Sony
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)

De flesta band börjar som lättidentifierade kopior av sina hjältar och idoler. Ett fåtal band fortsätter att vara samma sak också på sin femte skiva, och bland dem är Oasis kungar. 

Den som trott på förändring hos bröderna Gallagher har ingen verklighetsuppfattning. Oasis har hittat sin stig, och den tänker de fortsätta att trampa upp. Beatles ekar lika kraftigt som vanligt i försöken att snickra ihop en egen Strawberry Fields Forever eller att härma Ringos släpiga trummor i Born on a Different Cloud. Status Quo släpper de inte heller taget om, med boogiesega klagosången Force of Nature (”you’re smoking all my stash, you’re burning all my cash”) som resultat. En viss förfining kan ändå märkas, men med mindre lyckade effekter. Liams egenskrivna Better Man – en av tre som lillebrorsan fått med – är avsedd att gunga en aning, men istället börjar det lukta Lenny Kravitz. Utan Noels låtar har Oasis inte så mycket att komma med, men när Noel får för sig att sjunga och åter avslöjar sin ointressanta och anonyma röst blir det ännu värre. När han närmar sig John Lennon igen på välspelade Little by Little blir det väluppfostrad Travis, och sånt klär inte snotty boys. 

Ändå finns det en del att glädjas åt på Heathen Chemistry. Istället för att vara sista spiken i kistan visade sig ju första singeln Hindu Times vara en riktigt stark repetitiv rocklåt, och andrasingeln Stop Crying Your Heart Out är kanske inte någon ny Wonderwall men en riktigt okej ballad. Också Hung in a Bad Place, som är Gem Archers (!) hyllning till Steve Jones och till årets punkjubileum – för en hyllning måste det vara när man gör en så lättidentifierbar variant på Sex Pistols gamla livecover av No Fun – har ett kraftfullt och nonchigt tryck. 

Frågan är om de rörelser som går att skönja här och där på Heathen Chemistry är dödsryckningar eller livstecken. För bröderna Gallagher som stolt förkunnat att de gjort en så fantastisk platta att var och en av oss recensenter blir tvungna att höja den till skyarna kommer det att bli besvikelser. Men alla vi som trott att Oasis var för evigt förlorade i inbördes strider och försök att parera dem med påhopp på vartenda band som springer förbi, vi blir överraskade. Vi som trott att det fram till en oundviklig splittring skulle handla om överarrangerade prettolåtar och desperata demokratiexperiment med 12,5 % låtar skrivna av trummisen och likvärdig tilldelning för alla andra bandmedlemmar, vi blir delvis positivt överraskade av Heathen Chemistry. Definitivt. Kanske.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

In The Red/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2013)

”Let’s rock and roll as we get old” – så inleder Oblivians sitt efterlängtade comebackalbum. Men varken deras åldrande eller ett femtonårigt uppehåll har påverkat intensiteten i Memphisbandets baslösa lofi-garagerock. Med eleganta kopplingar till allt från Bo Diddley via Nuggets, tidiga Motörhead, The Nomads och till White Stripes överträffar de till och med sin ungdoms bedrifter. 

Det är omöjligt att inte charmas av naiviteten i den rudimentära klagosången Woke up in A Police Car, komplett med gallerskakande och oemotsägeliga iakttagelser som ”I would be free if it wasn’t for the police”, och den som inte smälter inför sentimentala kärleksserenaden Little War Child har inget hjärta.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Sanctuary/Showtime

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2003)

Bakom varje fotbollslag i Allsvenskan finns farmarklubbar i lägre divisioner. Brommapojkarnas publik är lojal, men ingen har dem som sitt favoritlag. Bakom varje stort dadrock-band finns ett fantasilöst Ocean Colour Scene, nu inne på sin femtonde säsong i division tre, där Oasis och Paul Wellers kompmusiker med trist och fantasilös 70-talsrock håller sig varma för större uppdrag. 

Koyo

BETYG: 4 av 6

Arbetet med Atlas inleddes redan för två år sedan, men Oddjob är i högsta grad en kollektiv konstellation, och deras gemensamma kreativa process blev liggande när basisten Peter Forss drabbades av ALS och inte längre kunde vara en del av Oddjob.

Nu har de hittat vägen tillbaka och släpper sitt 14:e album, lika tight och melodistarkt som någonsin förr. Goran Kajfeš trumpet och Per Ruskträsk Johanssons saxofoner utgör en enhet som väver sina fraser och slingor mot Daniel Karlssons piano, och eftersom de är allt annat än konservativa puritaner också mot utmanande synthar i de båda Crumbs-varianterna och i det långsammare titelspåret. Annars räcker det akustiska pianot långt i Baby Bop och i synnerhet i samspel med rytmsektionen i Up & Away, med Lars Skoglunds elegant återhållsamma trummor och Peter Forss ersättare Viktor Skokics disciplinerade bas. 

Nykomlingen Skokic är en meriterad kompositör, arrangör och bandledare på egen hand, men det finns det ju fler i det här kollektivet som är, och hos Oddjobs lyhörda samarbete finns det gott om svängrum för personligheter i det gemensamma. 

Av Patrik Forshage

Den 23 september 2025

Skivrecension 

Polyvinyl/Dotshop.se
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2007)

”I guess we weren’t made for this world, but I wouldn’t really want to meet someone who was.” Kevin Barnes mådde inget vidare när han arbetade fram Of Montreals nya album. Det lyser igenom i varenda text, som A Sentence of Sorts in Kongsvinger om hans svåra vinter i Norge med nervsammanbrott och Black Metal.

Men den musikaliska klädnad han ger sin vanmakt är å andra sidan desto mer lättsam och tillgänglig. Minnena från Norge till exempel är simpel synthdisco i sin allra mest insmickrande form, liksom Heimdalsgate Like a Promethean Curse. Falsettfunken i Faberge Falls for Shuggie låter som Zappas discoperiod, medan Gronlandic Edit är indiedisco när den är som allra bäst, med rösteffektslån från Laurie Anderson och Sparks-trogna falsettstämmor.

Annars fördjupar sig Elephant-6-bandet helst i den simplaste glampopen. Suffer for Fashion och She’s a Rejector är snuskigt effektiva indieglamhits, i rakt nedstigande led från Brian Enos Taking Tiger Mountain. Där hade även desperata The Past is a Grotesque Animal platsat. Den utspelar sig åtminstone delvis på en ”Swedish festival,” där Kevin Barnes bestämmer sig för att helt enkelt ha lite kul och riva hela skiten, vilket han sedan frenetiskt ägnar sig åt i 12 minuter, vilket inte alls känns långt eftersom tiden flyger iväg när man har kul.

Tillsammans med The Shins kommer Of Montreal med sin briljanta pop att hållas personligt ansvariga för att 2007 blir året när indiepopen blir det nya mainstream.

Skivrecension

Polyvinyl/Cosmos
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2012)

Of Montreal har blivit Kevin Barnes helt egna lekstuga, med betalda studiomusiker istället för krångliga bandmedlemmar. Det innebär att alla infall – hur vrickade de än är – kan utforskas, fullföljas och ges ut, och det innebär att Paralytic Stalksär Of Montreals spretigaste skiva hittills. Och det, mina vänner, det säger inte lite.

Kevin Barnes är den första att erkänna till exempel den kraftiga influensen från Electric Light Orchestra på Dour Percentage, som om leadflöjten skulle kunna leda associationerna i någon annan riktning. Malefic Dowery låter som orkestrerad Syd Barrett, djupt psykedelisk och lika melodisk, medan de funkutbrott à la Prince som dominerade till exempel 2010 års False Priest nu till stora delar är bortplockade (och när de ändå dyker upp strax bryts itu i krautlaborationer). Det märkliga med den överarrangerade röran är att den ändå bibehåller en harmoni, och det får den att kännas avsevärt mer lättlyssnad än den egentligen är.

Skivrecension

Ato/[PIAS]
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018.)

Will Sheff är den bästa sortens teatrala sångare, som kombinerar ett engagerat berättande med en aldrig sinande melodisk ådra. Med sin personliga sång och lyrik påminner han om Stephin Merritt eller Neil Hannon, och här sätter han tonen direkt med den muntra popsången Famous Tracheotomies, om att få sin luftstrupe kirurgiskt öppnad för att kunna andas, och om att dela den upplevelsen med bland andra Dylan Thomas, Mary Wells och Ray Davies.

Med fint invävda melodicitat från Waterloo Sunset präglas låten av Texasbandets karaktäristiska popsmartness av brittisk karaktär, nu med ett arrangemang som är hämtat från det gammal listpop av Culture Club-karaktär. Så låter stora delar av In The Rainbow Rain, med svällande arrangemang av åttiotalssnitt. De tillåts svälla med lager-på-lager-pålägg av synthar, flyglar och till och med långa saxofonsolon (när hörde du ett sådant senast?). Pulled Up the Ribbon är ett kraftfullt anthem som hade passat Moneybrother som handen i handsken, medan den relativt sett avskalade balladen Family Song med svepande synthar och vemodig sologitarr hade kunnat göra anspråk på en plats på Roxy Musics Avalon.

Skivans uttalade politiska ställningstagande är ingenstans av slagordskaraktär. Faktum är att en tematik som behandlar ”modet i optimism och skönheten i gemenskap” knappast hade uppfattats som kontroversiellt i någon annan era eller under någon annan president. Men nu fungerar det subversivt och engagerande, i synnerhet som Okkervil River åstadkommit sin musikaliskt mest spännande skiva på mycket länge.

Skivrecension

Jagjaguwar/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)

På uppföljaren till förra årets utmärkta The Stage Names blommar Okkervil River ut fullständigt. Från att ha varit ett okej band på sina tidiga album måste de härmed räknas in i den absoluta popeliten med vad som känns som en aldrig sinande ström popmästerverk lika intellektuella som dumeuforiska. Will Sheff är en frontman med garderoberna fulla av karisma, balladerna är Dexys-ättlingar i rakt nedstigande led och upptempolåtarna promenerar banne mig på solsken. En klassiker.

Skivrecension

National/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2010)

Till att börja med behöver vi slå fast att det är höjden av orättvisa att Pugh blivit kanoniserad medan hans gamla kollega och partner Ola Magnell aldrig nått samma status. Vi talar nämligen om en man vars mästerverk, Nya perspektiv från 1975, överträffar alla Pughs album och utan minsta tvekan kan räknas in bland de fem bästa svenska albumen någonsin. Vi talar om mannen som för samma skiva borde erkännas som den svenska americana-scenens urfader.

Riktigt så stora ord kan inte användas för Rolös, som enbart i skivans pärla, den Waits-febriga Nattens vind är hemlös, återförenar Olas Magnells heliga språkliga treenighet av den vackraste poesin, det intellektuella akademiska språket och de flummigaste Stockholmsmetaforerna. Annars är Ola Magnell numera mer lågmält poetisk i både sina vismelodier och sin lyrik, men och han är fortfarande lika kirurgiskt exakt i båda delarna. 

Visorna får försiktig folk-, americana-, texmex- och till och med psalmanstrykning, alltihop med finess och ömsinthet, och textmässigt tappar Ola Magnell skärpan för ett ögonblick enbart i billiga Solveig. Det vägs enkelt upp av resten av skivan, och av att Ola Magnells röst är intakt, med sin förmåga att växla mellan trösterik värme och utstuderad (men för fränder likväl inbjudande) hånfullhet.

För en publik som vuxit upp med uppenbara efterföljare som Lars Winnerbäck – för övrigt i högsta grad involverad här, bland annat med en fin Fred Åkerströmsk basstämma i Sång för de svikna – måste Ola Magnells Rolös vara som den första sippen utsökt årgångsvin för den som dittills enbart smakat tetravarianter. Avstå inte från den upplevelsen.

Music for Music Lovers
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013)

En gång i tidernas begynnelse fick Olivier Libaux en kul koncept-idé. ”Jag vet! Gamla punk- och postpunkhits i softa bossa-versioner, vore inte det galet fyndigt?” Och när det sedan var dags att följa upp den succé som Nouvelle Vague mycket riktigt visade sig vara behövde inte Olivier Libaux fundera länge på om konceptet höll för en upprepning, och till och med en tredje skiva på samma tema förmådde roa några.

Nu har det gått nästan ett decennium sedan den ursprungliga konceptidén föddes, och likt den där festgästen som aldrig inser att det är dags att gå hem envisas Olivier Libaux fortfarande med samma uttjatade partytrick. ”Kolla, jag kan göra easy listening av Josh Homme-låtar också. Hysteriskt!” Tack, men nej tack.