Sonig/Dotshop.se
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2005)

The Beast är lika mycket en avhandling som en skiva. Duktiga Nathan Michel, doktorand i musikkomposition vid Princeton, har ingående studerat Todd Rundgren och Burt Bacharach, spelar alla upptänkliga instrument och harmonierar som en hel Wilson-klan. Ovanpå det är han förstås värsta laptop-nörden, och gör musik genom att hacka upp sina akustiska ljud i datorn. 

Men akademiska poäng är inte partypoäng. Nathan Michels kombinationer av klassisk komposition och showmusik må imponera på professorer, men vi är inte lika lättflörtade. Hans högre studier i komposition sätter krokben för honom, och lager av jazzrockiga gitarrslingor, elpianon och slagverk så knäppa att de nästan slår knut på sig själva blir alldeles för utstuderat och stelt. Så här skulle Brian Eno ha låtit om han varit ung och skolad i början av 2000-talet istället för ljudterrorist 30 år tidigare.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Naïve/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2009.)

Ena sekunden är Ryan Adams ”bara en i bandet” och alfabetisk ordning är enda orsaken till att hans namn står över till exempel Neal Casals. Nästa sekund hoppar Ryan Adams av The Cardinals, desillusionerad och trött. Hm.

Inte för att Neal Casal, Ryan Adams sekundant i bandet, behöver deppa över det. Sedan länge har han karvat på sin egen singer-songwriter-nisch, och vad som fattas i äventyrlighet och skandalpotential jämfört med forna bossen hämtar han enkelt igen med lättsamt handlag, stilla skönsång och framför allt pålitlighet. Ändå kommer man stundtals på sig själv med att önska att Neal Casal trots det varnande exemplet i sin närhet skulle våga sig ut på någon lite mer farofylld resa.

Skivrecension

Fargo/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2011.)

Neal Casal har släppt soloskivor och närt sidoprojektet Hazy Malaze i snart 20 år, och hela tiden har han fått se sig omsprungen av dem han för brödfödan spelat gitarr med, Beachwood Sparks, Lucinda Williams, Sheryl Crow och Rufus Wainwright. När hans tionde album kommer strax efter comebacken från hans främste och senaste arbetsgivare står det klart varför Ryan Adams trots alla sina dikeskörningar fortsätter väcka intresse, medan Neal Casal med all sin kompetens och finess på akustisk gitarr inte gör det. För utan antydan till galenskap, sammanbrott eller ens utbrott blir det lite trist i hans habila singersongwritersällskap.

Skivrecension

Reprise/Warner
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2014)

Inte sedan han experimenterade med synthar och rockabilly – och blev stämd av sitt skivbolag för att han inte lät som vanligt – har Neil Young haft så här kul. I Jack Whites antika Voice-O-Graph-kiosk sjunger han låtar som varit omvälvande för honom, direkt till vinyl utan att passera vare sig dator eller rullband. Det innebär ljudkvalitet som 100-åriga fältinspelningar och musik som pendlar mellan fantastiskt och genialt. 

Med sin akustiska gitarr och sitt munspel sjunger och visslar han sig igenom lite Dylan, lite Springsteen, lite Bert Jansch och en bedårande svajig tagning av Willie Nelsons Crazy. Än mer hjärteknipande är hans nakna tolkning av lite Phil Ochs Changes, inklusive felspelningar, för att inte tala om Jack White-duetten i Everly Brothers I Wonder if I Care As Much.

Eftersom han är säker på inspelningsbåset dessutom innebär en direktlänk till sin avlidna mamma bjuder han på par långa meddelanden till henne också, inklusive en uppmaning att börja prata med pappa igen, ”since you’re both there together there’s no reason not to talk”.

Skivrecension

Reprise/Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)

För Neil Young är tid ett cykliskt förlopp, där händelser eller tendenser ständigt kommer tillbaka i en evig spiral. Just nu är han ute på återföreningsturné på 30 år med Crosby, Stills, Nash & Young, igen, och hans skivor återvänder ständigt till fåror han plöjt förut. Harvest Moon var hans återbesök hos Harvest, och efter nästan 30 år återvänder han till Tonight’s the Night, och skivbolaget jublar. Deras mest oberäkneliga artist experimenterar inte åt något konstigt håll alls. 

Precis som 1975 samlar sig Neil Young i en svår stund – då två närståendes heroinöverdoser, nu händelserna den 11 september – och släpper en koncentrerad skiva. Den här gången har han till och med en överraskande hitsingel i ryggen. Med en text inspirerad av de sista orden i en mobiltelefon från ett av de kapade planen den dagen, snabbsläpptes Let’s Roll i höstas. Den är en av skivans många genomarbetade låtar, med ett tungt men samtidigt känsligt och vackert rockljud. 

Inte så konstigt, Neil Young har inte ett utan två av världens bästa kompband i ryggen. När Booker T & The MG’s leker med Neil Young uppstår soul, visserligen rockigare än i Stax-studion och med Neil Youngs eviga punkgitarr på toppen, men ändå soul. You’re My Girl är renodlad Staxsoul med insmickrande refräng, som Neil Young sjunger med sin vänaste stämma. Flera kärleksballader – med metaforer om kollapsande byggnader och missiller – kommer att hamna i hans klassikerkatalog, särskilt (Quit) Don’t Say You Love Me där Frank Sampedro faktiskt lyckas fylla ut tomrummet efter Steve Croppers gitarr. Du som undrat hur det skulle låta om Neil Young tolkade The Supremes behöver bara lyssna på Be With You. 

Det andra av världens bästa kompband är förstås Crazy Horse, med lika mycket tryck men helt andra musikaliska ambitioner. De känner inte till ordet ”lågmäld”, och när de vräker på i Goin’ Home är det lätt att förstå varför Neil Young adopterades som grungevågens gudfar. Så här koncentrerad och passionerad har inte Neil Young varit sedan Ragged Glory.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2012)

När Neil Young behöver få utlopp för sitt oväsen ringer han Crazy Horse, som alltid slamrar hårdare och följsammare än någon annan. Så har det varit i 44 år (!), och bara någon enstaka gång har slammerlusten varit större än idéer och melodier. 

Men den oro över musans frånvaro som man kan känna när Neil Young rotar bland uttjatade amerikanska folksånger visar sig ogrundad. Han tolkar Oh Susannah, Wayfarin’ Stranger och This Land is Your Land med auktoritet och distortion nog för att få Bruce Springsteen att gå i pension, och Clementine och Tom Doley – eller Tom Dula som den heter här – påminner inte det minsta om hur fantasilösa gatumusikanter envisas med att sjunga dem sedan decennier. Bara avrundningen med en rätt lam tolkning av den engelska nationalsången (!) blir för mycket. 

Americana bör förstås inte betraktas som något av Neil Youngs centrala verk. Men för den som uppskattar rundgång och dist är det på alla sätt igenkänneligt och trivsamt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Genom 50 års hårt arbete, innerlighet och dedikation har Neil Young förtjänat den position han har idag. Han är accepterad som en nyckfull excentriker, som mannen som gör vad som faller honom in, och vi har överseende med att en del temaskivor om ekologiskt bilbränsle kanske inte är så roliga. Desto roligare därför att det som faller honom in fortfarande stundtals är sensationellt bra.

Mindre än ett halvår efter hans senaste album kommer ett nytt, och här använder han Crazy Horse på bästa tänkbara sätt. När inledningsspåret tillåts dra ut långt över 27 minuter är det i deras högljudda sällskap alltså inte orsakat av att avancerade kompositioner behöver utrymme, tvärtom. Istället handlar det om att ge det mest rudimentära slamret svängrum. Samspelet med vapendragarna verkar närmast telepatiskt när de jammar envist skorrande rock’n’roll (Kurt Cobain hade kallat det grunge) medan Neil Young improviserar en löst sammanhållen text om kommersialiseringen av konsten och om den digitala teknikens underlägsenhet. ”Don’t want my mp3, I’m driftin’ back. When you hear my song now, you only get five percent. You used to get it all.”

Och eftersom hans fem procent är så mycket mer vitaliserande, intensivt och om man vill öronbedövande än de flestas fullsatsningar knockas man redan där. För när han är som allra bäst lockar Neil Young som ingen annan fram en skör och innerlighet skönhet i sitt mest monotona slammer. Bäst gjorde han det i Like A Hurricane, och även om textimprovisationerna här inte kommer i närheten av den låtens djupa kärleksförklaring (det där om att skaffa hiphop-frisyr var väl till exempel inte så välbetänkt?) finns här samma sorts grovhuggna och samtidigt sköra grace. Förlåt alltså de otåliga mp3-surfande smartass-bloggare som vill påstå att 27 minuter är minst 26 för mycket, ty de veta icke vad de göra.

Även Ramada Inn (16:51) och Walk Like A Giant (16:29) motiverar sina respektive maratonlängder, i synnerhet den sistnämnda där bara den första minuten sammanfattar allt det där som J Mascis gjort till sin livsgärning att åstadkomma, och som sedan rullar vidare med doowop-kör och muntert visslande mitt i gitarrmanglet. Åttaminutersspåret She’s Always Dancing och fem mer normallånga låtar hade i sammanhanget kunnat fungera som andningspauser, särskilt den stilla For the Love of Man. Men när Neil Young samlar sig så här, och framför allt när han väljer att omge sig med sina ojämförliga Crazy Horse-kamrater, måste man sitta käpprak med spetsade öron även då.

Sammanlagt utgör skivans nio låtar – som tar tre vinylskivor i anspråk – Neil Youngs längsta studioalbum någonsin. Men viktigare är att Neil Young just när vi börjat räkna in honom bland de artister vars bästföre-datum skoningslöst passerats gjort sitt bästa album på flera decennier.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2009)

Först tjuvhåller han på sitt katalogmaterial i årtionden och vägrar tjurigt CD-releaser till och med av sina originalalbum. Sedan slår det plötsligt över fullständigt och Neil Young översvämmar marknaden med varenda inspelning han någonsin gjort. Efter bautaboxen Archives Vol 1 och hans fyra första soloalbum vackert remastrade tidigare i år ger Neil Young oss nu en liveinspelning från 1992 av det som strax därpå kom att bli albumet Harvest Moon. 

Stilla och koncentrerat sjunger han sig igenom samtliga spår från den då osläppta skivan, utan annan backup än den egna akustiska gitarren. Till en början känns det faktiskt lite ödsligt utan bland annat Linda Ronstadts och James Taylor snygga röstdetaljer och Jack Nietschzes bedövande snygga arrangemang. Men när man väl landat i det framstår sångerna ännu tydligare i sin nakenhet, och det är en alltigenom angenäm upplevelse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Reprise/Warner
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2009)

Ingen sätter sig på Neil Young, och ingen stoppar hans nycker. Tyvärr. Neil Young är Neil Young, och honom sätter sig ingen på. Tyvärr, kan man tycka när han åter skjuter upp både ett färdiginspelat Crazy Horse-album den där gigantiska retrolådan som vi längtat efter så lång (nytt releasedatum i juni, men håll inte andan) och snabbsläpper en av de där temaskivorna han då och då får för sig att världen behöver. 

Den här gången behandlar han kärleken till sin bil och det alternativa drivmedel han kör den på, och vilken annan artist som helst hade omedelbart fått se de här ofokuserade och tungfotade bluesrocknumren refuserade. Bara Just Singing A Song räddar Neil Youngs rykte som mannen som aldrig släppt ett fullständigt genomuselt album, och det med en hårsmån.

Skivrecension
Av Patrik Forshage