ATO/Cooperative
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013)
Få popband i världen kan som Okkervil River balansera delikata uppåtmelodier med snygga blåsinpass och utsökta vokalharmonier. På det här självbiografiska temaalbumet om Will Sheffs förpubertet slår de nästan knut på sig själv i noggrannheten i hur högt i mixen varje trumslag, och när först en cembalo och sedan avancerat handklappande försöker ägna sig in i en redan mer än fullödig ljudbild slår det över i ren övermättnad. I jämförelse med andra band som ägnar sig åt klassisk pop är med andra ord Okkervil River fortfarande i den absoluta täten. Men i jämförelse med egna toppar från för fem år sedan är The Silver Gymnasium inte något mästerverk.
Skivrecension
Jagjaguwar/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)
På uppföljaren till förra årets utmärkta The Stage Names blommar Okkervil River ut fullständigt. Från att ha varit ett okej band på sina tidiga album måste de härmed räknas in i den absoluta popeliten med vad som känns som en aldrig sinande ström popmästerverk lika intellektuella som dumeuforiska. Will Sheff är en frontman med garderoberna fulla av karisma, balladerna är Dexys-ättlingar i rakt nedstigande led och upptempolåtarna promenerar banne mig på solsken. En klassiker.
Skivrecension
National/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2010)
Till att börja med behöver vi slå fast att det är höjden av orättvisa att Pugh blivit kanoniserad medan hans gamla kollega och partner Ola Magnell aldrig nått samma status.
Vi talar nämligen om en man vars mästerverk, Nya Perspektiv från 1975, överträffar alla Pughs album och utan minsta tvekan kan räknas in bland de fem bästa svenska albumen någonsin. Vi talar om mannen som för samma skiva borde erkännas som den svenska americana-scenens urfader.
Riktigt så stora ord kan inte användas för Rolös, som enbart i skivans pärla, den Waits-febriga Nattens vind är hemlös, återförenar Ola Magnells heliga språkliga treenighet av den vackraste poesin, det intellektuella akademiska språket och de flummigaste Stockholmsmetaforerna.
Annars är Ola Magnell numera mer lågmält poetisk i både sina vismelodier och sin lyrik, men han är fortfarande lika kirurgiskt exakt i båda delarna. Visorna får försiktig folk-, americana-, texmex- och till och med psalmanstrykning, alltihop med finess och ömsinthet, och textmässigt tappar Ola Magnell skärpan för ett ögonblick enbart i billiga Solveig. Det vägs enkelt upp av resten av skivan, och av att Ola Magnells röst är intakt, med sin förmåga att växla mellan trösterik värme och utstuderad (men för fränder likväl inbjudande) hånfullhet.
För en publik som vuxit upp med uppenbara efterföljare som Lars Winnerbäck – för övrigt i högsta grad involverad här, bland annat med en fin Fred Åkerströmsk basstämma i Sång för de svikna – måste Ola Magnells Rolös vara som den första sippen utsökt årgångsvin för den som dittills enbart smakat tetravarianter. Avstå inte från den upplevelsen.
Skivrecension
National/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2010)
Till att börja med behöver vi slå fast att det är höjden av orättvisa att Pugh blivit kanoniserad medan hans gamla kollega och partner Ola Magnell aldrig nått samma status. Vi talar nämligen om en man vars mästerverk, Nya perspektiv från 1975, överträffar alla Pughs album och utan minsta tvekan kan räknas in bland de fem bästa svenska albumen någonsin. Vi talar om mannen som för samma skiva borde erkännas som den svenska americana-scenens urfader.
Riktigt så stora ord kan inte användas för Rolös, som enbart i skivans pärla, den Waits-febriga Nattens vind är hemlös, återförenar Olas Magnells heliga språkliga treenighet av den vackraste poesin, det intellektuella akademiska språket och de flummigaste Stockholmsmetaforerna. Annars är Ola Magnell numera mer lågmält poetisk i både sina vismelodier och sin lyrik, men och han är fortfarande lika kirurgiskt exakt i båda delarna.
Visorna får försiktig folk-, americana-, texmex- och till och med psalmanstrykning, alltihop med finess och ömsinthet, och textmässigt tappar Ola Magnell skärpan för ett ögonblick enbart i billiga Solveig. Det vägs enkelt upp av resten av skivan, och av att Ola Magnells röst är intakt, med sin förmåga att växla mellan trösterik värme och utstuderad (men för fränder likväl inbjudande) hånfullhet.
För en publik som vuxit upp med uppenbara efterföljare som Lars Winnerbäck – för övrigt i högsta grad involverad här, bland annat med en fin Fred Åkerströmsk basstämma i Sång för de svikna – måste Ola Magnells Rolös vara som den första sippen utsökt årgångsvin för den som dittills enbart smakat tetravarianter. Avstå inte från den upplevelsen.
Polydor/Universal
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2015)
När de var som bäst gjorde The Arks storslagenhet kombinerat med smarta riff och bra poplåtar bandet till Sveriges bästa och mest intelligenta glamband genom tiderna. Ola Salo var en lika skarp glamrocksångare som genomtänkt och vass normutmanare.
På sitt första soloalbum tappar han allt. Storslagenheten är visserligen dubblerad, men utan riff och med svulstig gospelschlager istället för de bra poplåtarna blir resultatet en fet och bombastisk gammaltestamentlig Melodifestivalpredikan.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Music for Music Lovers
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013)
En gång i tidernas begynnelse fick Olivier Libaux en kul koncept-idé. ”Jag vet! Gamla punk- och postpunkhits i softa bossa-versioner, vore inte det galet fyndigt?” Och när det sedan var dags att följa upp den succé som Nouvelle Vague mycket riktigt visade sig vara behövde inte Olivier Libaux fundera länge på om konceptet höll för en upprepning, och till och med en tredje skiva på samma tema förmådde roa några.
Nu har det gått nästan ett decennium sedan den ursprungliga konceptidén föddes, och likt den där festgästen som aldrig inser att det är dags att gå hem envisas Olivier Libaux fortfarande med samma uttjatade partytrick. ”Kolla, jag kan göra easy listening av Josh Homme-låtar också. Hysteriskt!” Tack, men nej tack.
Warner
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2017)
Med kunskap om hur postuma album brukar låta skulle det kunna vara överraskande att en samling inspelningar från den sista tiden i Olle Ljungströms liv håller lika hög kvalitet som hans skivor alltid gjort. Men med kunskap om Olle Ljungströms sätt att göra musik är det självklart.
Tillsammans med producenten Torsten Larsson höll han på med ambitiöst projekt hemma i sitt hus i Gräfsnäs, tänkt för ett dubbelalbum, och den kärna därifrån som nu presenteras som Olle Ljungströms sista album är i högsta grad ett värdigt post skriptum till en strålande katalog. Ibland kan arrangemang låta ofärdiga, och i de korta Olle-monologer som finns instuckna avslöjar hans röst den allvarligt sviktande hälsan. Men sångernas kvalitet genomgående hög, och med akustiska gitarrer, någon slidegitarr, uppenbara Neil Young-stölder och Olle Ljungströms vässade lyrik påminner det ibland om Ola Magnells briljanta 1970-tal.
Olle Ljungström återanvänder favoritord, musikaliska uttryck och stilar, men det känns mycket mer utmanande, nyfiket och lekfullt från en ständig provokatör och stilist än ett vemodigt sammanfattande från en dödssjuk artist. Intensiteten i slamriga Alice matchar Reeperbahns tidiga singlar (och textens tapetfokus fanns ju redan på Peep-Show), och glamrockigstompiga Ja vet va ja ska gå med slidegitarr och saxofon är ett återbesök i hans gamla Heinz & Young-sidospår.
Den hjärteknipande visbagatellen Jag och min bror och Du vill va min är två andra toppar, och till och med vemodiga ballader som avslutande Faller på änglars vis undviker att falla ned i den sortens smetiga sentimentalitet som alldeles för ofta utmärker postuma skivor. Måla hela världen är ett vitalt och livsbejakande album.
Sour Mash
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2017)
Tvärs igenom inledande Fort Knox, vars groove enligt ryktet är inköpt för en billig penning från ett Madchester-restlager från 1989, ringer envetet en väckarklocka från början till slut.
Det dröjer dock inte länge innan lyssnaren kan somna om, för här finns inte mycket annat som upprätthåller engagemanget. Titelspåret är ärligt talat det enda spåret som hade platsat på något av Oasis tidiga album, och Holy Mountain med Paul Weller på orgel (!) är en kul pastisch på topplisteglam från 1972, likt en munter kombination av det bästa från Slade, Wizzard och Mud. Sedan är det slut.
Istället för låtar konstruerar Noel Gallagher enformiga rytmverk och hoppas att namnkunniga gäster som Paul Weller och Johnny Marr ska väga upp. Det gör det inte, och när han någon gång ändå får till en refräng, som i snabba She Taught Me How to Fly, grötar han till med syntetiska sångeffekter och minst tre lager gitarrer för mycket. De sedvanliga referenserna till såväl The Beatles och The Stones är finesslösa, och hur Noel Gallagher själv klarar att hålla sig vaken igenom banala rocktrivialiteter som Black & White Sunshine är ett mysterium, väckarklockan till trots.
I sin desperation återvänder han till sina beprövade mediabashing-strategier för uppmärksamhet, och i jakten på de största troféerna gör Noel Gallagher ännu ett utspel mot Thom Yorke och förklarar att hans katt Boots är ”mer rock’n’roll än Radiohead”. Tyvärr tar han inte den självklara konsekvensen av det – att låta Boots göra hans skivor istället.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Peacefrog/Border
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)
Förra sommaren gick det inte att komma undan Nouvelle Vagues easy-listening-versioner av gamla punk- och nyvåg-hits. Inget fångade de fåtaliga soltimmarna som Love Will Tear us Apart-bossa och lojt jazziga Too Drunk to Fuck. Men tål skämtet att upprepas en andra sommar?
Det tror Marc Collin och Olivier Libaux, som på temat Karibien 1940-1970 hyrt in samma cocktailsångerskor som på debuten för en ny uppsättning punk, goth, Crampslåtar och synthhits i försiktiga rocksteady- och calypsoversioner. Blondies Heart of Glass var lättsmält redan från början, men en sval Blue Monday och en västindisk Killing Moon får helt nya dimensioner utanför sin nordengelska kontext.
Lite till mans hoppar vi över det vi inte hade koll på i original, och sedan fnissar vi tillsammans med vänner tills överraskningseffekten gått förlorad. Sedan är det över för gott för Nouvelle Vague.
Skivan släpps när uteserveringarna brukade öppna innan förbudstiden gjorde dem till helårsinstallationer
Mercury/BonnierAmigo
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)
Ett temaalbum om hur Noah and the Whales ledare Charlie Fink först dumpas av sin flickvän (och f d bandmedlem) Laura Marling och sedan sakta tar sig ur depressionen skulle kunna ha blivit gråtrunkandets outhärdliga manifest.
Men även i sina mörkaste stunder låter bandet som en kravlös ormgrop mellan Tindersticks, Arcade Fire, Mercury Rev och Pet Sounds-erans Beach Boys, och med en allteftersom återvändande livsglädje ökar sedan entusiasmen. Trist för Charlie, otvivelaktigt, men vi andra har en hel skiva full av anledningar att vara glada att hon stack.