MNW
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

”You can bump’n’grind” menar Papa Dee på sin illa valda cover av Marc Bolans Children of the Revolution, men där har han fel. För Papa Wahlgren fegar som vanligt ur och framkallar inga spontana kroppsrörelser. 

Dub? Inte i närheten. Ragga? Knappast. Dancehall? För syskonavdelningen på dagis i så fall. The Man Who Couldn’t Say No är en skiva som anpassats för en UB40-publik som vid den här tiden på året troget köper den senaste Absolute Reggae-samlingen eftersom ”reggae är så bra sommarmusik”. 

Egentligen gör Papa Dee snälla poplåtar som kryddats med baktakt. Att smeta ut redan snälla Zap Pow eller Inner Circle bådar knappast för kvalitet, och när han försöker sig på en egen akustisk Redemption Song i Riding on a High skrynklar sig öronen. 

Latinoflörten I Spy har förstås redan synts i Tomas Gyllings Mosquito och går varm på ZTV. De kommersiella radiokanalerna följer troget efter, och vi riskerar därmed att plågas av låtens infantila refräng under lång tid framöver. Här är Big Youth långt borta, den omedelbara influensen är i stället Louie Ortega. 

Tyvärr är den kännetecknande för The Man Who Couldn’t Say No. Skivan är full av enkla refränger om maximalt två meningar som upprepas tillräckligt många gånger för att bli uttjatade redan andra gången du hör låten. 

Ett par ljusglimtar finns det. Born Bad svänger ganska bra trots att Papa Dee långt ifrån lyckas övertyga oss om sin farlighet. The Model är ett kul coverval, och Kraftwerks musik verkar hålla oberoende av vem som ger sig på den. Teddybears Sthlm valde häromåret att göra sin version av The Robots med lika lyckat resultat. Men Papa Dee målar in sig i ett hörn genom att skapa möjligheten till jämförelser med Patrik Arves gäng, som på Rock’n’ Roll High School lyckades göra underhållande svensk ragga och dancehall. Papa Dees gäst Lady Saw matchar måhända Teddybears prominenta Elephant Man, men mot Daddy Boastin’ har inte Papa Dee särskilt mycket att sätta emot. 

Synd att inte Papa Dee vågar ta ut svängarna, eftersom han har en röst som skulle hålla för betydligt mer autentisk ragga. ”Originality is the key” hävdar han, och vi längtar efter att han ska pröva det i praktiken.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Drag City

BETYG 4 av 6

David Pajos namn är högt respekterat ända sedan Slint, och han är gitarristen att hyra in både till Billy Corgans Zwan, till diverse större alternativband från New York och nu senast till Gang of Four. Men hans utgåvor som Papa M eller som Aerial M är inte likta högt profilerade, utan består till stor del av hans bearbetningar både av experimentella musikaliska idéer och av egna omväxlande psykologiska faser.

Så är det även här, där två långa växande instrumentaler går att spåra tillbaka till uttrycket i Slint (och Thank You For Talking to Me (When I Was Fat) kanske också blinkar försiktigt till Sly Stone), och där fyra mer bagatellartade sånger överglänses av en skorrande och sliriga balladen Ode to Mark White, som är skivans mest minnesvärda stund.

Av Patrik Forshage

Den 1 december 2024

Skivrecension

Domino/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Barnvakten hade visserligen lite underliga referenser med sig när han sökte jobb. Men han presenterade sig som David Pajo och han verkade snäll och trevlig. Den där glimten som skymtade i hans öga när mamma sa att hon nog inte behövde ringa upp Tortoise, Slint eller andra tidigare uppdragsgivare var nog en solreflex. 

Så fort vi blir ensamma ber han oss kalla honom Papa M, och sedan sitter han i köket och pratar för sig själv – något om att han lugnat ner sig – medan vi tittar på barnprogrammen. Men när vi går till sängs vill Papa M försöka vagga oss till ro med traditionella och stillsamma visor. Precis när vi är på väg att somna hör vi att orden han nynnar inte alls är Vyssan Lull. Istället sjunger han med febrigt darr om döda hästar, om seanser och om sitt könsorgan. Wayfarin’ Stranger hävdar han med falskt insmickrande röst att han skrivit själv och att den egentligen heter Over Jordan. 

Men redan efter någon minut anar vi en oroande dissonans. Skräller inte gitarren till som om det finns en spricka i gitarrhalsen? Varför skramlar han med sina bilnycklar i takt? Trots hans Leonard Cohen-lika sånger är det svårt att somna, och när vi väl slumrar drabbas vi av mardrömmar och vaknar med ett skrik. 

Men mamma och pappa har inte kommit hem från festen, och nu börjar barnvakten föra oväsen ute i vardagsrummet. TVn brusar en kabelkanal vi inte har betalat för, Papa M har kopplat in sin elgitarr, och det hörs konstiga röster, som om han bjudit in sådana vänner ingen vill bjuda in i sitt hem. Vi drar täcket över huvudet. Då gläntar han på dörren, ljuden tystnar och han sätter sig på sängkanten. En stillsam och vänlig sång, Glad You’re Here With Me, så att det går att somna om. ”This morning they killed the candymaker/…/But I am neither victim or killer/I see myself in both of their eyes”. 

Blunda nu, och sov gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Motown/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)

Tänk först bort skivbolagsnamnet. Tänk sedan på motsvarande sätt bort Paper Routes hemstad Nashville. Båda för nämligen associationerna fullständigt fel i relation till den här kvartettens elektroniska pop. Istället för deras gudsfruktande och påhittiga sånger tankarna till vår egen Jonathan Johansson och direkt till källan Tears For Fears. Det är kanske inte fullt så slipat som någondera, nota bene, men det är tillräckligt nära.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Novoton/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2015)

”Powertrio” har ända sedan Jimi Hendrix Experience och Cream brukat innebära något bluesrockbaserat och muskulöst tradrockigt. Det är dags att ändra begreppets betydelse nu. För den täta kombination av kraut, synth, industri, rock och just plain punk som Calle Olsson (The Bear Quartet, Fireside), Peter Backebo (Audionom) och Tobias Rask (Pig Eyes) hamrar fram rymmer så mycket explosiv kraft och energi att Eon som en direkt konsekvens beslutat stänga ned två reaktorer i Oskarshamns kärnkraftverk – de behövs helt enkelt inte längre. 

Mitt i konfrontationen och den suggestiva monotonin har dessutom trion tillräcklig sinnesnärvaro både att skapa en engagerande variation i sitt musikaliska uttryck och att formulera texter och melodier som präglas av dramatik och omedelbar rättframhet. Om vi låter Paper designa framtiden ser den plötsligt väldigt ljus ut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Flora & Fauna/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2010.)

”Och jag är manierad”, sjunger Pelle Lindroth i Kom tillbaka. Det är en riktig iakttagelse, och det är egentligen det som skiljer honom från den stora gruppen indiesångare med svenska texter. Nå, producerande Henrik von Euler bidrar till ett Roxy Music-anstruket sound, där synthar, discogitarrer och saxofondetaljer ytterligare knuffar honom närmare Johan Kinde än Christopher Sander. Men i grunden är han ingen David Bowie ännu, hur gärna han än vill, utan en rudimentär indiepopare som inte alls är oäven utom i några alldeles för bleka ballader.

Skivrecension

Flora & Fauna
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)

Mycket gör Parken rätt. Han kombinerar elektronik och ystert blås på ett fräckt sätt, och han skriver kul upptempolåtar, även om de inte räcker till ett helt album. Möjligen är också hans texters mix av tonårsangst och folkhemshedonism rätt för den tilltänkta publiken. Men de är patenterade av Håkan Hellström, och att som Parken sno hela sin frasering intill minsta inandning från samma håll är inte det minsta rätt.

Skivrecension

V2
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)

Debuten Aderpale kom så nyligen som januari 2002, och hyllades lite här och var. Jämförelserna med Blondie var lika frekventa som skivans distboxar, men den jämförelsen är missvisande. Det enda som förenar de båda banden är en vän flickröst över gitarrlarm. Nu har Eva, Carlos och Klaus Parker skaffat manager och storbolagsdistribution, och med sådana krafter i ryggen fortsätter den hemliga trion precis där man slutade i januari. Egentligen tar Parker till och med ett halvt steg tillbaka, och släpper sju låtar från Aderpale en gång till, tillsammans med lika många nya spår. 

Enkla poplåtar med skramliga gitarrer, och enkla knep för att skaffa sig fler självklara jämförelseobjekt. Med den patenterade hejaramsan ”One Two Let’s Go” inleder trion med gemensamt efternamn den gulliga men tunna Ramoneshyllningen Let’s Go to Bed. Soligt, glatt, oförargligt och kul, och med Aderpales knäppa coverval (Leo Sayers Thunder In My Heart) intakt. Men ack så harmlöst. För att bli riktigt entusiastisk över Parker krävs att du antingen är ordentligt svältfödd på vek punkpop eller att du hyllar X-Ray Spex som det största från Londons 77-scen. Själv vill jag ha mer distinkt smak på mina popkarameller.

Skivrecension

Parker/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2003.)

Någonting har hänt. Trion Parker brukade vara en mycket bättre idé än band, och Eva Parkers omtalade veckomail var betydligt mer underhållande än Parkers enkla treackordskoncept. Men på sin tredje skiva på 18 månader – en imponerande utgivningstakt – hittar Parker hem. 

Här har Parkers ”svartklädd-och-hemlig-och-hård”-koncept för första gången täckning också i låtmaterialet, när trion inte bara ägnar sig åt att försöka härma Blondie och Ramones. Visst finns den obligatoriska Joey Ramone-hyllningen även denna gång, i helt oemotståndliga första singeln Wham Bam Bam. 

Men materialet är betydligt bredare än så, och den simpla gladpopen får sällskap av både hårdrock med punkattityd à la Joan Jett och en mycket avsiktlig B-52’s-blinkning i Pogo Pogo (som inte är Plastic Bertrands klassiker), där bandet släpper in en blåssektion. Med gripande What About levererar Parker till och med – håll i er nu – en stor schlagerballad som inte blir patetisk. Lika känslig är I Miss You, där Eva Parker med en ordentlig portion humor beskriver plågan av att tvingas genomlida pojkvännens usla demo enbart för att få hångla, och sen bli besviken på det också. 

Men skivans absoluta höjdpunkt är den triumferande självständighetsförklaringen Replaceable. ”You think you are gorgeous, and you are, but you’re not the only one.” För första gången lever Parker upp till den hype de med belåtna småleenden åtnjutit mer än ett år i förskott.

Skivrecension

Cherry Red/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2013)

Ett inte så mycket allstarband som ett vi-som-blev-över-band med Oasis forne gitarrist Bonehead ihop med kanske-inte-polare-med-Morrissey-himself-men-definitivt-med Morrisseys-polare Vinny Peculiar. För brittiska musiker i deras ställning återstår att starta band ihop och hoppas att någon enstaka fanatisk komplettist ur ettdera läger bryr sig, eller att lägga gitarrerna på hyllan och starta pub istället.

Parlour Flames gör något mittemellan, och bjuder in till unken och småpsykedelisk pubrock som luktar av gammal utspilld bitter. De erbjuder mikrovärmda och stabbiga låtar som dränkts i gitarr-gravy och där tillbehören annars enbart består i sönderkokta och mosiga vokalharmonier och flöjt. Deras romantiserande av hemstaden i Manchester Rain uttrycker enbart avslagen gråhet och tristess, och när de sedan faller lika platt i både i ett par självironiska föredetting-klagosånger och i försöket att hantera samtliga sina tre av sina totalt fyra intresseområden på en och samma gång i andrasingeln Pop Music, Football & Girls återstår väl bara att ägna sig åt ölfaten på heltid sedan.

Skivrecension
Av Patrik Forshage