstås så sorgligt att Peter är borta, fyller Cosey Fanni Tutti i. Vi hade så många planer för X-TG, som vi började kalla oss när Genesis P-Orridge försvann från gruppen igen, men utan Peter blir det förstås ingenting av. 

– Men det kommer en massa gamla Throbbing Gristle-inspelningar, livegrejor från vår återgruppering, tröstar Chris Carter. De kommer ut på vår egen gamla Industrial-etikett, som vi har återskapat nu. Så cirkeln är sluten. 

(Richard H Kirk i analoga Cabaret Voltaire) 

Richard H Kirk 

När Cabaret Voltaires ledare Richard H Kirk soundcheckar är det inte de vanliga ”one-two” ropen som ekar mellan väggarna. Istället knarrar William S Burroughs röst fram långa passager om Dr Benways öden från en bandspelare, som om det fortfarande var 1982. 

– Jag tycker att Burroughs och Brian Gysins cut-upp-idéer är relevanta fortfarande. I mitt musikskapande finns mycket av den estetiken kvar. Med Cabaret Voltaire höll vi på med sådant hela tiden, och det var rätt spår redan då. Klippandet, cut-upen, har blivit en del av mainstreammusiken idag, men digital där vi jobbade analogt. 

 Även dada-konsten var avgörande för Cabaret Voltaire, och är det fortfarande för Richard H Kirk. 

– Känslan av anarki i dada, att inte alltid vara så seriös i allt jag gör, det finns kvar. Dada var ju konstnärernas reaktion på krig och militärism, och det finns nya krig nu. 

Du är den samtida technons mest upptagne man, påstår Wikipedia.

– Tro aldrig på Wikipedia. Jag har lite dåligt samvete just nu, för att jag inte jobbar som jag brukade. Och ”techno”, jag vet inte ens om jag är en del av technon. 

Ändå räknar jag till 38 olika alias, utöver ditt riktiga namn och Cabaret Voltaire.

– Haha! Jag vet inte. Om du säger det så.Jag tycker det är kul att hitta på alias när jag jobbar i nya riktningar. Något låter som att artisten borde heta si, och något annat låter som det borde skapats av artisten så. Det är som konstnärer som arbetar i olika genres, eller så tycker jag bara att det är kul att förvirra. 

Med alla dina alias kanske det inte är så konstigt om folk inte hittar dina releaser?

– Jag vet, jag vet. Folk säger alltid att jag skjuter mig i foten. När jag släppte grejor på Warp blev skivbolaget helt galna, eftersom jag parallellt släppte dubbelt så mycket under andra namn på andra etiketter. 

(The Residents i bekymmerslösa tider) 

The Residents 

Sedan det tidiga sjuttiotalet har The Residents varit en av musikvärldens bäst bevarade hemligheter. Bakom sina ögonglober och andra masker har de behållit sin anonymitet i 40 år. Den som fått audiens för en intervju, vilket är en sällsynt ynnest, har alltid fått träffa Hardy Fox, som presenterar sig som ”talesperson men absolut inte medlem i” The Residents. Den bilden får sig dock en törn ganska snart, eftersom han blandar friskt i sitt sätt att referera till bandet. Ofta är de ”de” eller The Residents, men här och där benämner han bandet ”vi” eller till och med ”jag”. 

  Det som först fascinerade mig med The Residents musik var det disharmoniska. Jag använde skivorna till att skrämma bort oönskade gäster redan i slutet av sjuttiotalet. Det dröjde ganska länge innan jag hittade de underliggande faktiska harmonierna. 

– Jaha. Men en del av det gamla är inte så disharmoniskt alls. Commercial Album, till exempel, är ju helt och hållet melodidriven. 

 – Men okej, Eskimo var kanske inte så lättillgänglig. Den kom till under en svår period. Den kom att låsa tiden, eftersom det tog väldigt lång tid att bli färdig med skivan. Under tiden fanns det inte plats för annat. Allt annat hamnade i små förpackningar, så länge. Det tog två-tre år av vår tid, och vi höll på att grubbla en massa. Vi visste inte vart vi skulle, är det här pretentiös skit, fattar folk vad The Residents vill, fattar vi själva? 

Och sedan gjorde The Residents en disko-tolva för att runda av. Diskomo. 

– Det var ett sätt att städa undan Eskimo, att avveckla projektet. När den kom fick The Residents erbjudande om att fixa en hel disco-kväll, på ett av San Fransiscos största ställen. Det var en av de första riktigt annorlunda discokvällarna, med Pere Ubu-låtar, med The Residents beats, med konstiga grejor. Jag är nästan säker på att Brian Eno var där den kvällen. 

 De legendariska ögonglobsmaskerna utvecklades till Eskimo. 

– The Residents var fortfarande ett ganska nytt band, och de hade inget särskilt visuellt kännetecken. De försökte hitta nya sätt att framställa sig själva vid varje fototillfälle, men ögongloberna kändes bra och fick hänga med lite. Men på en spelning i Köpenhamn blev en av dem stulna ur logen. Det betyder att en av medlemmarna förlorade sin syn, ”blev blind” om du vill, och det enda som blev kvar var en skändad svart dödskalle. Och den var arg.

– Vi lyckades på tillbaka ögongloben så småningom, men vi kunde aldrig använda den igen. Den var skändad. Nu förvarar vi den i The Residents arkiv.

Alla försök att rota i bandets identiteter är dömda att misslyckas. När jag börjar formulera en fråga om huruvida The Residents medlemmar kan ha spelat in musik under andra namn, utan att vi någonsin förstår att det är medlemmar ur bandet, ler Hardy Fox bara och lägger huvudet på sned. 

– Du vet att jag inte kan svara på det. 

Men är allt The Residents ger ut resultatet av en kollektiv process? Eller är en del av The Residents utgåvor egentligen soloprojekt?

– Alla är inte lika aktiva alltid. Så är det överallt i livet, och så är det i The Residents. 

Jag hörde att ni hade fått skadestånd efter att The Residents musik olovligen hade använts i reklamfilm.

– Två gånger faktiskt. Dels från T-Mobile, och dels från Levi’s. Det är verkligen konstigt, de hade valt musik från vårt allra första album Meet The Residents, som många tycker är vårt svåraste.

Hade ni tackat ja om ni hade blivit tillfrågade innan?

– Det har faktiskt aldrig hänt. Men det finns säkert saker där The Residents skulle godkänna att man använde deras musik. Det handlar ju om pengar också. 

Hur länge kommer The Residents att fortsätta?

– Det kan man aldrig veta. Nästa år firar vi 40-årsjubileum, och då måste vi göra något stort och speciellt.

V2/Cosmos
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2011)

De flesta artister hittar en nivå och håller sig på den under en hel karriär, med smärre formfluktuationer uppåt eller nedåt. Rätt många ägnar decennier åt att förgäves försöka överträffa sin debut, med bleka kopior eller hysteriskt genrehoppande som följd. Ytterst få artister är bra hela tiden, men höjer sig plötsligt till aldrig anade nivåer när de hunnit drygt ett decennium in i sina karriärer. Ingen artist presterar sitt ojämförbara mästerverk när de ägnat flera år vilse i öknen, antingen i superbandkonstellationer, i konstiga utstyrslar och med nya innovativa sätt att stava sitt namn som säkert tecken på tilltagande galenskap. Ingen utom Yim Yames.

På Circuital lastar han på allt han förmår i tvärsäkra hitmelodier, ambitiösa arrangemang och storslagna orkestreringar. Ofta drar det i 70-talssouligare riktningar, framför allt i First Lights mäktiga groove men även i spår som Holdin On to Black Metal, och My Morning Jacket utstrålar självsäkerhet och kraft. Till stora delar är skivans skönhet självförklarande, till exempel i de optimistiska mollstämningarna i uppgörelsen med ungdomens dumheter i Outta My System, och när han skalar av allt utanpåverk runt den överjordiskt vackra melodin i varsamma Wonderful (The Way I Feel). Vi unnar verkligen Jim James den känslan, särskilt när det ger så fantastiska effekter för oss runtomkring.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Rough Trade/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008)

My Morning Jacket svänger upp på motorvägen. Efter den särprägel som kännetecknade bandets förmåga att skapa en helhet av oväsen, MOR och americana på föregångaren Z har My Morning Jacket inget kvar att bevisa. Istället skalar de bort de sista resterna av vad som brukar anses ”alternativt” och svänger upp på motorvägen. Med någon utflykt på rockiga eller träskiga småvägar kör de sedan stadigt mitt i vägen och unnar sig såväl dubbla baskaggar och flagiolettgitarr intill sin pedal steel och ideliga falsettsång. Det låter alldeles fantastiskt, och bara de frånåkta föredettingarna i The Eagles har anledning att deppa.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

ATO/PIAS
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2015)

Med sin Stora Amerikanska Rockmusik, tydligt påverkad av såväl Dylan som av Grateful Dead, är My Morning Jacket ett av de där banden som står på tröskeln till att bli monumentala. Men med sitt sjunde album tar de inte steget över tröskeln, därtill är The Waterfall på tok för ojämn. För varje intrikat George Harrison-slinga Jim James lockar fram ur gitarren unnar han sig också ett okänsligt riffande, för varje briljant känslig Harry Nilsson-ballad som Get the Point finns en Like A River med ofokuserat flummigt falsettmässande. För varje fantastiskt psychrockigt porlande In It’s Infancy (The Waterfall) – skivans absoluta höjdpunkt – finns en svullen Compound Fracture full av trötta synthfanfarer direkt från åttiotalets AOR-mardrömmar.

Så där häller det på – för varje översvallande epos finns en motsvarande sömnigt anonymt mellanspår – och när 50 minuter har gått står det klart att My Morning Jacket har gjort ett album som till hälften är lysande och till hälften rentav dåligt. Kan de bara sortera bort de dimensionerna är imperiet deras.

Skivrecension
Av Patrik Forshage