Proper/Cosmos
Betyg: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011.)

Med sin exceptionella popröst borde Nicole Atkins karriär vara en klockren framgångssaga. Men efter att ha lanserats med pukor och basuner av Det Stora Skivbolaget och fått sin Spectoreska briljanta skiva Neptune City välsignad av Rick Rubin tog det lika snabbt stopp. Tvärt.
Tre år senare är den forna muralmålaren från Asbury Park tillbaka, utan storbolag och inflytelserika vänner, och tyvärr också med vad som låter som ett avsevärt sämre självförtroende. Den där fantastiska rösten finns förstås kvar, men när hon vacklar mellan soulrock, cocktailjazz och något försök till deltablues får den inte alls samma spelutrymme. Det blir aldrig sämre än okej, men bara i den ödesmättade Twin Peaks-ekande War Is Hell når hon tidigare höjder.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Columbia/SonyBMG
Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008.)

Kvinnliga crooners är fortfarande sällsynta fåglar i den musikaliska fauna där Richard Hawley brukar brösta upp sig. Det kommer den här muralmålaren från New Jersey att ändra på med sin hyperstarka röst och sin David Lynch-inspirerade och Tore Johansson-inspelade pop-noir, var så säker.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground

BETYG: 4 av 6

Det tog emot, men efter sex år är Night Moves tillbaka med ett fjärde album. Double Life är skrivet i hemma i Minneapolis, i sunkiga industrilokaler och medan bandets ledare John Pelant körde spritleveranser som dagjobb och brottades med att inte själv riktigt kunde hantera spriten. Lika oglamorösa var inspelningarna, först hemma i relokalen och sedan i en lokal liten studio. Men det låter inte så alls. Det låter konsekvent Kalifornien eller Florida, soligt och obekymrat.

Tidigare har Night Moves haft tendenser både i riktning mot det psykedeliska och det mer ruralt organiska, men här är de sista resterna av sådant nogsamt bortstädat till förmån för bekymmerslös lätt och svalkande yachtrock. Exemplariskt producerat tillsammans med Jarvis Taveniere (Waxahatchee, David Berman) balanserar de perfekt en anspråkslös flangereffekt på gitarren mot 1980-talssynth, antydningar till falsettsång och lätta hihat-slag som aldrig skulle komma på tanken att störa eller ta plats.

Både milda Daytona och snabbare This Time Tomorrow har omedelbar singelpotential med sina stora glänsande synthserenader. I Hold On To Tonight, om ett dödsfall i familjen och en berusad natt av sorg, finns ett varmt vemod, medan Ring My Bell har vederbörlig discorefräng som är så självhäftande som låtar med den titeln kräver, och kombinerar dessutom elegant Jellyfish-virtousitet och 10CC-harmonier med en fet G-funksynth vars like inte hörts sedan Warren G.

Hade det varit för 40 år sedan hade John Pelant hållit jämna steg med både Don Henley och Don Johnson, och även om Double Life är en produkt av något rätt skitigt och deppigt glänser den svalt och obekymrat i solskenet.

Av Patrik Forshage

Den 26 juli 2025

Skivrecension

Stalemate/Bonnier Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)

På egen hand har den forne Millencolin-sångaren dumpat allt vad punkrock heter, till förmån för den sortens mellanmjölksrock verklighetens folk vill ha. De fortsatt politiska texterna, till synes självbiografiska och mycket Örebro-nostalgiska, är ofta snubblande nära traditionell progg, men bara någon gång klumpig i sin ordrikedom. Det som till slut ändå gör att Nikola Sarcevic är en trevlig fortsatt bekantskap är den soulkänsla som otippat gömmer sig i hans röst, och som faktiskt flera gånger för tankarna till en ung Björn Skifs.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Hypertension/Helan

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2008)

Nils Lofgren måste vara en av de bästa sidekickar en rocksångare kan ha. Pålitlig, hyperkompetent och så profillös att han aldrig riskerar att överglänsa stjärnan. Det är därför Neil Young har anlitat honom i snart 40 år, och Bruce Springsteen i mer än 20. Det är också därför har han aldrig fått till ett bra soloalbum.

När han nu saluterar sin ena boss blir det förstås alldeles för försiktigt och vördnadsfullt. Med sin akustiska gitarr, här och där ersatt av ett piano, är det alldeles för anonymt för att ens få nämnas i samma delstat som originalen. Hos Neil Young uppstår som bekant magin i imperfektionen, reporna och dissonansen, och något sådant går inte att ana hos Nils Lofgren. Då hjälper det inte att han gör en ok röstimitation eller att bland andra Mr Soul bränner till – det här är en fullständigt onödig skiva.

Ninja Tunes/Playground

BETYG: 4 av 6

Efter sitt tredje album har Nilüfer Yanya hittat tid för en utsökt EP. Tillsammans med sin samarbetspartner Wilma Archer gör hon eleganta akustiska visor, som sedan byggs ut med försiktigt eleganta beats och snygga elektroniska detaljer.

Det börjar fint med Kneel, som laborerar med snyggt försiktigt beat och lika återhållsam elektrisk gitarr. Det lyfter både den fina visan och Nilüfer Yanyas svala röst. Samma karaktär av subtila elektroniska rytmer präglar Cold Heart, och det gör den lika dansant som varmt nattligt meditativ. I Where to Look sväller elektroniken till ett dramatiskt statiskt muller innan det plötsligt försvinner igen. 

Men allt det är bara förspel inför EP:ns mest återhållsamma sång Treason. Här hanteras rytmen genom enbart gitarrknackningar och handklapp, och det enda i övrigt som kompletterar Nilüfer Yanyas röst och gitarr är en ensam synth. Mer behövs inte i en sång som är så här bedårande, där Nilüfer Yanya med sina försiktigt halvviskade utandningar påminner om självaste Sade.

Way Out Wests har fingertoppskänsligt bokat Nilüfer Yanya till årets festival, och den här skribenten tänker inte låta det tillfället gå till spillo.

Av Patrik Forshage

Den 8 juli 2025

Skivrecension

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2013)

Efter 20 år som musiker väljer Nina Persson att släppa sitt första soloalbum i början av 2014. Över en middag passar Nöjesguidens Patrik Forshage på att ta reda på varför Nina valt den vägen, och hur hennes livsförändringar påverkat hennes prioriteringar. Lite drömtydning hinner de också med.

Det är intensiva dagar. Imorgon ska Nina Persson vidare till Sicilien, och det senaste dygnet inleddes på ett transatlantiskt flyg och fortsatte sedan med en späckad pressdag i Stockholm. Att hon inte orkar ta sig ut på stan är med andra ord högst begripligt, och eftersom hon bor på Berns ses vi för middag i samma etablissemangs Asiatiska. Men av trötthet märks inte ett spår när hon slår sig ner i baren för ett glas vin före maten.
– Jag har faktiskt hunnit träna lite nu på eftermiddagen, ler hon och pustar ut.

En stilla middag under ett par timmar kan man unna Nina Persson, vars hektiska program är orsakat av skivan Animal Heart. När den släpps i januari är det hennes första skiva i eget namn, efter en tjugoårig musikkarriär. Varför beslutade hon sig för att debutera som soloartist såhär 20 år in i karriären?
– Jag har nosat på det förr. Jag har gjort många intervjuer själv, redan i Cardigans. När jag vaknar på morgonen har jag tio mejl att besvara, saker där jag måste ta besluten själv. Så har det alltid varit. 

Att det inte blev en tredje skiva som A Camp – bandet hon hade tillsammans med sin man Nathan Larson och Niclas Frisk – viftar hon undan både känslomässigt och av logistiska skäl.
– Den andra A Camp-skivan gick smidigt att göra eftersom Niclas Frisk bodde i New York då, precis som jag och Nathan. Nu är inte Niclas kvar i New Ýork längre.

Men även om Animal Heart är Ninas skiva har Nathan Larson i stor utsträckning varit delaktig även den här gången.
– På sätt och vis har han haft samma roll och bidragit med fingerfärdighet och kompetens. Om A Camp var en triangel mellan tre likvärdiga deltagare – åtminstone på andra skivan –är det jag i centrum den här gången, och Nathan och Eric är runt omkring mig som satelliter. Med A Camp ville jag ha virtuositet, men den här gången har Nathan bara ett enda gitarrsolo, i Silver Like the Moon. Jag har sett till att min röst fått en mer central roll, det är mitt instrument. Egentligen skulle jag så gärna vilja kunna spela instrument själv, men för att komma någonstans med det måste jag sätta mig ned och verkligen lära mig.

Eric D. Johnson är en ny bekant för Nina Persson. Han har spelat i The Shins och Fruit Bats, och har en central roll intill Nina och Nathan på skivan.
– Jag lärde känna honom när han och Nathan gjorde ett soundtrack tillsammans hemma i vår studio. Vi trivdes ihop, så jag slängde ur mig en fråga om vi inte skulle göra en skiva tillsammans. Tre gånger kom han till New York för att jobba med skivan hemma hos oss, medan vi hade barnvakt för Nils i övre delen av huset. 

Även om inspelningarna blev utspridda över tid präglades de av spontanitet och känsla snarare än av pedantisk exakthet.
– Vi skulle egentligen bara till den där Brooklynstudion för att lägga trummor. Men när vi blev nöjda med dem fyllde vi på med mera – någon sorts happy accidents – och så blev den nästan klar. När jag sedan tog fram låten igen för att jobba vidare med den tyckte jag inte att den behövde förbättras, så vi behöll den där första tagningen. I vanliga fall kan jag bli lite för navelskådande i fråga om mina sånger, och hålla på att peta och fixa hur länge som helst. Men här lät vi det bero, till slut. ”Äh, vi skiter i det”.

Det betyder inte att Nina Persson har slarvat, tvärtom. Animal Heart är ett mycket snyggt album, med en spännande dynamik mellan det lättillgängligt popiga och det mer krävande dramatiska. Ofta är åttiotalssoundet påfallande. I synnerhet i Food for the Beast, som är en given singel med en upptemporytm som närapå är den sortens fusk-ska som ansågs så modernt då, och i den softare titellåten. Nina protesterar inte mot åttiotalsassociationerna.
– Jag skulle säkert kunnat göra ett singersongwriteralbum, sådär americana. Men det är inte riktigt min hage. Det här är mitt val, det här är mina bebisar. De låter så här.

På titelspåret kombinerar hon en åttiotalssyntig botten med tidstypiskt trummaskinsound och hårt gitarriff anno dazumal.
– Vi ville ha särskilda gamla syntar, och vi behövde inte leta länge. Joe McGinty är en man i 50-årsåldern som är något av en legend i New York med sitt The Losers Lounge. Han har samlat på sig massor av gamla analoga syntar som vi fick gå och leka med, och just den där trummaskinen. 

Å andra sidan är Silver Like the Moon den sortens låt som Frank Sinatra borde ha sjungit mot slutet av sitt liv, och trots sin titel drar även This is Heavy Metal i Evergreen-riktningen. Nina nickar instämmande.
– This is Heavy Metal var bara en melodi på pianot till en början. Det var en väldigt tydlig Eric-låt, som vi arbetade fram till sin nuvarande form tillsammans.

I förhandssnacket till Nina Perssons solodebut Animal Heart har annars Donna Summer nämnts som en lite otippad referens.
– Det var en tidig bild som jag ville förmedla till Eric. Det kändes kul att få pröva disco, och Donna Summer var inte så glättig. Hennes Bad Girls är rätt fantastisk. 

Food for the Beast har Nina Persson skrivit tillsammans med Joan Wasser, även känd som Joan as Police Woman.
– Hon är en kompis, och jag hade fortfarande aldrig prövat att skriva tillsammans med en tjej förut. Redan från början hade vi bestämt att vi ville göra ”Nick Cave-disco”, det var utgångspunkten. Hon är fantastisk.

Även röstmässigt har Nina Persson en lika stor bredd på Animal Heart. Hon är alltid igenkännelig, men har mognat och tar risker som aldrig förr. I ödesmättade The Grand Destruction Game förstärks associationerna till självaste Emmylou Harris av luftigheten i arrangemanget à la Daniel Lanois.
– Jo, och det finns den där sortens rullande trummande som Lanois brukar gilla. Jag sjunger mitt allra lägsta i den. Vi försökte faktiskt testa en tonartshöjning i den, bara för att se hur det skulle låta, men det funkade inte alls. Det lät bara påklistrat. 

I den dramatiska Clip Your Wings prövar Nina Persson tvärtom en aggressivare hes och nästan trasig sångstil som inte hörts motsvarigheten till från henne tidigare men det är inte konstigt att det finns en spännvidd i röstspannet.
– Skivan skrevs under ett och ett halvt år och under den tiden hann mycket hända.

Flera låttexter fokuserar på uppbrott och avslut. I The Grand Destruction Game sjunger hon att hon är ”Sad to go but you know I need to stumble on”, i Clip Your Wings att ”You can go if you want to go” och i Catch Me Crying än mer dramatiskt definitiva rader som ”I’ll never follow you down”. Hade inte Nathan varit så närvarande i inspelningarna hade man nästan börjat tro att det är en skilsmässoskiva, försöker jag, och Nina ser rent häpen ut.
– Va? Nä. Haha. 

Uppbrotten hon sjunger om är inte i familjen utan utanför.
– Det handlar ju om att resa sig upp gå vidare, att lära sig hantera sentimentalitet. Att få barn innebär en gallring bland vänskaper, det finns de som inte längre är intresserade. Det är visserligen inget som jag mår dåligt över, jag bara konstaterar att det är så. Det finns någon sorts automatik i att sådant ska vara sorgligt, att bäckarna ska porla lite mer.

Och det finns andra teman också. Dreaming of Houses är gripande låt med stark refräng, som handlar om att Nina Persson …eh… drömmer om hus.
– Den handlar om att jag har… målat in mig i ett hörn… Äh, jag kan inte uttrycka det bättre än där, i den låten. Jag är förtjust i rum och i rumslighet, och har väl närt arkitektdrömmar i livet. Jag tycker om väggar, både psykologiska och fysiska, och det händer ganska ofta att jag drömmer om hus.

Du drömmer om hus?

– Det har jag alltid gjort. På senare år har jag läst om drömtydning, framför allt Montague Ullman, och då har jag förstått att rumsliga drömmar är av de mest grundläggande drömarketyperna i Jungs drömtolkning.

Men Nina Persson är inte den typen som tänder sänglampan och omedelbart rafsar ner sina drömmar i ett anteckningsblock så fort hon vaknar.

– Jag skriver aldrig ner dem direkt. Jag minns dem. Ibland har jag så starka drömmar att de kan bära mig under en hel dag. Jag kan drömma om mina föräldrar, och att jag flyttar in med dem i ett nytt hus. Att det finns tio rum där, som jag inte känner igen eller hittar emellan.

Jag frågar skämtande om hon drömde om det på flyget över Atlanten inatt, men Nina Persson lutar sig allvarligt fram.

– Nej. Då drömde jag att jag gjorde en video med Jenny Wilson. Vi var i Venedig och spelade in, och videon vi gjorde byggde på någon film, hmm, kanske Nicolas Roegs Don’t Look Now. Jenny Wilson är bäst av alla, tycker jag. Jag beundrar verkligen henne.

Med Jenny Wilson delar också Nina Persson ett mörker och en kamp. Båda drabbades plötsligt av cancer – Jenny Wilson i bröstet och Nina Persson i livmoderhalsen. Idag är Nina färdigbehandlad och friskförklarad, men sjukdomen har satt spår.

– Jag trodde verkligen inte att något sådant skulle drabba mig.

Hon ler snett och tystnar sedan. Jag undrar om det är för tungt att tala om, men Nina viftar bort min undran.
– Egentligen tror jag inte att jag ska prata så mycket om det, det är ju väldigt privat. Men samtidigt är det så centralt att det är svårt att välja att inte prata om det, och jag blev ju först frisk och fick sedan barn. Det var en svår period, men det fick ett lyckligt slut. Hade det visat sig att min cancer skulle lett till att jag inte skulle kunna få barn tror jag att jag hade reagerat helt annorlunda. Då vet jag inte om jag hade kunnat prata om det. Men det finns inget svart eller vitt. 

Precis som Jenny Wilson vägrade Nina Persson låta cancern styra hennes liv eller hennes reaktioner.
– Jag reagerade mer med ilska. Kom igen då, cancerjävel! Folk runt omkring mig drabbades väldigt hårt av min cancer, men jag var konstigt fokuserad, och var kanske den som led minst just då. Andra grät över min sjukdom när vi pratade i telefon, men aldrig jag. Min mamma fick cancer 1990 och hon berättar samma sak, att hon stod lugn mitt i en tågkrasch.
Ändå upptäcktes cancern mitt i en annan kris.
– Jag och Nathan hade bestämt oss för barn, men det blev inget. Så cancern upptäcktes när jag skulle göra ett fertilitetstest, och det var stressande.

När jag intervjuade Nina i samband med A Camps andra album 2009 var cancern inget Nina hade offentliggjort, och tillsammans med Nathan Larson och Niclas Frisk ägnade vi oss istället fullt ut åt New York-romantik och rock’n’roll-referenser.
– Då var jag nyopererad, och skivan blev mitt hela fokus. Det var plattan i mattan helt och hållet.

Även om det varit lugnare under en period, jämfört med för några år sedan när Nina Persson syntes på alla magasinomslag och hördes överallt, är hon fortfarande påpassad. På väg till bordet vrider folk huvudena ur led för henne, i synnerhet när hon viker av för att hälsa på Per Sinding-Larsen och Fredrik Lindström på vägen. Medan vi sitter och äter är det minst tre bordsgrannar som mer eller mindre diskret tar fram sina mobiler för att föreviga henne. Nina märker det inte.
– Jag tänker inte på sådant. I eftermiddags tog jag en promenad till Gamla stan, och i en butik där jag var inne ville mannen bakom disken berätta att han tyckte om min musik. På den nivån är det enbart trevligt.

Men när man är exponerad överallt, blir man inte trött på sig själv då?
– Det beror på dagsformen. Oftast är det nog bara kul, men en del dagar känns det väldigt klaustrofobiskt. När jag kommer in i en klädaffär eller på Konsum och hör min egen röst, då händer det att jag går ut igen. Jag kom in på Nike Store i New York någon gång och på alla videoskärmar var mitt ansikte i någon musikvideo. Det blev jobbigt, då vände sig folk om. Det passar inte mig att vara påpassad. I Japan är det galet, men så är det ju där. Och i Sydamerika.

Till Sydamerika längtar Nina ändå.
– Det vore kul att turnera där med The Cardigans nu, men det verkar inte gå, det kostar för mycket.

Drygt fem år efter att The Cardigans senast hördes av är de alltså tillbaka på världsscenerna.
– Vi ska ut tillsammans nu i höst igen. Det är jättekul, jag njuter verkligen av det. 

Men någon återförening vill inte Nina kalla det.
– Inte egentligen, tekniskt sett, för vi hade aldrig splittrats. Vi spelade i Japan under förra året, och nu fick vi frågan från Hultsfredsfestivalen om vi inte kunde tänka oss att komma dit och spela hela Gran Turismo-albumet som fyller 15 år. Först sa vi nej men sedan ändrade vi oss. Det är skitkul, men det för oss inte vidare. Och visst är det lite av sing for your supper – det innebär att jag kan betala advokaträkningarna för Tambourine-rättegången.

Hennes huvudfokus ligger dock inte på The Cardigans.
– Det viktiga är att få göra det nya, och jag är glad att det gick att få ihop det med mitt soloarbete.

Förutom resandet med The Cardigans ser hon alltså fram emot att göra sologig, bland annat i USA. Ändå har hon fortfarande inte brytt sig om att skaffa greencard för att bosätta sig i landet.
– Men jag har fått mitt artistvisum förnyat, och det räcker. Om vi är kvar i USA när det går ut om tre år tänker jag skaffa grönt kort.

Om? Funderar ni på Sverige igen, i samband med att Nils hamnar i skolåldern?
– Jo. Vi har det bra i Harlem, och det har hänt mycket positivt med grannskapet de senaste två åren. Men det är ingen miljö för en sjuåring. Att komma till Eric i Portland och jobba däremot.

Det var liksom lagom stort, ungefär som Vaggeryd men med coolare småbarnsföräldrar. Både jag och Nathan var alldeles kära, så skulle vi vilja leva. Det vore livskvalitet.

Så Portland är ett alternativ?
– Nej. Det är för långt från Sverige.

Animal Heart (Universal) släpps den 29 januari. Lägg det datumet på minnet.

Nina Persson på svenska, det har vi inte hört förut. Allra minst tillsammans med Moto Boy och Bob-Hund-Thomas Öberg och hans !Regeringen, som också skrivit och producerat Var ligger Sverige? Idag finns den att höra på Soundcloud, Spotify och här, från den ständigt allt starkare etiketten Adrian Recordings.

Det är en imponerande konstellation bakom den här låten, förutom du själv också Thomas Öberg och Moto Boy. Hur uppstod den?

– Jag, Thomas och Oskar Moto Boy är tillsammans med 13 andra med i Medborgarbandets föreställning Vinnaren tar allt på Malmö Stadsteater, låten Var ligger Sverige? är ett av numren som vi gör, ett stort gruppnummer. På scen har vi ännu fler grymma sångare i låten, som Kristin Amparo, Angelica Radvolt, Sakib Zabbar, Kanyi Mavi och flera skådisar. Inspelningen gjorde vi tillsammans med Thomas Öbergs band !Regeringen, så där fick vi ytterligare några starka lemmar på vår Medborgare-varelse.

Finns det en framtid för den här konstellationen?

– Ja, absolut. Gnistor har uppstått, så förutom att vi ska framföra vår musik fram till valdagen i år, kommer vi säkert att hitta på nya grejer. Moto Boy jobbar jag med även i Cardigans, han är vikarie för Peter Svensson.

Vad övertygade dig om att sjunga på svenska? För det har du bara gjort någfon enstaka gång på skiva förut, eller hur?

– Eftersom detta har med en föreställning att göra, som kommer spela i Sverige, så var det självklart att skriva och sjunga på svenska. Jag gillar det, det är ganska nytt för mig så jag har en ny ingrediens i mitt sjungande att utforska och hitta rätt i. Av någon märklig anledning så kommer min gamla Jönköpings-dialekt fram på ett oroande sätt när jag sjunger, så jag har lite att jobba med.

Finns det en framtid i svenskspråkig sång för dig?

– Säkert, det verkar som att det alltid funkar bra att sjunga på svenska i den svenska marknaden. Jag tycker mycket om det, svenska språket fungerar mycket naknare i musik än engelska. Mitt dilemma är att det finns människor som inte förstår svenska som lyssnar på mig, och dem vill jag inte alienera.

Att den kommer samtidigt med att valkampanjerna börjar är väl knappast en slump?

– Nej, ingen slump alls. Medborgarbandet och föreställningen är menade att vara en röst i kakafonin det här året.

Finns det en framtid för solidaritet i Sverige?

– Ja, absolut, men kanske måste man blåsa lite friskare liv i själva ordet ”solidaritet”, det luktar lite 70-tal. Innebörden är evig och vi kan inte överleva utan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2018

Av Patrik Forshage

Intervju

Reprise/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2016)

”I can’t stop working cause I like to work when nothing else is going on”, konstaterar Neil Young lakoniskt, och kanske är det förklaringen till de frekventa albumreleaser med snapshots av aktuella stämningslägen och hjärtefrågor han formligen öst ut på senare år. Skivomslaget med Neil Youngs namn och skivans titel hastigt nedklottrat på en masonitskiva säger mycket om ambitionsnivån för hans studioalbum nummer 38 (plus eller minus fem procent i felräkningsmarginal), som precis som vanligt är lika hastigt skriven som inspelad. Det innebär att det såsom vi kommit att vänja oss inte bara är oslipat utan i många fall såväl ofärdigt, oredigerat och någonstans till och med otight.

Men det är alltid angeläget, och en låt om Dakota Access Pipeline hade till exempel inte kunnat komma lägligare. Man hade kanske kunnat hoppas på att ett sådant anthem skulle vara mer distinkt än Indian Givers, men den är tillräckligt rättfram för att fylla sitt syfte. Titelspåret är ett av albumets bästa stunder, men hade kanske funkat ännu bättre helt avskalat med bara en akustisk gitarr. Då hade vi å andra sidan inte fått njuta de ständigt geniala elektriska gitarrutbrotten eller det udda tilltaget när Neil Young lägger egna andrastämmor med Autotune. I starka My New Robot leker han med gammal elektronik från Trans, och Autotune-tricket upprepas på den talade och smarta My Pledge om att vara vilse och frånsprungen av sin samtid.

Terrorist Suicide Hang Gliders har redan anammats av Trumpanhängare som inte förstår ens den mest uppenbara ironi. ”I think I know who to blame: / It’s all those people with funny names, / moving in to our neighborhood. / How can I tell if they’re bad or good?”

Man hade kunnat argumentera att sådana låtar på Neil Youngs skitförbannade protestalbum hade behövt höras före det amerikanska valet. Men det hade förmodligen inte gjort någon skillnad, och med facit i hand är kanske hans djupt humanistiska budskap och hippie dreams desto viktigare nu.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018)

När Neil Young åtar sig att fixa ljudspåret till flickvännen Darryl Hannahs nya film, där han för övrigt också skådespelar, skulle man å ena sidan med visst fog kunna hävda att han gör det enkelt för sig. Med lika stark argumentation kan man å andra sidan påstå att Neil Young fortsätter att krångla och göra det svårt för sig.

Med korta låtfragment eller bara ljud – helst så överstyrt som möjligt – bygger han stämningar, och så kontrasterar han det mot en karaktäristiskt liveinspelat 10-minutersjam med oändliga solon. Det är slött. Men när han återbesöker låtar ur sin egen katalog gör han det med både kraft och känsla. I Hey lånar han till exempel fragment av sin egen Love and Only Love och bygger gitarrfeedback runt det som vore det en personlig vendetta mot J Mascis. Bäst är en stämningsfull orgelversion av 40 år gamla Pocahontas, men även förra årets Peace Trails mår bra i den här slarviga bandversionen.

Här finns små ansatser till bluegrass, gammal akustisk country och blues, ett inhopp av Willie Nelson och en Jimmy Reed-cover, och mot slutet till och med en nynnad snutt av The Turtles Happy Together. En stilla Tumbleweed–visa för eftertexterna är en trevlig dessert, och med vänsterhanden har Neil Young tack vare sina bristande ambitioner därmed råkat slänga ihop ett av sina starkaste album på länge.

Skivrecension
Av Patrik Forshage