A West Side Fabrication
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005.)

Efter Death Cab for Cuties framgångssaga är TV-serier för tonåringar indie-bandens senaste favvo-skyltfönster. Gävlebandet Monastir har redan släppt sin andra skiva i Japan, som om det svenska popundret aldrig tagit slut, och hoppas på OC-effekten för att få hemlandet och resten av världen att upptäcka deras överväxelspop. Men Monastir saknar helt lokalfärg, för att inte säga identitet.

De fixar att följa Jocke Åhlund och Cesar Vidal tätt i spåren på December Depression, och lika tight sätter de sin egen New Order på Good Things Never Last och Loving You Is Killing Me. Men Caesars är själva rätt ytliga, och New Order-lån har världen tillräckligt av ändå.

Det betyder inte alls att The Monastir är obegåvade, tvärtom. Saturday Night för tankarna till Cheap Trick, och Going Under, Get Me Out med fjantig popkör, refrängtjat och tonartshöjningar hade kunnat vara ett ovanligt larmigt bidrag till melodifestivalen. Med ett ständigt tjockt lager gitarriff överst, som tävlade de med Joan Jett, med lagom avancerat handklapp, och med – det kan inte förnekas – ett par genomstupida och därmed oförklarligt skitsmarta popmelodier kommer Monastir att göra succé på nästa sommars festivaler. Young and Stupid var ordet, sa Bull.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Punk Rock Blue/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 26 september 2010)

Själva vill de gärna relatera till The Cramps, men The Jim Jones Revues sätt att förhålla sig till Jerry Lee Lewis kommer egentligen från ett helt annat håll. Med en röst av grovt sandpapper placerar Jim Jones sin trios musik intill hur några brittiska band lät i sina allra tidigaste inkarnationer. Mott The Hoople i sin boogie-period, pre-Bowie, och Slade innan platåskor och spegelhattar ägnade sig åt exakt samma sorts grovhuggna ur-rock’n’roll utan finess eller dynamik för 40 år sedan. Sedan insåg de det tröstlösa i det, både estetiskt och ekonomiskt, och sökte nya och glammigare vägar. Låt oss hoppas att även The Jim Jones Revue hittar rätt så småningom.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bronze Rat/Border
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2015)

Det har gått 25 år sedan Jon Spencer, då i Pussy Galore, manglade Little Red Rooster och döpte om den till Eric Clapton Must Die bara för att understryka sin poäng om att blues varit och borde vara en farlig och utmanande genre snarare än en laidback parmiddagstapet för framgångsrika entreprenörer. Den tesen har han aldrig vikit en tum ifrån, och med ett sporadiskt återförenat Blues Explosion åstadkommer han det gång på gång.

Från det triumfatoriska inledande stridsropet här om att ”we gotta pay respect” och vidare i suggestiva funkrytmer och rent livsfarligt stenhårda riff är energin i Freedom Tower lika stor som den inneboende hotfullheten.

Invändningar om postmodernistiskt 90-tal i remixdetaljer, scratch och blåssampling har saklig riktighet, men det förringar inte Jon Spencer Blues Explosions kraft eller angelägenhetsgrad det minsta.

Skivrecension

Mute/Playground
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)

Det är ju det här som är blues; aggression, frustration, kraft och skit. Och så en ordentlig nypa livskraft. Hittills har Eric Clapton och en drös andra kommit undan med att sälja sitt tvättmedel med etiketten ”blues”, trots att de för länge sedan tappat kontakten med det som var Charlie Pattons och Robert Johnsons kännetecken.

Det har Jon Spencer vetat länge. Långt innan Blues Explosion ens var en blinkning i sin pappas byxor kallade Jon Spencer och hans Pussy Galore sin inspelning av Little Red Rooster för den äkta varan, och de har aldrig slutat behandla bluesen som en levande, explosiv kraft.

Med Plastic Fang fortsätter The Jon Spencer Blues Explosion sin kärleksaffär med en genre de aldrig låtit stelna. Här finns allt från smutsiga riff och frenetiska beats till galna utbrott som river upp bluesens själ från dess rötter och kastar den rakt in i samtidens kaos. Det är svettigt, stökigt och alldeles briljant.

Den som fortfarande tror att blues bara handlar om gamla män med akustiska gitarrer och en flaska whiskey har uppenbarligen aldrig lyssnat på Blues Explosion.

Skivrecension

Island/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2004)

Tänk dig Lawrence och hans Denim, fast utan ironi. Tänk dig en extrem och onormal stad, utslängd mitt i intet, där ett frikyrkligt gäng grabbar förälskat sig i mosters 70-talssinglar med Alvin Stardust och Marc Bolan. Tänk dig att samma grabbar i sitt sökande efter det ballaste brittiska från 80-talet blev lurade av äldre syskon att tro att det var Duran Duran och ABC som varit de coola indiebanden. Tänk dig sedan att dessa grabbar sedan klipper sig i fåniga frisyrer, går lös i morsans sminkväska och startar ett band för att försöka härma alltihop, och skriver enkla poplåtar med de billigaste texter vi hört sedan Scissor Sisters. 

Nej, det handlar inte om Jönköping, och det handlar inte om The Ark. The Killers kommer från Las Vegas, där Brandon Flowers, jodå, så heter han, namngav sitt band efter det fiktiva bandet i en New Order-video. Med alla de pusselbitarna, och dessutom en rejäl skopa syntar, uråldriga stråkmaskiner, sexuell ambivalens och tillkämpad brittisk accent är det som upplagt för katastrof. 

Men The Killers har låtar som faktiskt är killers. Jenny Was A Friend Of Mine är en smart poplåt med en baskrok som fastnar direkt och syntsjok som inte hörts sedan Simple Minds dagar. Missa inte heller singlarna Mr Brightside och fantastiska Somebody Told Me med en av de mest utstuderat cheesiga refrängerna någonsin (”Somebody told me that you had a boyfriend, who looked like a girlfriend that I had in February of last year, It’s not confidential, I’ve got potential”). 

Det är förstås dömt att gå överstyr. All The Things That I’ve Done bygger upp ett crescendo där till och med en gospelkör ryms, för att sjunga den inte alltför fyndiga raden ”I’ve got soul but I’m not a soldier”. Men eftersom till och med en sådan pinsamhet klämts in i en smart poplåt förlåter vi det. Precis som Las Vegas erbjuder inte The Killers några intellektellt utmanande aktiviteter, men väl hypersnygg yta och förförande förströelse.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2006)

Las Vegas-band som utifrån ett sjukligt intresse för 80-talets brittiska new romantic-trend, med synth-sjok, fejkad brittisk accent och den sortens frisyrer vi andra till och med under tortyr förnekar att vi någonsin synts med – jo, det var haha-kul. Första varvet. Nu är det dags för det andra. 

Borta är pancake och eyeliner, och kråskjortorna har hamnat längst ner i tvättkorgen. Brandon Flowers har odlat skäggstubb och när bandet poserar lika kråmande som förr är de idag iklädda nogsamt neddammade cowboy- och indian-utstyrslar. Inget att titta två gånger åt, med andra ord. Om det inte varit för att debutens skrattretande yta gömde ett par knäckande poplåtar. De var så bra att man är beredd att vada igenom uppföljarens räcka svulstiga rockepos, med bandets hemstads uppblåsta längtan efter att vara åtminstone störst, på jakt efter liknande vinster. Gesterna är mer teatraliska, synthmattorna mer ogenomträngliga och gitarrerna mer bombastiska. 

Men huset vinner alltid i längden, och den här gången får vi inga låtjackpots. Det pompösa blir bara enerverande, och när The Ark driver samma sorts kitschiga casino med betydligt mer charm och glädje här hemma finns ingen anledning att söka sig till Las Vegas.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2016.)

När vi nu har tvingats acceptera den fortsatta existensen av lätt-goth kan man konstatera att det finns värre representanter än The Kills. På deras femte album blandar de sitt dova pukmullrande och sitt ödsligt ekande Bauhaus-eko med rätt smarta popmelodier, och tack vare en sönderklämd hand ägnar sig Jamie Hince mer åt elektroniska leksaker än åt sitt sedvanliga och ärligt talat ganska konventionella gitarrharvande.

Siberian Nights till exempel kombinerar ett smart riff och funky drumming med duschscenen-i-Psycho-stråkar, vilket ger Alison Mosshart en utmärkt plattform för suggestivt vokaldrama. På samma sätt förmår långsamma Days of Why and How behålla luftigheten trots sitt dova mörker, och Hard Hard Habit to Break leder rentav tankarna till en äventyrlig variant av sena Blondie. Lika lyckade är inte några akustiska ballader och blueslåtar, som bara blir platta, och den maskinella ZZ Top-boogie som är Bitter Fruit är ett bottennapp som ensamt sänker betygsnivån ett helt steg.

Domino/Playground

BETYG 4 av 6

Som ett litet mellanspel släpper The Kills en anspråkslös EP med fem spår, och markerar nogsamt att fyra av dem är icke-elektriska. Det inpluggade undantaget är en cover av Billie Eilish Happier Than Ever (eller för att krångla till allt fullständigt så är det egentligen en elektrisk cover av deras egen akustiska version av låten vid en radiosession häromsistens). Här mullrar den av dov spartansk elektricitet, och med ekande engagemang förvandlar Allison Mosshart hitlåten till någon slags trasig torch song från postapokalypsen. Om den inte plockas upp till andra säsongen av Fallout beror det på någons rena tjänstefel.

Resten är versioner av låtar från förra årets album God Games, och i akustiska versioner blir dramatiken inte bara tydligare utan faktiskt starkare. I My Girls My Girls tar paret Allison Mosshart och Jamie Hince hjälp av en mindre gospelkör, och även om instrumenteringen är akustisk så är framförandet minst sagt elektriskt. 

Patrik Forshage 

25 september 2024

Bulletproof/Bertus

BETYG: 3 av 6

På en fest finns det förstås en poäng i att spela ett knippe av Jamaicas största ska-hits och några välkända tidiga reggaelåtar så originaltroget som möjligt, och kan man som The Kingston Lions mönstra på välrenommerade originalmusiker (Robbie Lyn, Sly Dunbar, Boris Gardiner, Bubbler Waul bland andra) är partyt garanterat lyckat. Därifrån tar man mer än gärna med sig en souvenirskiva. Men man lyssnar aldrig någonsin på den, för väl hemma finns ju originalen att tillgå minst lika enkelt, och avsevärt mer autentiskt.

Souvernirskivan har en andra tänkbar funktion, nämligen att locka arrangörer att boka partybandet till nästa fest, och dessa tolkningar av standards som A Message to You Rudy, Rivers of Babylon, Israelites, Pressure Drop och War Ina Babylon (med Dave Wakeling från The Beat i rollen som Max Romeo) borde verkligen locka till det. 

Men inspelningarna har legat på vänt under några år, så hälften av bandet har faktiskt hunnit trilla av pinn, såväl Sticky Thompson, Mikey Boo Richards och Mikey Chung som Karell Wisdom. Då har den här skivan ungefär samma existensberättigande som 70-talets coversamlingar Top of the Pops, hur originaltrogna tagningarna av de fantastiska låtarna än är.

Av Patrik Forshage

Den 19 augusti 2025

Skivrecension

Virgin/EMI
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2006)

Du tycker att det är för få band som trängs för att få några smulor från Pete Dohertys bord? Du tycker att det är en god idé att försöka göra Babyshambles-konceptet lite mera rumsrent genom att låta det dra iväg mot lite hederligt Oasis-tragglande? Du tycker att det är en originell idé att varannan låt ska vara ösigt slamrig och varannan akustisk gullig? Du kan till och med leva med idén att sjuttonåringar från Brighton gillar Sting och Police och inte klarar att dölja det i sin egen bagatellpop? Du tycker att djup, eftertanke och originalitet är överskattade begrepp? Missa inte The Kooks.