RCA/Sony

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

Med rötterna djupt i burlesque-traditionen, med en soulutlevelse värdig salig Amy och med både intellektualitet och surrealistisk humor tog Paloma Faith oss med storm med sin debut härom året. 

Den här gången däremot har hon hoppat ner från den bardisk där hon sjöng, kammat ner sin hövolm och bytt de där musikerna vars främsta meriter var iögonfallande excentrism mot hederliga studioproffs. Nu gör hon överdramatiska ballader och ansträngd mainstreampop där kanterna filats bort för maximal brittisk radioexponering. Nu har Paloma Faith accepterat att vara en i mängden. Vad ska vi då med henne till?

RCA/Sony

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2017)

I tider av diskussioner om politiskt laddade skivor är det intressant när en underhållningsartist som Paloma Faith gärna vill diskutera värdegrundsfrågor i låttexter som inte omedelbart framstår som politiska. Här släpper hon fram den radikala opinionsbildaren Owen Jones i ett skit mellan låtar, och Samuel L Jackson med all sin respektingivande auktoritet i en annan, och utvecklar gärna resonemang om att den storslagna powerballaden Guilty – en av skivans starkaste låtar med Paloma Faiths allra främsta Amy Winehouse-tryck i rösten – handlar om Brexit. På samma sätt behandlar Sia-kompositionen Warrior flyktingssituationen i världen, utan att det omedelbart går att uppfatta.

Men engagemanget går det inte att ta fel på, till exempel i I’ll Be Gentle som är en klassiskt smörig soulduett med John Legend eller stunder av retrosoul med oblygt storslagna gospelinslag som Lost and Lonely.

Paloma Faith är som bäst när hon använder alla de excesser hon har med sig i bagaget från sin burlesque-bakgrund och roller till exempel i Terry Gilliam-filmer – ju mer storslaget gestikulerande desto bättre. Några mer bagatellartade standarddiscolåtar som Crybaby och Til I’m Done däremot drar ned helhetsintrycket en aning, men utan att menligt påverka att Paloma Faith med sitt fjärde album fortsätter utmana om titeln som Englands popdrottning.

Domino/Playground
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2015.)

”Are you mad”, frågar sig Noah Lennox aka Panda Bear vänligt i suggestiva Come to Your Senses, innan han sakligt konstaterar att det är han. Och ljuden som väller över lyssnaren är så långt ifrån konventionella att galenskap faktiskt verkar trolig. Men det är bara en av orsakerna till att artpoplåtar som Mr Noah och Crosswords är så överväldigande. 

I den melodiska subtilitet som kontrasterar mot de elektroniska arrangemangsinfallen kommer Panda Bear tillsammans med Sonic Boom väldigt nära hur Brian Eno lät när han revolutionerade popmusiken med sina feltänkta och vackra vokala popskivor i början av 1970-talet, och faktum är att även om Panda Bear hellre pekar mot inspiratörer som 9th Wonder leder även hans återhållna sätt att sjunga associationerna i Eno-riktningar. Så mycket bättre kan alltså inte 2015 börja.

Dolores/Virgin
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2002)

Den här våren har ingen hypats värre än stackars Paola. Hela den stockholmska musikklicken och varenda journalist som vill ingå i samma kreddgäng tävlade om att beskriva henne i hyllande ordalag redan innan första singeln kommit. 

En sådan hype är sällan befogad, och i Paolas fall är det väldigt långt mellan överorden och verkligheten. Med Konstfacksexamen i bakfickan släpper Paola en skiva som halkar fram och tillbaka mellan att vara konceptkonst och att vara hantverkskonst, utan att vara lyckad i någondera genre. 

Men Paola är inte konstnären bakom verket, hennes bidrag består enbart i sången. Istället är det äkta mannen Klas Åhlund som skräddarsytt låtar och produktion åt Paola, ungefär som filmproducenten John Derek ordnade specialskrivna roller i specialskrivna filmer för att lansera sina fruar. Det gör att både spåren av Teddybears Sthlm och Caesar’s Palace är mycket tydliga på Stockcity Girl, som rymmer ett par riktigt kaxiga poplåtar. 

Singeln Above the Candystore, som var det första konkreta i hypen, och Fine Without You antyder att det finns mer än yta hos Paola. Men Bob Hunds Allt på ett kort i electronicaversion är både illa vald och illa framförd, och den ”kosmiska kärlekshistorien” Interstellar Love kanske kommer att återfinnas på Tracks-listan, men är inte bättre än andra manifakturerade industrihits. 

När Paola återvänder till Teddybears Sthlm-låten Yours to Keep, som hon sjöng på deras senaste skiva, står det klart varför Paola solo inte håller, trots ett förhållandevis starkt låtmaterial. Som gäst hos Teddybears var Paolas självsäkra Betty Boo-röst en rolig och ögonbrynshöjande detalj, men när den ska bära upp en hel skiva blir den till slut bara irriterande. ”Idag kan ju alla få sina femton minuter av berömmelse, men jag vill ha en timme – minst”, har Paola sagt. Stockcity Girl och hennes inflytelserika umgängeskrets borde räcka till det. Men inte till så mycket mer.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Drag City

BETYG 4 av 6

David Pajos namn är högt respekterat ända sedan Slint, och han är gitarristen att hyra in både till Billy Corgans Zwan, till diverse större alternativband från New York och nu senast till Gang of Four. Men hans utgåvor som Papa M eller som Aerial M är inte likta högt profilerade, utan består till stor del av hans bearbetningar både av experimentella musikaliska idéer och av egna omväxlande psykologiska faser.

Så är det även här, där två långa växande instrumentaler går att spåra tillbaka till uttrycket i Slint (och Thank You For Talking to Me (When I Was Fat) kanske också blinkar försiktigt till Sly Stone), och där fyra mer bagatellartade sånger överglänses av en skorrande och sliriga balladen Ode to Mark White, som är skivans mest minnesvärda stund.

Av Patrik Forshage

Den 1 december 2024

Skivrecension

Domino/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Barnvakten hade visserligen lite underliga referenser med sig när han sökte jobb. Men han presenterade sig som David Pajo och han verkade snäll och trevlig. Den där glimten som skymtade i hans öga när mamma sa att hon nog inte behövde ringa upp Tortoise, Slint eller andra tidigare uppdragsgivare var nog en solreflex. 

Så fort vi blir ensamma ber han oss kalla honom Papa M, och sedan sitter han i köket och pratar för sig själv – något om att han lugnat ner sig – medan vi tittar på barnprogrammen. Men när vi går till sängs vill Papa M försöka vagga oss till ro med traditionella och stillsamma visor. Precis när vi är på väg att somna hör vi att orden han nynnar inte alls är Vyssan Lull. Istället sjunger han med febrigt darr om döda hästar, om seanser och om sitt könsorgan. Wayfarin’ Stranger hävdar han med falskt insmickrande röst att han skrivit själv och att den egentligen heter Over Jordan. 

Men redan efter någon minut anar vi en oroande dissonans. Skräller inte gitarren till som om det finns en spricka i gitarrhalsen? Varför skramlar han med sina bilnycklar i takt? Trots hans Leonard Cohen-lika sånger är det svårt att somna, och när vi väl slumrar drabbas vi av mardrömmar och vaknar med ett skrik. 

Men mamma och pappa har inte kommit hem från festen, och nu börjar barnvakten föra oväsen ute i vardagsrummet. TVn brusar en kabelkanal vi inte har betalat för, Papa M har kopplat in sin elgitarr, och det hörs konstiga röster, som om han bjudit in sådana vänner ingen vill bjuda in i sitt hem. Vi drar täcket över huvudet. Då gläntar han på dörren, ljuden tystnar och han sätter sig på sängkanten. En stillsam och vänlig sång, Glad You’re Here With Me, så att det går att somna om. ”This morning they killed the candymaker/…/But I am neither victim or killer/I see myself in both of their eyes”. 

Blunda nu, och sov gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Motown/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)

Tänk först bort skivbolagsnamnet. Tänk sedan på motsvarande sätt bort Paper Routes hemstad Nashville. Båda för nämligen associationerna fullständigt fel i relation till den här kvartettens elektroniska pop. Istället för deras gudsfruktande och påhittiga sånger tankarna till vår egen Jonathan Johansson och direkt till källan Tears For Fears. Det är kanske inte fullt så slipat som någondera, nota bene, men det är tillräckligt nära.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Flora & Fauna
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)

Mycket gör Parken rätt. Han kombinerar elektronik och ystert blås på ett fräckt sätt, och han skriver kul upptempolåtar, även om de inte räcker till ett helt album. Möjligen är också hans texters mix av tonårsangst och folkhemshedonism rätt för den tilltänkta publiken. Men de är patenterade av Håkan Hellström, och att som Parken sno hela sin frasering intill minsta inandning från samma håll är inte det minsta rätt.

Skivrecension

V2
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)

Debuten Aderpale kom så nyligen som januari 2002, och hyllades lite här och var. Jämförelserna med Blondie var lika frekventa som skivans distboxar, men den jämförelsen är missvisande. Det enda som förenar de båda banden är en vän flickröst över gitarrlarm. Nu har Eva, Carlos och Klaus Parker skaffat manager och storbolagsdistribution, och med sådana krafter i ryggen fortsätter den hemliga trion precis där man slutade i januari. Egentligen tar Parker till och med ett halvt steg tillbaka, och släpper sju låtar från Aderpale en gång till, tillsammans med lika många nya spår. 

Enkla poplåtar med skramliga gitarrer, och enkla knep för att skaffa sig fler självklara jämförelseobjekt. Med den patenterade hejaramsan ”One Two Let’s Go” inleder trion med gemensamt efternamn den gulliga men tunna Ramoneshyllningen Let’s Go to Bed. Soligt, glatt, oförargligt och kul, och med Aderpales knäppa coverval (Leo Sayers Thunder In My Heart) intakt. Men ack så harmlöst. För att bli riktigt entusiastisk över Parker krävs att du antingen är ordentligt svältfödd på vek punkpop eller att du hyllar X-Ray Spex som det största från Londons 77-scen. Själv vill jag ha mer distinkt smak på mina popkarameller.

Skivrecension

Parker/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2003.)

Någonting har hänt. Trion Parker brukade vara en mycket bättre idé än band, och Eva Parkers omtalade veckomail var betydligt mer underhållande än Parkers enkla treackordskoncept. Men på sin tredje skiva på 18 månader – en imponerande utgivningstakt – hittar Parker hem. 

Här har Parkers ”svartklädd-och-hemlig-och-hård”-koncept för första gången täckning också i låtmaterialet, när trion inte bara ägnar sig åt att försöka härma Blondie och Ramones. Visst finns den obligatoriska Joey Ramone-hyllningen även denna gång, i helt oemotståndliga första singeln Wham Bam Bam. 

Men materialet är betydligt bredare än så, och den simpla gladpopen får sällskap av både hårdrock med punkattityd à la Joan Jett och en mycket avsiktlig B-52’s-blinkning i Pogo Pogo (som inte är Plastic Bertrands klassiker), där bandet släpper in en blåssektion. Med gripande What About levererar Parker till och med – håll i er nu – en stor schlagerballad som inte blir patetisk. Lika känslig är I Miss You, där Eva Parker med en ordentlig portion humor beskriver plågan av att tvingas genomlida pojkvännens usla demo enbart för att få hångla, och sen bli besviken på det också. 

Men skivans absoluta höjdpunkt är den triumferande självständighetsförklaringen Replaceable. ”You think you are gorgeous, and you are, but you’re not the only one.” För första gången lever Parker upp till den hype de med belåtna småleenden åtnjutit mer än ett år i förskott.

Skivrecension